Fandom

Svenskanoveller Wiki

Galopperande Foxley

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

I trettisex års tid har jag fem dagar i veckan åkt in till staden med tåget åtta och tolv. Det är aldrig särskilt mycket folk med det, och jag kommer direkt in till stationen vid Cannon Street och därifrån har jag bara elva och en halv minuts promenad fram till dörren till mitt kontor i Austin Friars.
   Jag har alltid tyckt om denna dagliga rutin. Varje fas i den lilla resan bereder mig nöje. Den är regelbunden på ett sätt som är angenämt och vederkvickande för en vanemänniska, och dessutom tjänar den som ett slags slip längs vilken jag varsamt men bestämt skjuts ut i den dagliga affärsrutinens vatten.
   Vår station är en ganska liten lantstation och det är bara nitton eller tjugu personer som åker med åtta och tolv. Vår lilla grupp är nästan alltid densamma, och när det vid något enstaka tillfälle dyker upp ett nytt ansikte på perrongen ger det upphov till en viss våg av indignation och protest, precis som när en ny kanariefågel kommer in i en bur med andra kanariefåglar.
   Men för det mesta står de där allesamman, dessa goda, vederhäftiga, trygga människor, när jag kommer på morgonen och som vanligt har mina fyra minuter på mig. De står på sina rätta platser med rätt paraply, hatt, slips och ansikte och med tidningen under armen, lika oförändrade och oföränderliga genom åren som möblerna i mitt eget vardagsrum. Det tycker jag om.
   Jag tycker också om att sitta på min vanliga fönsterplats och läsa Times till bullret och skakningarna från tåget. Denna del av färden tar trettitvå minuter och den tycks ha samma behagliga inverkan både på min hjärna och min gamla knarriga kropp som en ordentlig massage. Tro mig, ingenting är så bra för ens sinnesfrid som rutin och regelbundenhet. Jag har nu gjort den här morgonturen närmare tiotusen gånger sammanlagt och jag njuter av den mer och mer för varje dag. Dessutom (det är ovidkommande kanske men intressant) har jag blivit ett slags klocka. Jag kan genast säga om vi är två, tre eller fyra minuter försenade, och jag behöver aldrig titta upp för att få reda på vilken station vi har kommit till.
   Promenaden från Cannon Street till kontoret är precis lagom lång — en liten uppfriskande vandring längs gator vimlande av jämlikar, som alla är på väg till sina arbetsplater enligt samma regelbundna schema som jag själv. Det ger mig en känsla av tillförsikt att vara bland dessa pålitliga, värdiga människor som sköter sitt och inte är ute och rantar över hela världen. Deras liv regleras ordentligt, precis som mitt, av minutvisaren på en exakt klocka och mycket ofta korsas våra vägar på samma tider och samma ställen på gatan varje dag.
   När jag till exempel viker in på St. Swithin's Lane stöter jag jämt och ständigt på en elegant, medelålders dam som har silverpincené och bär på en svart portfölj — en högt uppsatt revisor, skulle jag gissa på, eller möjligen någon ledande kraft inom textilbranschen. Då jag går tvärs över Threadneedle Street mellan de vita strecken passerar jag nio gånger av tio en herre som varje dag har en ny sorts trädgårdsblomma i knapphålet. Han har svarta byxor och grå damasker och är tydligen mycket punktlig och minutiöst noggrann av sig — antagligen är han bankdirektör eller kanske advokat som jag själv — och flera gånger under de senaste tjugufem åren har våra ögon mötts i en flyktig blick av ömsesidig sympati och aktning när vi skyndat förbi varandra på gatan.
   Minst hälften av de ansikten som jag passerar på denna lilla promenad är mig nu välbekanta. Och det är trevliga ansikten också, ansikten som jag gillar, folk som jag förstår mig på -- sunda, trägna, systematiska människor som inte har något av det där rastlösa och illmariga över sig som man träffar på hos dessa så kallade begåvade typer som vill vända upp och ner på världen med sina labourregeringar och socialiserade mediciner och alla andra påhitt.
   Så det framgår nog att jag i alla avseenden är en nöjd vanemänniska. Eller är det kanske riktigare att säga att jag var en nöjd vanemänniska? Vid den tidpunkt då jag skrev den lilla självbiografiska berättelse som ni just har läst — i avsikt att låta den cirkulera bland personalen på mitt kontor som en maning och ett exempel — gav jag en fullkomligt sanningsenlig beskrivning av mina känslor. Men det är en hel vecka sedan nu och sedan dess har det hänt något ganska besynnerligt. Det började i själva verket i tisdags, samma morgon som jag hade konceptet till min lilla berättelse med mig till staden, och det föreföll mig vara ett så egendomligt sammanträffande att jag måste tro att det var ett Guds verk. Gud hade läst min lilla essä och hade sagt till sig själv: "Den där Perkins börjar bli lite för självbelåten. Det är på tiden att jag ger honom en läxa." Jag tror ärligt talat att det gick till på det sättet.
   Det var som sagt i tisdags, tisdagen efter påsk. Det var en varm, ljus vårmorgon, och när jag steg upp på perrongen på vår lilla lantstation med Times hopvikt under armen och konceptet till "Den nöjda vanemänniskan" i fickan lade jag omedelbart märke till att det var något som var på tok. Jag kunde faktiskt känna den där lilla egendomliga vågen av protest som gick genom mina medbröders led. Jag stannade och såg mig omkring. Främlingen stod mitt på perrongen, bredbent och med armarna i kors, och såg ackurat, ut som om han ägde hela stationen. Han var ganska stor och undersätsig och till och med när man såg honom bakifrån fick man på något sätt ett starkt intryck av arrogans och oljighet. Han var avgjort inte en av oss. Han hade spatserkäpp i stället för paraply, hans skor var bruna i stället för svarta, den grå hatten satt löjligt på sned och på ett eller annat sätt tycktes det vara ett övermått av siden och polityr över hans person. Mer brydde jag mig inte om att lägga märke till. Jag gick rakt förbi honom med näsan i vädret och jag hoppades innerligt att jag lyckades bidra med lite verklig frost till en atmosfär som redan var kylig.
   Tåget kom in. Och döm om min fasa när främlingen följde efter mig in i min kupé! Det är det ingen som har gjort på femton år. Mina kolleger respekterar alltid min åldersrätt. Ett av mina små speciella nöjen är att få ha kupén för mig själv åtminstone en, ibland två eller till och med tre stationer. Men kan man tänka sig, här satt nu den där främlingen och skrevade med benen mitt emot mig, snöt sig, prasslade med Daily Mail och tände en otäck pipa. Jag sänkte min Times lite och kastade en förstulen blick på hans ansikte. Han var antagligen i min ålder — sextitvå eller sextitre — men han hade ett sådant där obehagligt snarfagert, brunhyat, garvat utseende som man nu för tiden ser i annonserna för herrskjortor — lejonjägaren, polospelaren, Mount Everest-bestigaren, upptäcktsresanden och kappseglaren i en och samma person. Mörka ögonbryn, stålgrå ögon, kraftiga, vita tänder som bet om pipskaftet. Personligen misstror jag alla stiliga män. De kommer alldeles för lätt in i livets ytliga nöjen och de tycks gå omkring som om det var deras egen förtjänst att de ser ut som de gör. Jag har ingenting emot skönhet hos en kvinna. Det är en annan sak. Men hos en man — ja, förlåt, men på något sätt tycker jag det är direkt anstötligt. Hur som helst, där satt nu den där typen mitt emot mig i kupén och jag höll just på att titta på honom över kanten av Times när han plötsligt såg upp och våra ögon möttes.
   "Är ni besvärad av pipan?" frågade han och höll upp den mellan fingrarna. Det var allt han sade. Men ljudet av hans röst hade en plötslig och sällsam inverkan på mig. Jag tror faktiskt att jag hoppade till. Sedan stelnade jag och satt och stirrade på honom i minst en minut innan jag blev mig själv igen och svarade.
   "Det här är ju rökkupé", sade jag, "så ni får göra som ni vill."
   "Jag tyckte bara att jag skulle fråga."
   Där var den igen, den där egendomligt korthuggna, välkända rösten som bet av orden och spottade ut dem som små hårda kärnor. Var hade jag hört den förut? Och varför tycktes varje ord träffa någon liten öm punkt långt tillbaka i mitt minne? Nej, vet du vad, sade jag till mig själv. Ryck upp dig! Vad är det här för dumheter?
   Främlingen återgick till sin tidning. Jag låtsades också läsa igen. Men vid det laget var jag alldeles ur jämvikt och kunde inte alls koncentrera mig. I stället kastade jag hela tiden förstulna blickar på honom över ledarsidan. Det var verkligen ett odrägligt ansikte, tarvligt, nästan slipprigt stiligt med en oljig, liderlig glans i hela hyn. Men hade jag eller hade jag inte sett det förut någon gång i mitt liv? Jag började tro att jag hade det, för nu när jag tittade på det kände jag ett konstigt obehag som jag inte riktigt kan beskriva — något som hade med smärta och våld att göra, kanske också med fruktan.
   Vi sade ingenting mer till varandra under resten av resan, men nu hade givetvis redan hela den dagliga rytmen brutits för mig. Min dag var förstörd och mer än en av mina anställda på kontoret fick sig en överhalning, framför allt efter lunch då min mage också började krångla.
   Nästa morgon stod han där igen mitt på perrongen med käppen och pipan och sidenscarfen och sitt äckligt stiliga ansikte. Jag gick förbi honom och närmade mig en viss mr Grummitt, som var börsmäklare och hade åkt med samma tåg som jag i över tjuguåtta år. Jag tror inte jag kan säga att jag någonsin har haft ett riktigt samtal med honom förut — vi är ganska reserverade av oss här på vår station — men en sådan här kris brukar vanligtvis bryta isen.
   "Grummitt", viskade jag. "Vem är den där brackan?" "Har inte en aning", sade Grummitt. "Ganska obehaglig."
   "Mycket."
   "Hoppas inte han ska åka regelbundet."
   "Nej, bevare mig", sade Grummitt. ¤Så kom tåget.
   Den här gången gick mannen till min stora lättnad in i en annan kupé.
   Men nästa morgon hade jag honom hos mig igen.
   "I sanning en strålande dag", sade han och slog sig ner mitt emot mig. Och åter kände jag den där långsamma, obehagliga störningen i minnet, starkare den här gången och närmare med- vetandet, men ännu inte helt inom räckhåll.
   Så kom fredagen, veckans sista dag. Jag minns att det hade regnat när jag begav mig till stationen, men det var sådant där varmt, sprakande aprilregn som bara varar fem eller sex minuter, och när jag kom upp på perrongen var alla paraplyerna ihopfällda och solen sken och stora, vita moln seglade på himlen. Trots detta kände jag mig nedstämd. Jag hade inte längre något nöje av den där resan. Jag visste att främlingen skulle vara där. Och mycket riktigt, där stod han bredbent som om han ägde stationen och den här gången svängde han käppen nonchalant fram och tillbaka i luften.
   Käppen! Där var det, ja! Jag tvärstannade som om jag hade fått en kula i mig.
   "Det är Foxley!" utbrast jag i viskande ton. "Galopperande Foxley! Och han svänger fortfarande käppen!"
   Jag gick närmare för att titta efter bättre. Jag försäkrar att jag aldrig har fått en sådan chock i hela mitt liv. Det var verkli-gen Foxley. Bruce Foxley eller Galopperande Foxley som vi brukade kalla honom. Och sista gången jag såg honom var, låt mig se — det var i skolan och jag var inte mer än tolv eller tretton år.
   Just då kom tåget in och gud hjälpe mig om han inte gick in i min kupé igen! Han lade hatten och käppen på bagagehyllan, vände sig sedan om och satte sig och började tända pipan. Han tittade upp på mig genom röken med de där ganska små, kalla ögonen och sade: "En strålande dag, inte sant? Som en sommardag."
   Rösten gick inte att ta fel på nu. Den hade inte förändrats ett dugg. Det var bara det den sade nu som skilde sig från det jag brukade få höra den säga en gång i tiden.
   "All right, Perkins", brukade den säga. "All right, din lilla otäcka pojke. Jag ska ta och klå upp dig igen."
   Hur länge sedan var det? Det måste vara närmare femti år sedan. Konstigt i alla fall hur litet han hade förändrats. Alltjämt samma arroganta sväng på hakan, samma vibrerande näsborrar och föraktfullt stirrande ögon som var för små och satt en aning för nära varandra. Alltjämt samma vana att skjuta fram ansiktet mot en, att ligga över en och knuffa in en i ett hörn. Till och med håret kom jag ihåg — det var grovt och lätt vågigt med en tunn, oljig hinna över precis som en väl omrörd sallad. Han brukade ha en flaska grönt hårvatten stående på bordet i sitt rum — när man är tvungen att damma ett rum lär man sig känna igen och hata alla föremålen i det — och den flaskan hade det kungliga vapnet på etiketten och namnet på en butik på Bond Street och därunder stod det med små bokstäver: "Kunglig Hovleverantör — Hans Majestät Konung Edward VII:s Frisörmästare." Jag minns det särskilt väl eftersom det verkade lustigt att en butik ville skryta med att hålla någon som var praktiskt taget skallig med frisörmästare — även om det nu var en kung.
   Och nu såg jag Foxley luta sig bakåt och börja läsa tidningen. Det var en sällsam upplevelse att sitta bara en meter från denne man som femti år tidigare hade förgiftat min tillvaro i så hög grad att jag vid ett tillfälle hade umgåtts med tanken på att begå självmord. Han hade inte känt igen mig, och eftersom jag nu hade mustascher var det inte heller stor risk att han skulle göra det. Jag kände mig ganska säker och kunde sitta där och iaktta honom så mycket jag ville.
   När jag tänker tillbaka på den tiden tycks det inte vara någon tvekan om att jag led mycket svårt under Bruce Foxleys tyranni mitt första år i skolan, och underligt nog var det min far som oavsiktligt var orsaken till alltihop. Jag var tolv och ett halvt år när jag första gången gav mig i väg till det där gamla fina internatet. Det var, låt mig se, 1907. Far, som var klädd i chapeau-claque och jackett, följde mig till stationen och jag minns hur vi stod där på perrongen bland högar av pottaskar och koffertar. Det verkade som om det var minst tusen stora pojkar som sprang omkring och stojade och pratade och skrek åt varandra. Plötsligt var det en av dem som skulle tränga sig förbi oss och då gav han far en kraftig knuff bakifrån så att han nästan ramlade omkull.
   Min far, som var liten till växten, hövlig och högtidlig, svängde runt med förvånansvärd fart och grep missdådaren om handleden.
   "Hör nu, min unge man, får ni inte lära er mer vett än så i den här skolan?" sade han.
   Pojken, som var minst ett huvud högre än far, tittade ner på honom med en kall, hånfullt leende blick utan att säga något. "Det förefaller mig som om en ursäkt skulle vara på sin plats", sade far och stirrade tillbaka på honom.
   Men pojken fortsatte bara att titta ner på far med det där lustigt arroganta leendet i mungiporna och hans haka började skjuta allt längre och längre fram.
   "Du tycks vara en fräck och ohyfsad pojke", fortsatte far. "Och jag hoppas bara innerligt att du utgör ett undantag i din skola. Jag skulle verkligen inte önska att min son la sig till med såna fasoner."
   I samma ögonblick vred pojken en aning på huvudet i riktning mot mig, och ett par små, kalla, ganska tättsittande ögon såg ner i mina. Jag var inte särskilt rädd just då, för jag visste ingenting om den makt som de äldre pojkarna hade över de yngre vid internatskolorna, och jag minns att jag stirrade stint tillbaka på honom för att bistå min far som jag avgudade och högaktade. När far började säga något mer vände sig pojken helt enkelt om och gick långsamt nerför perrongen fram till de andra pojkarna.
   Bruce Foxley glömde aldrig den episoden, och när jag så småningom kom till skolan visade det sig att jag hade haft den enorma oturen att hamna på samma elevhem som han. Men inte nog med det — jag skulle vara i samma rum som han. Det var hans sista år i skolan och han var prefekt och som sådan var han officiellt berättigad att klå upp nykomlingarna i elevhemmet. Men eftersom jag skulle dela rum med honom blev jag automatiskt hans speciella, personliga slav. Jag var hans betjänt och kock och hembiträde och springpojke, och det var min plikt att se till att han aldrig behövde lyfta ett finger själv om det inte var absolut nödvändigt. Jag känner inte till något samhälle i världen där en tjänare trakasseras i så hög grad som vi stackars förstaklassare trakasserades av prefekterna i skolan. När det var frost och snö måste jag till och med sitta på wc-sitsen (wc-t låg nämligen i ett oeldat uthus) varje morgon efter frukosten för att värma upp den innan Foxley skulle dit.
   Jag minns hur han brukade flanera genom rummet på sitt ledlösa, eleganta sätt, och om det stod en stol i vägen för honom brukade han sparka omkull den och då måste jag springa fram och ta upp den. Han använde sidenskjortor och hade alltid en sidennäsduk instoppad i ärmen, och hans skor var gjorda av någon som hette Lobb (som också ståtade med kungligt vapen). Det var spetsiga skor och det var min plikt att putsa dem i en kvart varje dag så att de blev skinande blanka.
   Men mina hemskaste minnen var förknippade med omklädningsrummet.
   Jag kunde se mig själv nu, en liten blek puttefnask som stod alldeles innanför dörren till det där stora rummet, iförd pyjamas och tofflor och en brun morgonrock av kamelhår. En skarp, naken glödlampa hängde ner från taket i en sladd, och de svarta och gula fotbollströjorna runt alla väggarna fyllde rummet med sin svettlukt och rösten, den där korthuggna, kärnspottande rösten sade: "Nå, vad ska det bli den här gången? Sex med morgonrocken på — eller fyra utan?"
   Jag kunde aldrig förmå mig att besvara den frågan. Jag brukade bara stå där och stirra ner på de smutsiga golvplankorna, yr i huvudet av rädsla och oförmögen att tänka på något annat än att den där större pojken snart skulle gå lös på mig med sin långa, smala, vita käpp — långsamt, metodiskt, skickligt, med laglig rätt och med uppenbart välbehag och jag skulle börja blöda. Fem timmar tidigare hade jag misslyckats med att tända brasan i hans rum. Jag hade använt mina fickpengar till att köpa en ask särskilda braständare, jag hade hållit en brinnande tidning inne i rökgången och jag hade legat på knä och blåst ner på gallret så att lungorna höll på att sprängas men kolen ville inte brinna.
   "Om du är för obstinat att svara", sade rösten, "ska jag bestämma åt dig."
   Jag ville verkligen svara, för jag visste vilket jag måste välja. Det är det första man får lära sig när man kommer till skolan. Att alltid behålla morgonrocken på och ta de extra rappen. Annars kan man vara nästan säker på att bli hudflådd. Till och med tre rapp med morgonrocken på är bättre än ett utan.
   "Ta av dig morgonrocken och ställ dig borta i hörnet och sträck fingrarna ner till tårna. Du ska få fyra stycken."
   Långsamt brukade jag ta den av mig och lägga den på hyllan ovanför skofacken. Lika långsamt gick jag sedan fram till det bortre hörnet och nu frös jag i min bomullspyjamas. Jag gick försiktigt och såg plötsligt allting omkring mig mycket klart och platt och långt bort som en skioptikonbild, och allting var mycket stort och mycket overkligt och liksom simmade genom vätskan i mina ögon.
   "Nå, böj dig ner till tårna. Längre ner — mycket längre ner."
   Sedan gick han bort till andra ändan av omklädningsrummet och jag såg honom upp och ner där jag stod med huvudet mellan benen. Så försvann han genom dörröppningen som ledde två trappsteg ner till det som vi kallade tvättgången. Det var en stenlagd korridor med tvättställ längs ena väggen och längst bort låg badrummet. När Foxley försvann visste jag att han gick ner till bortre ändan av tvättgången. Det gjorde Foxley alltid. Sedan hörde jag på avstånd mellan tvättställen och kakelplattorna det kraftiga ekot av hans skor mot stengolvet när han började galoppera framåt, och genom benen kunde jag se honom hoppa uppför de två trappstegen in i omklädningsrummet och komma skuttande mot mig med ansiktet framåtskjutet och käppen högt upp i luften. I det ögonblicket började jag blunda och sedan väntade jag på smällen och sade åt mig själv att inte räta på ryggen vad som än hände.
   Var och en som har fått ordentligt med prygel vet att den riktiga smärtan inte börjar förrän ungefär åtta eller tio sekunder efter slaget. Själva slaget är bara en kraftig smäll och ett slags tung duns mot baken som förlamar en helt och hållet. (Jag har hört sägas att det är samma sak med ett skottsår.) Men efter en stund — å, du milde! — känns det som om någon lade en glödhet eldgaffel rakt över ens nakna stjärt, och det är alldeles omöjligt att låta bli att ta sig där bak med handen.
   Foxley kände mycket väl till det där med att verkningarna först kom efter en liten stund, och han gick därför de cirka femton meterna tillbaka till utgångspunkten i mycket långsam takt, så att varje rapp fick god tid på sig att göra högsta verkan innan nästa utdelades.
   Efter fjärde rappet brukade jag nästan alltid räta på mig. Jag kunde inte låta bli det. Det var en automatisk försvarsåtgärd av en kropp som hade fått så mycket den kunde tåla.
   "Du ryckte till", brukade Foxley säga. "Då räknas inte det sista slaget. Ner med dig igen."
   Nästa gång var jag klok nog att ta tag om vristerna.
   Efteråt iakttog han mig alltid när jag mycket stel och med händerna mot baken gick fram för att sätta på mig morgonrocken, men jag försökte vända mig bort från honom, så att han inte kunde se mitt ansikte. Och när jag gick ut ropade han för det mesta efter mig: "Hör du du! Kom tillbaka!"
   Då var jag ute i korridoren och jag stannade och vände mig om och stod i dörröppningen och väntade.
   "Kom hit. Nå, kom tillbaka hit. Har du inte glömt något?" ¤Det enda jag kunde tänka på just då var den hemska, brännande smärtan i baken.
   "Du tycks vara en fräck och ohyfsad pojke", sade han och härmade min fars röst. "Får ni inte lära er mer vett än så i den här skolan?"
   "T-t-tack", stammade jag. "Tack för att jag fick stryk."
   Och så tillbaka uppför de mörka trapporna till sovsalen. Det blev mycket bättre då, för nu var allt över och smärtan höll på att försvinna, och de andra skockade sig omkring mig och behandlade mig med en viss barsk medkänsla som bottnade i att de själva hade upplevt samma sak många gånger.
   "Hej, Perkins, kom får vi titta."
   "Hur många fick du?"
   "Fem, va? Vi hörde det här uppifrån."
   "Ä, kom får vi se på märkena."
   Jag drog ner pyjamasbyxorna och stod där medan denna grupp av experter högtidligt undersökte skadorna.
   "Ganska långt ifrån varann, va? Bättre brukar Foxley kunna." "Två stycken ligger väldigt nära varann. De går nästan ihop. Titta — det där var väl två snygga saker!"
   "Den där låga grejen var taskig."
   "Började han skubba ända nerifrån tvättingången?"
   "Du fick en extra ärta för att du rörde på dej, va?"
   "Ja jädrar i mej, gamla Foxley har verkligen gått in för dej, Perkins."
   "Det blöder lite också. Det är bäst du tvättar dej."
   Då brukade dörren öppnas och så kom Foxley in, och alla störtade i väg och låtsades borsta tänderna eller be aftonbön medan jag stod där ensam mitt i rummet med neddragna byxor. "Vad försiggår här egentligen?" sade Foxley och kastade en hastig blick på sitt eget verk. "Perkins! Ta på dig pyjamasen ordentligt och gå och lägg dig."
   Och så var den dagen slut.
   Under veckan hade jag aldrig en enda stund för mig själv. Om Foxley såg mig ta en roman eller öppna mitt frimärksalbum hittade han genast på något som jag skulle göra. Ett av hans favoritpåhitt, som han framför allt använde sig av när det regnade ute, var: "Jo, Perkins, jag tror att en bukett vild iris skulle ta sig bra ut på mitt skrivbord. Tror du inte det också?"
   Vild iris växte bara runt Orange Ponds. Orange Ponds låg över tre kilometer nedåt landsvägen och närmare en kilometer tvärs över markerna. Jag reste mig ur stolen, satte på mig regnrocken och halmhatten, tog paraplyet och gav mig i väg på denna långa och ensamma promenad. Man måste alltid ha halmhatten på sig utomhus, men den blev lätt förstörd av regn och därför måste jag ha paraplyet för att skydda den. Å andra sidan kan man inte hålla ett paraply över sig medan man klättrar omkring på en trädbevuxen strandsluttning och letar efter iris, så för att rädda hatten lade jag den på marken under paraplyet medan jag letade efter blommorna. På det sättet ådrog jag mig åtskilliga förkylningar.
   Men den mest fruktade dagen var söndagen. På söndagarna skulle rummet städas, och hur väl minns jag inte skräcken de där morgnarna, den energiska dammringen och skurningen och den ängsliga väntan på att Foxley skulle komma och inspektera.
   "Är det klart?" frågade han.
   "Jag — jag tror det."
   Sedan gick han långsamt fram till skrivbordet och tog ur en av lådorna fram en vit handske, satte den på höger hand och stack omsorgsfullt in fingrarna i den. Jag tittade darrande på medan han gick runt i rummet och drog med det vitklädda pekfingret över tavelramarna, panelerna, hyllorna, fönsterkarmarna och lampskärmarna. Jag tog aldrig blicken från det där fingret. För mig var det ett instrument som skulle få mig fälld. Nästan alltid lyckades det komma på någon liten spricka som jag hade gått förbi eller kanske inte ens tänkt på. Och när det hände vände Foxley sig långsamt om med det där lilla farliga leendet som inte var något leende och höll upp det vita fingret så att jag själv skulle få se den smala kanten av damm som låg på ena sidan.
   "Jaså", sade han. "Du är alltså en liten lat gosse. Eller är du inte det?"
   Inget svar.
   "Är du inte det?"
   "Jag tyckte jag dammade överallt."
   "Är du eller är du inte en elak och lat liten gosse?"
   "Jo-jo, det är jag."
   "Men din far skulle inte vilja att du artade dig på det sättet, eller hur? Din far är mycket kinkig med att du ska lära dig vett, inte sant?"
   Inget svar.
   "Jag frågade dig om inte din far är mycket kinkig med att du ska lära dig vett?"
   "Kanske — ja."
   "Därför gör jag honom en tjänst om jag bestraffar dig, inte sant?"
   "Jag vet inte."
   "Gör jag inte det?"
   "J-jo."
   "Då ses vi senare i omklädningsrummet efter andaktsstunden." ¤Resten av dagen tillbringades i vånda under väntan på att det skulle bli kväll.
   Å, hur klart allting framträdde för mig nu. Söndagen var också brevskrivningsdag. "Kära Mamma och Pappa! Tack så mycket för brevet. Jag hoppas ni mår bra båda två. Själv mår jag bra, jag har bara förkylt mig lite därför att jag var ute i regn häromdagen men det går snart över. I går spelade vi mot Shrewsbury och vann med 4-2. Jag tittade på och Foxley som ni vet är prefekt hos oss gjorde ett av våra mål. Tack så hemskt mycket för tårtan. Många kära hälsningar från William."
   För det mesta gick jag ut på toaletten när jag skulle skriva mina brev eller ut i omklädningsrummet eller badrummet — vart som helst där jag kunde vara i fred för Foxley. Men jag måste vara noga med tiden. Klockan halv fem var det tedags och då måste Foxleys rostade bröd vara färdigt. Varje dag måste jag göra i ordning rostat bröd åt Foxley, men på vardagarna var det förbjudet att tända brasor i elevrummen och därför måste alla förstaklassarna, som var och en rostade bröd åt sin rumskamrat, skockas runt den enda lilla brasan i biblioteket och slåss om att komma åt med sina respektive brödrostar. Under dessa odrägliga omständigheter måste jag dessutom se till att Foxleys bröd var ( 1) mycket frasigt, (2) inte det minsta bränt, (3) varmt och färdigt precis på minuten. Om något av dessa krav inte uppfylldes var det en "straffbar förseelse".
   "Hör du! Vad ska det här föreställa?"
   "Det är rostat bröd."
   "Är det här verkligen vad du menar med rostat bröd?" "Nja ..."
   "Du är för lat att göra det ordentligt förstås?"
   "Jag försöker så gott jag kan."
   "Du vet väl hur man behandlar en lat häst, Perkins?"
   "Nej."
   "Är du en häst?"
   "Nåja, du är i alla fall en åsna — ha ha — och det smäller väl lika högt. Vi ses senare."
   Å, denna ständiga ångest! Att servera Foxley vidbränt bröd var en "straffbar förseelse". Det var det också att glömma ta bort leran på Foxleys fotbollskängor. Vidare att underlåta att hänga upp Foxleys fotbollskläder. Att rulla ihop Foxleys paraply åt fel håll. Att smälla med dörren när Foxley arbetade. Att ha i för varmt badvatten åt Foxley. Att inte blanka knapparna ordentligt på Foxleys O.T.C. -uniform. (O.T.C. = Officers Training Corps). Att sätta sådana där blå fläckar av putsmedel på själva uniformen. Att underlåta att putsa klackarna på Foxleys skor. Att vid något enstaka tillfälle glömma att städa Foxleys rum. Ja, för Foxleys vidkommande var jag praktiskt taget själv en "straffbar förseelse".
   Nu tittade jag ut genom fönstret. Jösses, vi var nästan framme. Jag måste ha suttit och drömt så där en bra stund och jag hade inte ens öppnat min Times. Foxley satt fortfarande bakåtlutad på fönsterplatsen mitt emot mig och läste Daily Mail, och genom ett moln av blå rök från hans pipa kunde jag se övre delen av hans ansikte över tidningen, de små blanka ögonen, den rynkiga pannan, det vågiga, lätt flottiga håret.
   Att se honom nu efter- alla dessa år var en sällsam och ganska spännande upplevelse. Jag visste att han inte längre var farlig för mig, men de gamla minnena fanns fortfarande där och jag kände mig inte helt obesvärad i hans närvaro. Det var ungefär som att vara inne i en bur tillsammans med en tam tiger.
   Vad är det för dumheter? sade jag till mig själv. Var inte fånig. Herregud, om du hade lust kunde du bara säga honom rent ut vad du tänker om honom utan att han kunde nudda vid dig en gång. Säga rent ut, ja — det var ingen dum idé!
   Nja, ärligt talat — var det egentligen värt det? Jag var för gammal för sådant där nu och jag var inte riktigt säker på att jag verkligen var så arg på honom.
   Men vad skulle jag göra? Jag kunde inte sitta där och stirra på honom som en idiot.
   I samma ögonblick fick jag ett litet illmarigt infall. Jag skulle helt enkelt vilja luta mig fram, sade jag till mig själv, och klappa honom lätt på knäet och presentera mig för honom. Och så skulle jag iaktta hans ansikte. Sedan skulle jag börja tala om vår gemensamma skoltid och göra det med så pass hög röst att de andra passagerarna i vagnen skulle höra det. Jag skulle skämtsamt påminna honom om lite av allt det som han brukade utsätta mig för och kanske till och med beskriva prygelscenerna i omklädningsrummet för att göra det lite pinsamt för honom. Några små pikar skulle inte skada honom. Och mig skulle det göra en hel del gott.
   Plötsligt tittade han upp medan jag stirrade på honom. Det var andra gången det hände och jag lade märke till en hastig glimt av irritation i hans ögon.
   All right, tänkte jag. Sätt i gång bara. Men gör det på ett trevligt och gemytligt och artigt sätt. Det blir mycket effektivare på det viset, mycket pinsammare för honom.
   Så jag log mot honom och nickade vänligt. Sedan sade jag högt: "Jag hoppas ni ursäktar mig, men jag skulle gärna vilja presentera mig." Jag lutade mig fram medan jag hela tiden iakttog honom noga för att inte gå miste om hans reaktion. "Mitt namn är Perkins — William Perkins — och jag gick i Repton nittonhundrasju."
   De andra passagerarna satt alldeles stilla och jag kände att de lyssnade allihop och väntade för att få se vad som skulle hända.
   "Angenämt att göra er bekantskap", sade han och lät tidningen sjunka ner i knäet. "Mitt namn är Fortescue — Jocelyn Fortescue. Eton nittonhundrasexton."

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Galloping Foxley" först publicerad i Town & Country 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki