Fandom

Svenskanoveller Wiki

Glimmerköraren

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Per Olof Sundman
   
   EN DAG I MITTEN av januari för tretton år sedan försvann Enar Andersson.
   Han var från vår by men låg på glimmerkörning nere vid Långsjön.
   När jag kom till poststationen samma dags kväll, satt nio eller tio av byns karlar där. De var allvarliga och de tystnade när jag kom in och de var tysta medan jag förrättade mina ärenden vid postföreståndarens stora, skamfilade skrivbord.
   Sedan sade någon: — En Enar har försvunnit.
   Förmodligen skrattade jag litet:
   —Vad är det för prat!
   Han for ut på isen och sedan har ingen sett honom. Någon annan sade: — Han körde först från gruvan, den andre körarn kom en timme efter. Han såg aldrig Enar, mötte honom inte, vet ingenting. En Enar är försvunnen!
   —Du pratar, sade jag.
   —Han är borta, sade poststationsföreståndaren, som var van att bli trodd; han talade med den särskilda tyngd i tonfallet som endast den kan använda som vet att ingen betvivlar hans ord.
   —Hans häst, frågade jag.
   —Försvunnen.
   —Släden? Lasset?
   —Allt lika försvunnet.
   Jag såg tvivlande på de vadmalsklädda. (Fyra satt ihopklämda i soffan, två hade tagit plats i den öppna spisen, en hade sjunkit ner på en postsäck och de övriga hade funnit var sin stol.)
   —Han har farit genom isen, sade jag. Postföreståndaren svarade:
   —Isen är två fot tjock, den håller för en buss eller en tio tons lastbil eller ett helt järnvägståg.
   —En timma efter en Enar kom nästa lass, sade föreståndaren, häst och släde, samma lass, samma tyngd, samma väg över isen. Han datt icke igenom!
   Under kriget — det var då detta hände — bröt man glimmer i en väglös fyndighet på andra sidan Långsjön. Med väglös menar jag här, att det icke fanns någon landsväg. Den brutna glimmern lades på hög och kördes i vinterns tid med häst och släde över Långsjöns is till den södra stranden där den lastades av för att vidarebefordras med bil.
   Det var fyra kuskar som körde den gången Enar försvann — han själv och tre till.
   Under högvintern hann körarna med två vändor per dag. De lastade vid gruvan, for nerför en långsträckt sluttning till sjön och sedan över till hinsides strand. Vägen över sjön var stickad med björkruskor. Eftersom det icke fanns något motlut kunde de ta stora lass. Som regel hade de i var vända tre och ett halvt ton glimmer.
   Enar var först vid gruvan denna dag, han hade nästan lastat färdigt när två av de andra körarna kom. Den fjärde mötte han på nervägen till sjön. Det var en mycket kall dag och hästarnas bjällror klämtade med spröd klang.
   De andra kuskarna gjorde sig ingen brådska. Dagarna var korta — det var ju i mitten av januari månad — de kunde icke hinna med tre vändor, men hade gott om tid för två.
   Den andra köraren i ordningen hette Gustav Eriksson. Redan när han kom ner till sjön undrade han över att han icke kunde se Enar. När han nådde andra stranden såg han att Enar icke varit där. Det glimmer som låg där i stora högar var täckt av tumstjock rimfrost; det hade legat där sedan gårdagen.
   Gustav förstod inte. Han funderade en stund och gick sedan uppåt strandkanten längs vägen. Det var meningslöst. För det första — varför skulle Enar ha kört förbi glimmeravlägget? För det andra — ingen häst hade orkat dra ett glimmerlass uppför den branta stranden.
   Glimmerkörarna brukade rasta vid avlägget innan de återvände till gruvan för att köra den andra vändan. Gustav Eriksson kokade icke kaffe den här dagen, han lossade sin last kvickare än någonsin och for sedan tillbaka över sjön med travande, motvillig häst.
   Han mötte den tredje foran ungefär mitt mellan stränderna.
   En Enar Andersa är försvunnen, sade han.
   De talades vid en stund innan han fortsatte. Det låg ett tunt lager hård snö på isen och det blåste hårt trots kölden, och en genomskinlig slöja av rim och kornsnö svepte fram längs sjön.
   Gustav Eriksson mötte den fjärde köraren just i strandkanten.
   Han är borta, ropade han, en Enar är försvunnenl Han har icke lastat av sitt glimmer och han har icke lämnat vägen.
   Gustav fortsatte upp till gruvan. Inte heller i sluttningen fanns andra spår än vintervägen. Han inväntade de andra, som också de återvände utan att rasta.
   De dryftade saken tills skymningen började falla. Eftersom de hade ackord och icke dagpenning, lastade de slädarna innan de for tillbaka.
   När de kom till den gård, där de alla fyra hade kost och logi, frågade de efter Enar. Han var inte där. De hade inte väntat det.
   Ryktet om Enar Anderssons försvinnande spred sig blixtsnabbt i socknen.
   
Vid middagstid dagen därpå kom landsfiskalen upp till Långsjö by.
   Han kunde icke finna Enar Andersa. Han kunde icke finna hans häst, icke heller hans släde. Där fanns ej ens några spår i snön efter honom.
   Han hackade sig igenom isen på mer än tjugo ställen. Ingenstädes var isen tunnare än en fot och elva tum. Det var kärnis, högvinteris, hårdare än glas, segare än beck.
   Han förhörde folket i de gårdar som låg så till att man från dem kunde se ut över sjön och vintervägen. En karl, en gubbe och en helt ung flicka hade sett Enar (det måste ha varit han) köra ut på isen. Sedan visste ingen av dem något mer. De hade bara sett honom komma på isen, ganska långt ut från den andra stranden. Ingen av dem hade något skäl att med ögonen följa en ensam glimmerkörare, som följde en väl utstakad väg över en frusen sjö. Landsfiskalen antecknade i sin bok, gned de stela händerna, svepte pälsen tätare kring hals och nacke och återvände till sin bils värme.
   Det spårlösa hade inget värde för honom.
   Icke är väl det oförklarliga ett jobb för en landsfiskal?
   
Folk vill till en början icke godtaga det oförklarliga.
   Att försvinna i tassemarkerna, att gå tull i tät skog eller dränkas i tät dimma och sedan vara borta när dimman äntligen lättar — det är tänkbart, det är till och med på något vis tillåtligt. Det händer inte alldeles så sällan.
   Men att köra ut på en stor sjö, att vara det enda svarta och rörliga och lätt sedda på en stor flat, bländvit is — och sedan plötsligt vara borta — det är orimligt.
   Man kan till en början icke godta det.
   Landsfiskalen skrev sin rapport. Det behövdes inte många ord.
   När han lämnade Långsjön, for tre skidlöpare ner på stranden och följde den runt hela sjön. De sökte spår eller märken, men fann inga.
   Andra bybor gick ut på isen och högg hål efter hål med barkjärn och mätte med tumstockar. Isen var två fot — de kunde inte mäta bättre än länsman. Två fot is håller för tio glimmerforor travade på varandra.
   Den tredje dagen kom en billast karlar från vår by. De skulle söka sin nabo. De frågade, förundrade sig, hackade nya hål i isen, mätte, for runt och sökte, snokade i ängslador och båthus och gjorde för säkerhets skull vida vändor uppåt höjderna. De fann ingenting.
   
Länsman hade svept pälskragen kring öron och nacke och lämnat sjön och den kalla vinden. Så lätt slapp han inte undan.
   Vem ägde nu det Enar Andersson hade ägt? Vems var hans gård och hans ladugård och hans tomma stall?
   —Om tio år kan vi dödförklara honom, svarade landsfiskalen.
   —Tio år! Tror du att en gård kan stå utan ägare i tio år? Hur gammal var han, frågade landsfiskalen.
   —Femtiofem.
   Hade han varit sjuttiofem år, då skulle han ha kunnat dödförklaras på halva tiden.
   Kan en son vänta i fem år? Måste en kvinna vara utan man i fem år innan hon blir änka?
   —Var han i dödsfara, frågade länsmannen och bläddrade med irriterade fingrar i lagens bok.
   I så fall hade det räckt med tre år.
   Också tre år kan vara en mycket lång tid för sådana som väntar.
   —Dödsfara?
   —Precist!
   Vem vet om en spårlöst försvunnen kusk och glimmerkörare svävar i livsfara när han spårlöst försvinner?
   
Landsfiskalen måste åter upp till Långsjön. I sitt sällskap hade han en expert, en sakkunnig, en ung man nerifrån. Han var mager och spetsnäst. Man fick aldrig helt klart för sig i vilka ting han var sakkunnig.
   De gick ner till sjön, tittade på högarna av glimmer, följde vintervägen över isen, kikade åt alla håll, stannade ibland, nådde andra stranden, knegade upp till gruvan och vände sedan åter. På återvägen borrade de många hål i isen. Den spetsnäste hade glasögon och det lade sig rimfrost på dem.
   —Allt är enkelt, sade länsmannen. Enar Andersson körde ut på Långsjöns is. Sedan vet vi ingenting mer.
   Den sakkunnige, den spetsnäste experten, ruskade på huvudet. Så vitt man vet, gjorde han aldrig något utlåtande.
   
Borna vid Långsjön och i vår by gav sig icke. De fortsatte ännu en vecka att söka och hitta på tänkbara förklaringar.
   Till en början sökte de för att finna spår, funderade för att finna en lösning.
   Men så vande de sig vid tanken på det oförklarliga och det gåtfulla.
   —En Enar Andersa bara försvann...
   Det är något särskilt med gåtor:
   —... bara försvann!
   De fortsatte att söka och spekulera. Men de sökte och spekulerade inte för att finna spår och lösning — utan för att öka gåtans djup och tyngd.
   Ingen tänkbar förklaring fick lämnas utan noggrann prövning. Ingen skulle i framtiden kunna komma och säga, att så och så hade det gått till och där och där hade ni kunnat finna honom.
   Varje möjlighet skulle undersökas, varje tänkbar framtida förklaring skulle kunna avvisas.
   Man sökte icke för att lösa gåtan, utan för att bevisa det omöjliga i att lösa den.
   Nu är det tretton år sedan Enar Andersson försvann.


   
*


   —Han for alltså nerför höjden och ut på isen med sitt tretusenfemhundra kilo tunga lass av glimmer.
   På grund av kölden och blåsten hade det bildats två råkar över sjön, två sprickor i isen. Sprickorna syntes icke. I samma ögonblick som de bildades, täcktes de av drivande snö. Den ena råken gick från den norra stranden snett över mot den södra. Den andra råken gick från norra stranden snett fram mot den första sprickan. De möttes i spetsig vinkel just där de bägge två skars av vintervägen.
   Enar hade satt sig bekvämt tillrätta på sin fora, han hade stuckit ner fötterna mellan två glimmerblock och under en kätting som var spänd över lassets främre del.
   När den tunga släden gled ut i vinkeln mellan de två råkarna bröts spetsen av. Det kan tänkas att det bildats en tredje spricka som förenade de två råkarna några meter från själva skärningspunkten.
   En trekantig fallucka öppnades.
   Hästen kunde icke skarra emot. Lasset vägde tretusenfemhundra kilo. Släden gled bakåt-nedåt, tog häst och kusk med sig, försvann i djupet.
   Sedan flöt isen åter upp, luckan stängdes. Den var blöt av vatten. Drivsnön sögs fast i det våta. Vattnet frös omedelbart därefter till is. Allt blev som nyss — med den skillnaden dock att råkarna murades hårt samman i kölden.
   En knapp timme senare kom nästa forbonde. Han körde givetvis samma väg. Ingenting hände och han kunde icke se att något hade hänt.
   
Varför flöt Enar Andersson aldrig upp?
   Brukar inte drunknade flyta upp?
   De stora glimmerblocken var noga fastbjörnade vid släden. Hästen var anspänd med nya seldon mellan skaklar av ek. Enar hade stuckit sina ben långt in under den främsta kättingen. Sjön är nittiosex meter djup på just den här platsen. Bottnen är täckt av metertjocka lager av lös dy. En sådan sjö och en sådan botten lämnar icke tillbaka något.
   Hur jag vet?
   Ibland är det som om kunskapen långsamt växer fram. När det gäller Enar har man fritt val: stanna vid det gåtfulla eller låta en förklaring långsamt växa fram.
   I varje fall — sjön är nittiosex meter djup.
   
   Ur "Jägarna", Vingförlaget, 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki