FANDOM


FRITJOF DEN DJÄRVES SAGA


Kung Bele härskade över Sognefylke i Norge. Han hade tre barn: Helge och Halvdan och Ingeborg. Ingeborg var den främsta av dem. Hon var vacker och klok, och hon kallades Ingeborg den fagra. Hennes mor dog medan hon ännu var späd och så blev hon uppfostrad hos en rik bonde som hette Hilding. Hennes bröder var svaga män som hade svårt att få vänner. Helge var mycket för att blota till gudarna.
   Kungsgården låg vid Sognefjorden och på andra sidan fjorden låg en stor gård som hette Framnäs. Där bodde en man som hette Torsten och var kung Beles goda vän. Hans son hette Fritjof. Också han fostrades hos bonden Hilding, så Ingeborg och Fritjof växte upp som fostersyskon.
Stiessel 19.png

   Fritjof var vig och vältränad, han var den största och starkaste av män och kallades Fritjof den djärve. Han hade många vänner och blev mycket älskad, men kungasönerna avundades honom och ville honom illa.
   En dag kände kung Bele att han snart skulle dö och han kallade till sig sina söner och bad dem hålla fast vid vännerna Torsten och Fritjof. Bele bad dem också att lägga honom i en gravhög vid stranden.
   Inte långt efter det att Bele dött blev Torsten sjuk. Han talade med Fritjof om att han måste foga sig efter kungasönerna eftersom de var av högre börd än han. Sedan bad han att få en gravhög nere vid fjorden mitt emot kung Beles så att de skulle kunna språkas vid när något märkligt skulle hända.
   Torsten dog och Fritjof uppfyllde hans önskan. Han ärvde nu gården Framnäs och ett vackert järnbeslaget skepp som kallades Ellida. Skeppet hade femton åror vid var sida. Det brukade ros av trettio man, men Fritjof kunde ta plats i fören och ro det ensam med två åror. Det var ett styrkeprov som många beundrade. Han ärvde också en guldring vars like inte fanns i Norge.

Frieriet


Kort efter Torstens död höll Fritjof gille för kung Beles barn. Han tog emot dem på bästa sätt, men Helge och Halvdan tyckte inte att han ärade dem nog utan att han hellre samtalade med Ingeborg.
   En tid därefter kände sig Fritjof tung till sinnes. På Framnäs hade han hos sig sin fosterbroder Björn och denne frågade vad som fattades Fritjof. Fritjof sa att fast han var av lägre börd så var han då inte en sämre man än kungasönerna. Han hade länge älskat Ingeborg och han ville gå till hennes bröder och be om hennes hand. Björn tyckte att Fritjof gjorde rätt, och han och en samling kämpar följde Fritjof över fjorden. När de kom fram fann de Helge och Halvdan sittande på sin faders gravhög. Fritjof steg fram och hälsade höviskt och så framförde han sitt ärende.
   De båda kungarna svarade hånfullt:
  — Inte är det något klokt tal du kommer med. Skulle vi ge vår syster åt en man utan kungavärdighet! Det kommer aldrig på tal. Fritjof svarade vred:
  — Då ska ni veta att jag aldrig kommer att lämna er något bistånd även om ni skulle behöva det.
  — Vi frågar mycket litet efter ditt bistånd, svarade de.
   Fritjof for förbittrad och nedslagen hem.

Kung Ring anfaller


Över Ringerike i Norge härskade en annan fylkeskung. Han hette Ring och var en förnämlig man, fast ganska gammal. När kung Ring fick veta att Beles söner brutit med Fritjof ansåg han sig stark nog att utkräva skatt av dem.
   Han skickade sändebud med krav att bröderna skulle lämna silver, annars skulle kung Ring gå emot dem med sina trupper. Helge och Halvdan svarade att de inte ämnade betala någon skatt till kung Ring. De skulle i stället samla allt sitt manskap fast det föreföll dem vanärande att strida mot en man som var så gammal att han inte utan hjälp kunde komma upp på hästryggen.
   Alltså rustade man till strid, och bröderna fann att deras här var alltför liten. De sände bonden Hilding med bud till Fritjof. Han hade att framföra att Fritjof skulle delta med sina män i striden mot kung Ring annars skulle kung Helge låta ett hårt straff drabba Fritjof.
   Fritjof satt och spelade schack med Björn när Hilding trädde in i salen. Hilding framförde sitt ärende. Fritjof låtsades inte märka honom utan sa:
  — Här är fara på färde, Björn, men ändra inte dina drag för det. Nu vill jag ansätta den röda kungsbrickan och se om den är försvarad.
  — Två utvägar finns, på två sätt kan man spela, sade Björn.
  — Då är det vådligast att anfalla kungen så blir nästa drag lättare, svarade Fritjof.
   Hilding fick inget annat svar, och han återvände till Beles söner och berättade vad Fritjof sagt. De bad honom tyda hans ord.
   Så mycket fick Hilding ut av det att Fritjof fortfarande önskade vinna Ingeborg — den röda kungsbrickan. Han rådde bröderna att föra Ingeborg till Balders hage medan de drog ut i krig, och Helge och Halvdan lydde rådet.

Balders hage


Balders hage var en inhägnad lund med ett tempel som innehöll många gudabilder. Där var Balder den förnämsta guden. Stället var fridlyst, och innanför inhägnaden var man skyddad antingen man var kvinna eller man eller djur.
   Så snart bröderna tågat ut i striden klädde sig Fritjof i högtidskläder och tog den dyrbara guldringen. Sedan kallade han på sina män, och de lade ut med Ellida.
  — Vart skall vi hän? frågade Björn.
  — Till Balders hage för att tala med Ingeborg, svarade Fritjof.
  — Det är inte värst klokt av dig att väcka upp gudarnas vrede, sa Björn.
  — Jag bryr mig mer om Ingeborgs kärlek än gudarnas vrede, svarade Fritjof.
   Så rodde de över fjorden och gick till Balders hage där Ingeborg satt i frustugan med åtta kammartärnor. Hon blev förfärad över Fritjofs djärvhet att komma utan brödernas tillåtelse och gå in i Balders hage. Fritjof svarade att han brydde sig mera om hennes kärlek än om Balders eventuella vrede. Hon sade då att han skulle vara välkommen med alla sina män. Hon lät honom sätta sig bredvid henne och drack honom till i vin. De talade med varandra länge och deras lycka var stor. Fritjof gav henne sin dyrbara guldring, och hon fick lova att aldrig skiljas ifrån den. Ville hon en dag inte bära den längre skulle hon skicka den tillbaka till honom. De lovade varandra tro, och Fritjof fick också en guldring av Ingeborg.
   Fritjof for varje dag och träffade Ingeborg. Men en morgon såg han att hon hängt ut ett vitt lakan som var tecknet på att hennes bröder kommit hem igen.

Striden med kung Ring och brödernas hämnd


När Helge och Halvdan mötte kung Ring fann de att han hade många fler män än de. De skickade då fram några män för att tala om förlikning så de skulle slippa strida. Kung Ring gick med på förlikning om de underkastade sig honom, gav honom en tredjedel av sina egendomar och gav honom deras syster till maka. Bröderna fick finna sig i villkoren och drog sig sedan missnöjda tillbaka hem igen.
   Fritjof och Björn anade att bröderna skulle höra av sig när det blev känt att Fritjof träffat Ingeborg i deras frånvaro. De drog ihop sina skaror av män. Bröderna blev mycket riktigt förbittrade. Helge sade:
  — Underligt att Balder tålt denna skymf av Fritjof. Nu får Fritjof bjuda oss förlikning eller också visar vi honom ur landet.
   De sände åter Hilding till honom med bud att Fritjof skulle segla till Orkneyöarna och där hämta den skatt som inte betalats ut sedan Beles död. Bröderna behövde pengar för att de skulle gifta bort sin syster. Fritjof svarade att han for bara för den vänskap som rått mellan hans far Torsten och kung Bele. Men han krävde att hans egendom skulle vara fredad under hans bortovaro. Detta löfte fick han och det bekräftades med ed.
   Fritjof gjorde sig i ordning för färden, och han och Björn valde ut arton tappra män och gick ombord på Ellida. Så snart de seglat iväg sade Halvdan:
  — Nu är det dags att Fritjof får straff för sin förbrytelse. Vi bränner ner Framnäs och så väcker vi upp en storm så han går under ute på havet. Helge höll helt med honom, och så brände de och skövlade Fritjofs gård och tillkallade två trollkvinnor som kunde uppväcka så svår storm att Fritjof och hans män skulle förgås.

Färden till Orkneyöarna


Ute på havet blåste det upp och vinden drev skeppet norrut. Det var hårt väder, men de lyckades styra in mot några öar och komma i lä. Där tänkte de vänta, men så lugnade sig vädret och de gav sig åter ut till havs.
   Då kom stormen tillbaka med förnyad styrka. Sjön gick snart hög och sjöarna bröt över skeppet så männen fick ösa utan avbrott. Sedan kom en snöyra över dem så att man inte kunde se från för till akter. Det var deras lycka att Ellida var det yppersta av skepp och ytterligt sjövärdig. Hon red upp på vågtopparna som nu reste sig som höga berg runt om dem.
   Efter en stund kom en störtsjö så väldig att den spolade fyra män över bord. Fritjof tog fram guldringen han fått av Ingeborg och högg sönder den i bitar.
  — Kanske fler av oss får gästa Ran innan dagen är över. Bäst att varje man har något guld på sig, sade han.
   Björn påstod att detta väder måste vara vållat av Helge och Halvdan. Fritjof klättrade då upp i masten för att hålla utkik medan männen öste för sina liv. Fritjof kom ner och sa att han såg en väldig blåskimrande val runt skeppet som verkade hindra dem från att nå land. På valens rygg satt två trollkvinnor.
  — Det är de som vållar stormen. Styr nu rakt på trollen så ska jag beväpna mig.
   Han grep en järnstång och rusade fram till fören och ropade åt Ellida, som sades förstå människors tal, att krossa det ena trollet med stäven. Fritjof lyckades köra stången i det andra trollets rygg. När båda trollen krossats försvann valen i djupet.
   Nu lugnade sig stormen, men skeppet var nära att sjunka. Männen hade styvt arbete med att ösa det. Fritjof satt i framstammen och rodde med två åror. Så klarnade det upp, och de såg att de drivit till Orkneyöarna, målet för färden.

Ankomsten till Orkneyöarna


De körde upp i en sandstrand och männen var nu totalt slut. Fritjof bar åtta man i land och Björn två.
   Hos jarl Angantyr, som styrde över Orkneyöarna, satt man och drack när utkiken rapporterade att ett skepp landat och att en ur besättningen bar i land de andra. Då sade jarlen:
  — Det måste vara Fritjof, min vän Torstens son, som utför en sådan bedrift. Gå ner till stranden och ta emot dem väl!
   Men då ropade Atle som var bärsärk:
  — Nu ska vi pröva om det är sant att Fritjof gjort det löftet att aldrig först be någon om fred.
   Han och nio bärsärkar till ilade ner till stranden och ropade till Fritjof:
  — Be om frid eller låt oss pröva våra krafter i ärlig strid!
  — Aldrig ämnar jag be någon om frid, svarade Fritjof stolt, och de gjorde sig stridsberedda.
   Men då kom jarl Angantyrs andra män fram och sade att jarlens vilja var att de skulle vara välkomna, och ingen skulle anfalla dem. De stannade sedan över vintern hos jarlen i den bästa sämja. Jarlen frågade ofta om deras färd och han harmades över Helges och Halvdans eländiga konststycken. Till Fritjof sade han:
  — Jag vet ditt ärende. Du är sänd för att hämta skatten. Kung Helge får ingen skatt av mig. Men du ska få så mycken lösegendom du önskar som vängåva. Sedan får du kalla det skatt om du vill.
   Fritjof tog tacksamt emot pengarna.

I Norge


Hemma i Norge hade kung Ring druckit bröllop med Ingeborg. Han fick se ringen på hennes arm och frågade var hon fått den ifrån. Hon svarade att hon fått den av sin far.
  — Nej, det är en gåva av Fritjof, sade kung Ring. Lägg av den! Du ska inte sakna guld i Ringerike.
   Ingeborg lämnade ringen till Helges drottning och begärde att hon skulle lämna den till Fritjof. Sedan for kung Ring hem med sin brud, och han älskade henne mycket.

Fritjofs hemkomst


Nästa vår skildes Fritjof från jarl Angantyr och seglade hem. Den första syn som mötte honom var det nerbrända Framnäs.
  — Nu ska vi lämna skatten, sade han bistert.
   De styrde till kungsgården på andra sidan fjorden. Kungarna var i Balders hage och blotade. Fritjof och Björn begav sig dit, men först bad Fritjof sina män att hugga sönder alla skepp som låg i närheten.
Stiessel 20.png

   Han bad Björn stå som vakt vid dörren och så trädde han ensam in i templets sal. Där satt de båda kungarna vid elden som brann på golvet. Deras drottningar sysslade med att värma och smörja gudabilderna. Utom dem var det några få människor där inne. Fritjof gick rakt fram till Helge och utropade:
  — Nu vill du väl ha skatten!
   Och så slungade han en pung med silver rakt i ansiktet på honom så att två framtänder flög ut och Helge föll avsvimmad från sitt säte. Fritjof vände för att gå ut ur salen men så fick han se att Helges maka hade Ingeborgs ring på armen. Han gick fram och grep tag om ringen. Den satt fast på hennes arm och hon släpades med utefter golvet. Hon höll i sin gudabild, som råkade vara just Balder, och tappade den i elden. Hennes svägerska försökte komma henne till hjälp, men hon välte också sin gudabild i elden och snart stod templet i ljusan låga. Fritjof fick ringen med sig och skyndade med Björn ner till sjön och Ellida.
   Så snart Helge vaknat ur svimningen befallde han att folk skulle sätta efter Fritjof och döda honom och hans män. De var alla ute på fjorden i Ellida och såg på hur Helges män satte båtarna i sjön. Men båtarna vattenfylldes så att de måste vända åter.
  — Vad tar vi oss nu före? frågade Björn.
  — Inte stannar vi i Norge, svarade Fritjof. Vi far ut i viking.

Fritjof fredlös


   Nästa vinter for de åter till Orkneyöarna och gästade jarl Angantyr. Hemma i Norge höll kungarna ting. De dömde Fritjof fredlös över hela riket därför att han kränkt det heliga templet och orsakat att det brann ner. Halvdan flyttade till Framnäs och byggde upp en ny gård på den gamlas plats.
   Fritjof for i härnad vida omkring på haven de tre följande åren. När han mötte andra vikingar krävde han stora skatter, men köpmän lät han fara i fred. Han blev berömd för sitt mod och sin rättrådighet och kallades åter Fritjof den djärve.
   Efter tre år seglade han in i en norsk fjord och sade till sina män:
  — Nu börjar jag tröttna på detta liv. Ni kan segla som ni vill, men i vinter ämnar jag vara hos kung Ring. Nästa sommar möts vi här. Jag skall komma den första sommardagen.

Fritjof kommer till kung Ring


Han begav sig landvägen till Ringerike. När han kom till kungsgården svepte han in sig i en sliten vargskinnskappa och tog en gammal luden mössa på huvudet. Den drog han ner så långt det gick så att den skuggade ansiktet och så tog han en stav i vardera handen och stapplade in i salen. Han stannade ödmjukt nere vid dörren.
   Kung Ring hade märkt att det kom in en stor man i salen, och han befallde en sven att gå och fråga vem mannen var och varifrån han kom och var han hade sin släkt.
   Fritjof svarade:
  — Jag heter Tjov. I natt var jag hos Ulv. Jag är född i Ånger. När kung Ring fick höra detta sade han:
  — Det finns ett härad som heter Ånger, men det kan också vara så att mannen har ånger i sinnet. Det kan vara en vis man, jag vill gärna lära känna honom.
   Rings drottning sade att det var märkvärdigt så mycket hennes man frågade efter främlingar och löst folk.
   Men kung Ring sände bud att främlingen skulle träda fram. Han stapplade fram mycket lutad men verkade ändå längre än de flesta.
  — Far till annan gästning, Tjov, eller gå ut i gäststugan, sade Ingeborg till honom. Men kung Ring sade:
  — Jag är gammal nog att visa gästerna plats själv. Han vände sig till tiggaren:
  — Lägg av dig kappan och tag plats vid min andra sida.
  — Du måste gå i barndom som låter tiggare sitta vid din sida, utbrast Ingeborg.
  — Det är rätt som drottningen säger, herre, sade Tjov.
  — Gör som jag säger, sade kung Ring. Nu är det jag som bestämmer.
   Fritjof kastade av kappan och stod där i en dyrbar blå dräkt med brett silverbälte runt midjan, svärd vid sidan och den dyrbara guldringen på armen.
  — Det var en mer passande dräkt, sade kung Ring.
   Ingeborg blev blodröd när hon såg ringen på Fritjofs arm, men hon sade ingenting.

Vintern hos kung Ring


Sedan blev Fritjof gäst hos kung Ring över vintern. Han blev omtyckt av alla. Drottningen talade a ord med honom, men kung Ring satte stort värde på hans sällskap.
   En vinterdag for kung Ring med sin drottning på gästabud till en granne och även Tjov följde med. Den genaste vägen gick över en sjö.
  — Jag tycker isen verkar osäker, sade Tjov.
  — Du har alltid vår välfärd i sinnet har jag märkt, sade kung Ring, men detta går nog bra.
   De var redan ute på isen och plötsligt brast den under häst och släde. Tjov hade följt dem på skridskor. Han skyndade sig fram med några skär och med ett raskt grepp fick han upp släden på isen. Sedan fick han också upp hästen.
  — Det var ett ypperligt tag, ropade kungen. Fritjof den djärve hade inte gjort det bättre.
   Vintern gick mot vår. En vacker dag ville kungen ut i skogen för att se hur det grönskade. En stor skara red ut i skog och mark. Efter ett tag var kung Ring och Tjov ensamma och hade kommit långt från de andra. Kungen sade plötsligt att han var trött och ville vila.
  — Vi rider hem, sa Tjov.
  — Nej, jag vill sova just nu just här, sade kung Ring och lade sig ner nära Tjov och somnade.
   Efter en stund drog Tjov upp sitt svärd ur slidan och kastade det långt bort. En stund senare låtsades kung Ring vakna och sade:
  — Var det inte så, Fritjof, att du kände frestelsen svår, men du stred manligen med dig själv. Jag kände igen dig redan första kvällen, Fritjof, och du ska inte så snart skiljas från oss. Jag har planer för din framtid.
   Fritjof svarade:
  — Väl och gästfritt har ni tagit hand om mig men jag måste snart iväg. Mitt folk kommer mig till mötes som vi har avtalat. Därefter red de hem.

Fritjof tar avsked


En morgon något senare kom Fritjof till salen där kungen och drottningen sov för att ta farväl. Han kvad en sorgsen visa och kastade ringen till Ingeborg. Kung Ring log och sade:
  — Så fick hon mera tack än jag fast hon inte varit vänligare mot dig än jag varit.
   De satte sig för att äta en avskedsmåltid.
  — Jag såg gärna att du stannade här, Fritjof, sade kung Ring. Ingeborgs och mina söner är ju bara små barn och jag är gammal och orkar inte försvara landet om någon anfaller.
  — Jag måste fara, sade Fritjof. Lev lycklig och länge till, kung Ring! Jag kommer aldrig att se Ingeborg mer.
  — Du ska inte fara iväg dyster i hågen, sade kung Ring. Du ska bli rikt återgäldad för din gåva. Jag ger dig min maka och alla mina ägodelar.
  — Dessa goda gåvor kan jag inte ta emot, sade Fritjof, om det inte är så att du är sjuk och nära döden.
  — Jag skulle inte heller ge dem till dig om det inte var så, sade Ring. Jag vill inte att någon skall äga Ingeborg utom den främsta mannen i Norge. Jag vill också ge dig kungamakt.
   Fritjof sade att han nöjde sig med att vara jarl och så bestämdes det att han skulle härska över riket tills de små prinsarna blivit vuxna och själva kunde styra sitt land.

Vad som hände sedan


Strax därpå dog kung Ring, och det blev stor sorg i hans rike. Han lades i gravhög, och man drack samtidigt gravöl över honom och firade Fritjofs och Ingeborgs bröllop.
   Men när kungarna i Sognefylke, Ingeborgs bröder, fick veta att Fritjof styrde över Ringerike och nu fått deras syster till maka, då ansåg de att han hade gått för långt.
   De rustade en stor här och angrep Fritjof. Men Fritjof gick främst i sin här och gick rakt mot Helge som han dödade. Sedan fick Halvdan välja mellan att dö som Helge eller underkasta sig och lämna skatt till Fritjof. Han valde underkastelse.
   När Rings söner var vuxna och själva började styra sitt land blev Fritjof kung över Sognefylke.
   Han och Ingeborg fick två söner.

FAKTA OM FRITJOF DEN DJÄRVES SAGA


Sagan om Fritjof och hans älskade Ingeborg kommer från Island fast den handlar om den norske storbondesonen Fritjof. Den är yngre än de andra sagorna i denna bok. Troligen har den skrivits ner först på 1300-talet, och det märks. Den är påverkad av romantiskt sagostoff som hunnit nå Island söderifrån från mellaneuropa och England, och här handlar det framför allt om kärlek och mindre om kamp och strid. Den skiljer sig från de stora isländska sagorna som skrevs på 1200-talet och har en mycket speciell form.
   I Sverige blev skalden Esaias Tegnér så förtjust i Fritjof den djärves saga att han skrev ner den på vers, en lång diktcykel med 23 sånger på olika versmått. Frithiofs saga kom ut 1825, och den blev så oerhört populär att praktiskt taget alla läste den, och den var obligatorisk läsning i skolorna under flera generationer. Ännu i början på 1900-talet var det inget ovanligt att personer lärde sig hela diktverket utantill. Frithiofs saga översattes till de flesta europeiska språk och många av sångerna tonsattes.
   Det finns mängder av citat från Tegnérs Frithiofs saga, bl a:


"Yvs ej fädrens ära. Envar har dock blott sin.
Kan du ej spänna bågen är han ej din."

"Ty mannens mod är kvinnan kärt.
Det starka är det sköna värt."

(...välj blott en förtrogen, ty) "världen vet vad trenne veta."

"Långa år få gälda vad stunden brutit."

Jorden, tyvärr, är av kvinnor full
mister du en står dig tusen åter..."



Ur "Vikingasagor". Almkvist och Wiksell 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki