FANDOM



Av Roald Dahl

Det måste ha varit omkring midnatt när jag körde hem i bilen, och då jag närmade mig grindarna utanför bungalowen släckte jag lyktorna så att ljuset inte skulle falla in genom fönstret i Harry Popes sovrum och väcka honom. Men det hade jag inte behövt göra, för när jag åkte uppför inkörsvägen lade jag märke till att det fortfarande brann i hans rum, så han var i alla fall vaken — såvida han inte hade somnat medan han låg och läste.
   Jag parkerade bilen och gick uppför de fem trappstegen till verandan. Jag räknade noga varje steg i mörkret så att jag inte skulle ta ett kliv för mycket när jag kom upp. Så gick jag tvärs över verandan, sköt undan förhänget in till själva bungalowen och tände ljuset i hallen. Jag gick fram till dörren till Harrys rum, öppnade den tyst och kikade in.
   Han låg på sängen och jag såg att han var vaken. Men han rörde sig inte. Han vred inte ens huvudet åt mitt håll, men jag hörde honom säga: "Timber, Timber, korn hit."
   Han talade långsamt och viskade varje enskilt ord mycket noggrant. Jag öppnade dörren på vid gavel och började gå genom rummet med snabba steg.
   "Stopp. Vänta lite, Timber." Jag kunde knappt höra vad han sade. Han tycktes anstränga sig till det yttersta för att få fram orden.
   "Vad är det, Harry?"
   "Hyssj!" viskade han. "Hyssj! Väsnas inte för guds skull. Ta av dig skorna innan du kommer närmare. Snälla du, gör som jag säger."
   Hans sätt att tala påminde mig om George Barling när han stod och lutade sig mot en låda med en flygmotor i sedan han hade blivit skjuten i magen. Han höll båda händerna på magen och sade sin mening om den tyske piloten på just samma hesa, ansträngda, halvviskande sätt som Harry använde nu.
   "Skynda dig, Timber, men ta av dig skorna först."
   Jag begrep inte varför jag skulle ta av mig skorna, men jag tänkte som så att om han var så sjuk som han lät var det bäst att jag gjorde honom till viljes, så jag böjde mig ner och tog av mig skorna och ställde dem mitt på golvet. Sedan gick jag fram till sängen.
   "Rör inte sängen! För guds skull, rör inte sängen!" Han talade fortfarande som om han hade blivit skjuten i magen, och jag såg honom ligga där på rygg med ett lakan över tre fjärdedelar av kroppen. Han hade en pyjamas med blå, bruna och vita ränder och han svettades väldigt. Det var en varm natt och jag svettades lite själv, men inte alls så mycket som Harry. Hela ansiktet var vått på honom och kudden var genomfuktig av svett runt hans huvud. Jag fick det intrycket att det var fråga om ett svårt anfall av malaria.
   "Vad är det, Harry?"
   "En kraft", sade han.
   "En krait! Å, gud i himlen! Var har den bitit dig? Hur länge sen är det?"
   "Tyst", viskade han.
   "Hör på mig, Harry", sade jag och lutade mig fram och rörde vid hans axel. "Vi måste göra något med detsamma. Skynda dig, säg var någonstans den har bitit dig." Han låg där mycket stilla och spänd som om han tog spjärn för att mildra en häftig smärta.
   "Jag har inte blivit biten", viskade han. "Inte än. Den är på min mage. Den ligger där och sover."
   Rent ofrivilligt tog jag ett hastigt steg bakåt och stirrade på hans mage eller snarare på lakanet som täckte den. Lakanet var tillskrynklat på flera ställen och det var omöjligt att säga om det fanns något under det.
   "Du menar inte att det verkligen ligger en krait på din mage nu?"
   "Jag svär att det gör det."
   "Hur har den kommit dit?" Jag borde inte ha frågat det, för det syntes tydligt att han inte bluffade. Jag borde ha sagt åt honom att vara tyst i stället.
   "Jag låg och läste", sade Harry och han talade mycket långsamt, tog varje ord för sig och uttalade det försiktigt så att inte magmusklerna skulle röra sig. "Jag låg på rygg och läste när jag kände något på bröstet bakom boken. Det liksom kittlade. Sen såg jag som hastigast den här lilla kraiten slingra sig över pyjamasen. Liten, ungefär tjugufem centimeter. Visste att jag inte fick röra mig. Kunde inte förresten. Låg bara och tittade på den. Trodde den skulle fortsätta ovanpå lakanet." Harry gjorde en paus och var tyst en stund. Han riktade blicken neråt längs kroppen mot det ställe där lakanet täckte hans mage, och jag såg att han kontrollerade att hans viskningar inte störde det som låg där.
   "Det var ett veck på lakanet", sade han. Nu talade han ännu långsammare och så tyst att jag måste luta mig ner mot honom för att höra vad han sade. "Titta, det är fortfarande kvar. Den gick under det. Jag kände genom pyjamasen hur den rörde sig på magen. Så blev den stilla och nu ligger den där i värmen. Sover antagligen. Jag har väntat på dig." Han höjde ögonen och tittade på mig. "Ar det länge sen?"
   "Timmar", viskade han. "Timmar, långa, jävliga timmar. Jag kan inte ligga stilla mycket längre. Jag har velat hosta."
   Det fanns egentligen ingen anledning att tvivla på Harrys historia. Det var inte alls så konstigt att en krait gjorde en sådan sak. De ormarna håller till kring bostäder och söker sig till varma platser. Det egendomliga var att Harry inte hade blivit biten. Bettet är livsfarligt om man inte får serum mot det ögonblickligen, och det är många människor som dör i Bengalen varje år av kraitbett, för det mesta i byarna.
   "All right, Harry", sade jag och nu viskade jag också. "Rör dig inte och tala inte mer än nödvändigt. Den biter inte om den inte blir skrämd, som du vet. Det här ska vi klara av i ett nafs."
   Jag smög mig ut ur rummet i strumplästen, och hämtade en liten vass kniv köket. Jag stoppade den i byxfickan för att ha den till hands ifall det skulle hända något medan vi ännu funderade ut en plan. Om Harry hostade eller rörde på sig eller gjorde något som skrämde ormen så att han blev biten skulle jag stå beredd att skära ett snitt där bettet var och försöka suga ut giftet. Jag återvände till sovrummet och Harry låg fortfarande där alldeles stilla och svettades i hela ansiktet. Han följde mig med blicken när jag gick fram till sängen, och jag kunde se att han undrade vad jag hade haft för mig. Jag ställde mig bredvid honom och försökte tänka ut vad som var bäst att göra.
   "Harry", sade jag och lade nu munnen nästan intill hans öra så att jag bara skulle behöva viska mycket svagt. "Jag tror det bästa är att jag drar undan lakanet mycket, mycket försiktigt. Så kan vi titta hur det ligger till först. Jag tror jag kan göra det utan att störa den."
   "Var inte så förbannat dum." Hans röst uttryckte inte någonting. Det kunde den inte, så långsamt, försiktigt och tyst som han uttalade varje ord. Uttrycket fanns i ögonen och kring mungiporna.
   "Varför är det omöjligt?"
   "Den skulle bli skrämd av ljuset. Det är mörkt under lakanet." "Men om jag skulle ta och rycka undan lakanet hastigt och sopa undan den innan den hinner hugga?"
   "Varför ringer du inte efter en läkare?" sade Harry. Av hans sätt att titta på mig framgick det att jag själv borde ha tänkt på det i första hand.
   "En läkare. Ja, det är ju klart. Jag ska skicka efter Ganderbai."
   Jag smög mig på tå ut i hallen, slog upp Ganderbais nummer i telefonkatalogen, lyfte luren och sade åt flickan i växeln att det var bråttom.
   "Doktor Ganderbai", sade jag. "Det här är Timber Woods." "God dag, mr Woods. Har ni inte gått och lagt er än?" "Doktor Ganderbai, kan ni komma hit nu med detsamma? Och ta med er ormserum — mot kraitbett."
   "Vem är det som har blivit biten?" Frågan kom så häftigt att den liksom exploderade i örat på mig.
   "Ingen. Inte än i alla fall. Men Harry Pope ligger i sängen och han har en kraft på magen — den ligger och sover på hans mage under lakanet."
   Det var dödstyst på linjen i ungefär tre sekunder. Sedan kom det långsamt från Ganderbai, inte som en explosion nu, utan långsamt och artikulerat: "Säg åt honom att hålla sig alldeles stilla. Han får inte röra sig eller tala. Förstår ni?"
   "Naturligtvis."
   "Jag kommer på ögonblicket!" Han ringde av och jag återvände till sovrummet. Harry följde mig åter med ögonen när jag gick fram till sängen.
   "Ganderbai kommer. Han sa att du måste ligga still." "Vad fan tror han att jag gör egentligen!"
   "Och så sa han att du inte får tala, Harry. Absolut inget prat. Ingen av oss får säga något."
   "Varför håller du inte käften då?" När han sade det började ena sidan av hans mun darra i små snabba, nedåtriktade rörelser som fortsatte en stund sedan han hade slutat tala. Jag tog fram min näsduk och torkade ytterst försiktigt bort svetten från ansiktet och halsen på honom, och jag kände de svaga ryckningarna i skrattmusklerna när jag drog näsduken över den.
   Jag smög mig ut i köket, tog några istärningar ur kylskåpet, rullade in dem i en servett och började krossa dem i småbitar. Jag tyckte inte om de där ryckningarna i mungipan. Och inte hans sätt att prata heller. Jag tog med mig isblåsan till sovrummet och lade den på Harrys panna. "Det här svalkar."
   Han vände ögonen uppåt och andades häftigt mellan tänderna. "Ta bort det", viskade han. "Det får mig bara att hosta." Skrattmuskeln började darra igen.
   Ljuset från ett par billyktor sken plötsligt in genom fönstret. Det var Ganderbai som svängde upp mot bungalowen i sin bil. Jag gick ut för att möta honom och jag höll fortfarande i isblåsan med bägge händerna.
   "Hur går det?" frågade Ganderbai, men han gav sig inte tid att stanna medan han pratade utan fortsatte förbi mig tvärs över verandan och vidare förbi förhänget in i hallen. "Var är han? Vilket rum är det?"
   Han satte ifrån sig väskan på en stol i hallen och följde efter mig in i Harrys rum. Han hade mjuka tofflor på sig och gick ljudlöst över golvet, diskret som en försiktig katt. Harry gav honom ett sneglande ögonkast. När Ganderbai kom fram till sängen tittade han ner på Harry och log uppmuntrande och lugnande medan han nickade för att därigenom låta Harry förstå att det här var en enkel sak och att han inte skulle vara orolig utan bara överlämna allt åt doktor Ganderbai. Så vände han sig om och gick ut i hallen igen och jag följde efter.
   "För det första måste vi försöka få lite serum i honom", sade han och öppnade väskan och började göra förberedelser. "Intravenöst. Men det måste göras ytterst försiktigt. Han får inte rycka till."
   Vi gick ut i köket och han steriliserade en nål. Han hade en injektionsspruta i ena handen och en liten flaska i den andra, och han stack nålen genom gummihylsan på flaskan och började suga upp en ljusgul vätska i sprutan genom att dra upp kolven. Därefter räckte han mig sprutan.
   "Håll den här tills jag behöver den."
   Han tog upp väskan och tillsammans gick vi tillbaka in i sovrummet. Harrys ögon glänste nu och var vidöppna. Ganderbai lutade sig över Harry och mycket försiktigt, som en som handskas med en brysselspets från 1600-talet, kavlade han upp pyjamasärmen till armbågen utan att röra armen. Jag lade märke till att han höll sig en bra bit från sängen.
   Han viskade: "Jag ska ge er en injektion. Serum. Ett stick bara men försök att inte röra på er. Spänn inte magmusklerna. Låt dem vara slappa."
   Harry tittade på sprutan.
   Ganderbai tog en röd gummislang ur väskan och stack in ena ändan under armen på Harry och drog upp den på andra sidan. Sedan knöt han fast slangen hårt runt underarmen. Med en trasa tvättade han en liten bit av huden med sprit, räckte sedan trasan till mig och tog injektionssprutan. Han höll upp den mot ljuset, kikade på gradskalan och sprutade ut en del av den gula vätskan. Jag stod stilla bredvid honom och tittade på. Harry tittade också på och svettades i hela ansiktet så att det glänste som om det var insmort med ett tjockt lager ansiktskräm som smalt på huden och rann ner på kudden.
   Den blå ådern på insidan av Harrys underarm var svullen nu på grund av stasslangen och jag såg nålen ovanför ådern. Ganderbai höll sprutan nästan rakt utmed armen och lät nålen glida in från sidan genom huden och in i den blå venen, långsamt men så säkert att den gled in lätt som i en ost. Harry tittade upp i taket, slöt ögonen och öppnade dem igen men rörde sig inte.
   När det var klart lutade sig Ganderbai fram och lade munnen tätt intill Harrys öra. "Nu kan ni vara lugn även om ni blir biten. Men rör er inte. Var snäll och ligg absolut stilla. Jag kommer strax tillbaka."
   Han tog upp väskan och gick ut i hallen. Jag följde efter. "Är han på säkra sidan nu?" frågade jag.
   "Hur pass skyddad är han?"
   Den lille indiske doktorn stod där i hallen och gned sig på underläppen.
   "Det måste väl skydda honom något i alla fall, eller hur?" frågade jag.
   Han vände sig om och gick fram till förhänget som ledde ut till verandan. Jag trodde att han skulle fortsätta ut, men han stannade innanför förhänget och stod och tittade ut i natten.
   "Är det inte något bra serum?" frågade jag.
   "Tyvärr inte", svarade han utan att vända sig om. "Det kan kanske rädda honom. Kanske inte. Jag försöker hitta på någon annan utväg."
   "Ska vi ta och dra undan lakanet försiktigt och slänga undan ormen innan den hinner hugga?"
   "Aldrig i livet! Vi har inte rätt att ta en sån risk." Han talade skarpt och rösten var en aning gällare än vanligt.
   "Vi kan inte gärna låta honom ligga där", sade jag. "Han börjar bli nervös."
   "Ta det lugnt, ta det lugnt!" sade han och vände sig om med händerna uppsträckta i luften. "Ha inte så bråttom, snälla ni. Det här är inte något som man kan rusa i väg med utan vidare." Han torkade sig i pannan med en näsduk och stod där med bister min och bet sig i läppen.
   "Jo, förstår ni", sade han till slut. "Det finns ett sätt att klara det här. Vet ni vad vi ska göra — vi ska ge ormen ett bedövningsmedel där den ligger."
   Det var en strålande idé.
   "Det är inte någon säker metod", fortsatte han, "för ormarna är kallblodiga och bedövningsmedel verkar inte så bra eller så fort på såna djur, men det är det bästa vi kan göra. Vi skulle kunna använda eter — kloroform ..." Han talade långsamt och försökte under tiden tänka ut hur han skulle göra.
   "Vilket ska vi ta?"
   "Kloroform", sade han plötsligt. "Vanlig kloroform. Det är det bästa. Och nu får vi skynda oss!" Han tog mig i armen och drog mig mot verandan. "Ta bilen och kör hem till mig! Under tiden ringer jag och väcker min boy och så visar han er mitt giftskåp. Här är nyckeln till skåpet. Ta en flaska kloroform. Det är en orangefärgad etikett på den och namnet står tryckt utanpå. Jag stannar här ifall det skulle hända något. Men skynda på nu! Nej, nej, ni behöver inte ta på er skorna!"
   Jag körde fort och på ungefär en kvart var jag tillbaka med kloroformflaskan. Ganderbai kom ut ur Harrys rum och mötte mig i hallen. "Fick ni tag i den?" sade han. "Bra, bra. Jag har just talat om för honom vad vi tänker göra. Men nu måste vi skynda oss. Det är inte lätt för honom att ligga stilla så där hela tiden. Jag är rädd att han kan råka röra på sig."
   Han gick tillbaka till sovrummet och jag följde efter honom medan jag försiktigt höll i flaskan med båda händerna. Harry låg på sängen i exakt samma ställning som tidigare, och svetten rann nerför kinderna på honom. Han var vit och våt i ansiktet. Han vände blicken mot mig och jag log mot honom och nickade uppmuntrande. Han fortsatte att titta på mig. Jag satte ena tummen i vädret som tecken till att allt var i sin ordning. Han blundade. Ganderbai satt på huk vid sängen och på golvet bredvid honom låg den ihåliga gummislang som han tidigare hade använt som stasslang och i ena änden på den hade han satt fast en liten papperstratt.
   Han började dra ut en liten bit av lakanet från madrassen. Han arbetade rakt i linje med Harrys mage, ungefär femti centimeter från den, och jag iakttog hans fingrar medan de varsamt drog i kanten på lakanet. Han arbetade så långsamt att det var nästan omöjligt att se att hans fingrar eller lakanet som han drog i rörde sig.
   Slutligen lyckades han göra en öppning under lakanet, och sedan tog han gummislangen och stack in ena ändan i öppningen så att den skulle kunna glida under lakanet längs madrassen mot Harrys kropp. Jag vet inte hur lång tid det tog för honom att skjuta in den där slangen några centimeter. Det kan ha tagit tjugu minuter, kanske fyrti. Inte en enda gång såg jag slangen röra sig. Jag visste att den rörde sig inåt eftersom den synliga delen av den gradvis blev kortare, men jag tvivlar på att kraften kunde ha känt ens den svagaste vibration. Ganderbai svettades också nu. Stora svettpärlor stod ut över hela pannan på honom och längs överläppen, men han var stadig på händerna och jag lade märke till att han inte iakttog slangen som han höll i händerna utan det skrynkliga partiet av lakanet ovanför Harrys mage.
   Utan att titta upp sträckte han ut handen efter kloroformen. Jag tog ur glasproppen och stack flaskan i hans hand men släppte den inte förrän jag var säker på att han hade ordentligt tag om den. Så gjorde han ett kast med huvudet som tecken till att jag skulle komma närmare och sedan viskade han: "Säg åt honom att jag tänker dränka in madrassen och att det kommer att bli mycket kallt under kroppen. Han måste vara beredd på det och han får inte röra sig. Säg det till honom nu."
   Jag böjde mig ner över Harry och vidarebefordrade meddelandet. "Varför skyndar han sig inte?" sade Harry.
   "Han håller på nu, Harry. Men var beredd på att det kommer att kännas mycket kallt."
   "Å, du allsmäktige, raska på, raska på!" För första gången höjde han rösten och Ganderbai tittade hastigt upp, iakttog honom en liten stund och återgick sedan till sitt.
   Ganderbai hällde några droppar kloroform i papperstratten och väntade medan de rann genom slangen. Sedan hällde han i lite till. Därefter väntade han igen och den tunga, äckliga lukten av kloroform spred sig ut i rummet och förde med sig svaga, obehagliga minnen av vitklädda sjuksköterskor och kirurger som stod i ett vitt rum kring ett långt, vitt bord. Ganderbai hällde i jämn takt nu, och jag såg de tunga kloroformångorna som långsamt slingrade sig som rök ovanför papperstratten. Han hejdade sig, höll upp flaskan mot ljuset, hällde tratten full en gång till och lämnade sedan tillbaka flaskan till mig. Långsamt drog han ut gummislangen under lakanet. Så reste han sig upp.
   Ansträngningen att sticka in slangen och hälla ner kloroformen måste ha varit mycket stor, och när Ganderbai nu vände sig om och viskade till mig lät han svag och trött i rösten. "Vi väntar en kvart. För säkerhets skull."
   Jag lutade mig ner över Harry. "Vi tänker vänta en kvart för säkerhets skull. Men den har förmodligen redan fått mer än nog."
   "Varför i herrans namn tittar ni inte efter då!" Åter talade han högt och Ganderbai sprang fram och nu hade han plötsligt fått ett mycket argt uttryck i det lilla bruna ansiktet. Han stirrade på Harry med sina nästan kolsvarta ögon och det började rycka i Harrys skrattmuskel igen. Jag tog min näsduk och torkade hans våta ansikte och försökte samtidigt stryka honom tröstande över pannan.
   Sedan stod vi och väntade bredvid sängen, Ganderbai med blicken hela tiden riktad mot Harrys ansikte på ett egendomligt intensivt sätt. Den lille indiern koncentrerade hela sin viljekraft på att hålla Harry stilla. Inte en enda gång tog han ögonen från honom, och fast han inte gav ett ljud ifrån sig tycktes han på något sätt hela tiden skrika åt honom: Hör på nu, ni måste höra på, ni får inte förstöra det här nu, begriper ni det! Och Harry låg där med darrande mun, svettades, slöt ögonen, öppnade dem igen, tittade på mig, på lakanet, upp i taket, på mig igen men aldrig på Ganderbai. Ändå höll Ganderbai honom fången på något sätt. Kloroformlukten var kvalmig och jag mådde illa, men jag kunde inte lämna rummet nu. Jag hade liksom en känsla av att någon höll på att blåsa upp en jättelik ballong och jag kunde se att den skulle spricka, men jag kunde inte titta bort.
   Slutligen vände Ganderbai sig om och nickade och då visste jag att han var beredd att fortsätta. "Ni kan gå över till andra sidan sängen", sade han. "Vi tar i var sin sida av lakanet och så drar vi det bakåt, men mycket långsamt, hör ni, och mycket tyst."
   "Ligg still nu, Harry", sade jag och gick runt till andra sidan sängen och tog tag i lakanet. Ganderbai stod mitt emot mig och tillsammans började vi dra lakanet bakåt. Samtidigt som vi mycket långsamt drog det bakåt lyfte vi upp det från Harrys kropp, och vi stod båda ett stycke åt sidan men lutade oss på samma gång framåt och försökte kika in under det. Kloroformlukten var avskyvärd. Jag minns att jag försökte hålla andan och när jag inte kunde göra det längre försökte jag andas lätt så att jag inte skulle få ner kloroform i lungorna.
   Hela bröstet på Harry syntes nu eller snarare den randiga pyjamasjackan som täckte det, och sedan såg jag den vita snodden i pyjamasbyxorna, prydligt knuten i en rosett. Och lite längre ner såg jag en knapp, en pärlemorknapp, och det var något som jag aldrig hade haft på min pyjamas, en gylfknapp, så mycket mindre en av pärlemor. Den där Harry, tänkte jag, han är allt mycket raffinerad. Det är egendomligt vad man ibland kan komma att tänka på oväsentliga saker i spännande ögonblick, och jag minns mycket tydligt att jag tyckte att Harry var mycket raffinerad när jag såg den där knappen.
   Med undantag av knappen fanns det ingenting på hans mage.
   Vi drog då undan lakanet fortare, och när till slut både benen och fötterna syntes lät vi lakanet falla över sängändan ner på golvet.
   "Rör er inte", sade Ganderbai, "rör er inte, mr Pope." Han började kika längs Harrys kropp och under benen.
   "Vi måste vara försiktiga", sade han. "Den kan vara var som helst. Den kan ha krupit upp i byxbenet på honom."
   När Ganderbai sade det lyfte Harry hastigt huvudet från kudden och tittade ner på sina ben. Det var första gången han rörde på sig. Så sprang han plötsligt upp, stod på sängen och skakade våldsamt först det ena och sedan det andra benet ut i luften.
   I det ögonblicket trodde vi båda att han hade blivit biten, och Ganderbai hade redan stuckit ner handen i väskan för att ta en skalpell och en stasslang då Harry slutade sparka med benen och stod stilla och tittade ner på madrassen som han stod på och ropade: "Den är inte där!"
   Ganderbai rätade på sig och ett ögonblick tittade han också på madrassen. Så tittade han upp på Harry. Det var inget fel på Harry. Han hade inte blivit biten och nu skulle han inte heller bli biten, han skulle inte bli dödad och allt var bra. Men det tycktes inte göra någon av dem bättre till mods.
   "Mr Pope, ni är naturligtvis alldeles säker på att ni överhuvudtaget såg den?" Det var en lätt sarkastisk ton i Ganderbais röst som han aldrig skulle ha använt i vanliga fall. "Ni tror inte att ni möjligen kan ha drömt det hela, mr Pope?" Av Ganderbais sätt att titta på Harry märkte jag att sarkasmen inte var allvarligt menad. Han slappnade bara av lite efter påfrestningen. Harry stod på sängen i sin randiga pyjamas och stirrade på Ganderbai och en rodnad började sprida sig över kinderna på honom.
   "Försöker ni säga att jag ljuger?" skrek han.
   Ganderbai stod fullkomligt orörlig och betraktade Harry. Harry tog ett steg framåt på sängen och hans ögon glänste.
   "Din lilla smutsiga hinduiska kloakråtta!"
   "Håll tyst, Harry!" sade jag.
   "Din smutsiga, svarta ..."
   "Harry!" ropade jag. "Håll mun, Harry!" Det var hemska saker han sade till honom.
   Ganderbai gick ut ur rummet som om vi inte fanns där, och jag följde efter honom och lade armen om hans axlar medan han gick tvärs igenom hallen och ut på verandan.
   "Bry er inte om vad Harry säger", sade jag. "Det här har gjort så att han inte vet vad han säger."
   Vi gick nerför verandatrappan och fortsatte över vägen ut i mörkret till den plats där hans gamla Morris stod parkerad. Han öppnade dörren och steg in.
   "Ni har gjort ett fantastiskt arbete", sade jag. "Ni ska ha varmt tack för att ni kom."
   "Han behöver vila upp sig ordentligt, det är det enda", sade han stilla utan att titta på mig. Så startade han bilen och körde i väg.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Poison". Publicerad första gången i Collier's 1950.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki