Fandom

Svenskanoveller Wiki

Frusen ända in stammen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Charlotte Fredriksson

   HELA HENNES KROPP STRETAR EMOT och huvudet bultar av varningssignaler. Det är som om varje muskel har ett eget liv. Den glansiga förpackningen känns sträv mot huden när fingrarna sluter sig om den. Med en enda snabb rörelse hamnar tuggummipaketet djupt ner i jeansfickan. Hanna möter Tinas vakande blick. Vännens ögon lyser av spänning. Hanna gillar inte den där blicken.
   —Tuggummin borde vara gratis, viskar Tina och drar Hanna med sig längs hyllorna i riktning mot grönsaksavdelningen.
   Mamma plockar i alldeles för mycket tomater i den tunna plastpåsen. Handtagen kommer att gå av, det gör de alltid. Mamma ler mot flickorna.
   —Jag är strax klar nu, lovar hon och plockar i ytterligare några tomater i påsen. De som ligger i botten är redan mosade.
   Tina sneglar på Hanna och viskar att de ska gå till kassorna och vänta. Hanna släpar fötterna efter sig och vill inte att Tina ska dra i hennes jackärm. I kassan sitter en vänlig kvinna och ler mot dem. Hanna slår ner blicken. Det känns som om fickan är genomskinlig. Hon vill gå därifrån. I stället placerar hon sig på sådant avstånd från kassan att hon kan se mamma sakta rulla vagnen framför sig i riktning mot henne. Mamma betraktar varorna på hyllorna och tycks överlägga med sig själv om vad hon ska köpa. Om pappa varit där skulle mamma kanske ha frågat honom, tänker Hanna. Mamma säger att han blev trött och behövde lite semester från vardagen och plötsligt var han bara borta. Det var så länge sedan nu. Hanna var så liten då, men nu är hon stor och ska snart gå hem med ett tuggummipaket som inte är betalt. Hanna känner en skälvning i bröstet och ser nervöst på sin bästa vän. Tina går fram till kassörskan och börjar berätta om sin kompis mamma som alltid köper för mycket tomater. Kassörskan säger att det är bra. Hanna förstår inte varför hon säger så.
   Affären ska snart stänga men nu har mamma äntligen kommit fram till kassan och börjat plocka upp sina varor. Hon ber Hanna och Tina om hjälp att packa varorna och Tina sätter av mot slutet av rullbandet. Hanna känner hur tuggummipaketet bränner i fickan och hon funderar på att lägga upp det på rullbandet och låta mamma betala. I stället möter hon Tinas utmanande, retfulla blick och vet att vännen känner hur hon tvekar. Hanna blir arg. Hon är en liten mes som inte ens vågar sno ett tuggummi. De är faktiskt alldeles för dyra, precis som Tina säger.
   Mamma plockar upp tomatpåsen och svär när handtagen brister. Tomaterna rullar ut på rullbandet och mamma försöker fånga de flyende grönsakerna. Kassörskan skrattar och säger att det inte gör något och att det är bra att mamma köper mycket tomater. Hon vet ju inte att mer än hälften av dem alltid ligger och ruttnar i kylskåpet och att Hanna alltid slänger dem i smyg och säger att hon ätit upp alla för att de är så goda. Mamma blir alltid lika glad. Det är bra att Hanna äter så mycket tomater, det finns vitaminer i dem.
   Tina ropar på henne. Snart har hon plockat ihop alla varor själv och det är ju orättvist, speciellt som det inte är hon som ska äta dem. Hanna skyndar bort till henne. De hjälps åt att bära ut matpåsarna till bilen. ICA-skylten glänser magiskt när de kör ut från parkeringen.
   Hanna ser på sin egen spegelbild i den tonande rutan. Hon ser yngre ut än sina tio år. Det blonda tunna håret vilar mjukt mot kinderna och de gröna ögonen ser nästan svarta ut i mörkret. Den vita huden stramar över näsbenet och läpparna är torra. Hon får munsår av lypsyl.
   Mamma släpper av Tina utanför hennes hus och Hanna tycker att allt blir så tyst när bildörren stängs mellan dem. Det känns nästan som om mamma vet vad de har gjort. Tina vinkar fast hon inte kan se Hanna genom rutorna. Hanna vinkar också, fast hon vet att Tina inte kan se henne. Mamma suckar över disken som väntar där hemma. Hanna fingrar på tuggummipaketet i fickan.

   Hanna sparkar av sig skorna i hallen och krockar nästan med lillebror som springer mamma till mötes med vilda glädjetjut. Hanna hälsar snabbt på farmor som sitter i köket och går sedan in på sitt rum och låser dörren. Hon har satt dit låset själv eftersom mamma egentligen inte vill att hon ska ha ett och därför vägrat hjälpa henne. Hanna är inte så duktig på att skruva och nu sitter låset lite löst. Om pappa hade varit där hade han säkert hjälpt till att skruva fast det. Mamma har berättat att han var bra på sånt, pappa. Fast pappa var inte där nu, han skulle aldrig mer vara där.
   Hon plockar upp tuggummipaketet och studerar det blänkande pappret. Ångesten kommer krypande, fast Tina har sagt att det ska vara så, att det går över snart. Hanna väntar men känslan blir bara värre. Hon kastar paketet hårt i väggen så de små tuggummina flyger åt alla håll. Plötsligt tycker hon synd om dem, lägger sig på knä och samlar ihop dem. Det är ju inte deras fel att hon har snattat. Snattat. Hon lägger tuggummina i en hög i sitt smyckeskrin och slänger förpackningen. Hon ska aldrig äta dem, hon vet redan att de inte smakar gott.
   Tisdagsmorgonen är kall och stilla. Hanna sörplar varm nyponsoppa genom ett sugrör och betraktar lillebror som smular sönder sin macka på andra sidan bordet. Radion skrålar en gammal julsång och mamma dammsuger i hallen. Hanna vänder blicken ut genom köksfönstret och ser Tina komma gående på uppfarten. Lillebror börjar sjunga med i julsången. Högt och pipigt sjunger han och ljudet skär i Hannas öron.
   —Sluta med det där!
   Lillebror låtsas inte höra henne.
   —Sluta sa jag!
   Ibland önskar hon att han inte fanns. När hon ska vara riktigt elak brukar hon säga till honom att pappa stack för att han föddes. Då gråter han och mamma blir arg på henne.
   Lillebror börjar sjunga ännu högre. Hanna sprutar het nyponsoppa genom sugröret på honom. Han tappar det som är kvar av mackan i golvet och börjar gråta. I samma stund som mamma rusar in i köket med dammsugarslangen lindad som en orm omkring sig smiter Hanna ut i hallen, sliter åt sig jackan och kliver ut i kylan. Tina sitter på en av lillebrors hoprasade snölyktor och ler snett mot henne. Stentrappan är täckt av ett förrädiskt istäcke och Hanna hasar nerför med hjälp av ledstången. Mamma öppnar dörren och lillebror uppenbarar sig iltjutande bakom henne.
   —Dumma, dumma Hanna! snörvlar han.
   Hon vänder på huvudet och räcker ut tungan åt honom. Mamma drar häftigt efter andan.
   —Hanna! Jag blir så trött på dig! När ska du växa upp?
   Hanna hoppar sista biten nerför trappan och springer.
   —Du har ju inte ens någon mössa på dig! hojtar mamma efter henne. Tina och Hanna springer ända till nästa gata innan de saktar ner.
   —Har du kvar dem? undrar Tina. För ett ögonblick minns Hanna ingenting.
   —Vilka då?
   Tina himlar med ögonen och suckar.
   —Tuggummina förstås!
   Hannas öron susar av obehag och ångest. Men hon ler.
   —Det är klart.
   Tina ler nöjt tillbaka och sliter av sig mössan. Det mörka lockiga håret är fuktigt av svett. Några fina pärlor av ansträngning bildar ett band på hennes näsrygg. Hanna fryser om öronen och snörvlar. Vågar inte möta Tinas bruna ögon. De går förbi raden med lindar som sträcker sina nakna grenar mot skyn i en frusen pose intill gatan. Hanna har sett dem i alla årstider men hon tycker nästan att de är vackrast på vintern. Då står de där helt utelämnade och sårbara, frusna ända in i stammen. Hon skulle vilja röra dem, väcka dem till liv. I stället går hon förbi dem med händerna djupt nedkörda i fickorna och tom blick.

   Skoldagen går sakta. Fast det gör inte Hanna något. Hon tycker om skolan och fröknarna. Mest tycker hon om svenskfröken, Ann-Louise. Ibland får Hanna komma in i hennes lärarrum på rasterna och dricka saft. Det vet inte de andra barnen om.
   Hanna brukar inte träffa Tina på hela dagen. Tina går en klass över Hanna och har andra vänner på rasterna i skolan. Hanna är ensam. Hon vill vara det. Tina slutar oftast tidigare än Hanna och då står hon och väntar under en stor lind vid lärarparkeringen. Om det inte töar förstås för då droppar det så mycket blötsnö från linden. Idag töar det inte och Tina står med benen i kors och lutar sig mot stammen.
   —Kom, säger hon och rycker i Hannas jackärm, vi ska göra en sak.
   De går inte hemåt. Det gör inget för Hanna vill inte gå hem. Tina säger att de ska gå till kiosken. Hanna nickar, fast hon kan inte handla något för hon har inga pengar. Dessutom skulle mamma bli rasande om hon köpte godis på en tisdag. Innan de är framme vid kiosken stannar Tina tvärt. Hon håller fortfarande ett fast grepp i Hannas jackärm, så som hon ofta gör.
   —Ser du det där tidningsstället? Du ska ta en tidning där. Hanna vågar inte se på Tina. Hon blir varm om kinderna och svettig innanför kragen.
   —Jag tar hand om gubben, avslutar Tina och går med raska, stadiga steg fram till kioskluckan.
   Hon börjar ställa omöjliga frågor till den gamle kioskägaren som välvilligt försöker svara. Tina gör tecken åt Hanna bakom sin rygg. Tecken som betyder att Hanna måste skynda sig. Hon småspringer i en vid cirkel så att inte gubben ska se henne. Tina har ställt sig mellan tidningsstället och kioskägarens ögon så det är inget problem alls för Hanna att osedd sno åt sig en tidning. Hon ser inte efter vilken hon tar utan stoppar den snabbt innanför jackan och petar till Tina i ryggen innan hon smiter iväg igen. Tina står en stund till och småpratar med den vänlige gamle mannen innan hon gör helt om och springer efter Hanna.
   Hanna springer och springer. Tina hinner i fatt, rycker tag i jackan och tvingar henne att stanna.
   —Har du den?
   Hanna plockar flämtande fram tidningen, som blivit lite skrynklig, och räcker över den till Tina utan att möta hennes blick. När Tina bläddrar i tidningen är Hanna kall och varm på samma gång.
   —Bra val, mumlar Tina och slutar bläddra. Vill du ha den?
   Hanna nickar fast hon inte vill. Det bränner egendomligt i fingertopparna när hon tar tillbaka tidningen och stoppar den innanför jackan igen. Där ligger den och skaver hela vägen hem till Hannas gata. Det är mörkt ute nu. Mamma är nog arg för att hon inte kom hem direkt efter skolan. I nästan alla fönster lyser adventsstakar och julstjärnor. Hanna kan nästan känna värmen som sipprar ut genom dörrspringorna hos sina grannar. Men när hon kommer fram till sin dörr och ser Tina försvinna nedåt gatan är hon kall. Det luktar pepparkakor i hallen och Hanna hör lillebror tjattra i köket. Hon smyger in tidningen under tröjan och försöker smyga till sitt rum osedd. Försiktigt så att det inte prasslar om den hemska tidningen.
   —Hanna? hörs mammas röst från köket. Var har du varit?
   Mamma låter nästan ledsen. Hanna stannar upp och går in i köket, möter stadigt mammas blick. Tidningen känns som ett stort blödande sår på magen.
   —Ute med Tina, svarar hon och försöker låta som vanligt. Mamma reser sig från en av köksstolarna och smeker lillebror över håret på väg mot sin dotter.
   —Hanna lilla, du måste höra av dig. Jag blir ju orolig!
   Mamma lyfter handen för att smeka Hannas kalla kind men Hanna känner allt för tydligt tidningens vassa kanter och vänder bort huvudet. Mamma sänker handen och går tillbaka till pepparkaksbordet utan ett ord. Lillebror gör en gris och sträcker sina mjöliga nävar över bordet för att lägga bakverket på plåten. Den är nästan full, de har bakat länge. Hanna går till sitt rum och låser dörren.
   Hon gömmer tidningen längst in i sin strumplåda och ser efter att tuggummina ligger där de ska. När hon hör lillebrors glada femårsprat ute i köket kryper hon in under täcket i sängen och gråter. Fast tyst så ingen hör. Plötsligt knackar mamma på dörren.
   —Hanna? Får jag komma in?
   Hanna svarar inte och mamma trycker prövande ner handtaget.
   —Varför måste du låsa?
   Hanna svarar inte och mamma går sin väg.

   Nästa morgon vill Hanna inte gå upp. Kinderna är sträva av torkade tårar och hon vill inte att mamma ska se de svullna, rödkantade ögonen.
   —Nu får du faktiskt stiga upp, Hanna! ropar mamma från köket.
   —Jag är ju sjuk!
   Hanna hör mammas steg utanför dörren.
   —Öppna så jag får se på dig.
   Hanna rufsar till håret. Det är inte svårt att få tårar att tränga fram ur ögonen. Sen sveper hon täcket om sig och öppnar dörren.
   —Men lilla gumman, så du ser ut! Har du feber?
   Hanna nickar, det har hon nog. Mamma vill röra vid Hannas panna men hon drar sig undan. Mamma blir ledsen men ler uppmuntrande.
   —Du får stanna hemma idag och vila dig, lillebror och jag måste åka nu. Har du ont i halsen?
   Hanna nickar.
   —Jag köper halstabletter på vägen hem, okej?
   Mammas ögon är oroliga nu och hon vill ta Hanna i famnen. Hanna låtsas få en hostattack och återvänder till sängen. Lillebror ropar från hallen och mamma går. Hanna blir ensam med klumpen i magen.
   Hon skulle så gärna vilja träffa Ann-Louise och dricka saft med henne på rasten. Men hon kan inte träffa Tina idag, vill inte möta vännens blick.
   Hanna ligger i sängen och stirrar i taket hela dagen och när eftermiddagen kommer känner hon sig sjuk på allvar. Hon sover nästan när det ringer på dörren. Förvånad masar hon sig upp, invirad i täcket. På trappan står Tina och ler.
   —Mår du bättre nu?
   Hanna vet inte. Mår hon bättre? Har hon någonsin mått dåligt? Tina väntar inte på svar.
   —Kom ut! Jag har något jättekul på gång.
   Hanna förstår vad som menas med "jättekul" men hon nickar och ber Tina vänta en stund medan hon klär sig. Fem minuter senare kliver hon ut i eftermiddagsskymningen.
   De går till bokhandeln på hörnet av Tinas gata. Det är varmt därinne och Tina stoppar mössan och vantarna i fickan. Kvinnan bakom disken hälsar vänligt och ler. Hanna får ont i magen. Det finns en hylla som är full med suddgummin och pennor. När de står där kan kvinnan vid disken inte se dem. Tina vet det. De tittar på pennorna, håller i dem och provar att skriva. Det finns ett block som man får skriva på. Suddgummina luktar vanilj, jordgubbe, citron och karamell. Hanna vill bara stå där och lukta och skriva och sedan säga hej då till butiksägarinnan och gå ut ur bokhandeln. Tina väljer ut två glittriga pennor och två suddgummin som luktar vanilj och karamell. Hon stoppar dem i Hannas ficka. De säger hej då till den leende kvinnan bakom disken och går ut. Det är mörkt nu, och ännu kallare än förut. Hanna går snabbt. Tina säger att Hanna ska gömma pennorna och suddgummina hemma i sitt rum, som en hemlig skatt. Hanna nickar och går hem.

   Mamma är arg. Hanna fick inte gå ut. Lillebror bränner sig på knäcksmeten och Hanna glöms bort. Hon låser dörren till sitt rum och plockar fram pennorna och suddgummina som luktar så gott. De får ligga bredvid tidningen i strumplådan. Mamma knackar på dörren och Hanna spritter till av överraskning.
   —Är du frisk nu?
   Mamma låter konstig. Anklagande.
   —Mmmm...
   —Öppna.
   —Nej.
   —Vad är det med dig egentligen?
   Hanna vet inte vad hon ska svara. Vad är det med henne? Mamma går. Hanna drar fram sin skrivbordsstol till det varma elementet vid fönstret och kurar ihop sig. Lillebror sitter på knä i snön och kramar en boll. Hanna kan se honom i mörkret tack vare ljuset från ytterbelysningen. Han lägger sig ner och gör en snöängel. Hans ögon glittrar av glädje, han vinkar åt mamma i dörren. Hanna kan inte se mamma, vet bara att hon står där och ler. Det heta elementet känns plötsligt kallt under Hannas händer. Hon lämnar fönstret och kryper ihop i fosterställning mellan de kalla lakanen i sängen.

   Hanna är redan vaken när mamma kommer för att väcka henne på torsdagsmorgonen. Hon låser upp dörren innan mamma hinner knacka. Ett uttryck av förvåning syns flyktigt i mammas ögon. Hanna går ut i köket och värmer nyponsoppa. Lillebror ligger på köksmattan med rödblommiga kinder och rufsigt hår. Han gnyr ynkligt.
   —Vad är det med dig då? frågar Hanna och petar på hans mage med stortån.
   Han svarar inte.
   —Öroninflammation, säger mamma, vi ska åka till doktorn idag. Om vi inte är hemma när du kommer hem finns det köttbullar att värma i mikron.
   Hanna sörplar nyponsoppa och pillar på den torra toppmossan i adventsljusstaken.
   —Du ska väl gå till skolan idag förresten? undrar mamma.
   —Mmmm...
   När Tina knackar på dörren går Hanna själv och öppnar. Den här gången tar hon på sig både mössa, halsduk och vantar. Det ska bli roligt att träffa Ann-Louise igen. Tina kastar en snöboll på fågelbordet och skrämmer bort domherrarna. Hanna vill inte att hon ska göra så men säger ingenting. De hälsar på varandra med en nickning.
   Vägen till skolan blir lång. Hanna längtar till svensklektionen men Tina släpar fötterna efter sig. Hanna går också sakta. Man kan ju inte springa till skolan. På en översnöad bänk lite längre fram sitter en man med slutna ögon. Först tror Hanna att han sover men sen ser hon käppen som alla blinda har. Tina ser också. Då rycker hon tag så där i Hannas jackärm. Obehaget skjuter elektriska stötar genom Hannas kropp. Hon vet vad som ska hända. Tina viskar så tätt intill Hannas öra att hon kan känna den fuktiga, varma andedräkten mot sin kalla hud.
   —Han har säkert en plånbok i väskan.
   Hanna blir stel och vill inte höra mer. Helst vill hon slita sig lös och springa till skolan och Ann-Louise och den söta saften. Men hon står alldeles stilla.
   —Kom, uppmanar Tina.
   Äntligen kan Hanna prata.
   —Vad ska ... ?
   —Var bara tyst och leta igenom väskan! De går fram till den blinde mannen.
   —Behöver ni hjälp med något? frågar Tina artigt med len röst. Mannen rycker till.
   —Ne-e-ej, tack. Jag bara vilar mig en stund.
   Tina ger Hanna en knuff som betyder "sätt igång".
   —Jag är med i skolkören, får jag lov att sjunga en julsång för dig?
   Hanna hajar till över Tinas lögn och blir ett ögonblick tafatt. Tina ger henne en knuff till och börjar sjunga. Hanna ser sig snabbt om efter vittnen innan hon försiktigt öppnar mannens väska och sticker ner handen. Mannen vill gärna höra en julsång och Tina sjunger högt tills Hanna håller upp en plånbok. Då avslutar Tina kvickt och hälsar god jul åt mannen. Han ler och tackar för sången men då är Tina och Hanna redan långt därifrån.
   Hanna bär plånboken i innerfickan på jackan hela dagen. Hon skyller på att det är kallt och därför vill hon ha jackan på. På rasten får hon komma in till Ann-Louise och dricka saft. Men idag smakar den inte lika gott.
   —Du är så duktig i skolan, Hanna, jag är verkligen stolt över dig, säger Ann-Louise och strålar med hela ansiktet.
   Plånboken i fickan känns tung som bly när Hanna lämnar lärarrummet. Hon smiter in på toaletten och kryper upp på toalocket i ett av de små båsen. Försiktigt tar hon fram sin hemlighet. Den är brun och av läder. Hon väger den i handen. Tina sa att hon inte fick öppna den förrän de var tillsammans igen. Men Tina är långt borta nu. Först ser Hanna efter om där finns några pengar. Jenny Linds ansikte ler mot henne från sedelfacket. Lättad över att de inte stulit mer än femtio kronor fortsätter hon utforska alla fack i plånboken. Till synes obetydliga kvitton ligger hoptryckta i de flesta av dem. Men i det sista ligger några foton. Det ena är på en vacker kvinna som skrattar mot kameran och det andra på en pojke, inte äldre än hon själv. Pojken håller stolt upp en stor fisk som han förmodligen just fått på metspöet. Hanna känner hur halsen blir tjock. Mannens familj ser på henne med vänliga ögon och skrattande munnar. Ångesten slår ner som en blixt och världen börjar snurra. Fotona sväller och blir stora, omsluter Hanna som en tung dimma. Magsäcken vänder ut och in på sig själv. Hon kräks på det kalla kakelgolvet.

   Hanna går hem innan skolan är slut. Hon klarar inte av att se någon i ögonen. Till Ann-Louise säger hon att hon inte mår bra, vilket faktiskt är sant. Mamma och lillebror är hos doktorn. Ingen är hemma.
   När hon svänger in på sin gata tvärstannar hon. Den blinde mannen befinner sig bara några meter framför henne. Han slår med käppen omkring sig och mumlar dovt. Hon vet instinktivt att han letar efter plånboken och hon får en löjlig känsla av att han kan känna dess närvaro. Hjärtat skenar iväg och blodet dunkar i öronen. Utan att tänka efter flyr Hanna in i närmaste trädgård, rusar över gräsmattan och in bakom huset. Det finns en stig mellan frusna vinbärsbuskar på baksidan av alla hus längs gatan och den kan hon följa ända hem till sig och smita in genom tvättstugan. Väl innanför dörren hämtar hon andan och sjunker ner på golvet. Axlarna känns tyngda av något enormt. Hon drar upp knäna under sig och gråter.

   När mamma kommer hem sitter Hanna vid köksbordet och äter köttbullar. Plånboken ligger i smyckeskrinet. Lillebror bollar triumferande med sin penicillinflaska. Mamma fångar den innan den faller i golvet.
   —Du ser blek ut, mår du inte bra? undrar hon och sätter sig mitt emot Hanna vid bordet.
   Lite trött bara, mumlar Hanna.
   —De är väl inte dumma mot dig i skolan?
   —Nej!
   Mammas plötsliga omtänksamhet blir för mycket för Hanna. Hon skjuter snabbt och ilsket ut stolen och lämnar tallriken på bordet när hon rusar in på sitt rum. Mamma är inte sen att följa efter. Men Hanna hinner låsa dörren innan mamma är framme vid den.
   —Hanna?! Vad är det som är fel?
   Mammas röst som tränger in genom dörrspringan är sorgsen och nästan bönfallande.
   —Du förstår ändå ingenting! morrar Hanna och mamma går tyst sin väg.

   Hanna sover länge på fredagen. Skolan är stängd idag. Lärarna är på kurs. Tina knackar på dörren strax efter klockan 12.00. Hanna har inte pratat med mamma på hela förmiddagen och är tacksam för att få en ursäkt att gå hemifrån ett tag.
   Hanna inser inte vart Tina är på väg förrän de står utanför ICA-affärens portar. Den ICA-affären. Tina rycker tag i Hannas arm och de går in. Hanna ser ner i golvet och vill inte att Tina ska dra i hennes jackärm. De går bort till godiset. Hanna går som i trans och gör inget motstånd när Tina proppar hennes jackfickor fulla med choklad, kryptomter, tablettaskar och tuggummin. Inte förrän någon lägger en tung hand på hennes axel reagerar hon. Hon ser sig omkring. Tina är borta. Hanna märkte inte när hon försvann.
   —Vad sysslar du med då? brummar en röst ovanför Hannas huvud. Hon ser upp och möter en mörk, arg blick, känner greppet om axeln hårdna. Nu har du snattat för sista gången, snorunge.
   Hanna kan nästan ta på mammas besvikelse, så påtaglig är den. Mamma nickar och säger "ja" och "javisst" till den allvarlige polismannen. De sitter i ett kallt rum med höga fönster, kala väggar och plastväxter. Hanna har inte sagt ett ord och inte ens blivit tilltalad. Därför blir hon överrumplad när polisen helt plötsligt vänder sig till henne.
   —Vet du att det du gjort är fel?
   Hanna förmår inte röra sig, allra minst prata. Polismannen låter frågan bli hängande i luften och vänder sig till mamma igen.
   —Hon kommer att få en prick i registret och hon bör nog gå till affären och be om ursäkt, säger han. Mamma nickar allvarligt och reser sig.
   —Tack för att ni varit så förstående, säger hon och skakar polisens hand.
   Hanna hör plötsligt en osäker, stammande röst och inser att det är hennes egen.
   —Jag ... jag har tagit fler saker.
   Hon ser stint på polismannen och kinderna blossar. Det är för svårt att se på mamma. Polisen nickar, som om han redan visste.
   —Lämna tillbaka de sakerna också, säger han och samlar ihop sina papper.
   Hanna vet inte varifrån hon får kraft att röra sig. Polismannen hejdar dem i dörren.
   —Hoppas jag aldrig mer behöver se dig här, Hanna. Ett svagt leende krusar hans läppar och Hanna vill gråta.

   Mamma säger ingenting på väg hem i bilen men så fort de kommer innanför dörren tar hon ett djupt skälvande andetag och gnuggar sig i pannan. Sen kommer det:
   —Varför har du inte sagt något?! Jag har ju frågat och frågat!
   Hanna vill inte höra, hon kan ändå inte svara. Hon vill bort. Bort från mamma och lillebror som häpet stirrar på henne från köket. Hon springer mot den enda tryggheten hon känner till — sitt rum. När hon smäller igen dörren hör hon en dov duns. Låsmekanismen lossnar och träffar heltäckningsmattan. Mamma kommer för första gången på länge in i rummet utan Hannas tillåtelse. Tårarna väller över och Hanna skriker och skriker. Mamma står mitt i rummet och ser bestört hur hennes dotter skriker sig blå i ansiktet av vanmakt, för att sedan falla ihop i en ynklig hög på sängen. Snyftningarna hotar att skaka sönder hennes lilla kropp. Då tar mamma ett steg fram och omfamnar sin flicka. Hanna känner mammas starka armar och kryper in i hennes värme. De sitter så länge och gråter och vaggar fram och tillbaka. När det inte finns några fler tårar att gråta berättar Hanna allt, från tuggummipaketet till den tunga handen på axeln. Det enda hon medvetet utelämnar är Tina.

   Mamma ringer det telefonnummer som står på körkortet i den blinde mannens plånbok. Han kommer och hämtar den och Hanna ber trevande om ursäkt. Han är inte glad, fast inte arg heller. Sedan ringer mamma till farmor som kommer och tar hand om lillebror. Hanna och mamma går till ICA-affären, skolkiosken och bokhandeln och lämnar tillbaka alla saker Hanna stulit. På hemvägen måste mamma springa in på posten och köpa frimärken till alla julkort. Hanna väntar utanför. Då kommer Tina. Hon ställer sig mitt framför Hanna och griper tag i hennes jackärm. Hanna vill skrika men får inte fram ett ljud. Hon kan se mamma i profil genom glasrutan till postkontoret. Hon pratar med en av kassörskorna och skrattar.
   —Kom, uppmanar Tina. Hanna förblir orörlig.
   —Vad är det med dig?
   En kraft strömmar plötsligt genom Hanna och hon vet. Vet att det är nu hon måste sätta stopp. Med ett enda ryck är hon fri från Tinas hand.
   —Gå! morrar Hanna mellan sammanbitna tänder.
   Tina ser ett ögonblick förbryllad ut. Hanna har aldrig sett annat än självsäkra miner i Tinas ansikte förut.
   —Fattar du ingenting? fortsätter Hanna.
   —Var inte så barnslig nu, är du skraj eller? Kom nu!
   Tinas röst låter inte så säker och Hanna tycker nästan att den darrar. Det ger henne kraft. Hon står helt stilla och ögonen brinner av ilska. Kinderna är heta, trots den kyliga dagen. Hanna knyter nävarna. Fast hon skulle aldrig slå.
   —Jag tänker aldrig mer göra som du säger, fattar du det? Nu viker färgen från Tinas ansikte.
   —Det var inte meningen att du skulle åka dit, det förstår du väl? stammar hon.
   —Stick härifrån och lämna mig i fred!
   Hanna lyckas hålla rösten stadig fast det känns som om hennes inre ska gå i bitar. Tina flackar osäkert med blicken, gör helt om och springer i väg. Hanna ser efter henne, skakar i hela kroppen och drar ett djupt andetag.
   I samma stund som mamma kommer ut genom postens svängdörrar försvinner Tina runt hörnet på ett hus lite längre bort. Hanna vet att Tina aldrig mer kommer att dra i hennes jackärm. En värme slår rot vid tårna och sprider sig upp till magen, ligger kvar. Hon tar mammas utsträckta hand och längtar hem till lillebror.

   Ur antologin "Lilla Augustpriset 2003", Bonnier Carlsen 2003.
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki