Fandom

Svenskanoveller Wiki

Golems skrämmande äventyr

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


En judisk folksaga, återberättad av R L Stine
Golem.png
Jag heter Jacob, men det är inte viktigt. Det här är inte min historia. Det här är historien om rabbin Judah Levi och den skrämmande varelse han skapade att vandra på jorden.
   Levi betyder lejon på hebreiska och det är ett passande namn för rabbin Levi. Jag är hans elev och jag har sett honom ryta många gånger. Jag har också sett hans styrka och mod och kraften i hans tro.
   Rabbin Levi ser ut som ett lejon med sitt kraftfulla, allvarliga ansikte, sina mörka ögon och sitt tjocka vita hår som liknar en man. Men han är en snäll, vis och religiös man.
   Vi judar måste vara lejon i dessa tider. Vi behöver mod. Människorna här i staden Prag behandlar oss med grymhet.
   Visst, härskaren låter oss göra affärer med hans folk. Och visst, han låter oss röra oss fritt på Prags gator under dagtid.
   Men judarna har även utegångsförbud. Vi måste återvända till våra hem i gettot före mörkrets inbrott. Om någon ser oss utanför huset nattetid blir vi arresterade och bortförda.
   Huset jag bor i är litet och förfallet. Mina tre bröder och jag delar på ett rum. De är yngre än vad jag är och tycker om att leka och väsnas. Mina systrar sjunger och skrattar alltid i rummet bredvid. Jag får inte ro att läsa någonstans.
   Jag är den som har värst temperament i familjen. Det är alltid jag som börjar bråka med mina bröder. Min mamma säger att det beror på att jag är rödhårig. Mitt humör är lika ilsket som håret. Ibland klagar jag inför rabbin. "Varför måste vi leva i de här små, förfallna husen på dessa mörka, smutsiga gatorna? Vi har ju knappt ens luft att andas!"
   Då suckar han och jag ser sorgen i de mörka ögonen.
   "Jacob, det lönar sig inte att klaga", svarar han. "Vi lever lika väl som andra människor."
   Men på sista tiden har han vetat att det inte är sant. Alla vet vilken fara vi svävar i.
   De elaka ryktena har satt igång igen. Folk sprider dem över hela staden.
   Elaka människor säger att judarna dödar bebisar. Att vi behöver deras blod för att baka ett bröd till en av våra högtider.
   När jag hörde att ryktena började spridas igen, blev jag så arg att jag nästan exploderade. Jag slog knytnäven i den tunna väggen i mitt rum. Jag ville skrika och gråta ut min ilska.
   Jag sprang till rabbin Levis hus. Han försökte lugna mig. "Ryktena kommer att försvinna, Jacob", sa han tyst och strök sig över skägget. "Det är bara dårar som tror på såna lögner."
   Men sedan började stenkastningen. Folk skrek elaka lögner och satte eld på en av våra butiker. En man misshandlades när han var på väg till templet för att be.
   Till och med rabbin var tvungen att erkänna att vi svävade i livsfara.
   "Rabbi Levi, vi måste gå samman och kämpa!" utropade jag.
   Han lade en stadig hand på min axel. "Jacob", sa han, "det är inte så vi löser problem."
   "Men vad kan vi göra då?" ville jag veta.
   Han strök sig fundersamt över skägget och svarade inte. Han gick fram och tillbaka i sitt lilla arbetsrum som ett lejon i bur. Snart tänkte han så intensivt att han inte ens kom ihåg att jag var i rummet.
   Tänk er min förvåning när han sände bud efter mig sent nästa kväll. Tänk er min förvåning — och skräck — när jag förstod vad han hade bestämt sig för att göra.

Budbäraren sade åt mig att möta rabbin på stadens torg. Han sa också åt mig att ta med mig lite kläder, de största jag kunde hitta.
   "Men det är mitt i natten", viskade jag, rädd för att väcka mina tre bröder som jag delade säng med. "Varför vill rabbin Levi träffa mig nu?"
   Budbäraren lade ett finger mot läpparna och tecknade åt mig att skynda mig.
   Det var en kall och dimmig natt. Vinden ylade runt de låga husen i gettot och fick fönsterluckorna att slå och väggarna att knaka.
   Jag höll min bunt med kläder hårt i famnen och sprang längs kullerstensgatan. Det hade regnat tidigare på dagen och jag plaskade fram genom djupa pölar.
   När jag kom fram till torget dunkade hjärtat i bröstet. Genom dimman såg jag två figurer närma sig.
   Jag höll andan. Om det var kejsarens män var det verkligen ute med mig. Det var inte tillåtet för judar att vistas ute vid den här tidpunkten.
   Jag suckade lättat när jag kände igen rabbin Levi och min vän Isaac. Isaac är stor och stark och mycket lugn. Han studerar hårt och ler sällan. Mina skämt får honom aldrig att skratta.
   Jag öppnade munnen för att säga något. Men rabbin Levi tystade mig med en huvudskakning. Sedan såg jag att han höll den heliga Toran i handen, rullarna med judisk visdom och dess lagtexter. "Följ mig", viskade han.
   Vi böjde på huvudena mot vinden och gick tysta mellan de mörka husen. Det enda ljudet som hördes var det mjuka plaskandet från skorna mot den regnåta gatan.
   När vi närmade oss floden började jag darra. Inte bara för att min rock var tunn och vinden var kall. Min rädsla växte sig starkare för varje steg jag tog. Jag kunde inte låta bli att tänka på vilka problem vi skulle få om vi blev upptäckta.
   Jag hörde flodvattnet slå mot stranden. Marken blev mjuk. Våra skor sjönk ner i leran.
   Dimman virvlade runt oss och dolde resten av världen. Det var kusligt tyst och bitande kallt. Det kändes som om jag rörde mig i en dröm.
   "Vi ska stanna här", sa rabbin plötsligt.
   Han lade försiktigt ner de heliga rullarna och knäböjde. Isaac och jag knäböjde bredvid honom.
   Utan ett ord började rabbin Levi gräva i den mjuka leran. Han nickade åt oss att också börja gräva.
   Till och med i det dimmiga mörkret såg jag ljuset i rabbins ögon. De brann som ljusa lågor mot den svarta natten.
   När jag böjde mig mot marken slet vinden i min rock och fick mig att rysa. Mina händer darrade, men jag tvingade ner dem i den kalla, våta leran.
   Varför grävde vi? Jag vågade inte fråga.
   Rabbin talade om för oss hur vi skulle forma leran. Vi gjorde något. Men vad? Jag visste inte.
   "Åhh." Jag flämtade till när jag såg hur en figur började ta form. Jag såg armar och ben, en bred bål, ett huvud, långa armar och ben.
   Det var som om figuren hade rest sig ur själva jorden.
   Jag skakade av skräck och snubblade bakåt. Isaac förblev framåtböjd och arbetade med leran.
   Jag tittade ner på lerfiguren — en enorm man som låg på rygg och blundade som om han sov.
   "Rabbi, vad håller vi på med?" fick jag fram.
   Rabbin Levi svarade inte. Han ställde sig upp med flammande ögon och vände sig mot Isaac. "Isaac, gå runt figuren sju gånger, från höger till vänster", instruerade han. "Och sjung dessa ord medan du går."
   Jag såg på medan Isaac började gå runt lerfiguren och sjunga de ord rabbin talade om för honom. Dimman verkade tjockna. Isaac såg ut som ett spöke där han gick runt leran och halvviskade för sig själv.
   Till slut stannade Isaac. Jag ropade till när figuren på marken började glöda. Starkare. Starkare. Tills den glödde lika röd som den häftigaste eld.
   Vad är det här för magi? undrade jag där jag stod som fastfrusen av rädsla och förvåning.
   Sedan kände jag rabbin Levis starka hand gripa tag om min darrande axel. "Jacob", viskade han. "Gå runt figuren sju gånger, från vänster till höger." Han talade om vilka ord jag skulle sjunga.
   Jag skakade så mycket att jag fick tvinga mina ben att röra sig. Långsamt först, sedan snabbare när jag gick runt lerfiguren.
   När jag stannade andades jag tungt. Trots den kalla, klibbiga dimman svettades jag.
   Jag fick en chock när glöden från figuren snabbt falnade. Istället väste ånga från den. Vatten sprutade upp från leran som en fontän.
   Först eld, sedan vatten. Och nu växte lockigt svart hår fram på figurens huvud! Jag såg fascinerat på när naglar växte fram på fingrar och tår.
   "Rabbi — vad är det som händer?" Jag fann till slut rösten.
   "Vad har vi gjort?" frågade Isaac. Jag kunde se att han såg rädd ut.
   "Var inte rädda", viskade rabbin Levi. Sedan böjde han sig ner över figuren. Han stack fingret i leran i dess panna och skrev "EMET", det hebreiska ordet för sanning.
   "Kom", instruerade rabbin. Han höll rullarna i armarna och ledde oss sedan i en långsam dans, sju varv runt lerfiguren.
   När vi stannade citerade rabbin ur Första Moseboken: "Och Herren Gud ... blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse."
   Och lerfiguren ... figuren ... öppnade ögonen!
   Jag kunde inte hejda mig. Ett skrik trängde över mina läppar.
   Mitt utrop dämpades av den tjocka dimman som lade sig omkring oss. Och av knakandet från figurens armar och ben när han tog sig upp på fötter.
   "Vi har skapat en golem", konstaterade rabbin.
   En golem. En man som inte är en man. Ett levande väsen som inte är levande!
   "Jacob, ge honom klädnaden", instruerade rabbin Levi.
   Men jag skakade så mycket att jag tappade byltet. Långsamt, tyst, böjde sig golem ner för att ta upp klädnaden och snabbt täcka sig med den.
   Isaac och jag snubblade bakåt. Golem var en jätte. Han reste sig som ett berg över oss. Hans ögon glödde som svart kol. Han knöt och öppnade händerna, som om han provade dem.
   Isaac och jag kunde inte dölja vår skräck. Det var bara rabbin Levi som var oberörd. "Golem!" ropade han upp mot varelsen. "Vi har skapat dig för endast ett syfte — att hjälpa judarna. Du kan höra, men du kan inte tala. Du är starkare än någon man. Men du kommer inte att använda din styrka annat än på min befallning. Du är min tjänare, golem. Förstår du vad jag säger?"
   Som svar bugade sig golem djupt mot rabbin.
   Rabbin Levi sträckte ut en hand och rörde vid ordet "EMET" på golems panna. Ordet smälte in i den grå huden. Golem rätade på sig igen och väntade tyst på en befallning.
   Rabbin Levi vände sig mot Isaac och mig. Han såg plötsligt mycket trött ut. "Ingen får veta vad vi har gjort här ikväll", viskade han. "Ingen."
   "Men hur ska vi kunna gömma en sådan jätte?" frågade jag.
   "Vi ska inte gömma honom", svarade rabbin. "Vi ska kalla honom Joseph. Jag ska tala om för alla som frågar att jag hittade honom vandrande på gatorna. Jag ska ta hem honom som min tjänare."
   En röd morgonsol steg upp över kullarna. Rabbin Levi beordrade golem att följa efter och vi började gå mot stan. Jättens tunga fotsteg verkade skaka marken. Hans mörka ögon stirrade rakt fram — mörka, omänskliga ögon. Vi var tvungna att springa för att hinna med.
   Kan en sådan jätte verkligen kontrolleras? undrade jag. Jag vet att rabbin är en vis man. Men har han gjort ett fruktansvärt misstag ikväll?

Nästa eftermiddag var ljus och solig. En kylig vind svepte mot mitt ansikte när jag gick till rabbins hus. Jag bar mina tunga böcker i en väska som slog mot mina axlar.
   Jag stannade vid ytterdörren. Vad skulle jag hitta därinne? Skulle golem fortfarande vara där? Skulle han fortfarande vara vid liv?
   Rabbins hustru öppnade dörren och gick före till rabbin Levis arbetsrum. Hon skakade på huvudet och muttrade för sig själv: "Han tar med sig främlingar in i huset. Främlingar som inte ens talar."
   Och visst såg jag golem sitta på en stol i ett hörn av arbetsrummet. De stora händerna vilade i knät. Han stirrade rakt framför sig utan att röra en muskel.
   Rabbin Levi stängde dörren bakom oss och vände sig till mig. "Är du redo för dina studier, Jacob?"
   "Ja, Rabbi." Jag satte mig ner och började lägga upp mina böcker på bordet. Men jag kunde inte slita blicken från golem.
   Rabbin Levi strök sig över skägget och tittade även han på golem. "Det är kanske dags att skicka ut Joseph."
   Han gick fram till golem. "Joseph ", sa han. "Stå upp."
   Den enorma varelsen stirrade fortfarande rakt framför sig när han hastigt reste sig. Han var tvungen att böja på nacken. Taket var för lågt.
   "Joseph, nu ska du gå ut och leta igenom gatorna", beordrade rabbin. "Du ska hålla utkik efter oroligheter. Du ska skydda vårt folk på alla sätt du kan. Du ska återvända vid solnedgången."
   Golem varken nickade eller blinkade eller gav något annat tecken på att han förstod. Han gick rakt förbi oss och lufsade ut ur rummet. Jag hörde ytterdörren slå igen bakom honom.
   Jag hoppade upp. "Rabbi, får jag följa efter honom?" frågade jag. "Får jag se vart Joseph tar vägen?"
   Rabbin Levi gjorde en gest åt mig att sätta mig ner igen. "Jacob, golem har sitt arbete att utföra, och du har ditt. Ditt arbete är att studera och bli klokare."
   Jag sjönk tillbaka ner på min stol och öppnade en av mina böcker. Rabbin började sin lektion, men jag kunde inte koncentrera mig. Jag tänkte hela tiden på jätten — den jätte jag hjälpt till att skapa — och undrade vad han höll på med.
   När mina lektioner var slut tackade jag rabbin och sprang ut på gatan. Solen hade försvunnit bakom molnen och luften hade blivit kall. Hjärtat bankade när jag trängde mig fram längs de trånga gatorna där mycket folk var i rörelse.
   Efter ett par minuter hörde jag ilskna rop och såg en liten folksamling framför skräddarens butik. När jag kom närmare såg jag hur skräddaren, högröd i ansiktet, våldsamt skakade knytnävarna mot en lång, blond man som hade på sig en lång brun rock.
   "Jag sydde rocken åt dig, och nu får du betala för den!" skrek skräddaren och spottade orden i mannens ansikte.
   Den blonde mannen backade med ett grin. "Betala en jude?" hånade han. "Du ska vara glad att jag gav dig arbete att utföra." Den stora rocken flaxade när han knuffade två män ur vägen och klampade iväg längs gatan.
   Men han kom inte långt. Plötsligt klev golem fram bakom en byggnad och ställde sig i den blonde mannens väg.
   Folksamlingen flämtade till av förvåning. Skräddaren tappade hakan.
   Joseph såg uttryckslöst ner på den blonde mannen. Han öppnade och knöt knytnävarna.
   Den blonde mannen såg vilsen ut i Josephs breda skugga. "L... låt mig komma förbi", stammade han.
   Joseph rörde sig så hastigt att folksamlingen flämtade till igen.
   Han högg tag i mannen och lyfte upp honom från marken. Sedan, utan minsta ansträngning, vände han mannen upp och ner och började skaka honom.
   Han skakade honom tills pengabörsen föll ur fickan och skramlade ner på gatan. Joseph lyfte upp mannen med ena handen. Sedan böjde han sig ner och slängde börsen till skräddaren.
   "Släpp ner mig! Hur vågar du! Släpp ner mig!" Mannen sparkade, slog och vred sig våldsamt.
   Joseph släppte ner honom genom att slänga iväg honom. Mannen slog i en stenvägg på andra sidan gatan och föll till marken, stönande av smärta.
   Folksamlingen väntade tills mannen snubblade iväg innan alla började applådera och jubla för Joseph. De försökte klappa honom på axeln. Men de nådde naturligtvis inte upp.
   Golem verkade inte lägga märke till uppståndelsen. Han tittade istället upp mot himlen. Han såg att solen var på väg ner. Han gick genom den jublande folksamlingen och fortsatte lydigt mot rabbins hus.
   Under de följande veckorna följde jag efter Joseph så snart jag kunde. Jag stannade i skuggorna och såg på när han gick längs gatorna.
   Han såg inte arg ut och han såg aldrig ens särskilt upplivad ut. Han rörde sig som om han gick i sömnen. Men när det uppstod problem, när en av härskarens undersåtar försökte trakassera en jude, då grep Joseph in.
   Några män ropade ilsket och kastade stenar mot en judisk butik. Joseph klev fram till dem och slog ihop deras huvuden så hårt att de gnällde som hundar när de snubblade iväg. Nästa dag lyfte han upp två tjuvar, en med var hand, och bar iväg dem till polisstationen.
   Efter ett kort tag blev det lugnt på gatorna. Allt var fridfullt. Alla visste att den tyste jätten patrullerade.
   Golem var en hjälte. Hemma låtsades mina tre bröder vara Joseph. De gick runt i huset och låtsades vara jättar och kastade omkring varandra.
   Men de lugna tiderna varade inte länge. De elaka ryktena ville inte upphöra.
   Okunniga, hatfyllda människor hävdade fortfarande att judar dödade icke-judiska spädbarn för att komma åt deras blod. Vi hörde rykten om att härskarens soldater planerade att attackera vårt getto.
   En kall och blåsig kväll följde jag efter Joseph längs kullerstensgatorna. Jag drog den tunna rocken tätare omkring mig och böjde huvudet mot en hård vindstöt.
   När jag höjde huvudet såg jag att Joseph hade gått fram till en icke-judisk gatuförsäljare och dennes vagn. Vagnen var täckt av ett stycke tyg. Och när Joseph närmade sig backade försäljaren, en kort, tjock och skallig man, undan.
   "Vad vill du?" ropade han och stirrade ilsket upp mot Joseph. "Jag har hört talas om dig. Håll dig undan från mig. Jag är en ärlig gatuförsäljare."
   Joseph lyfte undan försäljaren som om han vore en fjäder. Sedan sträckte han sig efter tygstycket.
   "Gå bort därifrån!" skrek försäljaren. "Jag säljer bara äpplen och torkad frukt. Det finns inget där för dig!" Han försökte dra undan jätten. Men han orkade naturligtvis inte.
   Joseph drog undan tygstycket. Han böjde sig ner över vagnen och tog upp en stor låda.
   "Ställ ner den! Ställ ner den! Jag ropar på polis!" gnällde gatuförsäljaren.
   Joseph lyfte av locket från lådan.
   Till och med från min plats på andra sidan gatan, såg jag vad som låg i lådan och det vände sig i magen på mig. Jag försökte ropa till av skräck, men fick bara ur mig ett litet pip.
   En bebis. En död bebis.
   Gatuförsäljaren hade tänkt smuggla in den i en judes hus. Och sedan skulle juden få skulden för att ha dödat en bebis. Och härskarens soldater skulle attackera oss alla.
   Jag skakade i hela kroppen efter att ha sett det stackars bleka lilla liket. Jag lutade mig mot huset för att inte ramla omkull.
   På andra sidan gatan försökte gatuförsäljaren springa sin väg. Men Joseph var för snabb för honom. Han lyfte med lätthet upp honom och slängde honom i vagnen. Sedan lyfte han hela vagnen över huvudet.
   Folk kom ut från butiker och hus för att se den fantastiska synen. Nästan alla i gettot följde efter golem när han bar iväg gatuförsäljaren, den döda bebisen och vagnen för att sätta ner dem vid polisstationen.
   Joseph omringades av jublande människor. Än en gång var han en hjälte. Men han verkade inte bry sig om det. Han förblev lika uttryckslös som tidigare. Jag såg honom gå tillbaka mot rabbins hus som han gjorde varje kväll.
   Strax efter den kvällen utfärdade härskaren ett påbud till sitt folk. Han beordrade dem att låta judarna vara ifred.
   Joseph fortsatte att patrullera gatorna varje dag. Men det fanns inte mycket för honom att göra. På nätterna satt han hopsjunken på sin stol i rabbins arbetsrum, med hakan vilande i händerna, och stirrade in i väggen.
   Sent en kväll lät rabbin skicka efter Isaac och mig. "Golem har tjänat oss väl", sa rabbin tyst. "Nu är det dags att låta honom vila."
   Både Isaac och jag blev chockade. Efter att ha följt efter golem på gatorna dag efter dag, efter att ha bevittnat hans mod och styrka, hade jag börjat betrakta honom som mänsklig. Men han var naturligtvis inte mänsklig. Vi hade skapat honom ur leran vid floden.
   "Joseph, du ska inte sova i mitt hus i natt", beordrade rabbin. "Du ska gå upp till vinden ovanför synagogan och där ska du göra dig en bädd."
   Golem lydde som alltid.
   Han gjorde en bädd av halm på den lilla vinden och lade sig ner på den. Rabbin Levi, Isaac och jag stod vid sidan av sängen.
   Jag stirrade ner på golem. Det bleka månljuset föll in genom det lilla vindsfönstret över den sovande jättens ansikte. Armarna låg i kors över det breda bröstet och ögonen var slutna.
   Utanför var det dödstyst. Som om till och med vinden mojnat för just det här ögonblicket.
   En våg av sorg sköljde över mig. Joseph hade varit så mäktig och stark. Stark nog att besegra våra fiender.
   Men jag visste att Guds kraft var mäktigare. Och att rabbin i sin vishet utförde vad han trodde var Guds vilja.
   Rabbin Levi beordrade mig att gå runt den sovande golem sju gånger och sjunga samma ord som tidigare. När jag hade gjort det, gjorde Isaac samma sak.
   "Golem, du kommer inte att vakna", sa rabbin Levi.
   Han lutade sig fram över den sovande jätten. Det hebreiska ordet "EMET" — sanning — framträdde än en gång på golems panna. Rabbin Levi tog bort den första bokstaven. Och nu blev det istället "MET", vilket betyder död.
   Golem rörde sig inte. Vi täckte honom med sidor ur en gammal bönbok. Sedan smög vi iväg. Rabbin låste vinds-dörren bakom oss. "Den här vinden kommer inte längre att användas", sa han.
   Vi pratade aldrig om golem igen.
   Jag var bara en pojke när det här hände. Jag är en gammal man nu. Rabbin Levi dog för många år sedan. Och Isaac flyttade till en annan by med sin familj.
   Jag är den ende som kommer ihåg ... den ende i min stad som känner till sanningen.
   Jag ber i synagogan varje dag. Och varje gång jag går in där tänker jag på det lilla vindsutrymmet där uppe och ryser till.
   Sover golem fortfarande där uppe?
   Kommer någon att väcka honom en dag?
   Kommer Joseph att få vandra längs gatorna igen, modig, stark och stor?

Illustration Leo och Diane Dillon. Översatt 2002 av Sabina Cleman.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki