FANDOM


Av Stephen King

UNDER TIDIGARE ÅR, hade Harold Parkette alltid känt stolthet över sin gräsmatta. Han hade ägt en stor, silverfärgad Lawnboy och betalat pojken längre ner på gatan fem dollar per gång för att köra den. På den tiden hade Harold Parkette följt Boston Red Sox i radion med en öl i handen och vetskapen om att Gud fanns i sin himmel och att allting stod rätt till med världen, inklusive hans egen gräsmatta. Men förra året, i mitten av oktober, spelade ödet Harold Parkette ett elakt trick. Medan pojken klippte gräsmattan för sista gången den säsongen, hade Castonmeyers hund jagat in Smiths katt under gräsklipparen.
   Harolds dotter hade kräkts upp en halvliter Kool-Aid med körsbärssmak i knät på sitt nya förkläde, och hans hustru hade mardrömmar i en vecka efteråt. Trots att hon hade anlänt efter själva olyckan, så hade hon anlänt i tid för att se Harold och den grön-bleke pojken göra ren bladen. Deras dotter och mrs Smith stod lutade över dem och grät, även om Alicia faktiskt hade tagit sig tillräckligt med tid för att byta förklädet mot ett par blå jeans och en sådan där avskyvärd trång tröja. Hon var tänd på pojken som klippte gräsmattan.
   Efter att ha lyssnat en vecka på sin fru som låg och stönade och kacklade i sängen bredvid, bestämde sig Harold för att göra sig av med gräsklipparen. Han behövde ju egentligen ingen gräsklippare i alla fall, resonerade han. Han hade lejt en pojke det här året — nästa år kunde han helt enkelt leja både en pojke och en gräsklippare. Och kanske skulle Carla sluta att stöna i sömnen då. Han kanske till och med skulle kunna få sig ett nyp med henne.
   Så han tog med den silverfärgade Lawnboyklipparen ner till Phils Sunoco-mack, och Phil och Harold köpslog om den. Harold for därifrån med ett splitternytt Kellydäck och tanken full med högoktanig bensin. Phil ställde ut Lawnboyen bredvid bensinpumparna med en handskriven skylt med texten TILL SALU på.
   Och i år sköt Harold hela tiden upp den nödvändiga gräsklippningen. När han äntligen kom sig för med att ringa upp pojken som klippte åt honom förra året, talade Franks mor om för Harold att pojken hade börjat läsa på universitetet och inte bodde hemma längre. Harold skakade förundrad på huvudet och gick bort till kylskåpet för att hämta en öl. Tiden hade verkligen en förmåga att bara flyga förbi, inte sant? Det var ju inte klokt.
   Han sköt upp gräsklippningen och först var det maj månad och sedan även juni som passerade, och Red Sox fortsatte att parkera sig på fjärde plats. Under veckosluten satt han ute på verandan bakom huset och observerade med dyster min hur en aldrig sinande ström av unga pojkar, som han aldrig förr hade sett, stack ut huvudet genom dörren och muttrade ett snabbt "hej" innan de tog med hans dotter till traktens kärleksstig. Och gräset frodades och växte fantastiskt bra. Det var en fin sommar för gräs — först tre dagar med sol som sedan följdes av en dag med milt regn. Lika regelbundet som klockan.
   I mitten av juli såg gräsmattan mera ut som en äng än en förortsbakgård, och Jack Castonmeyer — grannen — började komma med alla möjliga sorters otroligt olustiga skämt, av vilka de flesta handlade om priset på hö och blålusern. Och Don Smiths fyraåriga dotter Jenny hade börjat få som vana att gömma sig i hans gräs när det vankades havregrynsgröt till frukost eller spenat till middag.
   Det var en dag mot slutet av juli då Harold gick ut på verandan och fick syn på en jordekorre som fräckt satt och såg på honom på den övervuxna bakgården. Nu var det dags, bestämde han.
   Han stängde av radion, plockade upp tidningen och slog upp annonssidan. Halvvägs ner i kolumnen för Tjänster utföres hittade han följande annons: Gräsmattor klippes. Hyfsade priser. Tel 776-23 90.
   Harold slog numret och väntade sig att en dammsugande hemmafru skulle svara och sedan ropa efter sin son någonstans utanför. I stället var det en raskt affärsmässig röst som sa:
  — Landskaps- och Trädgårdsservice ... Kan jag stå till tjänst med något?
   Harold talade försiktigt om för rösten hur Landskaps- och Trädgårdsservice skulle kunna hjälpa honom. Hade det gått så här långt alltså? Hade man startat firmor för gräsklippning som i sin tur anställde kontorspersonal? Han frågade rösten om priser, och rösten läste upp en hyfsad siffra för honom.
   Harold lade med en kvardröjande känsla av obehag på luren och gick ut på verandan igen. Han satte sig, knäppte på radion och stirrade ut över sin övervuxna gräsmatta och på molnen som långsamt drev fram över lördagseftermiddagens himmel. Carla och Alicia var hos svärmodern och han hade hela huset för sig själv. Det vore en trevlig överraskning ifall pojken som skulle komma för att klippa gräsmattan hann bli färdig innan de var tillbaka.
   Han knäckte en öl och suckade när Dick Drago gjorde bort sig och slog till en slagman. En lätt vindpust sökte sig in över den nätförsedda verandan. Syrsorna sjöng mjukt i det höga gräset. Harold grymtade något ovänligt om Dick Drago och slumrade till.
   En halvtimme senare slet dörrklockan upp honom ur sömnen. Han välte omkull ölburken när han störtade upp för att öppna dörren.
   En man i grönfläckig arbetsoverall stod ute på förstukvisten och tuggade på en tandpetare. Han var fet. Den runda magen spände ut den urblekta blå overallen så pass att Harold nästan fick för sig att mannen hade råkat svälja en basketboll.
  — Jaha? sa Harold Parkette yrvaket.
   Mannen flinade mot honom, flyttade över tandpetaren från ena mungipan till den andra, drog sig i byxbaken och sköt sedan upp sin gröna basebollmössa en bit i pannan. Här stod han, med en doft av gräs, jord och olja, och flinade mot Harold Parkette.
  — Landskaps- och Trädgårdsservice skickade hit mig, polarn, sa han glatt och krafsade sig i skrevet. För det var väl du som ringde, va? Visst, polarn?
   Han fortsatte att flina mot Harold.
  — Jaha. Är det du som ska klippa gräset? frågade Harold och glodde dumt.
  — Ja, det är jag det.
   Gräsklipparmannen avlossade ett fräckt skratt rätt upp i Harolds sömndruckna ansikte.
   Harold steg hjälplöst åt sidan och gräsklipparmannen klampade i väg före honom genom hallen, vardagsrummet och köket och fortsatte ut på verandan. Nu när Harold visste vem mannen var, var allting som det skulle. Han hade sett typen förr, det var samma typ som jobbade för renhållningsverket och i vägarbetslagen uppe på motorvägen. Alltid med en minut till övers för att luta sig mot spaden och röka en Lucky Strike eller en Camel, medan de såg på en som om de ägde hela världen och hade all rätt till att sno den sista femman för en och ligga med ens fru närhelst de fick lust till det. Harold hade alltid varit en aning rädd för den här sortens män. De var alltid mörkt solbrända, de hade alltid ett nät av rynkor kring ögonen, och de visste alltid precis vad som skulle göras.
  — Det är gräsmattan på baksidan som är det verkliga grovgörat, upplyste han mannen och talade omedvetet med ett djupare tonfall. Den är regelbunden och det finns inga hinder i vägen, men den är rejält övervuxen.
   Hans röst återgick till det normala tonläget, och han hörde själv hur han ursäktade sig.
  — Tyvärr så har jag försummat den.
  — Inga problem, polarn. Lätt match. Toppen-toppen-toppen. Gräsklipparmannen log mot honom med skämtsam blick.
  — Ju längre gräset är, desto bättre är det. Och vid Kirke, du har bra jordmån här, det måste jag säga.
   Vid Kirke?
   Gräsklipparmannen lade huvudet på sned mot radion. Yastrzemski hade just slagit i väg bollen.
  — Du gillar Red Sox, va? Själv håller jag nog på Yankees.
   Han klampade tillbaka genom huset och ut genom hallen på framsidan. Harold såg bittert efter honom.
   Han satte sig igen och kastade en anklagande blick mot den omkullvälta ölburken som låg mitt i pölen under bordet. Han funderade på om han skulle hämta disktrasan från köket, men bestämde sig för att det kunde få vara.
   Inga problem. Lätt match.
   Han slog upp börssidan i tidningen och kastade en blick på börsnoteringarna längst ner. Såsom varande en god republikan ansåg han att Wall Street-direktörerna som dolde sig bakom sifferkolumnerna minst sagt var något slags mindre halvgudar ...
   (Vid Kirke??)
   ... och han hade många gånger önskat att han skulle kunna begripa Ordet bättre, men inte såsom det räcktes ner från berget på stentavlor, utan i sådana gåtfulla förkortningar som "drag" och "Otc" och "3 1/2 upp +10". Han hade en gång köpt tre vettiga aktier i ett företag som hette Midwest Bisonburgare AB, men det gick i konkurs 1968. Han hade förlorat hela sin investering på sjuttiofem dollar. Nu däremot visade sig bisonburgare vara framtidsgrejen. Ett stänk av det som komma skulle. Han hade ofta diskuterat det här med Sonny, bartendern nere på Goldfish Bowl. Sonny menade att Harolds problem var att han var fem år före sin tid, och att han borde ...
   Harold for upp, slog omkull stolen och stirrade vilt omkring sig.
  — Är det där en gräsklippare? utropade Harold Parkette in mot köket. Herregud, är det där en gräsklippare?
   Han rusade rakt igenom huset och ställde sig att stirra ut genom dörren på framsidan. Det enda han såg var en bucklig, grön skåpbil med orden LANDSKAPSSERVICE AB målade på sidan. Det vrålande ljudet kom från baksidan nu. Harold rusade tillbaka genom huset och ut på verandan där han tvärstannade.
   Det var motbjudande.
   Det var som ett dåligt skämt.
   Den gammalmodiga, motordrivna gräsklipparen, som den fete mannen hade haft med sig i skåpbilen, gick av sig själv. Det var ingen som sköt på den eller ens befann sig inom en dryg meters avstånd ifrån den. Maskinen for fram med ett skärande, gällt vrål, och den tuggade sig genom det olydiga gräset på Harold Parkettes gräsmatta som en hämndlysten röd djävul hämtad direkt från självaste helvetet. Den skrek och dånade och fes ut en oljig blå rök med ett hemskt, mekaniskt vanvett som fick Harold att må illa av skräck. Den övermogna doften av nyklippt gräs fyllde luften som surt vin.
   Men det mest motbjudande av allt var gräsklipparmannen själv.
   Han hade tagit av sig alla sina kläder — vartenda plagg. Dessa låg prydligt hopvikta i det tomma fågelbadet som stod mitt på gräsmattan. Naken och grönfläckig krälade han omkring en meter bakom klipparen och åt av det nyklippta gräset. Den gröna saften rann nerför hakan på honom och droppade över hängmagen. Och varje gång som gräsklipparen rundade ett hörn av gräsmattan, reste han sig upp och utförde ett underligt, skuttande hopp innan han kastade sig framstupa i gräset igen.
  — Stopp! skrek Harold Parkette. Sluta med det där!
   Men mannen brydde sig inte om honom, och hans vrålande frände höll samma fart. Den till och med ökade farten något. Den hackiga stålgrillen verkade grina ljuvt mot Harold när den vrålade förbi honom.
   Det var då som Harold upptäckte mullvaden. Den måste, förstummad av skräck, ha gömt sig i strängen av gräs som gräsklipparen just rusade fram emot. Mullvaden flydde som ett panikslaget brunt streck i väg över det nyklippta stråket av gräsmattan och mot tryggheten under verandan.
   Gräsklipparen snodde runt.
   Brölande och tjutande kastade sig maskinen över mullvaden, slukade den och spottade ut den i en sträng av päls- och kroppsrester som påminde Harold om Smiths katt. När mullvaden var tillintetgjord, rusade gräsklipparen tillbaka till sin huvuduppgift igen.
   Gräsklipparmannen kröp snabbt förbi och åt av gräset. Harold stod som paralyserad av skräck. Aktier, obligationer och bisonburgare var totalt bortglömda. Han kunde riktigt se hur den där enorma hängmagen svällde. Gräsklipparmannen snodde runt och åt upp mullvaden.
   Det var då som Harold Parkette lutade sig ut genom nätdörren och spydde ner i sinniorna. Världen blev grå, och plötsligt insåg han att han skulle svimma, hade svimmat. Han föll baklänges in på verandan och slöt ögonen ...

Det var någon som ruskade i honom. Carla ruskade liv i honom. Han hade inte diskat eller tömt soppåsen och Carla skulle bli väldigt arg, men det gjorde ingenting. Så länge hon bara väckte honom och räddade honom ur den här hemska drömmen han hade haft, tillbaka till en normal värld, härliga normala Carla med sin Playtex Naturliga Gördel och sina utstående tänder ...
   Utstående tänder, ja! Men inte Carlas utstående tänder. Carla hade klena, ekorrliknande utstående tänder. Men de här tänderna var ...
   Håriga.
   Grönt hår växte i de här utstående tänderna. Det såg nästan ut som ...
   Gräs?
  — Å, herregud, sa Harold.
  — Du svimmade visst, polarn?
   Gräsklipparmannen stod böjd över honom och grinade med sina håriga tänder. Hans läppar och haka var också håriga. Allting var hårigt. Och grönt. Trädgården stank av gräs och avgaser och alltför plötslig tystnad.
   Harold for upp i sittande ställning och glodde på den stillastående gräsklipparen. Hela gräsmattan var prydligt klippt. Och det skulle inte finnas någon orsak att närmare granska det här jobbet, observerade Harold illamående. Om gräsklipparmannen hade missat det allra minsta lilla blad, så kunde i varje fall han inte upptäcka det. Han kisade snett på gräsklipparmannen och gjorde en grimas. Mannen var fortfarande naken, fortfarande fet, fortfarande skräckinjagande. Gröna rännilar droppade från hans mungipor.
  — Vad är det här egentligen? undrade Harold. Mannen viftade välvilligt med ena armen mot gräsmattan.
  — Det här? Tja, det är en ny grej som chefen har provat ut. Det funkar riktigt bra. Riktigt bra, polarn. Vi slår två flugor i en smäll. Vi håller oss flytande medan vi jobbar vidare mot slutmålet, och vi tjänar pengar så att vi kan stödja våra andra företag på köpet. Fattar du? Fast det är ju klart att vi då och då springer på en kund som inte förstår — vissa människor har ingen känsla för effektivitet, eller hur? — men chefen går alltid med på ett offer. Håller hjulen smorda liksom, ifall du fattar vad jag menar.
   Harold sa ingenting. Det var ett ord som malde om och om igen i hans hjärna, och det ordet var "offer". Han såg för sin inre syn hur mullvaden spyddes ut under den röda, buckliga gräsklipparen.
   Han reste sig långsamt, som en hjälplös gammal man.
  — Naturligtvis, sa han, och det enda han kunde komma på var en mening från en av Alicias rock-skivor. Gud välsigne gräset. Gräsklipparmannen slog sig över ett grisskärt lår.
  — Där sa du något bra, polarn. Skitbra, faktiskt. Jag kan se att du har den rätta andan. Gör det något ifall jag skriver ner det där när jag kommer tillbaka till kontoret? Kan betyda en befordran.
  — Visst, sa Harold, drog sig tillbaka mot dörren och kämpade för att hålla sitt leende på plats. Avsluta det hela bara. Jag tror att jag ska ta mig en liten tupplur ...
  — Visst, polarn, sa gräsklipparmannen och tog sig klumpigt upp på fötter.
   Harold lade märke till den ovanligt djupa sprickan mellan pek-och långfingertårna, nästan som om fötterna vore ... tja, kluvna.
  — Alla brukar ta det lite hårt första gången, sa gräsklipparmannen. Du vänjer dig. Han betraktade Harolds korpulenta figur med skarp blick. Vem vet, du kanske till och med vill prova på det själv. Chefen håller alltid ögonen öppna efter nya talanger.
  — Chefen, upprepade Harold matt.
   Gräsklipparmannen stannade till vid foten av trappan och såg tåligt upp mot Harold Parkette.
  — Ja, jag säger då det, polarn. Jag som trodde att du redan hade gissat det ... Gud välsigne gräset och allt det där.
   Harold skakade försiktigt på huvudet och gräsklipparmannen skrattade.
  — Pan. Det är Pan som är chefen.
   Och han utförde ett halvt hopp, halvt skutt i det nyklippta gräset, och gräsklipparen kom tjutande till liv och började rulla i väg till andra sidan av huset.
  — Grannarna ... började Harold, men gräsklipparmannen vinkade bara glatt och försvann.
   Ute på framsidan dånade och tjöt gräsklipparen. Harold Parkette vägrade att titta, som om han genom att vägra kunde förneka den groteska syn som både Gastonmeyers och Smiths — förbannade demokrater båda två — förmodligen insöp med förskräckta men utan tvivel berättigade Vad-var-det-jag-sa-blickar.
   I stället för att titta gick Harold fram till telefonen, slet till sig luren med den fastklistrade dekalen, och slog numret till polisstationen som stod tryckt på den.
  — Polisassistent Hall, svarade rösten i andra änden.
   Harold stack ett finger i det andra örat och sa:
  — Mitt namn är Harold Parkette. Jag bor på East Endicott Street 1421. Jag skulle vilja anmäla ...
   Anmäla vadå? Vad var det han ville anmäla? Det är en man som håller på att våldföra sig och ta kål på min gräsmatta och han arbetar för en kille som heter Pan och har kluvna fötter?
  — Ja, mr Parkette?
   Plötsligt visste han vad han skulle säga.
  — Jag skulle vilja anmäla ett fall av sedlighetssårande beteende.
  — Sedlighetssårande beteende? upprepade polisassistent Hall. — Ja. Det är en man här som klipper min gräsmatta. Han är, hm, helt utan.
  — Menar ni att han är naken? frågade polisassistent Hall artigt tvivlande.
  — Naken! höll Harold med honom och höll hårt fast i de naggade kanterna av sitt förstånd. Naken. Oklädd. Barstjärtad. På min gräsmatta mot gatan. Kan ni inte skicka hit någon fort som fan?
  — Och adressen var West Endicot 1421 ? frågade polisassistent Hall roat.
  — East! vrålade Harold. För Guds skull ...
  — Och ni påstår att han är absolut naken? Man kan alltså se hans, hm könsorgan och sådant?
   Harold försökte säga något, men fick bara fram ett gurglande läte. Ljudet av den vansinniga gräsklipparen verkade bara växa sig allt starkare och starkare och dränkte allting annat. Han kände hur det började vända sig i magen.
  — Kan ni tala högre? sa polisassistent Hall. Det brusar så dant i er ända av linjen ...
   Ytterdörren vräktes upp med en krasch.
   Harold vände sig om och fick syn på gräsklipparmannens mekaniserade frände på väg in genom dörren. Bakom den kom gräsklipparmannen själv, fortfarande helt naken. Med någonting som började närma sig den totala galenskapen, såg Harold hur mannens könshår var tjockt och frodigt grönt. Han snurrade sin basebollmössa på ena fingret.
  — Det där var ett misstag, polarn, sa gräsklipparmannen anklagande. Du skulle ha hållit dig till Gud välsigne gräset.
  — Hallå? Hallå, mr Parkette ...
   Telefonluren föll ur Harolds livlösa fingrar medan gräsklipparen närmade sig honom och klippte sönder Carlas nya mohawkmatta och spottade ut bruna fiberklumpar under frammarschen.
   Harold stirrade på den med samma slags förtrollning som när en fågel stirrar på en orm, ända tills den nådde fram till soffbordet. Gräsklipparen skyfflade det åt sidan och smulade sönder ena bordsbenet till sågspån och träsplitter. Harold klättrade upp över stolsryggen och började retirera till köket samtidigt som han släpade stolen efter sig.
  — Den där har du ingen nytta av, polarn, sa gräsklipparmannen vänligt. Det kommer att bli bra stökigt också. Om du i stället skulle ta och visa mig var du har din allra vassaste köttkniv, så att vi kan få det här offrandet undanstökat på ett smärtsamt ... jag tror att fågelbadet borde kunna räcka ... och sedan ...
   Harold kastade stolen mot gräsklipparen, som listigt hade anfallit honom i flanken medan den nakne mannen tilldrog sig hans uppmärksamhet, och störtade ut genom dörren. Gräsklipparen fortsatte vrålande runt stolen och vräkte ut avgaser, och när Harold kastade upp nätdörren till verandan och slängde sig nerför trappan kunde han höra maskinen — känna lukten av den, känna den — precis i hälarna på sig.
   Gräsklipparen fortsatte vrålande ut från det översta trappsteget som en backhoppare. Harold sprang över sin nyklippta gräsmatta, men det hade varit för många öl och för många tupplurar på eftermiddagarna. Han kunde känna hur maskinen närmade sig alldeles i hälarna på honom, han vred på huvudet för att se sig om över axeln och snavade plötsligt över sina egna fötter.
   Det sista Harold Parkette såg var den grinande grillen på den framstörtande gräsklipparen, som veks tillbaka för att avslöja de blixtrande, grönfläckiga bladen, och ovanför detta gräsklipparmannens feta ansikte, och mannen ruskade förebrående på huvudet.

— Det här var för jävligt, sa biträdande poliskommissarien Goodwin medan de sista fotografierna togs.
   Han nickade mot de två männen i vitt, och de drog i väg med sin väska över gräsmattan.
  — Han ringde om en naken man på sin gräsmatta för knappt två timmar sedan.
  — Jaså? sa polisman Cooley.
  — Ja. En av grannarna ringde också. En kille vid namn Castonmeyer. Han trodde att det var Parkette själv, vilket det kanske också var. Det kanske var han själv, Cooley.
  — Sir?
  — Värmeslag, sa Goodwin allvarligt och knackade sig i pannan. Sådan där jävla schizofreni.
  — Ja, sir, svarade Cooley respektfullt.
  — Var finns resten av honom? frågade en av vitrockarna.
  — Fågelbadet, sa Goodwin. Han betraktade djupsinnigt himlen.
  — Sa ni fågelbadet? frågade vitrocken.
  — Det gjorde jag sannerligen, svarade biträdande kommissarien Goodwin.
   Polisman Cooley såg på fågelbadet och förlorade plötsligt all sin solbränna.
  — Sexdåre, sa Goodwin. Måste ha varit det.
  — Avtryck? frågade Cooley tjockt.
  — Du kunde lika gärna fråga efter fotavtryck, sa Goodwin och gjorde en gest mot det nyklippta gräset.
   Ett kvävt ljud undslapp polisman Cooley.
   Biträdande kommissarien Goodwin körde ner händerna i fickorna och gungade fram och tillbaka på hälarna.
  — Världen, sa han allvarligt, är full av knäppskallar. Glöm aldrig det, Cooley. Labkillarna påstår att någon jagade Parkette genom hans eget vardagsrum med en gräsklippare. Kan du tänka dig det?
  — Nej, sir, svarade Cooley.
   Goodwin såg ut över Harold Parkettes prydligt klippta gräsmatta.
  — Tja, som mannen som såg den svarthårige svensken sa: Det måste vara en norrman fast med annan hårfärg.
   Goodwin släntrade runt huset och Cooley följde efter honom. Bakom dem var luften fylld av den behagliga doften av nyklippt gräs.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades förta gången i Cavalier, maj 1975. Originalets titel "The Lawnmower Man".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki