FANDOM



   Av: Lord Dunsany
   
   Gibellinerna äter som bekant inget sämre än människor. Deras onda torn är förbundet via en bro med Terra Cognita, de länder som vi känner till. Deras skatter är bortom allt förnuft; girighet har här förlorat all mening. De har en särskild källare för smaragder, och en annan särskild källare för safirer; de har fyllt ett djupt hål med guld, och gräver upp det när de behöver det. Och den enda användning de har av denna löjeväckande rikedom är, såvitt man vet, att locka en ständig tillförsel av mat till sina skafferier. Under hungersnöd har de till och med spritt rubiner i ett vagt spår bort mot någon människostad, och skafferierna har också mycket riktigt snabbt blivit fyllda igen.
   Deras torn står på andra sidan av den flod som Homeros kände till - ho rhos Oceanio kallade han den — som omsluter världen. Och där floden är smal och överkomlig byggdes tornet av gibellinernas glupska förfäder, för de hade inget emot att se tjuvar komma roende till deras dörr. De väldiga träden sög med kolossala rötter ur marken på flodens båda sidor en näring som vanlig jord inte äger.
   Där levde gibellinerna och kalasade på alla skamliga sätt.
   Alderik, riddare av Stadens Orden och ärftlig Väktare över Konungens Samvetsfrid, en man med en egen plats bland myternas skapare, grubblade så mycket över gibellinernas skatt att han nu ansåg att den var hans. Aldrig kunde jag säga om ett så farligt äventyr, utfört under nattens mörkaste timmar av en så dristig man, att dess motiv var vanlig simpel girighet! Ändå var det endast till girigheten gibellinerna litade för att hålla sina visthusbodar fyllda, och de sände vart hundrade år spioner till människornas städer för att se hur girigheten florerade, och spionerna återvände alltid till tornet och meddelade att allt var väl.
   Nu kunde man tänka sig att allt färre lycksökare skulle komma till gibellinernas bord, allt eftersom åren gick och allt fler människor gick ett fruktansvärt öde till mötes på tornets murar; men gibellinerna fann att så inte var fallet.
   Alderik kom inte till tornet i sin ungdoms dårskap och lättsinne. Han studerade noggrant under flera år det sätt på vilket tjuvar mötte sitt öde där de sökte den skatt som han betraktade som sin. Varje gång hade de gått in genom porten.
   Han rådfrågade dem som gav råd i denna angelägenhet; han noterade tacksamt varje detalj och betalade tacksamt deras arvode, och beslöt sig för att inte följa deras råd, för vad var deras kunder nu? Inget annat än prov på den kulinariska konsten, endast diffusa minnen av en måltid; och många antagligen inte ens det.
   De män som sålde råd inför detta äventyr brukade rekommendera följande: en häst, en båt, en rustning och minst tre beväpnade män. Några sade: "Blås i hornet vid tornets port"; andra sade: "Rör det inte."
   Alderik fattade följaktligen följande beslut: Han skulle inte ta med sig någon häst till floden, han skulle inte ro över den i en båt, och han skulle färdas ensam genom den Ogenomträngliga Skogen.
   Hur, frågar ni kanske, kan man genomtränga det ogenomträngliga? Hans plan var denna: Han kände till en drake som, om man kunde tro på böndernas försäkringar, förtjänade att dö. Inte bara på grund av det antal jungfrur han dödade på det grymmast tänkbara sätt, utan framför allt på grund av att skörden for illa för hans skull. Han härjade i landet och hade blivit ett hertigdömes bane.
   Nu beslöt sig Alderik för att kämpa med honom. Så han tog häst och lans och red tills han mötte draken, och draken störtade emot honom och utandades bitter rök. Och Alderik, en dristig riddare som få andra, röt till honom: "Har någonsin en lågsinnad drake dräpt en renhjärtad riddare?" Och alltför väl visste draken att detta aldrig hade skett, och han hängde med huvudet och var tyst, för han var övermätt på blod.
   "I så fall", sade riddaren, "och om du hyser någon längtan efter att smaka jungfrublod igen, ska du genast och omedelbart bli min trogna springare, i annat fall ska du genom denna min trogna lans genast gå det öde till mötes som trubadurerna har förutspått alla monster av din sort."
   Och draken öppnade inte sina rasande käftar, inte heller utandades han eld och stormade fram över riddaren; ty han kände bara alltför väl till det öde som drabbade dem som gjorde detta. Han gick villigt med på riddarens krav och svor på att vara hans trogne springare.
   Så det var i en sadel på denne drakes rygg som Alderik därefter flög över den Ogenomträngliga Skogen, högt över dess väldiga träd, föremål för allas beundran och skräck. Först finslipade han emellertid den skarpsinniga plan som han hade gjort upp, en plan som var betydligt listigare än ett enkelt undvikande av allt som tidigare hade gjort; och han sände bud efter en smed, och smeden gjorde en hacka åt honom.
   Nu vart det en stor glädje vid ryktet om Alderiks stundande äventyr, för alla visste att han var en försiktig man, och man trodde sig förstå att han skulle lyckas och därigenom göra hela världen rik, och i städerna gnuggade man händerna vid tanken på den hemvändande riddarens frikostighet. Ja, där var en stor glädje i hela landet utom möjligen bland penningutlånarna som fruktade att de snart skulle få igen sina pengar. Man fröjdades också eftersom man hoppades att gibellinerna, när de blivit berövade sina skatter, skulle krossa sin höga bro och hugga av de gyllene kedjor som band dem vid jorden, för att sedan med sitt torn sväva tillbaka till månen, varifrån de hade kommit och där de rätteligen borde ha stannat. Man hyste föga kärlek till gibellinerna, även om alla avundades dem deras skatter.
   Så alla hurrade den dag han besteg sin drake, som om han redan hade segrat; och än mer än den glädje han skulle skänka hela världen, gladdes de åt att han strödde guld omkring sig när han drog sin färde; för, sade han, han skulle inte behöva det om han vann gibellinernas skatt, och han skulle knappast få någon glädje av det om han hamnade stekt och anrättad på gibellinernas bord.
   När det blev känt att han hade förkastat alla de råd som givit honom, sade vissa att riddaren var galen och andra menade att han var klokare än de som gav råd, men ingen uppskattade hans egen plan.
   Han resonerade sålunda: Under århundradenas lopp har människor fått många kloka råd och har gått den klokaste vägen, och gibellinerna vande sig vid att de kom med båt, och när skafferierna blev tomma vande de sig vid att söka dem vid porten, på samma sätt som människan söker beckasinen på myren; men, sade Alderik, om beckasinen satt i en trädtopp, skulle människan då hitta den? Förmodligen inte! Så Alderik beslöt sig för att simma över floden och undvika porten, för att istället hugga sig in genom muren. Han tänkte dessutom bryta sig in under oceanens yta. Därvid skulle vattnet strömma in genom hålet, förvirra gibellinerna och översvämma källarhålorna som sades vara tio meter djupa; och där skulle han dyka efter smaragderna så som en dykare dyker efter pärlor.
   Den dag jag berättar om red han alltså från sitt hem och strödde guld omkring sig, just så som jag sagt, och han passerade många kungadömen på sin väg medan draken nafsade efter jungfrur utan att kunna förtära dem eftersom han hindrades av betslet, och utan annat resultat än en svärdstick där han var som ömtåligast. På detta sätt nådde de fram till den Ogenomträngliga Skogens avgrundsmörka träd. Draken höjde sig med åskmullrande vingar över dem. Mången bonde nära världens ände såg honom uppe i skyn där skymningen ännu dröjde. Han skymtade som en svart böljande linje, och bonden, som tog honom för ett fågelstreck på väg in mot land från oceanen, vände glatt tillbaka till sitt hus och sade att vintern är nära, vi får snart snö. Snart förtonade också skymningen, och när de landade vid världens ände var det natt och månen lyste. Oceanen, den uråldriga floden, var grund och smal på denna plats och störde inte nattens frid med några ljud. Om nu gibellinerna hade bankett eller vakade vid porten, störde i alla händelser inte heller de nattens djupa tystnad. Och Alderik steg av sin springare och klev ur sin rustning och simmade över floden med sin hacka sedan han hade uppsänt en brinnande bön till sin hjärtas dam.
   När han väl befann sig på andra stranden började han genast sitt arbete, och allt gick honom väl i händer. Ingen varelse stack ut huvudet genom något fönster, och alla fönster var upplysta, varför ingen där inne kunde se honom i mörkret. Ljudet av hans arbete med hackan dämpades av de väldiga murarna. Han arbetade hela natten utan att besväras av några lyktor, och i gryningen lossnade den sista murstenen och störtade inåt, och floden störtade in efter den. Alderik gick nu runt tornet och kastade en sten mot porten. Han hörde ekot rulla genom byggnaden, sedan sprang han tillbaka och dök ner genom hålet i muren.
   Han befann sig i smaragdkällaren. De höga valven över honom var mörka, men när han dök tio meter ner i vattnet kände han att golvet var skrovligt av smaragdberg och att väldiga kistor översvämmade av dem. I det svaga månljuset såg han också hur de färgade vattnet grönt, och efter att snabbt ha fyllt en axelväska med ädelstenar återvände han till vattenytan; och där stod gibellinerna till midjan i vattnet med facklor i händerna! Och utan ett ord, utan att ens småle, hängde de honom prydligt på den yttre muren - och denna berättelse är en av de som inte har ett lyckligt slut.
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki