Fandom

Svenskanoveller Wiki

Goda råd är sällsyntare än rubiner

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Salman Rushdie

Den sista tisdagen i månaden kom gryningsbussen med strålkastarna fortfarande tända med miss Rehana till brittiska konsulatets ingångsgrind. Den färdades i ett moln av damm, som dolde hennes skönhet för främlingars ögon tills hon klev ur. Bussen var bjärt bemålad med mångfärgade arabesker. Framtill stod det "MOVE OVER DARLING" i gröna och gyllene bokstäver, baktill tillades "TATA-BATA" och även "OK GOOD LIFE". Miss Rehana sade till föraren att det var en vacker buss och han hoppade ur och höll upp dörren för henne och bugade sig teatraliskt när hon klev ur.

Miss Rehanas ögon var stora, svarta och blanka nog för att inte behöva någon hjälp av antimon, och när rådsexperten Muhammad Ali såg dem kände han hur han blev ung igen. Han såg hur hon närmade sig konsulatsgrindarna i det tilltagande ljuset och hur hon frågade den skäggige lala som vaktade dem i khakiuniform med guldknappar och kokardprydd turban när de skulle öppnas. Lalan, som vanligen var så barsk mot konsulatets tisdagskvinnor svarade miss Rehana med någonting liknande hövlighet.
   "En halvtimme", sa han. "Kanske två timmar. Vem vet? Herrskapet äter frukost."

Det dammiga, inhägnade området mellan busshållplatsen och konsulatet var redan fullt av tisdagskvinnor, en del av dem med slöja, några med bart ansikte som miss Rehana. De såg alla skräckslagna ut och lutade sig tungt mot farbröder eller bröder som försökte se självsäkra ut. Men miss Rehana hade kommit ensam och verkade inte alls orolig.
   Muhammad Ali, som specialiserade sig på att ge råd till dem av dessa veckans supplikanter som verkade lättast att påverka, fann att hans fötter ledde honom mot den egendomliga, självständiga flickan med de stora ögonen.
   "Miss", började han. "Ni har kommit för visum till London, tror jag?"
   Hon stod vid ståndet som sålde smårätter i den förslummade delen i områdets utkant och mumsade fridfullt på pakoras med chili. Hon vände sig om för att se på honom och på nära håll gjorde de där ögonen konstiga saker med hans matsmältningsapparat.
   "Vill ni då tillåta mig att ge er några råd? Kostar bara lite."
   Miss Rehana log. "Goda råd är sällsyntare än rubiner", sa hon. "Men ack, jag kan inte betala. Jag är föräldralös, inte en sån där rik dam."
   "Lita på mitt gråa hår", uppmanade henne Muhammad "Mina råd är väl avslipade av erfarenhet. Ni kommer säkert att finna dem goda."
   Hon skakade på huvudet. "Jag säger er ju att jag är fattig som en potatis. Det finns kvinnor här med manliga familjemedlemmar med goda inkomster. Gå till dem. Goda råd bör få god belöning."
   Jag håller på att bli galen, tänkte Muhammad Ali, för han hörde sin röst alldeles av sig själv säga till henne: "Miss, jag har dragits till er av ödet. Vad ska man göra? Vårt möte var förutbestämt. Jag är också bara en fattig man, men för er är mina råd gratis."
   Hon log igen. "Då måste jag naturligtvis lyssna. När ödet sänder en gåva betyder det tur."

Han ledde henne till det låga skrivbordet i sitt eget speciella hörn av slummen. Hon följde efter och fortsatte att äta pakoras ur det lilla paketet av tidningspapper. Hon bjöd honom inte.
   Muhammad Ali lade en kudde på den dammiga marken. "Varsågod och sitt." Hon gjorde som han hade bett henne. Han satte sig med korslagda ben på andra sidan av skrivbordet, medveten om att två eller tre dussin manliga ögon avundsjukt betraktade honom, att alla de andra i slummen glodde på den senaste unga skönheten som hade låtit sig förföras av den gamla, gråhåriga bluffen. Han tog ett djupt andetag för att lugna ned sig.
   "Namn, tack."
   "Miss Rehana", sa hon. "Fästmö till Mustafa Dar i Bradford, London."
   "Bradford, England", rättade han henne milt. "London är bara en stad, som Multan eller Bahawalpur. England är en stor nation, full av de kallaste fiskarna i världen."
   "Jag förstår. Tack", svarade hon allvarligt så att han var osäker på om hon gjorde narr av honom.
   "Har ni fyllt i ansökningsformuläret? Låt mig då se det, tack." Hon gav honom ett prydligt hopvikt papper i ett brunt kuvert. "Är det OK?" För första gången fanns det en ton av osäkerhet i hennes röst.
   Han klappade med handen på skrivbordet helt nära det ställe där hennes hand vilade. "Det är det säkert", sa han. "Vänta så ska jag se efter."
   Hon gjorde slut på sina pakoras medan han granskade hennes papper.
   "Tip-top", sa han till slut. "Allt är i sin ordning."
   "Tack för ert råd", sa hon och beredde sig på att resa sig. "Nu går jag och väntar vid grinden."
   "Vad tänker ni på?" ropade han högt och slog sig för pannan. "Ni tror att det här är en lätt förrättning? Ge dem bara formuläret och simsalabim så överlämnar de visumet med ett leende. Miss Rehana, jag kan tala om för er att ni har kommit till ett värre ställe än en polisstation."
   "Är det verkligen så?" Hans framställning hade fungerat. Nu var hon en uppmärksam lyssnare och han skulle kunna se på henne en bra stund till.

Han drog ännu ett lugnande andetag och påbörjade sin inlärda läxa. Han talade om för henne att sahiberna på konsulatet ansåg att alla kvinnor som kom på tisdagarna och hävdade att de var släktingar till bussförare i Luton eller revisorer i Manchester var skurkar och lögnare och lurendrejare.
   Hon protesterade. "Men då kan jag helt enkelt tala om för dem att jag i varje fall inte är sådan."
   Hennes oskuldsfullhet fick honom att darra av fruktan för hennes skull. Hon var en sparv, sa han till henne, och de var män med ögon skarpa som hökars. Han förklarade att de skulle ställa frågor till henne, personliga frågor, sådana frågor som en dams egen bror skulle vara för blyg att ställa. De skulle fråga om hon var oskuld och om hon inte var det vilka hennes fästmans sexualvanor var och vilka hemliga smeknamn de hade på varandra.
   Muhammad Ali talade avsiktligt brutalt för att mildra chocken hon skulle känna när detta eller något liknande verkligen hände henne. Hennes ögon förblev stadiga, men hennes händer började fladdra vid kanten av skrivbordet.
   Han fortsatte: "De kommer att fråga hur många rum det finns i er familjs hus och vilken färg det är på väggarna och vilka dagar ni tömmer soporna. De kommer att fråga om er mans sysslings tants styvdotters andra förnamn. Alla dessa saker har de redan frågat er Mustafa Dar. Och om ni gör ett enda misstag är allt förlorat."
   "Ja", sa hon och han kunde höra hur hon ansträngde sin röst. "Och vad är ert råd, gamle man?"

Det var i detta ögonblick som Muhammad Ali vanligen började viska ivrigt och nämna att han kände en man, en mycket bra person, som arbetade på konsulatet och genom honom kunde man genom en avgift få alla de nödvändiga papperen med alla de rätta, äkta stämplarna. Affärerna gick bra, för kvinnorna betalade honom ofta femhundra rupier eller gav honom ett guldarmband för besväret och gick därifrån lyckliga.
   De kom från miltals bort — han tog normalt reda på detta innan han började lura dem — så att även när de upptäckte att de hade blivit svindlade kunde de knappast återvända. De for iväg till Sar-godha eller Lalukhet och började packa och vem vet när de upptäckte att de hade blivit lurade, men det var för sent i alla fall.
   Livet är hårt och en gammal man måste leva på sitt förstånd. Det var inte Muhammad Alis sak att ha något medlidande med dessa tisdagskvinnor.

Men återigen förrådde hans röst honom — istället för att inleda sin vanliga ramsa började han avslöja sin största hemlighet för henne.
   "Miss Rehana", sa hans röst och han lyssnade förbluffad till den, "ni är en sällsynt person, en juvel, och för er ska jag göra vad jag kanske inte skulle göra för min egen dotter. Ett dokument har kommit i min ägo som kan lösa era problem i ett slag."
   "Och vad är detta för ett förtrollat papper?" frågade hon och nu skrattade hennes ögon onekligen mot honom.
   Hans röst sjönk till en viskning.
   "Miss Rehana, det är ett brittiskt pass. Fullständigt äkta och pukka. Jag har en god vän som sätter in ert namn och foto och då simsalabim, England här kommer ni!"

Han hade sagt det!
   Vad som helst var möjligt på denna hans vansinnes dag. Han skulle antagligen ge det till henne gratis och sedan sparka sig själv i ett år efteråt.
   Gamle dåre, bannade han sig själv, de äldsta dårarna förförs av de yngsta flickorna.
   "Låt mig förstå er rätt", sa hon. "Ni föreslår att jag ska begå ett brott ..."
   "Inte ett brott", avbröt han. "Ett underlättande."
   "... och fara illegalt till Bradford, London, och därigenom motsvara den låga uppfattning som sahiberna på konsulatet har om oss alla. Gamle babuji, detta är inte ett gott råd."
   "Bradford, England", rättade han henne sorgset. "Ni borde inte betrakta min gåva i den andan."
   "Hur då?"
   "Bibi, jag är en fattig stackare och jag har erbjudit er denna gåva därför att ni är så vacker. Spotta inte på min givmildhet. Ta det. Eller också, låt bli att ta det, far hem, glöm England, men gå inte in i det där huset och förlora er värdighet."
   Men hon hade redan rest sig och vänt sig från honom och gick mot grindarna där kvinnorna hade börjat hopas och Ialan besvor dem att vara tålmodiga, annars skulle han inte släppa in någon alls.
   "Var en dåre då", ropade Muhammad Ali efter henne. "Vad gör det min far om ni är det?" (Han menade, vad spelade det för roll för honom.)
   Hon vände sig inte om.
   "Det är vårt folks förbannelse", skrek han. "Vi är fattiga, vi är okunniga och vi vägrar absolut att ta lärdom."
   "Hallå där, Muhammad Ali", ropade kvinnan i betelnötståndet tvärs över gatan till honom. "Så synd, hon föredrar de unga."

Den dagen gjorde Muhammad Ali ingenting annat och stod och hängde nära konsulatsgrindarna. Gå därifrån, din gamle narr, damen önskar inte längre tala med dig. Men när hon kom ut stod han och väntade på henne.
   "Salaam, radwallah", hälsade hon honom.
   Hon verkade lugn och vänligt stämd till honom igen och han tänkte, Min Gud, ya Allah, hon har klarat det. De brittiska sahiberna har också drunknat i hennes ögon, hon har klarat resan till England.
   Han log hoppfullt mot henne. Hon log tillbaka helt obesvärat. "Miss Rehana Begum", sa han, "gratulerar, dotter, i detta som för er uppenbarligen är triumfens ögonblick."
   Impulsivt grep hon tag i hans arm.
   "Kom", sa hon. "Låt mig köpa er en pakora för att tacka för ert råd och för att be om ursäkt för min ohövlighet också."

De stod i eftermiddagens damm i inhägnaden nära bussen som gjorde sig redo för att ge sig av. Kulier höll på att binda fast bylten med sängkläder på taket. En försäljare skrek åt passagerarna och försökte sälja kärlekshistorier och grön medicin, vilka båda botade olycklighet. Miss Rehana och en lycklig Muhammad Ali åt sina pakoras sittande på bussens främre kofångare. Den gamle rådsexperten började sakta att gnola på en filmmelodi. Dagens värme hade lättat.

"Det var en arrangerad förlovning", sa miss Rehana med en gång. "Jag var nio år gammal när mina föräldrar ordnade det. Mustafa Dar var redan trettio då, men min far ville ha nån som såg efter mig som han själv hade gjort och Mustafa kände min far till som en stadig typ. Sen dog mina föräldrar och Mustafa Dar for till England och sa att han skulle skicka efter mig. Det var många år sen. Jag har ett foto av honom, men han är som en främling för mig. Till och med hans röst — jag känner inte igen den i telefon."
   Bekännelsen förvånade Muhammad Ali, men han nickade med vad han hoppades verkade som vishet.
   "Men ändå", sa han, "ens föräldrar handlar för ens eget bästa. De finner en bra och hederlig man som har hållit sitt ord och skickat efter er. Och nu har ni hela livet på er att lära känna honom och älska honom."
   Han var förvirrad nu av den bitterhet som hade krupit in i hennes leende.
   "Men, gamle man", frågade hon, "varför har ni redan packat ihop mig och skickat mig till England?"
   Han reste sig upp, chockerad.
   "Ni såg lycklig ut — jag utgick bara ifrån förlåt mig, men nekade de er eller vad?"
   "Jag misstog mig på alla deras frågor", svarade hon. "Jag satte igenkänningstecken på fel kinder, badrummet möblerade jag om alldeles, allting helt på tok, förstår ni."
   "Men vad ska ni göra? Hur ska ni fara?"
   "Nu far jag tillbaks till Lahore och mitt arbete. Jag arbetar i ett stort hus, som ayah till tre snälla pojkar. De skulle ha blivit ledsna av att se mig fara."

"Men detta är en tragedi!" sa Muhammad Ali klagande. "Å, som jag ber att ni hade antagit mitt erbjudande! Men nu är det inte möjligt, tyvärr. Nu har de ert formulär i sitt arkiv, de kan kontrollera, inte ens passet skulle hjälpa. Det är förstört, alltsamman, och det hade varit så lätt om rådet hade antagits i god tid."
   "Jag tycker inte", sa hon, "jag tycker faktiskt inte att ni ska vara ledsen."
   Hennes sista leende, som han såg från slummen tills bussen doldes av ett dammoln, var det lyckligaste han någonsin hade sett i sitt långa, heta, kärlekslösa liv.

Ur Öst, Väst, 1995. Översättning av Cai Melin.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki