Fandom

Svenskanoveller Wiki

Göra dagen glad

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Kristina Sandberg
   
   JAG STOD VID KÖKSFÖNSTRET och såg ut bortåt ladan medan vattnet spolades kallt i vasken. Det var ingen förunderlig dag. Inget daggvått glittergräs i soluppgång, näe, mer av gråmulen kyla. Men jag var ledig och ingenting hördes från vinden än, jag hoppades att flickorna skulle fortsätta sova. Dom hade förstås lämnat dynorna ute, som väl blev gräsfläckade av morgondimman och daggen nu. Vattnet var svagt gult i glaskannan, men jag iddes inte vänta på att låta ledningarna spola rent. Och när jag satte på kaffebryggaren så såg jag att brödet var slut i skrinet och det var tomt i kylen. Flickorna måste ju få frukost. För min egen del borde jag hålla in på både det ena och andra, jag såg nog hur Helena stirrade på magen min nere på badstranden, men herregud, hennes egen mamma var ju smal som en planka. Jag tog en mugg ur diskstället och letade längst in i skafferiet om det inte fanns hårdbröd eller kex. Där fanns visst en påse Konsums veteskorpor, mjuksega mest, och jag la påsen tillbaka i skåpet, satte mig i kökssoffan med en slät kopp kaffe bara och smuttade. Just som jag skulle till att åka till tunnbrödfabriken och köpa andrasorteringen hörde jag steg i trappan från vinden och så kom Maj i bara nattlinnet, en urblekt T-shirt som gjort sitt för länge sedan, men när skulle jag ha hunnit köpa nytt. Stumpan, sa jag, är du vaken så här dags, gå och lägg dig igen. För jag ville inte ha sällskap, bara sitta en stund och stirra tomt framför mig nu när det äntligen var semester. Men Maj stod liksom kvar i dörröppningen och tittade med dom där bleka irisarna som bara gudarna vet var dom kom ifrån, varken från mig eller Leif och så tänkte jag det igen. Att hon var ful. Fast det kunde ju inte hon rå för. Inte vacker som Paula, näe hon hade inte fått nåt bildskönt alls, vit i håret, blå i hyn och ögon bleka som vatten. Det sved till i hjärtat, att tänka så om min egen flicka, men hon var lite underlig, harig och rädd för vatten och jag som älskade att bada. Sedan sa jag att hon skulle komma och sätta sig. Jag gjorde plats bredvid mig i soffan och då kom hon, men tveksamt och försiktigt och jag ville säga att hon måste förstå att också mammor kan vara trötta och vilja vila. Jag strök henne över håret, tunnflätan som spretade och jag frågade om Helena sov och det gjorde hon. Inte var hon direkt till besvär, Helena, men lillgammal och artig så jag ville ropa åt henne att ryta i ibland, men med en mamma som Kerstin och pappa som Ernst, inte var det lätt för henne och kanske inte för Kerstin heller. Hon ringde och bad mig ta Helena en vecka eller två, du vet det är försommaren som är värst sa hon, när nätterna är bleka och grå och det river och sliter i bröstet, är det dags igen frågade jag för jag kunde ju låta både myndig och förståndig, är det depressionerna, sa jag och då sa hon att om hon bara fick vila så skulle det bli bra.
   Så jag tog flickorna med mig till torpet. Och inte var det arbetsamt precis, men dom skulle ju skjutsas till badplatsen och maten måste stå på bordet och Helena åt inte det Maj åt och tvärtom. Men andrasorteringens mjuka från tunnbrödfabriken, det åt dom, med smör och tunnskivad falukorv på.
   Vi skulle ha handlat igår, sa jag till Maj, men ni ville ju direkt hem så nu är vi utan, la jag till. Hon svarade inte, satt bara tyst och kittlade med flättofsen vid munnen och jag sa att suga på håret får man inte göra om man vill att det ska bli långt och vackert. Hon fortsatte dra i flätan och jag lät henne vara och vi blev sittande utan att säga nåt. Det var väl så att också jag ville gå på dansen när sommaren nu äntligen var här. Det var liksom en tradition här om somrarna, och det var sju och ett halvt år sedan Maj föddes och sju år sedan Leif drog. Paula och Lina ville vara själva i stan över sommaren och dom var både klipska och trevliga att se på, så inte var det nåt att oroa sig för. Inte som med Maj som allt oftare satt och gnydde. Nu var hon tyst och lutade huvudet mot mig och jag sa att vi tar bilen till fabriken med en gång, så får du bröd som smöret smälter på till frukost. Det var klart att man måste ställa upp, men jag menar det var ju inte precis så att jag inte hade med folk att göra annars. Även jag kunde ju behöva komma bort och ifrån. Jag satt och ilsknade till när jag tänkte på det, att lägga in sig så fort det kärvade, det var inte direkt så att jag själv hade den möjligheten. Leif höll bara på med båten, och inte vet jag om det var därför, men Maj hade blivit tyst och trumpen när semestern kommit på tal, ett par veckor i torpet hos mig och ett par veckor med pappa i båten. Ut på sjön ville hon inte, och inte jag heller förstås, men det sa jag inte utan jag sa så där bestämt att många barn har ingenstans att ta vägen om somrarna, får stanna i lägenheterna i stan och se inget annat än asfalt och betong. Så hörde jag henne mumla nåt intill mig.
   Frågade hon om jag tyckte om henne?
   Och jag sa jag hörde inte, vad sa du stumpan. Hon skakade på huvudet och jag tog tag i handen hennes och hon hann lägga till att hon undrade om jag tyckte mer om Paula. Jag skulle ju just till att resa mig, men jag kom av mig och blev så där otäckt fryskall i mellangärdet och jag var ju tvungen att hålla om henne hårt, kroppen så tunn och mjuk på samma gång, men älskade tokfia, sa jag, nu åker vi.
   Jag kastade bak tidningarna och det som låg och skräpade på framsätet och sa att hon fick sitta fram idag. Så kunde hon se så mycket bättre. Vi hade backat och vänt och kommit ut på landsvägen när Maj sa att vi borde ha väckt Helena, men jag var fortfarande skärrad och hade inte tänkt just på det. Och nog var det bättre att Helena fick sova, när hon hade den förmågan. Jag höll i ratten med båda händerna, det var skönt att hålla hårt i nåt stadigt, vad tänkte Maj på egentligen, vad rörde sig där inuti. Nu satt hon och liksom smålog tyckte jag när jag hastigt såg åt sidan, men vägarna krängde här så det var bäst att titta rakt fram. Jag borde kanske säga som det var, att vara ensam med tre var ingen enkel uppgift, och med henne hade jag inte fått nån hjälp alls, så det är klart att jag nån gång tänkt att det kunde kanske räckt med två.
   Det var lugnt och stilla på vägarna. Sommargästerna skulle vara här när som helst, men än skulle vi få njuta av tystnaden och badplatser utan trängsel. Så kom det sig att jag bromsade in och körde mot vägkanten, det var ju vackert här uppe på krönet och långt kunde man se över trakten. Vi steg ur bilen och luften var sval men frisk och med doft av nyutslagen äng och jag stod och såg på den stora vita gården på andra sidan dalen, som väl var sommarhus numera, jag såg björkarna i allén och tänkte att så där skulle vi nog kunnat bo om vi varit gifta än. Men jag slog bort tanken lika kvickt och såg framför mig hur mycket det var att sköta. Maj verkade tycka om att stå där och titta, för hon tryckte sig intill mig och jag sa att vi borde plocka en bukett av röddockorna som växte i diket. Hon hukade sig ner och knipsade, det såg ju tokigt ut med nattlinnet som hängde utanför munkjackan så jag sa åt henne att komma, men hon hade visst fått syn på blommor längre bort och började krypa i gräset. Grönska går inte bort i tvätten, sa jag, och då stannade hon och reste sig och jag gick fram till henne och sa att hon skulle sträcka upp armarna så att jag fick snygga till henne, stoppa linnet innanför byxlinningen och borsta gräs och boss från knäna. Här sa hon och så räckte hon mig blommorna, fem, sex stycken vackra rödlila, men uppdragna med roten och jag sa åh så fint, men rötterna måste få vara kvar i marken.
   Blomstjälkarna fick en bit hushållspapper från handskfacket runt sig, så la jag dom på instrumentbrädan och såg till att Maj satt fastspänd och så for vi. Jag var inte säker på att Helena var den bästa kamraten Maj kunde ha, för jag hade nog sett att hon var den som fick berömmet och uppmärksamheten för teckningarna och för håret som var tjockt och vågigt och jag tänkte att Maj var en flicka som behövde få känna sig duktig och söt, ja jag kunde kanske känna igen mig i Maj, och minnas den där känslan av att alltid var det nån annan som stal uppmärksamheten från en, att aldrig själv få glänsa. Men nu var det så att det var platsen bredvid Helena som var ledig när Maj kom som ny på vårterminen och sedan blev dom kompisar, ja bästisar till och med och jag var ju glad att Maj hade nån att leka med. Det var runt pingsten fröken ringde, Gunilla Enebom heter hon, en speciell sort, högdragen och vass och hur som helst sa hon att min Maj och Helena hade varit elaka mot en tredje, Katarina. Men jag tror ju inte på att det var Maj som drog igång det, ny i klassen som hon var. Jag såg på Maj, hur hon sträckte handen mot blommorna, tog tag i papperet och la dom i knät, läpparna var liksom spända, ett litet veck vid mungipan, och jag tänkte att hon som var så blyg. Ja man kan väl säga att det var efter fröken ringde som jag fick ögonen på att lilla Helena inte var nån ängel. Det var inte alldeles lätt att ta på vad det var, men vänligheten och leendet och tackandet för maten, nog var det rart men inte bara. Mera falskt och inställsamt. Jag sa det faktiskt till Märit på jobbet som sa att dom anpassar sig, barna till såna föräldrar, men inuti är dom tomma och vet inte av annat än svek. Men att dra in Maj i mobbning. Det räckte att se på Maj för att förstå att hon inte var kapabel till sånt, klen som hon var. Nog var det Helenas påhitt.
   Så medan jag körde genom byarna och såg grånade hus med nylongardiner i turkost för fönstren tänkte jag att Maj behövde både uppmärksammas och få smaka på berömmet. Jag kom inte direkt på nåt att säga där i stunden, för hon hade ju inte gjort nåt särskilt, mera bara satt och tittade ut. Jag tänkte att måtte hon inte bli en sån handlingsförlamad som Leif var, ja om det inte gällde båten förstås. Då såg hon plötsligt på mig och sa att vi måste skynda oss tillbaka nu, att Helena nog var vaken. Jag växlade ner vid backen före bylokalen och jag fick höja rösten när jag sa att Helena klarar sig, hon är ju inget småbarn och nog har hon så pass förstånd att hon fattar att vi har åkt och handlat. Maj sa att småbarn var dom inte. Till hösten började dom i tvåan.
   Inte jäktade vi genom fabriksbutiken direkt, och jag märkte att Maj inte heller hade bråttom hemöver. Det fanns ju flera sorter att välja på, både lösviktsbröd och packat i påsar som låg i korgar och på hyllor, vi gick intill varandra och valde det vi mest av allt ville ha. Jag sa att vi skulle köpa det goda, visst tyckte hon bäst om hällabrödet av vete, det söta, mjuka och hon nickade och jag tänkte att i det här ljuset var ögonen riktigt fina. Vi höll i plastpåsarna som var immiga av fukt på insidan och jag sa alldeles nybakat är det, och hon log. Log och nickade och försvann iväg till en annan hylla. Så kom hon tillbaka med en påse gårdagens wienerbröd och jag skakade på huvudet och sa att wienerbröd ska vi inte ha. Då slöt sig ansiktet, blev blekt och jag kom på mig själv med att ha haft den hårda rösten. Jag hukade mig ner och fick dra in magen för jeanslinningen satt åt, och jag sa Maj, om du vill ha wienerbröden så tar vi dom också. Det är klart vi ska ha det. Och jag visste att hon inte var förtjust i wienerbröd direkt, men ändå. Hon bara skakade på huvudet. La påsen tillbaka på hyllan och jag fick hejda det som var hårt och trängde sig på. Stumpan, sa jag, vi köper glass vid sjöbodarna, vi tar en tur och köper glass i kiosken där. Jag kunde inte se hur hon tog emot det, men jag drog henne intill mig och slöt armarna runt omkring. Och jag höll hårt och blundade.
   Vi fick också vänta en bra stund innan nån av bagarna blev ledig så att vi kunde betala. Det är fint det här att kunna köpa direkt från ugnen, sa jag, och inte för att han var snygg direkt, men han såg trevlig ut när han log, och jag drog handen genom håret mitt och ångrade att jag inte hade satt på mig en fräschare skjortblus. Nog luktade det en aning om den här, det var Lina som hade sagt att jag luktade svett och det kan väl hända att jag gjorde, men renlighetsmani hade jag i alla fall inte. Jag brukade säga att överdriven städnit, det var inte särskilt sunt det heller, att vara så rädd för baciller att man knappt kunde ta på sig själv. Eller nån annan heller för den delen.
   Vimplar och bilder av den lokala idrottsföreningen satt på väggen utanför kontoret och strax bredvid ett diplom för brödet deras och jag log och skojade om det och sen frågade jag om idrottsföreningen fortfarande ordnade dans på utebanan. Och jodå, det var dans varannan onsdag och på lördagar, och den här lördagen var dansbandet ett av dom mer kända. När han upptäckte att han inte hade växel så skrattade han till och sa att det här bjuder jag damerna på, det är ju ändå andrasorteringen. Vänta sa han sedan och det dröjde en stund innan han kom tillbaks med en påse av wienerbröden. Det var dom här du ville ha va, sa han till Maj som tittade ner i golvet och jag fick säga åt henne att tacka och ta i hand.
   Är det Helena som ska ha wienerbröd, frågade jag när vi kommit ut till parkeringen, men Maj bara skakade på huvudet. Det rann liksom till och jag var nära att fråga om hon var sur, men hann hejda mig och säga ledsen istället. Är du ledsen Maj, har det hänt nåt, sa jag men fick inget svar och då sa jag med mera kraft och energi att nu åker vi till fiskeläget och köper glass eller dricka i kiosken där. Jag la brödet i baksätet och drämde igen bildörren. Det var inte menat hårt men Maj ryckte till och jag tryckte in en kassett i stereon och började nynna med mest för att slippa det där tysta tigandet. Det kändes inte bra när hon satt intill mig utan att säga nåt och jag tittade ut och jag sa högt för att överrösta musiken, se så vackert med ängsblommorna, det är som vackrast nu innan allt blir torrt och överblommat, och jag sa att det var nu hon skulle passa på att titta. Tänkte att man borde måla det här, jag var riktigt duktig i teckning, men några kurser hade inte blivit av, till hösten kanske. Så funderade jag fram och tillbaka och tänkte att Maj var nog ledsen över nåt med Helena. Att Helena valt Maj att leka med för att få glänsa och liksom svälla ut. Hon var ju stor för sin ålder Helena, fast hon var född sent på året och Maj som var vårvinterbarn ändå så liten. Är dom snälla mot dej, gumman, frågade jag när bilen rullade utför backen, och jag vände mig från henne. Såg kyrkan som skymtade bakom granskogen, bergen blå och mäktiga där dom störtade ner i havet, och jag vände blicken tillbaka mot Maj. Kamraterna, la jag till jag, jag tänker Helena? Jag tyckte att det ryckte till lite i hennes ansikte, men sedan såg hon på mig och sa mamma, Katarina är dum och sur och luktar som hon har kissat på sig och vi vill inte vara med henne. Jag lät frågan falla och Maj fnissade till och sa det är som karusell, att åka bil i backen, men så blev hon blek igen och svalde. Jag kom på att hon inte ätit nån frukost och jag sänkte farten och stannade igen. Hon fick en bit av hällabrödet, för feta wienerbröd var inte bra mot åksjuka och hon tuggade och svalde. Jag sträckte mig över henne för att veva ner rutan och få in frisk luft och såg att röddockorna redan slokade där i fönstret. Magen började ge ljud ifrån sig och jag tänkte att hålla igen kan man knappast göra på semestern och tog en bit av brödet. Det var mjukt och sött i munnen, och jag sträckte mig efter wienerbröden men lät dom ändå vara. När hon fått lite färg på kinderna igen frågade jag om hon skulle vilja att Fanny kom hit, Märits dotter som skulle börja trean till hösten. Jag tänkte att med en större flicka skulle liksom Maj få växa lite grann. Men hon grimaserade och skakade på huvudet.
   Kom nu så köper vi dricka, sa jag och klev ur bilen på grusplanen vid sjöbodarna. Tog henne i handen som var mjuk och lite fuktig, som om inga ben fanns i fingrarna. Det får bli Cocacola, la jag till, mot illamåendet, vispad Cocacola hjälper bra. Är du mera hungrig, sa jag och hon rynkade på näsan som var fylld av bleka fräknar. Själv var jag riktigt sugen på nåt salt, det var ju nästan lunchtid nu och ett äldre par i ljusa sommarkläder gick i armkrok framför oss, han stannade och pekade med kryckan. Jag tänkte att kroppar slits och går i bitar, går sönder inifrån. Dom nickade en hälsning och jag tyckte damen tittade på Maj med en märklig min, så jag nickade bara kort tillbaka. Caféet var stängt, men Evas kiosk- och prylbod och rökeriet hade öppnat för säsongen, rökt sik vore väl gott till middag, men vad skulle flickorna ha då. I kiosken stod en flicka i Linas ålder, och jag tänkte att mina båda flickor hade hyfsade betyg och sommarjobb, klarade sig på egen hand, Paula redan utflugen och Lina hade kille med jobb och bil. Jag menar det fanns dom med barn som det gick illa för, som drack och drogade och ingen kan säga att jag inte försökte laga och lappa ihop. Jag ville sätta mig på bryggans bänk och bara sitta så och se. Se vattnet och båtarna och klipphällarna och hålla hennes hand i min. För det här landskapet hade jag hittat. Det var jag som åkt runt i byarna, letat skyltar med Till salu, hört mig för och hittat huset här till slut. Leif hade inte brytt sig direkt. Det var ju båten som var hans dröm och ögonsten. Så jag tog Maj om axlarna och sa vi sätter oss där borta och är det inte härligt att vi har torpet att åka till, Helena, dom har sin villa i stan dom, men vad är det att gå i på sommaren. Visst nickade hon och drack Cocacola utan bubblor ur plastmuggen, en brun droppe rann längs hakan och jag sa drick ordentligt, det kan du ju. Då såg hon bort och undan och jag ville säga att det inte var mitt fel att det blivit som det blev med hennes pappa. Jag trodde ju att en på sladden skulle reparera och göra helt. Eller trodde. Hoppades. Jag blundade och såg bagarn framför mig och öppnade ögonen igen. Mådde liksom inte bra av bilden, att jag flinat och gjort mig till och det var väl klart att han hade fru och barn och vad skulle jag med en sån som flinar upp sig och charmar och bjuder till i varje läge. Jag drog visst efter andan för Maj hajade till och frågade vad det var. En förkylning mitt i allt, sa jag. Det får vi hoppas att jag slipper.
   Ett ljud från en båtmotor. Jag såg upp och tänkte att också här i viken blir båtarna mer påkostade, nästan lyxiga. Marina, nog lät det larvigt, det var ju en vanlig båthamn, skulle den bre ut sig över hela viken och inte lämna plats för vanligt folk. Men det var väl turister mest, som kom söderifrån. Det blåste som det gör vid havet och vattnet var knappast badbart än. Maj huttrade och jag sa visst mår du bättre nu, med illamåendet menar jag. Så kom det över mig att jag måste förklara, berätta för Maj att jag ville ge henne somrar att minnas och komma ihåg. Mamma hade alltid sommarbarn och jag kunde känna den där avunden som gjorde stumt och stelt i kroppen, hur dom där barnen alltid trängde sig emellan och inpå. Rättvist skulle det vara och inte skulle vi ha mer och dom andra mindre. Så förstod jag att det var sånt Maj bar inombords, att inte vara utvald och speciell. Det bästa jag visste var när mamma följde mig till holmen där älven breddades och det fanns en strand i sand, inte smågrus och stenar utan finmalen sand ända ut i botten av ån. Det var bara jag och mamma och saftkorgen och det var inte konstigt om också Maj ville ha det så. Och jag reste mig och sa kom nu åker vi.
   Vi kan väl åka hem nu mamma, sa Maj gnälligt när vi satt oss i bilen och jag sa att stället vi skulle åka till ändå låg längs vägen. Jag ville säga att tjura och sura fick hon göra en annan gång, hur roligt var det för mig att hitta på äventyr och annat kul om hon bara satt och ville hem. Men jag slog bort det där som ville till att gnaga och sa att Helena som läste så mycket säkert hade fullt upp med en bok, hon tyckte det var skönt att få vara för sig själv en stund och bara slöa. Inte kunde jag köra fortare heller, för vägarna var smala och slingriga och jag visste att om bara Maj fick se den andra sjön och platsen där jag badat förr så blev hon säkert glad igen. Mamma, sa hon och jag sa älskade vän det här är livet, att ha bil och kunna köra vart man vill. En lek och en lättnad. Att inte bara vara mamma tyngd av ansvar, jag måste överraska och göra dagen glad. Maj och jag i ensamhet och avskildhet vid sjön. Vart ska vi nu nånstans, sa Maj när jag svängde av på skogsvägen som man måste känna till för att få syn på genom träden. Vänta får du se, sa jag, en överraskning. Bara en bit att gå, sa jag och log mot Maj. Slyn av asp och al var tätare nu än när Paula och Lina var små, men inte svår att ta sig genom, jag höll undan grenar och gick försiktigt fram, såg till att hon inte sackade bakefter. Så öppnade sig dungen framför oss och sjön låg stilla väntande. Här är inte en människa, sa jag och gick försiktigt nerför slänten, här kan vi bada som vi är. Men när jag skulle hjälpa henne av med manchesterjeans, munkjacka och T-shirt sa hon att hon frös och ville hem, inte bada. Och jag tog av mig blus och byxor, behå, trosor och sa att prova måste man. Det är ju inte havet, la jag till och såg hur hon vände blicken bort från kroppen min. Sjön är grund och len och ljummen och dina systrar har alltid tyckt mest om att bada här, så nog kan du väl försöka. Det fanns ju varken blodiglar eller vattenormar som dom visst sett på andra stället och börjat skrika som bara flickor gör. Jag gick i alla fall i och visst smetade det om tårna, men inte på ett otäckt sätt. När jag vände mig hade hon satt sig på backen och slagit armarna runt sina ben, men jag svalde och gick vidare i vattnet. Inte varmt och inte kallt, mer friskt och uppiggande. Jag doppade hela kroppen med ett plask och ropade att det var skönt som sjutton. Hon hade en pinne i handen som hon ritade i gruset med och jag bad henne komma i ändå. Ett dopp, det går fort, bara ner och upp så är det bra sen. Men slipp då, sa jag lågt och simmade en bit ut. Jag simmade och kände armarnas styrka och ville liksom slå dom genom ytan hårt. Crawla som jag gjort förut, då min kropp var smal och smidig. Men jag blev andfådd och det pep i bröstet. Så hördes nåt. Ett ljud, hennes gälla röst. Och jag stannade, vände mig hastigt tillbaka. Hon stod upp och viftade med händerna. Ropade att vi måste hem till Helena. Och jag skrek, svarade henne så högt jag kunde.

   Ur tidskriften "00-tal", 2001:6/7

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki