FANDOM


Av: René Lafayette

Metusalem 1


   Doktor Metusalem stod inför en besvärlig uppgift. Försöksstationsföreståndaren tycktes ha gjort ett förfärligt misstag — människofoster i serum för lejonfoster gav till resultat de mest omänskliga babies.

   PÅ VÄG IN I JORDENS vintergata uppfångade "Morgue", Universella Medicinska Sällskapets ålderstigna stolthet, en mycket underlig vädjan.

   Till alla UMS-skepp. Till alla UMS-läkare. Kontakta genast Förenta staternas försöksstation Tretusentvå på planeten Gorgon i Stora Björnen. Mycket brådskande.

   Doktor Metusalem satt i sin salong med fötterna på en guldbroderad stol och huvudet lutat mot en väggmålning som föreställde muserna krönande en satyr. Han satt och tänkte på sin "vinkällares" sorgliga tillstånd. Kvar fanns bara två buteljer, som stod och klirrade på en hylla ovanför kaffekokaren. Han hörde hur teleprintern klickade, men han hade hört den klicka förut. Han hörde den klicka de tre för ett nödrop utmärkande tre punkterna, men han hade hört det också förut.
   — Hippocrates! skrek han.
   Och efter två dagars tystnad fick detta plötsliga, högljudda rop den lille slaven att fara ut ur sin hytt som skjuten ur en kanon.
   Den fyrarmade, antennförsedde lille Hippocrates var inte lättskrämd. Men nu var han säker på att de var nära att kollidera med någon slocknad stjärna — om de inte redan hade gjort det.
   — Herre?
   — Hippocrates, sa doktor Metusalem, vi har bara två flaskor vin kvar.
   Hippocrates såg att alla motorerna var i gång, att alla lamporna lyste grönt på kontrollbordet, som han kunde se från där han stod i korridoren, att de gick med normal fart och att kort sagt allt stod väl till. Han torkade bort lite senap och gips från munnen med en skuldmedveten hand — hans eget förråd av läckerheter var nämligen så skralt att han hade stulit lite av det gips som doktorn skulle ha till förband.
   — Vinberedning går till så här, sa Hippocrates. Man skaffar druvor. Druvorna krossas och saften silas och ställs att jäsa. Efter ungefär ...
   — Vi har inga druvor, sa doktor Metusalem. Vi har inget bränsle. Vi har ingen mat utom skinka och äggpulver. Alla mina skjortor är trasiga ...
   — Om ni ville sluta upp med att skriva på manschetterna, sa Hippocrates, så skulle jag kanske kunna ...
   — Och jag har inte haft tillfälle att fiska på ett helt år. Se efter vad det står på teleprinterremsan. Om det finns goda fiskevatten och om de odlar druvor där, så landar vi.
   Gamle doktor Metusalem betraktade fundersamt muserna och började långsamt slappna av. Det var en fin satyr Joccini hade målat, även om den var obehagligt lik ...
   — Förenta staternas försöksstation på Gorgon i Stora Björnen, sa Hippocrates. Nödrop till UMS, herre.
   Han tittade tankspritt ut genom det mörka observationsfönstret där stjärnorna flög förbi. Han glömde aldrig någonting, och i sitt minne bläddrade han igenom de arton hundra fullpackade sidorna i "Stjärnguide för Stora Björnen"; han hejdade sig och vände tillbaka ett blad.
   — Djungler och floder, sa han. Vilt. Träsk. — Och så ljusnade hans uppsyn. — Inga kvinnor.
   — Vad? sa doktor Metusalem.
   — Gorgon i Stora Björnen. Gott om fisk. Och vin. Gott om fisk och vin.
   Doktor Metusalem reste sig, sträckte på sig och steg fram. Han mixtrade med en kursberäkningsmaskin, och efter en del surrande tändes ett ljus på en skärm och gav honom en ny kurs som avvek från en punkt två ljusår längre fram. Han kunde inte ändra kurs tidigare.

   TVÅ DAGAR SENARE landade de på det obemannade fältet 987 806, byggt av amerikanska ingenjörskåren och beläget en halv timmes väg från experimentalstation 3002.
   Doktor Metusalem lät Hippocrates fälla ner stegen och stod ett ögonblick i luftslussen med sin svarta väska i handen. Runt omkring fältet reste sig en bortåt hundra meter hög mörkgrön djungel. Ett litet tag rådde det fullständigt tystnad därborta medan landningsraketerna ännu gav ifrån sig ett svagt vinande ljud. Sedan vaknade djungeln till liv på nytt med skrik, tjut och ett aa-um som fick marken att skälva.
   Hippocrates skuttade snabbt uppför stegen igen. Han stannade högst upp. Återigen hördes detta aa-um, och plåtarna i det gamla skeppets skrov skallrade. Hippocrates gick in och kom tillbaka med en hundratio millimeters kanon i sina två högra armar.
   Doktor Metusalem tryckte på en knapp som lade ett alphakraftfält kring skeppet för att hålla vilda djur på avstånd, gick sedan nerför stegen och följde Hippocrates in i den täta vegetationen.
   Då och då riktade Hippocrates en antenn mot grenarna högt ovanför och stannade misstänksamt. Men han kunde inte upptäcka något hotfullt, och han lättade emellanåt på sin emotionella spänning genom att skicka en eldstråle ur 110:an för att skapa en bekväm stig åt dem och torka upp den gyttjiga marken.
   Nya aa-um skakade djungeln. Och varje gång tystnade alla andra djurläten ett litet tag.
   Hippocrates skulle just avfyra kanonen igen då doktorn hejdade honom. I nästa ögonblick dök en gråblek irländare fram ur djungeln och slog armarna om doktor Metusalem.
   — Mitt namn är O'Hara. Gudskelov för att mitt nödrop kom fram. Mottagaren har varit sönder i sex månader. Jag visste inte om sändaren verkligen fungerade. Gudskelov för att ni har kommit!
   Och han tänkte omfamna doktorn igen, men denne hejdade honom genom att fästa hans uppmärksamhet på det aa-um som återigen ljöd.
   — jaså, det där, sa O'Hara. Det är ett kattdjur. Stort och otrevligt nog när jag har tid att oroa mig för dem. Ack, den gamla goda tiden då det enda jag hade att oroa mig för var kattdjur som tog min boskap och mesohökar som tog mina får. Men nu ...
   Och han gav sig i väg i full fart och vinkade åt dem att skynda på.
   De hade två närgångna påhälsningar av fåglar som var lika stora som gammaldags bombplan, och höll på att köra huvudet i en tre meter tjock trädstam som visade sig vara en orm som reste sig ur dyn med stora glupska tänder. Men de kom i alla fall välbehållna fram till stationen.
   — Ni måste förstå, flämtade O'Hara när han fann att doktor Metusalem inte ville springa fortare, att jag är alldeles ensam här. Jag har några achnoider förstås, men man kan inte kalla dem för sällskap även om de kan prata och utföra manuellt arbete. Men jag har varit här på Gorgon i femton år och aldrig har jag varit med om något som det här. Meningen är att jag ska göra den här planeten bebolig för den händelse Jorden skulle vilja ha en koloni här. Detta är en försöksstation för jordbruk och boskapsskötsel. Det är meningen att jag ska underlätta en framtida kolonisation. Men hittills har inga kolonisatörer kommit, och jag klandrar dem inte. Det här stället, som heter Savannah, är den svalaste platsen på planeten, och det är ändå hett här så det förslår.
   Men jag har inte någon assistent eller någon människa att vända mig till, så när det här hände ...
   — Nå, ut med språket nu, människa, sa doktor Metusalem. Vad är det som har hänt?
   — Ni ska få se! skrek O'Hara med en vild upphetsning i blicken. Följ med!

   DE KOM IN i en inhägnad som hade tycke av fästning. Den var belägen mitt på en väldigt, gräsbeväxt fält, tydligen placerad så för att ge fri sikt mot anfallande vilddjur. Då de hade kommit in genom grinden, stängde O'Hara den omsorgsfullt efter dem.
   Doktor Metusalem tittade ointresserat på de långa raderna av skjul, på helimotorn ovanpå vart och ett av dem och på fållorna där fet boskap betade. Ett växthus fångade hans intresse, därför att han såg att en achnoid gick där och plockade morötter. Men O'Hara drog honom med genom hettan och dammet tills de kom till skjul 13.
   — Det här är lejonskjulet, sa O'Hara.
   — Mycket intressant, sa doktor Metusalem ointresserat.
   O'Hara öppnade dörren. Gången kantades på bägge sidor av en lång rad fat, och det hördes ett svagt sövande ljud av någon droppande vätska. Ett virrvarr av glasrör band samman faten med varandra, och en achnoid gick omkring och mixtrade med ventiler och avläste temperaturer.
   — Hm-m-m, sa doktor Metusalem. Fat för artificiellt havandeskap.
   — Javisst, javisst, skrek O'Hara instämmande, glad över att få något bevis på förståelse. Det är på det viset vi får vår boskap. Jorden skickar mig sädesvätska och ägg, konserverade genom strålningsbehandling, och jag lägger dem i faten och låter dem utvecklas. Sedan tar vi ut dem och lägger dem vid artificiella spenar, och så får vi kalvar och lamm och sånt. Men det här är lejonskjulet.
   — Vad för något? sa doktor Metusalem.
   — För lejonen, sa O'Hara. Vi har funnit att noga utvalda jordlejon dödar flera olika sorters skadedjur här. Jag har ordnat med att det kryllar av lejon i öknarna söderut, och en vacker dag kommer vi att vara kvitt skadedjuren.
   — Och sen kommer ni att ha lejon, sa doktor Metusalem.
   — O nej, sa O'Hara otåligt. Sen kommer vi att sprida en farsot bland lejonen. Det vill säga: jag. Det finns inga vi. Jag har varit här i femton år ...
   — Ja, det kan väl hända att ni har varit här i femton år, men varför är jag här, sa doktor Metusalem utan större medkänsla.
   —Å, det var den sista lasten. De skickar hit saker och ting med lastskepp som inte är särskilt pålitliga. I fjor kom ett skepp med en last åt mig, och det hade fått något slags krångel med styranordningarna och måste lämpa hela lasten överbord. De lät den bara ligga och jag hade ingen som kunde hjälpa mig med att ta hand om den, och när det sedan regnade så föll etiketterna av ...
   — Aha, sa doktor Metusalem. Ni vill att jag ska klassificera sädesvätskan och ...
   — Nej, nej, nej, sa O'Hara. En del av den där lasten var avsedd för någon annan försöksstation, är jag säker på. Men jag har inga konossement. Jag vet ingenting. Och jag är förtvivlad! Jag ...
   — Nå, kom till saken, sa doktor Metusalem. Vad är ert problem? O'Hara gick bort till det närmaste fatet och gav locket en puff. Taljorna gnisslade. Det tändes lampor som lyste upp glasbehållarna.
   I detta fat fanns fem människofoster.
   Doktor Metusalem sköt upp locket lite mer och tittade. Dessa foster var nästan färdigutvecklade och alltså redo att födas. De hade hår och naglar och det rätta antalet fingrar och tår, och det gick tydligen ingen nöd på dem.
   — Nå? sa doktor Metusalem och kastade en blick bortåt de långa raderna av fat.
   — I allihop, sa O'Hara med matt röst.
   — Och hur många sammanlagt?
   — Ungefär arton tusen, svarade O'Hara.
   — Om det här är ert problem, sa doktor Metusalem, så skulle jag vilja föreslå att ni genast ger jordbruksdepartementet på Jorden en påstötning. Ni behöver tydligen en halv armékår med barnsköterskor. Men vad beträffar problemet att få de de här ungarna ...
   — Å, det är inte det! sa O'Hara. Ni förstår, det är de här förbaskade achnoiderna. Och det är, väl mitt fel också, för det är så många detaljer på den här stationen att om en enda människa skulle befatta sig med alla och sköta om dem varenda dag, så skulle han bli tokig. Så jag är nog ganska tvär mot dem — de där förbaskade achnoiderna. Nåväl, det här är lejonskjulet. Vi producerar arton tusen lejon var tredje månad. Sen placeras de i hålorna, där de får mat genom konstgjorda spenar, och till sist skickas de ut i vildmarken för att jaga skadedjur. Allt det där är mycket enkelt. Men de här achnoiderna . . .
   — När fick ni reda på det här?
   — Å, för nästan sex månader sen. Men det bekymrade mig inte så förfärligt. Inte då. Jag skickade bara en rutinrapport till Jorden. Men de där achnoiderna fortsätter med sitt vanliga arbete såvida ingenting hejdar dem. Och etiketterna var alldeles hopblandade i den där sändningen, och de tog flaskor märkta med vårt kodnummer för lejon och tömde dem i de här faten. Det är deras rutinarbete i den här avdelningen. Det är det enda sättet vi kan sända boskap och sånt, förstår ni, för jag tror inte ni skulle ha lust att resa i ett skepp med kor och kalvar ombord. Och det skulle bli dyrt, så höga som frakterna är. Och vi behöver mycket boskap. Så för att slippa att skicka såna saker som de här lejonen, har vi utarbetat ett mycket noggrant system för identifiering. Och tydligen är våra koder inte desamma som på det ställe dit de här barnen skulle. Det är en förfärlig massa papper som kommer från Jorden — och uppriktigt sagt så hade jag inte ens reda på att de skickade babies med hjälp av det här systemet. Jag har gått igenom en massa gamla papper, men jag har inte kunnat hitta något om den saken.
   — Ni sa att ni underrättade departementet, påpekade doktor Metusalem.
   — Asch, ni vet hur det är med förvaltningen nu för tiden. Jorden har tre miljarder invånare, och en och tre kvarts miljard är i förvaltningens tjänst och likväl har de svårt att klara av alla de ärenden som rör kolonierna och stationerna i rymden.
   — En och en kvarts miljard, rättade doktor Metusalem.
   — Nåja, låt gå för det. Och de hinner likväl inte med sina arbetsuppgifter. De svarade bara att saken skulle behandlas i vederbörlig ordning. Sen skickade jag ett par påstötningar, och de svarade fortfarande att saken var under behandling. Hur som helst så kommer jag kanske att på ett eller annat sätt kunna ta hand om de här barnen. Jag har tre tusen achnoider, och jag kan alltid ta ett jaktgevär och ta en hövding till fånga och hålla kvar honom tills jag får ett par tusen till. Det går kvickt att öva upp dem. Jag har inga barnsköterskor och knappast några utsikter att få hit några och jag har inga läkare och vad jag vet om barnsjukdomar är precis ingenting. Men för sex månader sen föreställde jag mig att jag skulle kunna klara det.
   —Och nu gör ni inte det? sa doktor Metusalem.
   — Nej. Den här saken har gått mig på nerverna. Jag kommer kanske att göra mig skyldig till massmord. Tror ni att de kommer att hänga mig om några av de där barnungarna dör?
   — Jag skulle tro att mindre förluster skulle vara ursäktliga, sa doktor Metusalem.
   — Ja, men ni förstår att jag brydde mig inte om att kontrollera vad de där achnoiderna gjorde. Och nu tror jag att det håller på att gå galet. Alla de vätskor som har använts var avpassade för lejon, förstår ni. Och det har ändrat saker och ting. Jag trodde att det bara var ett par stycken som hade råkat hamna här av misstag, och jag lyckades få dem födda lyckligt och väl. Men för tre dagar sen då jag sände ut det där nödropet hade två saker hänt. Jag hade upptäckt att hela det här skjulet var fullt av babies, och att de allihop var färdiga att födas. Och de har utvecklats på bara tre månader!
   — Hm-m-m, sa doktor Metusalem som började bli en aning intresserad. Jag förstår varför ni är så upprörd. Tre månaders utvecklingstid i en näringsvätska avsedd för lejon måste väl leda till vissa rubbningar...
   — Vänta, utbrast O'Hara. Det är inte det som är problemet. Jag har inte visat er problemet ännu.
   — Inte ännu! sa doktor Metusalem och blinkade med förvåning.

   O'HARA förde dem hastigt ut ur skjulet och bort till en stor betongavbalkning. Det fanns en dörr i den ena betongväggen. O'Hara stängde dörren efter dem och visade dem in i ett väl skyddat bås för åskådare.
   — Det är här jag prövar lejonens stridsegenskaper, sa han. Jag fångar in ett av de stora rovdjuren och släpper in det, och sen väljer jag ut ett lejon på måfå och släpper in det också. Mookah! Hallå där. Mookah! Släpp ut ett av odjuren.
   En achnoid dök upp, kastade en vördnadsfull blick mot åskådarbåset och började dra från reglarna på en burdörr. Det fanns åtta stycken, och i samma ögonblick som han drog från den sista, satte han sig i säkerhet genom att ta ett språng upp på betongmuren.
   Burdörren flög upp med en smäll. Ut klev ett purpurrött djur med skarpa huggtänder i de väldiga käkarna. Det skuttade ut på arenan, reste sig på bakbenen, dansade runt som om det spanade efter fiender och sjönk sedan ner med ett häftigt morrande.
   — Trevligt djur, sa doktor Metusalem.
   — Det här är ett litet exemplar, sa O'Hara. Vi kan inte få tag i de stora. Jag har redan förlorat femti achnoider under jakten. Okay, Mookah! Släpp in honom!
   Mookah ämnade inte gå ner på marken den här gången. Det fanns ett rep som var fäst vid dörregeln, och han drog i det. Och ut klev en barnunge ungefär hälften så lång som Hippocrates med en tioårings kroppsbyggnad. Han hade ett hudstycke svept omkring sig och ett slags pälsklädda korta stövlar på fötterna. Håret var rufsigt och långt, och hans ansikte präglades av stridslystnad. I handen bar han en slunga och kring handleden hängde en kniv i en läderrem.
   — Ojoj, sa doktor Metusalem. Vänta ett tag. Ni tänker väl inte offra den där barnungen bara för mitt nöjes skull?
   Och han drog hastigt upp en strålpistol och siktade på vilddjuret, men i sista ögonblicket knuffade O'Hara till hans arm så att han missade.
   Barnungen tittade nyfiket på det hål som pistolskottet hade plöjt i marken och kastade sedan en föraktfull blick mot åskådarbåset.
   O'Hara tryckte på en knapp, varvid ett skottsäkert fönster gled upp framför dem.
   — Okay, sa doktor Metusalem. Jag ska stå här och bevittna mordet.
   Odjuret hade nu fått väderkorn på fienden. Han reste sig på bakbenen och började dansa omkring, sedan störtade han fram med vilt piskande svans. Pojken stod kvar — han flyttade bara över slungan i andra handen och stoppade något i fickan.
   Odjuret var hungrigt. Dess bröstkorg höjde och sänkte sig som en bälg. Hippocrates var avgjort intresserad. Han tittade upphetsat på doktorn och sedan åter på pojken.
   Men han hade genom att några sekunder ta blicken från arenan gått miste om den bästa delen av spektaklet.
   Pojken spände slungan och avfyrade sin projektil. Det hördes ett krassande ljud och övre delen av odjurets huvud dränktes i blod. Djuret stupade.
   Pojken gick fram, grep tag i vad som återstod av örat och skar av det. Han stoppade örat i fickan, gav det döende djuret en spark i magen och vände sig mot åskådarbåset. Blixtsnabbt lade han en stålprojektil i slungan och skickade i väg den mot glaset. Det uppstod sprickor i det skottsäkra fönstret och små glasskärvor yrde omkring på utsidan.
   Pojken hivade upp sina "byxor", vände på klacken och gick tillbaka in i skjulet. Falluckan gled ner. Mookah hoppade ut på arenan och började ropa på hjälp för att få bort det döda vilddjuret.

   JAG VISSTE att han skulle skjuta på oss, sa O'Hara. Det skottsäkra fönstret var för honom, inte för er.
   Doktor Metusalem andades ut med en suck, och samtidigt slog det honom att han måste hållit andan en god stund.
   — Nåväl?
   — Det där är mitt problem, sa O'Hara. Det finns arton tusen av den sorten, och allihop är av mankön. Vad i all världen har jag gjort för misstag?
   — Att ni tog anställning i amerikanska jordbruksdepartementet, sa doktor Metusalem.
   — Först var jag mycket kärleksfull, sa O'Hara. Det var bara två stycken i lejonskjulet, och jag trodde att de där achnoiderna på något vis hade förbisett dem. Jag visste inte vad som hade hänt. Jag var förbryllad men inte verkligt orolig. Så snart de var födda tog jag in dem i huset och lät en kvinnlig achnoid mata dem med god komjölk. Och de låg där och kuttrade och tycktes trivas med livet. Men sedan var jag bortrest en månad för att titta på mina odlingar på en annan kontinent, och när jag kom tillbaka kunde jag inte hitta barnsköterskan och huset var helt förstört. Sedan dess har de varit här ute, de förbaskade ungarna. I början trodde jag att de hade ätit upp barnsköterskan, men efter ett par veckor uppenbarade hon sig och talade om att hon hade hållit sig gömd i utkanten av djungeln. Ja, här är de alltså. De mognar tydligen kvickt.
   — Tydligen, sa doktor Metusalem.
   — De blir kanske inte fullvuxna på flera år, sa O'Hara, men för varje dag blir de värre. Det där betonghuset där borta låter jag bygga för alla eventualiteters skull.
   Doktor Metusalem tittade åt det håll han pekade och såg ett tiotal achnoider i färd med att bygga något som såg ut som en ointaglig fästning.
   — Fängelse? sa doktor Metusalem.
   — En sista tillflyktsort, replikerade O'Hara. Inom sex månader kommer ingen att kunna gå säker på den här planeten, varken achnoider, skumormar, gargantelefanter, plusörnar eller jag.
   Doktor Metusalem kastade en road blick på de achnoider som höll på med att forsla bort det döda vilddjuret.
   En achnoid hade kommit bort till dem från ett annat skjul på vilket det stod "Hästar", och gav i upphetsad ton O'Hara en rapport om någonting. O'Hara såg blek och svimningsfärdig ut.
   — Jag sa, upprepade doktor Metusalem, att ni åtminstone har en tröst — att det bara är en generation. Det finns ju inga flickor ...
   — Det är just det, sa O'Hara och vacklade bort mot hästskjulet.
   De gick in och fann en klunga achnoider som stod kring det främsta fatet. O'Hara knuffade undan dem och tittade och blev ännu blekare. Han röt en fråga och fick svar.
   — Nå?
   — Tjugo tusen fat, sa O'Hara. I tredje veckan.
   — Babies? frågade doktor Metusalem.
   — Flickor, sa O'Hara. Och sedan med ännu mattare röst: Flickor. Doktor Metusalem såg sig omkring efter Hippocrates.
   — Jag såg ett par sjöar då vi landade. Så mycket annat djurliv som ni har på den här planeten, så borde det vara goda fiskevatten här. O'Hara rätade på sig som om han hade fått en elektrisk stöt.
   — Fiskevatten?
   — Ja, just det, sa doktor Metusalem. Det är ni som är chef här. Jag är bara en oskyldig åskådare.
   — Hör på nu, sa O'Hara med fasa. Ni måste hjälpa mig. Han försökte hugga tag i doktorns mantel då denne avlägsnade sig.
   — Ni måste lösa några problem åt mig! Varför är havandeskapstiden bara tre månader? Varför utvecklas de till rasande vilddjur på sex månader? Varför är de så asociala? Vad har jag gjort för fel och vad kan jag göra för att rätta till det? Ni måste hjälpa mig!
   — Jag ämnar gå och fiska, sa doktor Metusalem. För en bakteriolog, en biokemist eller en ärftlighetsforskare skulle ert problem säkert vara fascinerande. Men det är när allt kommer omkring bara ett problem. Det kommer nog inte att vända upp och ner på världsalltet. Adjö.
   O'Hara stod kvar och stirrade som om han inte kunde tro sina ögon och öron. Här var en Ljusets Riddare, en medlem av läkarskråets grädda, en man som trots att han såg ut som en trettioåring antagligen var nära tusen år gammal och hade samlat medicinska erfarenheter av alla de slag. Här var en ledamot av det berömda Universella Medicinska Sällskapet, som för många hundra år sedan hade berövat politikerna en stor del av makten och nu patrullerade i världsrymden för att upprätthålla lugn och ordning. Här var han, mitt framför ögonen på O'Hara. Här fanns den hjälp, det under som behövdes.
   Han sprang bredvid doktor Metusalem som med raska steg gick mot grinden till inhägnaden.
   — Det gäller trettiåtta tusen mänskliga varelser! Det gäller mitt anseende som yrkesman. Jag kan inte döda dem. Jag vågar inte släppa dem lösa på den här planeten. Jag blir tvungen att överge den här stationen!
   — Överge den då, sa doktor Metusalem. Öppna grinden, Hippocrates.
   Och de övergav den förtvivlade O'Hara.
   — Hämta mina fiskegrejor, sa doktor Metusalem.

   HIPPOCRATES dröjde med att verkställa ordern. Det var inte olikt honom att söla när det inte förelåg någon kritisk situation. Hans antenner cirklade i luften, och han höll sin 110-millimeterskanon med tre händer medan han kliade sig i huvudet med den fjärde.
   — Nå, sa doktor Metusalem ilsket.
   Hippocrates tittade rakt på honom. Han var något av en expert på rymdlagen, Hippocrates.
   — Artikel 726, paragraf 80, den tredje uppifrån på sidan 607 i "Föreskrifter för medlemmar av Universella Medicinska Sällskapet" lyder: "Det är likaså förbjudet för en Ljusets Riddare att negligera en medicinsk uppgift om vilken han har underrättats, när större delen av den mänskliga befolkningen på någon planet är utsatt för ett hot." Doktor Metusalem tittade lite förargat på sin lille slav.
   — Ska du hämta mina fiskegrejor?
   — Nå? sa Hippocrates. Doktor Metusalem blängde ilsket på honom.
   — Är det jag som har uppfunnit jordbruksdepartementet? Är jag ansvarig för deras misstag? Och är de så fattiga att de inte kan skicka hjälp till sin egen representant?
   — Nej, sa Hippocrates tveksamt.
   — Och likväl väntar du att jag ska stanna här ett år och ägna mig åt spädbarnsvård?
   Hippocrates vred fundersamt på sina antenner och sken sedan upp. Han lade ifrån sig kanonen och for i väg. Doktor Metusalem gick vidare mot den sjö han hade sett i utkanten av grässlätten, och exakt tre minuter och åtta sekunder senare — enligt sin egen kronometer — var Hippocrates tillbaka med fyrahundra kilo fiskegrejor i två händer och kanonen och ett kraftfältsparaply i en tredje. I den fjärde höll han en bok om försiktighetsåtgärder på främmande planeter, och ur denna slukade han hela sidor med en enda blick.
   I denna lyckliga semesterstämning kom de fram till sjön, torkade upp ett halvt tunnland dy med hjälp av 110:an, reste ett tält med stolar och bord vid vattenbrynet och gjorde en sorts brygga av trädstammar som lades ut från stranden.
   Hippocrates blandade en kall drink och satte bete på en krok, medan doktor Metusalem tog det lugnt och försatte sig i en angenäm sinnesstämning genom att långsamt tömma sitt glas.
   — Jag undrar just vad jag kommer att få, sa han.
   Han gjorde sitt första kast, slog sig ner på "bryggan" och såg hur det motorförsedda flötet drog kroken över sjöns yta.

Metusalem 4


   De stora djungelträden reste sig över vattnet, och luften var stilla och het. Den gula sjön lyste som bärnsten under en gul himmel. Och doktor Metusalem hivade in den ena underliga fisken efter den andra.
   Hippocrates slog efter myggen en stund. Deras stickorgan kröktes mot hans hårda hud, men han irriterades av deras gälla surr. Till sist fick han en idé — hämtad direkt från handboken "Camping och vandringsturer på främmande världar" — och fällde upp kraftfältsparaplyt. Det bestod bara av en käpp med en generator, men dess styrka kunde regleras så att det kunde täcka ända upp till fem kvadratkilometer. Det var en bra sak att ha i regnväder på sådana planeter som Sargo, där dropparna väger bortåt ett kilo. Och det var bra att ha även på denna planet, där det — inställt på lägsta styrka — höll myggen på några hundra meters avstånd där de kunde surra bäst de ville i vanmäktigt ursinne. Hippocrates intog en bekväm ställning och ägnade sig åt en annan bok som han hade tagit upp ur sin väska, "Vilda djur som jag önskar jag aldrig träffat på".
   Och ner mot denna fridfulla scen rörde sig en raketbomb med en fart av fyratusen kilometer i timmen. Den dök rakt ner från en silvervit fläck som svävade uppe i den saffransgula skyn. Det fanns tillräckligt mycket sprängämne i den för att jämna ett hus med marken. Och den var armerad.
   Doktor Metusalem hade just hivat in ett glosögt monster och Hippocrates hade just kommit till det ställe där Daryl van Daryl slukas levande av en ramposaurus på Ranameed, då bomben slog ner.
   Den träffade kraftfältsparaplyt och kreverade. Kraftfältet plattades till, varvid sex stycken kraftiga träd knäcktes.
   I första ögonblicket hade varken doktor Metusalem eller Hippocrates någon aning om vad som hade hänt. Det skulle ha kunnat vara en fisk eller en ramposaurus. Men så kände de på lukten att det var en bomb. Hippocrates tänkte genast på kapitel tjugoett i "Berättelser om rymdpionjärerna", ställde 110:an upprätt på marken, tittade på den silvervita fläcken i magnetosiktet och gav eld med två tummar på avtryckarna.
   Hela luften ovanför dem blev eldröd. Ytterligare ett halvt dussin träd knäcktes av lufttrycket. Doktor Metusalem släpade sig upp ur vattnet och tittade upp mot målet.
   — Längre åt höger, sa han. Nio kilometers höjd. Nu åt vänster!
   Men fast de fortsatte att brassa på, hade den silvervite fläcken nu fått tillräcklig fart upp mot zenit för att undgå kanonelden, och Hippocrates gav snart upp.
   Doktor Metusalem tittade på sitt spö och sedan på Hippocrates.
   — Finns det ett kraftfält över vårt skepp? sa han.
   — Javisst, herre.
   — Det behöver antagligen förstärkas. Samla ihop grejorna här och låt det gå kvickt.

   MEDAN doktor Metusalem banade sig väg genom djungeln med en strålpistol i vardera handen i riktning mot det gamla landningsfältet, packade Hippocrates hastigt ihop alla sakerna och skyndade sig efter sin herre.
   De gick in i den smala korridoren genom rymdskeppets kraftfält och kom fram till "Morgue".
   — Hon är i varje fall oskadd, sa doktor Metusalem.
   Hippocrates skuttade in och stuvade undan fiskegrejorna medan doktorn tryckte ner några spakar i kontrollrummet. Efter några mindre olyckshändelser hade han låtit installera en fullständig uppsättning kraftfält, och alla var nu påkopplade.
   Han tryckte på en knapp på audiorecordern och blev som vanligt förvånad över att höra dess sopranröst. Det verkade inte riktigt att "Morgue" skulle tala med sådan stämma, men han tyckte om den och hade aldrig låtit ändra den.
   — En stridskryssare befann sig rakt över oss för arton minuter sedan, sa "Morgue" självbelåtet. Den fällde en bomb.
   — Är du skadad? sa doktorn till apparaten.
   — Nej, den fällde inte bomben på mig, utan på er.
   — Dimensioner och beväpning?
   — Den är inte vänskapligt sinnad, sa "Morgue". Jag registrerade inga data utom fientlighet. Råd.
   — Okay. Vad då?
   — Koppla på invisioskärmarna och flytta in mig i djungeln.
   Doktor Metusalem stängde av apparaten. Han gick till ett annat kontrollbord och tryckte ner en knapp på vilken det stod "Osynlig". Han gav en varningssignal för att Hippocrates skulle hinna gripa tag i något, och i nästa ögonblick förde han skeppet bort till den enda öppningen i den höga djungeln, ungefär en kilometer från landningsfältet.
   Skeppet var nu i säkerhet för tillfället. Om kryssaren vågade sig tillräckligt långt ner för att anfalla det, så skulle den få en mycket obehaglig överraskning. Doktor Metusalem ställde in eldgivningsinstrumenten på ett sådant sätt att varje skepp som närmade sig utan att ge en vänskaplig igenkänningssignal skulle bli nedskjutet. Därefter lämnade han kontrollrummet för att gå till salongen.
   Men då han kom förbi ett utkiksfönster, fick han syn på någonting. Och det vakande autotornet på styrbordssidan fick också syn på det. Han hörde hur hjulen snurrade ovanför då kanonen sänktes och riktades in mot ett föremål i djungeln, och han hann nätt och jämnt bort till kontrollerna för att hindra eldgivningen.
   Det fanns ett övergivet rymdskepp där inne i snåren.
   Doktor Metusalem kontrollerade sina två strålpistoler och hoppade ut genom luftslussen. Han sjönk ner i dyn men fortsatte ändå bort till det spöklika skeppet.
   Det hade kraschat och borrat sig ner i gyttjan, och det var övervuxet med ett tjockt lager av klängväxter.
   Hans magnetiska rymdstövlar klängde sig fast vid skrovet medan han banade sig väg upp genom de slemmiga lianerna, och till sist kom han till en krossad luftsluss som stirrade mot honom som en tom ögonhåla. Han riktade sin ficklampa in i den. Något som en gång hade varit en människa låg bland resterna av en brits. Ett annat illa tilltygat lik låg på golvet. Små pälsklädda djur skuttade ut ur sina gömställen då doktor Metusalem hoppade in.
   Skeppet hade antagligen legat där ett år. Det var sprängämnen som hade gjort slut på dess liv; det fanns fem hål rakt igenom skrovet.
   Doktor Metusalem banade sig med hjälp av strålpistolerna väg genom en fastklämd dörr och fortsatte mot kontrollrummet. Han snavade över resterna av några lådor och läste i ficklampans sken en etikett:
   JORDBRUKSDEPARTEMENTET
   Ömtåligt
   Måste förvaras under konserverande strålar
   Hästar.
   Doktor Metusalem rynkade pannan och trevade sig fram genom det mögliga skräpet. I kontrollrummet fann han vad som återstod av loggboken. Skeppet var "Wanderho" av Boston, ett lastskepp chartrat av regeringen för att forsla post och förråd till jordbruksdepartementets stationer.
   Med plötslig beslutsamhet sköt sig Metusalem ut genom aktern och återvände till "Morgue". Han hade satt ner henne i den enda lucka han hade sett i djungeln, och denna glänta hade skapats av ett kraschande skepp.
   Han slog ifrån alla spakarna på stridskontrollbrädet utom kraftfälten.
   — Vi kan fara nu, herre, sa Hippocrates glatt. Spanaren visar klart.
   — Stäng av den och gör i ordning en biologisk utrustning åt mig, sa doktor Metusalem.
   — Ni tänker inte fara härifrån? sa Hippocrates förvånat.
   — Enligt artikel så eller så måste en Riddare stanna kvar när större delen av en planets befolkning hotas.
   — Men det sa jag ju, påpekade Hippocrates.
   — När då? sa Metusalem.

   HIPPOCRATES retirerade skyndsamt in i operationsrummet och började samla ihop de hundrasjuttiotvå olika saker som ingick i en bakteriologisk utrustning, och när han hade fått upp hela packningen på ryggen ilade han efter doktor Metusalem som redan hade avverkat fjärdedelen av vägen bort till försöksstationen.
   Doktor Metusalem gick uppför trappan till O'Haras bungalow, slängde upp dörren och steg in. O'Hara tittade upp och gapade.
   — Varför sa ni ingenting till mig, fräste Metusalem.
   — Har ni råkat ut för något vilddjur? frågade O'Hara. Jag hörde några skott, men jag visste att ni var beväpnad. Jag trodde ...
   — Om den där utlämpade lasten? sa doktor Metusalem otåligt.
   — Vad är det med den? sa O'Hara. De bara vräkte ut den och gav sig i väg.
   — Såg ni när de gav sig av?
   — Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Kaptenen kom hit in och sa att det var något krångel med skeppet, och när jag fann att de hade gett sig av på morgonen, gick jag dit för att se om våra förråd var i gott skick. Det hade regnat och etiketterna ...
   — Låg lasten utspridd? frågade doktor Metusalem.
   — Varför skulle han sprida ut den?
   — Vad hette skeppet?
   — Det var "Wanderho", svarade O'Hara. Samma gamla skepp som alltid kommer hit. Mycket opålitligt. Det är en månad försenat nu ...
   — O'Hara, ni kommer aldrig att få se det skeppet landa igen. Det ligger sönderskjutet där ute i djungeln, och besättningen är död. Ni hörde inte någon start för ett år sen. Ni hörde hur ett skepp sköts sönder.
   O'Hara såg lite blek ut.
   — Men lasten! Den låg snyggt uppstaplad ...
   — Just det.
   — Ni menar ... Jag förstår inte det här.
   — Det gör inte jag heller, sa doktor Metusalem. Har ni något kraftfältsskydd?
   — Nej. Varför skulle jag ha det? Vem skulle vilja anfalla en försöksstation? Vi har inte någonting, inte ens pengar.
   — Ingen skärm, sa doktor Metusalem. Då måste vi nog handla kvickt. Kan ni beväpna de här achnoiderna?
   — Nej. Och det enda vapen jag själv har är ett jaktgevär och en kniv. Jag har ingenting.
   — Hippocrates, sa doktor Metusalem, montera ner två kanontorn och placera dem här. De kan inte uträtta så mycket, men de kan hejda ett anfall från land. Och om jag inte tar fel, så är det det enda vi behöver frukta.
   Hippocrates såg sig hjälplöst omkring efter något ställe att lägga ifrån sig det halva ton utrustning han bar som ett berg på ryggen.
   — Lägg det rakt ner bara, sa doktor Metusalem. Vi ska inrätta ett laboratorium här på verandan där det är svalt. O'Hara sken plötsligt upp.
   — Ni menar att ni tänker hjälpa mig? utbrast han. Menar ni det?
   Doktor Metusalem brydde sig inte om honom. Han letade redan i högen efter ett portabelt ultraelektronmikroskop. Han ställde upp det på bordet.
   — Låt någon börja hämta hit flaskor från förrådet. Ett prov från varje låda ni har.

   UNDER DE MÅNGA VECKOR som följde blev det inget tillfälle till fiske eller vindrickning; det var bara arbete. Och doktor Metusalem var medveten om två saker som gjorde honom mycket skeptisk rörande utsikterna att komma från det här med livet i behåll. För det första visste han att någon eller något hade laddat upp planetens jonosfär så starkt att all radiokontakt med yttervärlden var omöjlig. Och eftersom hans senast rapporterade position var många ljusår från Gorgon, fanns det praktiskt taget inga chanser att det skulle komma någon hjälp. Det andra var en silvervit fläck som då och då uppenbarade sig på himlen — stridskryssaren, utom skotthåll, väntande. Väntande på vad?
   — Det är visst en rätt otrevlig knipa vi befinner oss i, sa Hippocrates. I "Berättelser om rymdpionjärerna" . . .
   — Åt skogen med rymdpionjärerna, sa doktor Metusalem som hade ont i ögon och rygg efter att så många veckor ha suttit böjd över mikroskopet. Ge mig en ny flaska!
   De hade gjort en del framsteg på ett område. Doktor Metusalem hade ägnat en viss tid åt de vilda barnungarna för att lära dem tala. Han hade satt ihop en serie på tvåtusen skioptikonplåtar enligt samma metod som användes för att lära främmande släkten lingua spacia. De trettioåtta tusen vildbasarna, som hölls instängda i lejon- och hästfållorna, konfronterades dag och natt med projicerade bilder åtföljda av intalade förklaringar. Projektorerna måste skyddas omsorgsfullt, och de skottsäkra fönstren måste bytas ut var och varannan dag. Men vare sig barnen ville det eller ej, lärde de sig på detta sätt ord som "häst" och "ko" och "människa" och "jag är hungrig" och "hur långt är det till närmaste postkontor".
   Redan första dagen hade doktor Metusalem ställt upp fem tillväxtfat i bungalowen och låtit två kvinnliga och tre manliga foster utvecklas i dem. Tre av dessa babies hade hastigt förts bort till den stora flocken, medan det återstående paret, en pojke och en flicka, hade fått stanna kvar i järnburar på verandan. Hippocrates förde anteckningar beträffande deras beteende. Dessa anteckningar var inte smickrande men mycket upplysande.
   Två månader efter sin födelse hade de tre noga märkta försöksbarnen i lejonfållan lärt sig använda en liten slangbåge. Men de två på verandan hade inte lärt sig det.
   Doktor Metusalems anteckningsbok började bli späckad med fakta. Och då och då trodde han sig kunna dra vissa slutsatser av dem. Han hade först uteslutit flera saker, däribland en del ovanliga strålar som skulle ha kunnat finnas, men inte fanns, på Gorgon. Sedan hade han även uteslutit artificiellt alstrad strålning och vätskepåverkan.
   Den här eftermiddagen såg lille Hippocrates plötsligt hur Metusalem rynkade pannan, reste sig upp och gav en glasskiva en knäpp så att den hamnade på golvet och gick i kras.
   — Har ni kommit på lösningen? sa Hippocrates och O'Hara nästan samtidigt.
   Doktor Metusalem hörde inte vad de sa. Han vände sig mot hyllorna och tog ner flera flaskor som han började behandla med farmaceutiska strålspön.
   — Tänker ni förgifta hela kullen? sa Hippocrates hoppfullt.
   Doktor Metusalem brydde sig inte om honom. Han radade upp flera flaskor och hällde sin underliga blandning i dem, och sedan gjorde han en skiss.
   — Gör en sån här katapult, sa doktor Metusalem. En i varje hörn av fållorna. Det blir åtta. Med åtta flaskor, en för var och en. Koppla dem med en magnet till den här fjärrkondensatorn, så att de flyger i väg in i inhägnaderna när man slår till magneten.
   — Så att alla dör? sa Hippocrates förväntansfullt; han tänkte på de blåmärken han hade fått när han brottades med dessa "spädbarn".
   — Rigga upp dem, sa Metusalem. Resten av det här kommer nämligen att ta en eller ett par dagar till.
   — Varför denna plötsliga brådska? sa O'Hara. Doktor Metusalem pekade med tummen mot himlen.
   — De var ungefär hundrafemti kilometer lägre i dag.
   — Var de? sa O'Hara oroligt. Jag såg dem inte.
   — Det är en massa saker som har undgått er, sa doktor Metusalem torrt.
   Han tog upp en bunt strålspön och började sortera dem. Han tittade ut på gården och fick syn på en kyckling som gick och pickade förnöjt.
   — Hämta hit den åt mig, sa han. Förresten — var är Mookah? O'Hara såg sig omkring som om han väntade att uppsyningsmannen skulle stå rakt bakom honom. Så sa han plötsligt:
   — Vad nu då? Jag har inte sett till honom på tre dagar. Han ska lämna rapport klockan två varje eftermiddag, och nu är klockan redan tre.
   — Mm, sa Metusalem lugnt.
   — Inte så konstigt att såna som ni lever så länge, sa O'Hara. Han gick ner från verandan och kom tillbaka med kycklingen.

   METUSALEM tog fågeln, riktade ett spö mot den och kycklingen föll omkull, död. Strax därpå låg den i en klockformig behållare och bestrålades igen. Och inför O'Haras häpna blick började kycklingen ändra form. Fjädrarna försvann, formerna plånades ut och tio minuter senare fanns det ingenting kvar i behållaren än en cellklump. Doktor Metusalem muttrade belåtet och hällde massan i en stor graderingsapparat. Han stack in ett strålspö mitt i massan och lät det sitta kvar.
   — En kyckling till, sa han.
   O'Hara stängde munnen och sprang ut på gården för att fånga in ännu en kyckling. Den kacklade och flaxade med vingarna tills ett strålspö riktades mot den. Sedan hamnade även den i behållaren och blev geléaktig, förvandlades till en genomskinlig massa och hälldes i en annan graderingsapparat.
   Fem kycklingar senare var sju graderingsapparater fyllda med celler, och i var och en av dem var olika slags strålspön nerstuckna.

Metusalem 2


   — Nu, sa doktor Metusalem, tar vi den första babyn. Pojken. O'Hara undertryckte en rysning. Han visste att läkarvetenskapen inte kunde ha några samvetsbetänkligheter i en krissituation, men det var något motbjudande i att lägga en baby, en levande, kuttrande liten baby — en aning energisk för all del — i en behållare och förvandla den till en formlös massa. Men i det ögonblicket ljöd ett tjut från fållorna, och O'Hara hjälpte med förtjusning den återvändande Hippocrates med att placera det kraftiga barnet på magen på operationsbordet.
   O'Hara väntade att strålspöet skulle komma till användning, och blev ganska förvånad när doktor Metusalem började spänna fast babyn vid bordet. Han började frukta att Metusalem i stället skulle ta till kniven.
   Men doktorn sträckte inte ut handen efter skalpellen. Han tog en stor hypospruta, fäste en decinficerande nål på den och sög upp två tre celler ur den första graderingsapparaten.
   Han gjorde ett utfall med en glödande knapp och körde sedan in nålen i barnets ryggrad. Han drog ut den och använde knappen på nytt. Hastigt sprutade han in celler på sex olika ställen i barnets kropp. Och sen höll O'Haras ögon på att tränga ur sina hålor, och det var nära att han spydde. För den sjunde sprutan kördes rakt in i barnets öga och djupt in i hjärnan.
   Doktor Metusalem drog ut nålen, använde knappen igen och tog ett steg tillbaka. O'Hara väntade att babyn skulle vara död. Nålarna hade ju stuckits in i ryggmärgen, i hjärtat och i hjärnan. Men babyn kuttrade och föll i sömn.
   — Nästa, sa doktor Metusalem.
   — Det kommer inte att bli någon nästa, sa en lugn röst bakom dem.
   De snurrade runt och fick syn på en kortväxt figur med läderartat ansikte och dräkt av läder, som stod lättjefullt lutad mot dörrkarmen på verandan med ett otvivelaktigt livsfarligt vapen riktat mot dem.
   — Och vem är ni? frågade Metusalem.
   — Mitt namn är Smalley. Inte för att ni kommer att vara intresserade av det så länge. Har ni lekt färdigt med barnungarna? Nå, undan med er så att ni inte står framför de där burarna, så ska vi klara av det här.

Metusalem 3


   DOKTOR METUSALEM tittade på Hippocrates, och Hippocrates tittade på doktor Metusalem. Det skulle ha fordrats en skicklig pokerspelare för att lista ut vad som försiggick mellan dem. Men Metusalem visste våd han ville veta. Medan han behandlade kycklingarna, hade hans order verkställts. Han lade sprutan på bordet med en hycklad suck och tryckte nonchalant på knappen till den magnetiska utlösaren. Från långt håll hördes några svaga, klirrande ljud.
   — Om jag var i ert ställe, Smales, skulle jag inte ha så bråttom, sa doktor Metusalem.
   — Varför inte?
   — Därför att jag just nu gav den här barnungen en behandling för att rädda ert liv.
   — Jag tror er inte.
   — Det råkar vara sant, sa Metusalem. Jag hade förstås ingen aning om att deras vänner skulle dyka upp så kvickt, men jag hade ingen lust att se barnungar dö en masse. Om ni vill vara snäll och kalla hit er läkare, så ska jag visa honom vad som måste göras ...
   — Beträffande vad?
   — Den här sjukdomen, sa doktor Metusalem. Konstig historia. Måste vara nån lejonsjukdom eller något sånt. Mycket sällsynt. Angriper alla nervcentra.
   — Jag tycker inte att det ser ut att vara något fel på de där två barnungarna, sa Smalley och kikade på burarna på verandan.
   — De där har jag praktiskt taget botat, fast flickan där behöver en sista behandling. Men nere i fållorna . . .
   — Vad är det med fållorna? frågade Smalley.
   — Där finns trettiåtta tusen mycket sjuka barn. Och det kommer att krävas mycken skicklighet för att bota dem. Om de inte får någon behandling kommer de att dö. Men då ni är den som är intresserad ...
   — Säg mig, hur kan ni veta så mycket? fräste Smalley.
   — Jag råkar vara läkare, sa Metusalem.
   — Det är doktor Metusalem, sa Hippocrates häftigt. Han är en Ljusets Riddare!
   — Vad är det? sa Smalley.
   — En läkare, sa Metusalem. Om ni nu vill vara vänlig och hämta hit er läkare ...
   — Och om jag inte har någon?
   — Det är ju häpnadsväckande, sa Metusalem. Hur inbillar ni er att ni ska kunna hålla trettiåtta tusen barn friska utan någon läkare?
   — Vi ska nog klara det. Hör nu på! Ni ska ta av er det där pistolbältet utan att röra er ur fläcken, och ni ska gå långsamt före mig till fållorna. Och jag råder er att tala sanning.
   Doktor Metusalem lät sitt bälte falla på golvet, gjorde ett tecken åt Hippocrates att samla ihop graderingsapparaterna och gick ut i riktning mot fållorna.
   Här ute, i eftermiddagssolens sneda strålar, upptäckte han att inte en enda achnoid syntes till. I stället fanns det ett flertal varelser med klädseln i oordning, vilka behärskade alla flyktvägar med sina vapen.
   — Jag trodde ni skulle landa i morgon, sa doktor Metusalem.
   — Hur kan det komma sig? fräste Smalley.
   — A, jag dömde efter achnoidernas beteende. Och så har jag en detektor som ingår i min operationsutrustning, och den upplyste mig om att ni redan hade landat två gånger förut längre söderut.
   — Gå bara, sa Smalley. Ni kan möjligen ta er förbi mig, men ni kommer inte förbi grinden och inte i närheten av ert skepp. Vi har hållit det bevakat i två månader och hoppats att ni skulle dyka upp.
   — Tur att jag inte gjorde det, va? sa Metusalem. Er skörd här skulle ha varit död då.
   De stod nu vid betongväggen till en av fållorna. Smalley gick försiktigt upp på rampen. Men Hippocrates förväntningar sveks, för ingen kula träffade honom i huvudet. Han stelnade till och stirrade.
   Doktor Metusalem gick upp bredvid honom och tittade ner. Så långt dessa fållor nådde, såg de barn som låg på marken, somliga orörlig, andra sprattlande, men alla mycket sjuka. Och på de närmsta syntes stora röda fläckar.
   Smalley skrek till sina vakter att hålla sig undan och vände sig sedan mot doktor Metusalem.
   — Ja, jag ser att de är sjuka. Hur ska de kunna botas?
   — Jag hade tänkt bota dem allihop nu med detsamma, sa doktor Metusalem. Men om ni är så angelägen att skjuta mig ...
   — Det är inte så bråttom med det. Bota dem! Bota dem, säger jag! Metusalem ryckte på axlarna.
   — Som ni vill, Smalley. Men då måste jag få hit resten av min utrustning.
   — Okay, det ska ni få.

   DOKTOR METUSALEM hoppade ner i den första fållan, och Hippocrates räckte honom utrustningen. Ur fickan på sin mantel tog Metusalem en hydraulisk spruta som fungerade utan någon nål. Han fyllde den och gav det första barnet en injektion. Sedan vände han barnet om och satte i gång med den vanliga nålsprutan.
   Smalley tittade misstänksamt på. Han höll sig på avstånd och hade fällt ner ansiktsskyddet på sin rymdhjälm. Två av hans vakter kom upp, fick ytterligare instruktioner och gick tillbaka och fattade posto vid grinden.
   Det första barnet fick sju injektioner och sedan ännu en ur den hydrauliska sprutan. De röda fläckarna började försvinna, och ungen föll i sömn.
   Sedan gick det som på löpande band. O'Hara och Hippocratcs hjälptes åt att lägga barnen till rätta och hålla fast dem, och Hippocrates med sina fyra armar hanterade även den hydrauliska sprutan.
   Mörkret föll på, och de tände belysningen och fortsatte arbetet. Doktor Metusalem tog en paus för att äta sedan han hade passerat tusenstrecket, och gick bort till Smalley som fortfarande stod och såg på.
   — Ge mig ett handtag, sa doktor Metusalem.
   Smalley hade sett hur barn efter barn fridfullt somnade in och hur fläckarna försvann, och trots sin bistra min var han alltför imponerad och förbryllad för att vägra lyda order. Metusalem fattade den framräckta handen och tog sig upp på rampen.
   Han var nästan framme vid bungalowen med en av vakterna tätt i hälarna, då Smalley skrek. Metusalem gick tillbaka. Vad står på? frågade han bekymrat.
   — Jag är förgiftad! skrek Smalley i det han sjönk ihop och fingrade på hjälmen. Han började redan bli röd i ansiktet, och händerna var fläckiga.
   — Innan ni tuppar av, sa doktor Metusalem, så är det bäst ni säger till vakterna att jag måste behandla er, så att de inte tror att jag försöker ta livet av er och skjuter mig för att rädda sin befälhavare.
   — Nej, skjut honom inte! Skjut honom inte vad han än gör! vrålade Smalley.
   Vakterna, åtta stycken, höll sig på betryggande avstånd. De verkade mycket nervösa när Hippocrates räckte upp en hydraulisk och en vanlig spruta till doktor Metusalem. De blev ännu mera nervösa då Metusalem körde den långa glänsande nålen in i Smalleys ryggrad och hjärna.
   Den första injektionen botade hudutslaget, den sista försänkte Smalley i sömn. Och sedan begav sig doktor Metusalem till bungalowen för att få lite mat och vila.
   De många timmar som följde var verkligt hektiska, för bara att behandla trettioåtta tusen barn som led av allergiskt hudutslag var mer än tillräckligt. Till råga på allt drabbades den ene efter den andre av besättningsmedlemmarna på det fientliga skeppet av sjukdomen. Ett skrivet budskap från Smalleys fjärde efterträdare förde den tillbaka till själva skeppet. Och när de friska förde de sjuka medlemmarna till doktor Metusalem för behandling, drabbades de själva.
   Spruta för att bota fläckarna. Spruta sju gånger med sju olika saker på sju olika ställen på varje patient. Spruta igen för att försänka patienten i sömn.
   Doktor Metusalem sov inte. Han höll sig uppe med multityroid, som enligt Hippocrates var mycket skadligt för honom. Men O'Hara säckade ihop av psykisk och fysisk utmattning innan de hade hunnit till det tiotusende fallet. De sprutade in sömnmedel på honom och lät honom ligga och sova ut i sin egen lejonfålla.
   Men Hippocrates och doktor Metusalem fortsatte.

   DET TAR lång tid att behandla trettioåtta tusen barn och etthundratio besättningsmän. Men inom tre dygn var de klara med sitt arbete.
   Doktor Metusalem reste sig och betraktade de fortfarande sussande barnungarna. Och de likaså sovande besättningsmännen. Och de fem som fortfarande stod och bevakade grinden med kraftiga vapen och gjorde varje flyktförsök utsiktslöst.
   Metusalem funderade på att ge dem någonting. Men han var alldeles för trött för att lyfta från planeten. Han gick till bungalowen, sträckte ut sig och sov snart den oskyldiges och rättfärdiges sömn.
   Arton timmar senare steg han upp, fullt utvilad, och tvättade sig i ansiktet. Han såg ut genom fönstret på vakterna och suckade.
   — Hippocrates, gå och samla ihop våra grejor.
   — Ska vi ge oss av?
   — Fortast möjligt.
   Med en väldig fermitet samlade den lilla varelsen ihop den utspridda utrustningen i en portabel hög.
   — Gå nu och hämta O'Hara, sa doktor Metusalem.
   Hippocrates rusade i väg till försöksstationens chef och återvände släpande på honom. Han plockade upp den stora högen av tung utrustning i sina andra två händer och följde efter doktor Metusalem, som spände på sig sina strålpistoler medan han gick.
   De fem vakterna vid grinden var vaksamma. De hade stått på post i de två tornen när sjukdomen bröt ut, och de tänkte inte tolerera något nu. Men de var också rädda, eftersom de inte kunde vara säkra på att deras ledare och kamrater skulle vakna.
   — Stanna annars skjuter vi, ropade vaktstyrkans chef. Doktor Metusalem fingrade tankspritt på den översta knappen i manteln. Den surrade en aning. Han fortsatte att gå.
   — Stopp! skrek vaktchefen. Stanna och gå tillbaka tills vi är säkra på att de kommer att tillfriskna, annars dödar vi er!
   Doktor Metusalem stannade. Han tittade sorgset på de fem på muren ovanför honom. Sedan dök han plötsligt åt höger, drog pistolen så hastigt att rörelsen knappt hann uppfattas och gav eld.
   Tre skott avfyrades mot honom. Tre skott studsade tillbaka från hans portabla kraftskärm. Fem vakter sjönk ihop i förkolnade högar, där metallbitar glänste bland askan.
   Doktor Metusalem lät sin blick svepa över grässlätten och såg sig sedan om för att försäkra sig om att skärmen hade skyddat Hippocrates. Därpå gav han sig i väg i riktning mot "Morgue".
   Det fanns ingen vakt där nu, eftersom all bevakning hade koncentrerats till försöksstationen. Doktor Metusalem klev ombord, pekade på en soffa där O'Hara skulle placeras, och gjorde en rundtur i skeppet för att kontrollera allt före starten. Ingenting hade blivit skadat, och några minuter senare kunde han lugnt sätta sig vid kontrollbordet.

   HAN GAV signal för start och fick ett muntert "okay" som svar från Hippocrates. Och strax därpå for "Morgue" upp till en höjd av fem kilometer.
   Det verkade så fridfullt där nere. Den mörkgröna djungeln som inramade de silverglänsande sjöarna var vacker för den som hade sinne för skönhet. Och sedan dök Metusalem och satte fem stora, kraftiga laddningar i slagkryssaren och förvandlade den till ett rykande vrak. Han dök igen på ett annat ställe söderut och slängde i väg två skott mot ett berg av byggnadsmaterial och ammunition och såg hur vackert röken från detta förråd steg upp mot himlen med inslag av rött från exploderande granater.
   Detta beredde honom ganska stor tillfredsställelse.
   Han for sedan snett upp genom atmosfären och ut i rymdens svarta natt och satte kurs hemåt.
   — Jag anropar basen, sa han i sin mikrofon. Jag anropar basen. Metusalem. Metusalem. Jag anropar basen ...
   — Hallå! Vi hör er. Kom! Kom! svarade den en tiondels vintergata avlägsna basen.
   — Metusalem med en rapport.
   — Metusalem, jo jag tackar, sa gamle doktor Cautery på basen. Vi har haft fem flottor ute på jakt efter er i månader. Vi har hållit på att skrämma livet av sex imperier. Var har ni hållit hus?
   — Jag vill lämna en rapport, sa doktor Metusalem. Behandla den som konfidentiell.
   — Vi är beredda. Kom med rapporten.

   DOKTOR METUSALEM talade i den femvågsblandare som alla dechiffrörer hade gått bet på sedan Universella Medicinska Sällskapet tog den i bruk tvåhundra år tidigare.
   — Främmande extragalaktiskt släkte sökte få fotfäste för anfall mot Jorden. Första varelser med självständigt utvecklat rymdflyg som hittills har påträffats. Kroppslängd ungefär tre fjärdedelar av den på Jorden normala. Kolvarelser. Nästan en kopia av människan, men saknar flera vävnader som är av vikt för den känslomässiga balansen, däribland den del av hjärnan som har med vänlighet, ängslan och omdöme att göra. Upprättade depåer, men kunde inte transportera arbetare och soldater i större antal och utnyttjade därför jordbruksdepartementets försöksstation på Gorgon, förstörde lastskepp och bytte ut dess behållare. Mycket listigt. Tydligen välinformerade och intelligenta. Ledarna företagsamma. Talade engelska. Livslängd mycket kort, når full mognad vid ungefär sex års ålder. Därför lätta att upptäcka i ett samhälle till följd av tidigt åldrande.
   Rapport om behandling och förfaringssätt: Jag fick fram deras genmönster och isolerade saknade utvecklingsceller. Syntetiserade celler och injicerade dem på lämpliga ställen, där de kommer att harmonisera med kroppen. Dessa varelser drabbas lätt av jordgubbsallergi och lider svårt av den. Alla varelser och alla foster i artificiellt havandeskap infekterade, så att de kunde underkastas behandling. Alla behandlade och försänkta i djup sömn, utom fem stycken som inte kunde nås av jordgubbarna.
   Rekommendationer: Att ni sätter er i förbindelse med amerikanska jordbruksdepartementet snarast möjligt och ger dem följande upplysningar. Deras skepp "Wanderho" förstört. Deras försöksstation på Gorgon övergiven men oskadd. Achnoiderna där mutade av extragalaktikerna och är inte längre pålitliga. Upplys dem om att deras Gorgon-station nu bebos av ungefär trettiåtta tusen extragalaktiker som har förvandlats till mänskliga varelser och att en undsättningsexpedition borde skickas ut för att ta hand om dem, eftersom ingen av dem är över tolv år och de flesta endast fem sex månader och därför behöver tillsyn.
   Expeditionen bör vara beväpnad och i den bör också ingå flera dussin utbildade barnsköterskor. Gorgon kan nu anses vara befolkad av människor.
   Jag går med normal fart till basen för att hämta förråd. Var snäll och låt någon lufta och städa min bostad, helst miss Ellison. Det var allt.

   JUST SOM HAN bröt kontakten, hörde han en flämtning bakom sig.
   — Det var allt, utbrast O'Hara. Ni förvandlar i runt tal trettiåtta tusen etthundra extragalaktiska inkräktare till mänskliga varelser, och så säger ni — "det var allt"! Människa, jag har visserligen hört historier om Ljusets Riddare, men först nu förstår jag vilka super-boys ni verkligen är.
   Doktor Metusalem gav honom en mycket uttråkad blick och ignorerade honom sedan.
   — Hippocrates, sa gamle doktor Metusalem, vi är nästan hemma. Låt oss öppna de där två sista vinflaskorna.

   Originalets titel: Ole Mother Methuselah. Översatt från Astounding. Copyright 1950, Källa Häpna nummer 5 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki