Fandom

Svenskanoveller Wiki

Gick förbi

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Eyvind Johnson

Han var nästan fullvuxen, han fyllde tolv år. De sade åt honom att han var nästan utvuxen, om några år kunde han vara med på riktiga arbeten och försörja sig själv. Att försörja sig själv var att förtjäna så pass mycket, att han kunde betala maten och sedan börja avbetala på sig själv, på sitt eget liv. De sade, att han kostat dem mycket pengar, under åtta år hade han ätit god och närande mat varje dag, och han hade slitit mycket kläder, en gång fick han en köpeskostym med sjömanskrage, och när han slutade skolan denna vår gav de honom en klocka med silverboett. Till jularna gav de honom julklappar, när han var liten fick han ett munspel en jul, och en kall vinter fick han en fårskinnsrock, men den krympte när han skulle torka den över spisen. I alla fall så var den väl bevarad — ännu — och var ingen dröm. Jaha, kunde de säga, här hänger Frithjofs päls, det var synd att den krympte. Den kostade sju kronor och var nästan ny när den köptes. Det är bra skinn i den.
   Han var tacksam mot dem för att de tagit hand om honom. De hade beskrivit hur det var. Din far kunde ju inte försörja dej, nån måste ju ta hand om dej. Han kanske inte var riktigt klok. I alla fall så hade han inget ansvar. Bara gav sej i väg när det passade honom. Så det var väl något fel.
   Han mindes inte när de tagit hand om honom. En gång träffade han modern, hon klappade honom på huvudet. Han fick också en påse karameller av henne och en tjugufemöring, som han sparade ännu, den satt på banken. Karamellerna var sura och kletiga, men han tyckte ändå att de var ganska goda. At inte opp alltihop på en gång, sade fosterföräldrarna. Det är inte bra för barns tänder med karameller. Hon kunde väl ha hittat på nånting annat, nyttigare.
   Han kom ihåg att modern hade en svart hattskrålla, med flor, och svarta, högskaftade kängor. Vi tror inte hon sörjer så mycket ändå, sade fosterföräldrarna. Om han nu är död —
   Det han kände till om syskonen var att den äldsta brodern fått tummen avkapad, det var visst i ett sågverk nånstans söder ut. Man talade aldrig om dem, men han tyckte det skulle varit roligt att få se hur de såg ut.
  — Din far var nog i grund och botten en snäll mänska, sade fosterföräldrarna, det var bara synd att han inte var riktigt klok. Gudskelov att du åtminstone fått ett gott hem.
   De talade om att han kanske skulle få ta en korrespondenskurs i något ämne nästa år, kanhända skönskrivning. De drömde om honom på det sättet: han skulle bli skötsam.
   Nu hodde de här. De hade flyttat hit för tre år sedan och trivdes, de hade eget ställe. Det fanns inga vägar hit — annat än järnvägen, som är bra att gå på vinter och sommar — det var mitt ute i myrlandet. De var ordentliga och rena och snälla; fosterfadern smakade inte sprit heller. De hade kommit långt söderifrån under banbyggenas tid, men det arbetet hade han lämnat — han hade varit bas — och nu handlade han med timmer och träkol, små, trygga affärer, skötsamma affärer.
  — Det är så fredat och stilla här, sade hon.
   Frithjof hade en gång tänkt att ge sig av härifrån. Han kunde gå på natten — för att inte göra dem så ledsna. De kunde gott få tro att han var otacksam — vilket han inte var — för det skulle hjälpa dem att komma över det. Då kunde de säga, att det var lika bra att han smet sin väg — när han var sån att han gjorde det. Men den resan blev det ingenting med. Han gick några mil, var borta ett par, tre dar. När han kom tillbaka skällde de inte på honom. Men hon sade: Ja, du får ju göra som du vill. Vi ska inte hindra dej. Du har din fria vilja.
   Det skulle varit bra, tänkte han, om de hindrat mej. Då skulle det varit lättare.

*


Växer vita stjärnor i skogen. Han strövar omkring i skogen bakom åsarna och tänker tacksamma tankar. Jag behöver inte grovarbeta fast jag är tolv år. Jag är nästan som dom rika och mäktiga — bara gå och spankulera. Som en patron gå ut till den gungande tjärnkanten och spotta i vattnet. Här går jag som djurens konung, tänker han.
   Växer blå stjärnor i skogskanten. I sipptiden kan man göra som man vill, alltid som man vill. Om jag vill gå min väg nu kan jag göra det.
   Han stannar och tittar på sina tio fingrar. Han väljer ut ett av dem: lillfingret på vänstra handen. Om man inte spelar fiol nångång — längre fram — om man inte lär sej spela, då behöver man inte vänstra lillfingret. För resten så kan man kanske spela ändå, man behöver ju inte spela så fint, man kan spela långsammare.
   Man kan gott avstå från lillfingret. Egentligen är det inget att tappa ett finger. Man kunde gärna söka arbete vid ett sågverk — som bror.
   Han funderar mycket på denna sak. Och han tänker:
   Tummen kan man nog vara utan.
   Han rör på alla fingrarna utom vänstra tummen. Om man blir van kommer man inte att märka det. Tummarna har man mest att räkna pengar med, bläddra. Man kan få nån som räknar — längre fram — när man blir rik, tänker han. Man kan nog klara sig utan högra tummen med. Det finns ju dom som förlorar hela hand. Han kom ihåg en som blivit överkörd av tåget. Det var en glad karl som hette Fredrik. Han var glad fast han förlorat ena handen.

Banan är lång som evigheten, den blänker i solen och är två slingrande band av gult och blått ljus. Till närmaste station är det fyra kilometer, till stationen åt andra hållet är det en dryg mil. Man har frihet att gå åt vilket håll man vill. Ingen hindrar dej. Och du kan gå åt öster och väster. Ingen hindrar dej där heller. At öster är det myrar och berg, och bakom bergen ligger myrar och skogar och berg och älvar och Finland och Sibirien. Åt väster breder myrarna ut sig, de blir större och större, den väldiga världsmyren som till på köpet är bottenlös och ligger under en bottenlöst blå himmel. Ingen hindrar dej att gå åt något håll.

*


Det är söndag.
   Han sitter i köket när mannen stiger in.
  — Goddag härinne, säger mannen.
  — Goddag, svarar fostermodern.
   Och från kammarn kommer fosterfadern och säger goddag.
  — Man är ute och går, säger mannen: och de svarar jaha. De ser att det kanske är en luffare.
   Eller: det kan man inte se. Han har snygg blå kostym och hela skor och en slokhatt som kunde varit sämre. Han är inte så fin att han bär krage och rosett, men skjortan ser ren ut.
   Men här kommer inga andra förbi och stiger in och säger goddag — än handelsagenter och luffare. Den här har ingen läderväska utan en smålandskappsäck. Han står vid dörren och väntar, stryker av sig slokhatten och tummar sina långa hängmustascher. Han lägger huvudet på sned, men ser inte listig ut för det.
   Då ber de honom sitta. Om han vill ha en kopp kaffe?
   Han sätter sig på träsoffan och svarar ja tack, egentligen drack han inte så mycket kaffe, han hade inte kommit in för den skull, han ville ha en kopp vatten, men om de nu bjöd på kaffe så sa han inte nej. Mitt namn är Pettersson, säger han. Den här stugan såg så trevlig ut att jag sa till mej själv: att nu får du allt lov att gå in, Pelle. Ja, man kallar mej Pelle i arbetslagen. Göteborgs-Pelle, som man säger, men K. E. Pettersson, som mitt namn är.
   De har inget att svara på detta, de säger ja och jaha.
  — Ni har kanske hört talas om mej, säger han. Göteborgs-Pelle, som min benämning är. Jag är anläggningsarbetare, det finns en visa om mej.
   De känner inte till den genast, han börjar gnola den:

      "I laget knogar Pelle, som är från Göteborg,
      där många unga flickor han har berett stor sorg,
      när han så snabbt som fågeln förflyktar från dess famn
      då suckar de av längtan. Karl Emil är hans namn."

Då kommer de ihåg att de hört visan.
  — Ja, jag ska inte sjunga den själv, säger han, det tar sej kanske illa ut. Men den är diktad om mej. I ungdomen. För att ni ska se att det är riktigt så —
   Han sträcker fram händerna, som han gömt inne i hatten. På vänstra handen är alla fingrarna borta, på högra finns tummen och lillfingret kvar.
  — Det är bara så pass att man får in snuset nu, säger han och ler gott. Dom klämdes under en sten, vi la en stentrumma, och sen så diktades visan. Den var tryckt också, han som skickade in den fick fem riksdaler. Men om man håller så här, så syns det inte, det ser ut som nävarna var knutna. Så mej gör det egentligen ingenting.
  — Jaha, säger de och ser på varandra. Jaha.
   Hon sätter fram kaffe, varsågod och drick, säger hon.
   Han slår sig ner vid bordet och dricker fint från fatet och utan att sörpla.
  — Ja, den här stugan ligger fint, säger han. Och han tittar på pojken. Vad heter du då?
  — Frithjof.
  — Jaså Frithjof.
   Fosterföräldrarna säger ingenting, de ser på varandra.
  — Jaha, säger mannen när han druckit. Det här stället ligger bra till. Bra till, upprepar han för sig själv och stryker åter upp musta-schema. Sedan reser han sig.
   Nu står han åter vid dörren. De säger ingenting åt honom, deras blickar vandrar, de ser på pojken.
   Plötsligt går han fram och klappar pojken på huvudet. Så tar han med fumliga nypor upp en blank krona:
  — Här har du.

Nu har han gått. De ser efter honom genom fönstret. Han bär smålandskappsäcken elegant på handleden.
  — Jaha, säger hon.
  — Jahaja, säger han.
   De går in i kammarn och stänger dörren, Frithjof hör deras mumlande röster.

Han går ut. Står på banan och ser efter främlingen. Det kunde gott ha vart ens far, tänker han. Men sedan måste han le åt en sådan tanke.

Ur "Noveller II", Bonniers 1950.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki