FANDOM


Av Inger Edelfeldt

Jag skulle vilja förstå allt.
   Det är en hel del jag undrar över. Bara ett litet exempel, till att börja med: varför tycker en del personer att de får säga vad som helst till en utan vidare? Jo minsann; de har lagt märke till något som stör dem. De vill så gärna rätta till.
   Det var såhär: jag satt på pendeltåget en gång och tänkte.
   Jag tycker om att tänka, tänka djupt. Det är som att sjunka ner under vatten och flyta med en ström därnere, se skepnader och fartyg resa sig ur mörkret, simma in och se vad där finns för monster och skatter. Jag kände mig stark där jag satt. För det är ett slags makt, att tänka på det sättet. Man känner det i ögonen, i läpparna, i underlivet till och med. Som om man vet vad för slags stol man sitter på. Ens egen.
   Framför mig satt en medelålders person av manskön. Han låtsades läsa en tidning, men han kollade in mig.
   Efter ett tag sa han till mig: "Vill du ha min tidning?" "Nej tack", sa jag. "Jag tänker."
   "Ja just det", sa han, "jag klarar inte av att du ser så där ledsen ut."
   "Jag är inte ledsen", sa jag. "Jag ser ut såhär när jag tänker. Jag tycker om att tänka. Det är intressant."
   Han såg så rar ut, som om han var olycklig för min skull och ville hjälpa mig att bli sån att han kunde bli glad igen.
   "Vad tänker du på då?" sa han.
   "Döden", sa jag.
   Han ryckte till lite, som om en obehaglig lukt slog emot honom. Sen log han lite. "Jamen på allvar", sa han.
   "Det är på allvar", sa jag.
   "Är du inte lite väl ung?" sa han och log fortfarande. "Du kan väl inte vara äldre än sexton?"
   Det hade han rätt i. Det var jag inte.
   "I det stora hela", sa jag, "så är vi väl rätt jämngamla. Beroende på vad man jämför med."
   Han blev tyst men ett ögonblick senare tittade han ner på mina fötter och sa: "Varför har alla tjejer så grova skor nuförtiden?"
   "Det är för att vi är så lätta", sa jag. "Vi skulle blåsa bort annars."
   Jag kunde förstås ha sagt att det var modernt. Till och med älvorna har grova skor nuförtiden. Det är därför ängarna är så himla platta och tråkiga nu. Det är älvornas fel; de har glömt bort hur man trippar. Det finns en hel del som är älvornas fel, för de har glömt att de ska bara tassa omkring och se söta ut.
   Den där manspersonen, han sa inte mycket mer. Bara: "Ta tidningen, du. Jag ska av här."
   Det var inte en lögn. Han bytte inte vagn. Jag såg honom gå mot utgången, när tåget åkte vidare.

Den är överallt. Man ser den hela tiden. För att inte se den måste man göra blicken suddig. Vill man se så mycket som möjligt måste man se den också. Det där långsamma brinnandet. Hur vi går omkring klädda i vårt kött, och brinner ner som ljus.
   Tänk inte på det! Ja, jag önskar att jag kunde låta bli. Jag tycker att det är ganska äckligt. Döden bor i mig. Ett kranium flinar fånigt inuti mitt huvud.
   Jag är inte sjuk, vad jag vet. Men i nästa ögonblick kan jag vara det. Det handlar bara om en hårsmån.
   Jag kan låta bli tänka på den när någon håller mig hårt intill sig. Som du gjorde. En gång.
   Tillsammans med vänner kan jag också låta bli att tänka på den. Men på ett sätt är man alltid ensam. Det är döden i oss som skiljer oss åt.
   Men det är inte bara det att man ser den. Den kallar också. Ur vattnet. Ur tågrälsen, ur ljudet av bilarna som susar förbi. Man kan få lust att prova; se om det är sant.
   Ur musik kallar den också, men då är det vackert. Då blir allting helt; en enda ström. Om jag kunde lyssna på musik alltid. Högt.

Havet. När man står på däcket till en färja. Vattnet är grått, ogenomskinligt; mörkt silver. Svårt att tro att djupet finns där. Vattnet ser ut som om man skulle kunna gå på det.
   Jag har inte bett om att bli född till den här världen.

Jag tycker om när folk ser ut som statyer. En högresthet, en blekhet, en släthet.
   Egentligen borde vi vara såna. Någonting gick fel någonstans. Kanske finns det varelser på en annan planet som blev mera lyckade än vi. Odödliga?
   Vi är ett experiment. Jag tycker inte om att vara ett experiment. Jag önskar jag vågade tro att döden bara är som en sömn, att livet här bara är ett test, och att döden är en kort sömn. Sen vaknar vi någon annanstans.
   När jag var liten var jag alltid rädd för att somna. Jag trodde inte jag skulle vakna igen.
   Falla i sömn, heter det. Och man faller verkligen, tvärt ner i mörkret. Lika ofattbart varje gång. Bort från allt man är.
   När vi sover är vi alla likadana. Som stenar på en strand; stilla och likadana; och havet är väldigt och slickar långsamt den stranden av stenar.
   En del av oss vaknar inte upp igen.
   Tänk inte på det.

Jag läste om en man som var livrädd för att flyga. Han skaffade sig flygcertifikat och ett eget plan. Han måste upp i luften varje dag.
   Det finns en del saker som hjälper lite mot döden. Humor är bra mot döden. Men man kan inte ha humor jämt.
   Kanske kan döden vara min älskare. Den älskar mig, den vill sluta mig i sin famn. Om den älskar mig så mycket, mer än någon annan, kanske jag kan älska den tillbaka. Om den är den enda som älskar mig fullkomligt. Om den är den enda som accepterar mig fullkomligt.
   Min älskare med det mörka huvudet. Inga ögon, ingen mun. Min älskare den mörka stjärnan. Mr Gravitation, my Forever Lover. Har redan börjat bärga sitt nät. Började när jag föddes.
   Finns kanske ingen annan lösning, tänkte jag. Om någon älskar en så mycket, är det kanske oartigt att säga nej. Det är inte något ömkligt i det. Vissa saker kan man bara inte acceptera. Jag hör till dem som har ögon att se med. Det finns en stolthet i det; en mörk glädje. Jag kan inte tro på något. Men jag kan höra musiken. Jag kan känna att det finns något stort. Det lever i mig. För stort. Rider mig för hårt.

Det var något annat också; det var vad som hände mellan oss. Jag tyckte att du var vacker. Du tyckte mycket om att vara med mig också.
   Du stod mellan mig och den mörka stjärnan, du dolde den nästan. Det var du som höll mig intill dig sådär.
   "Liten", sa du. Det kallade du mig.
   Kanske kan man dö tillsammans med någon. Jag sa det aldrig till dig, jag ville inte skrämma dig. Men det var en tröst när jag tänkte mig att du sa: "Jag vill dö tillsammans med dig."
   Jag tycker om att dansa. Det hjälper också. Jag kan dansa i timmar. Du hade ingenting emot att dansa med mig.
   Men en dag sa du: "Jag måste förklara en sak för dig."
   Jag hörde på din röst vad det var. Det som skyddat mig från den mörka stjärnan gled undan. Jag hade nästan glömt hur dragningskraften från den kändes. Den slog emot mig som någonting okänt; jag som trodde jag hade lärt mig hur det var att leva med den, och att den kunskapen inte kunde lämna mig; som när man en gång har lärt sig att cykla.
   Du. Är. Jättefin. Att. Prata. Med. Men. Jag. Kan. Inte. Vara. Förälskad. I. Dig. Sa du. Liksom lent. Som om du sa något fint. Och strök mig över håret.
   "Varför det?" sa jag. "Du måste förklara precis varför. Du måste förklara så att jag förstår precis. Jag är mycket förstående.
   Den mest förstående personen i världen. Jag tycker att allt är intressant."
   "Jag vill så hemskt gärna vara vän med dig. Men jag kan inte vara förälskad i dig. Det är någonting som inte stämmer. Det är någonting hos dig som är hårt. Det är något med dina ögon. Det är något jag inte kan greppa. Du måste förlåta mig. Jag vill att det ska kännas lätt och ljust."
   "Jag kan vara lätt och ljus", sa jag. "Jag kan vara precis allt du vill att jag ska vara. Så duktig är jag. Jag kan förvandla mig till vad som helst."
   "Vad fint. Då kan du förvandla dig till min bästa vän."
   Jag grep om dina armar. Såg dig i ögonen, så att du skulle förstå att jag var den enda som verkligen förstod allt. Visst kunde jag förstå att du inte kunde älska mig. Strängt taget finns det väl ingen anledning för nån att älska nån. Det är en nåd. Man får inte blir bortskämd.
   "Är det okej att jag är förälskad i dig?" frågade jag hänsynsfullt. "Står du ut med det?"
   "Det gör inget. Det gör inget att du är förälskad i mig. Jag tycker om dig ändå."
   "Vad bra."

Självklart var hon inte lik mig; hon som du kunde känna dig lätt och ljus tillsammans med.
   Hon liksom glödde lite, som en kamin. Som en god frukt. Som en matsäck att bära med sig genom livet.
   Jag försökte se mig själv utifrån. Jag såg ut som om jag frös. Jag var ganska vacker, men jag såg inte ut som en matsäck. Jag var inte en termos choklad och en påse hembakta bullar att ta med sig på skidutflykten.
   Det är inte det att jag inte skrattar, för det gör jag. Jag skrattar, jag dansar, jag tycker mycket om sådant som människor tycker om.
   Jag lovar; jag är en människa.
   Ibland kan jag till och med vara mycket glad. Man kan vara så glad att det gör ont. Så glad var jag när jag trodde att du älskade mig. Allt var av tunt, tunt glas, luften var full av små lysande glasflingor som sved i ögonen och lungorna. Att vara så glad, det är att stå vid kanten av ett stup. När man har något att mista. Kanske är det bättre att inte ha något att mista. Jag hade fel när jag sa att enda gången jag inte var rädd, var när någon höll om mig.
   För om man ingenting känner är man inte heller rädd. Då spelar det ingen roll om man är död eller levande.
   Men så fort man känner något som skiljer en från en grönsak, blir det omöjligt att glömma döden.
   Vem vet förresten, varför ha fördomar om grönsaker. Kanske är kålhuvudena också rädda för döden.
   Stackars allting.

Det var kanske du som gav mig idén.
   "Du tänker väl inte göra nåt dumt", sa du.
   Så jag menar att det kanske var du som gjorde den till nåt verkligt, nåt som kunde ske. Nåt annat än en mörk dröm eller en underton i musiken.
   En annan gång, när du var förbannad, hade du faktiskt sagt åt mig att jag jämt poserade. Jag var inte naturlig, sa du. Om man skalade av och skalade av alla mina poser, skulle det inte finnas någonting inne i mig. Ett svart hål bara. Ett jävla svart hål.
   Men nu sa du att jag ju hade så mycket att leva för, så jag skulle väl inte göra nåt dumt, för jag var så söt och begåvad och spelade klarinett och hade fina vänner och en okej morsa och snart skulle jag träffa en ny kille som tyckte att jag var hans typ, för man måste vara varandras typer. Vissa människor klär helt enkelt inte i varandra, men ofta är det bara den ena av dem som ser det.
   "Var har du fått ifrån att jag skulle göra nåt dumt?" sa jag.
   "Du ser liksom lite låg ut", sa du. "Du borde väl pyssla om dig själv lite, eller nåt."
   Det var faktiskt så du sa. "Pyssla om", sa du.

Jag fattade inget först. Jag gick omkring och var förvånad över att jag inte var olyckligare. Jag kunde inte tänka och inte läsa och inte lyssna på musik, men jag var himla bra på att sy om gamla kläder och färga batikmönster på t-shirts. Jag köpte tio stycken vita t-shirts för tretti spänn styck och sålde dem för sjuttifem styck. När jag blev vuxen skulle jag öppna en liten affär och sälja en massa ditt och datt som jag knåpat ihop själv. Höll jag den här takten skulle jag kunna göra tvåhundrafyrti stycken t-shirts på ett år, och tjäna 10.800. Wow, jag höll på att bli en riktig winner; egen företagare vid sjutton och allt för att jag slapp tänka på kärlek längre.
   Inte var jag rädd för nåt heller. Jag bara tänkte ut nya sätt att knyta batikknutar på. Min okej morsa tyckte att jag var fantastisk. Hon åkte sin väg till Uddevalla. Då var det redan sommar och jag hade gjort sexton batik-t-shirts. Hon trodde säkert att jag hade blivit harmonisk.
   Egentligen skulle jag ha sovit hos en kompis den natten men hon blev magsjuk.
   No problem. Jag vet hur man pysslar om sig, tänkte jag. Det ska bli riktigt skönt att sova ensam.
   Jag åt chips och tittade på MTV, då blir man ju så skönt hypnotiserad.
   Jag hade bara en liten konstig känsla i maggropen. Kokade te och tände ljus, kastade en blick på mig själv utifrån: "Hon har det bra. Inte en bomb i närheten. Hon borde vara lycklig. Hon är bara sjutton år och har inte ens gjort abort. Hon ser rätt okej ut, för den som inte vill ha en kamin."
   Jag försökte ringa min kompis som var sjuk men hon orkade inte prata, hon måste gå och kräkas.
   Luften i lägenheten var liksom lite fadd och tryckande, men så fort jag la mig kände jag att jag skulle kunna somna.

Jag vaknade som om något rörde vid mig. Något kallt och svart som var fullständigt riktat mot mig, och ändå inte såg mig. Det var som om en ridå hade förts åt sidan: jag stod inför den svarta stjärnan. Jag kände gravitationen. Jag tände lampan. Klockan var tre. Allting som kan skydda var borta.
   Hur ska jag förklara? Allting var öde, en öde grå slätt. Jag var så liten att jag knappast fanns, och ingenting stod emellan mig och den stjärnan. Den hade ingen värme, inga ögon. Allting utom den var overkligt; på låtsas. Allt var gjort av samma materia, ett stoft som bröts sönder, föll sönder. Utan mening, alldeles utan mening.
   Ensam, jag står ensam inför den. Och ingenting kan bota den ensamheten. Det finns ingen gräns för den ensamheten.
   Det svarta ljuset var redan i min kropp, jag kände hur det fyllde mig. Jag skakade, kunde inte sluta skaka. Kunde inte gråta. Är det här sanningen? Är den här ensamheten sanningen? Då försökte jag tänka på dig, att du hade hållit mig tryckt intill dig. Men det var ju inte sant. Du hade ju inte velat ha mig.
   Jag måste somna igen, bort från det här.
   Så kom jag på att det fanns Rohypnol i badrumsskåpet. Min mammas sömntabletter. Jag reste mig upp, benen bar mig knappast, på vägen till badrummet tänkte jag: det finns en hel ask.
   Det behövs nog en hel ask för att jag ska somna ordentligt. Få sova bort från den tunga stjärnan. Få sova in i den tunga stjärnan. Få sova in i Sanningen, för jag står inte ut med att vara vaken inför den.
   Men det finns inga sömntabletter i badrumsskåpet. Dem har hon tagit med sig.
   I spegeln ser jag ett ansikte. Det är ljusgrått och har inte mycket mening. Är ganska otäckt, för det kanske inte finns egentligen. Är bara båg, ska försvinna snart.
   Eye linern ligger på handfatet. Min hand griper den och målar kanter kring ögonen.
   Det känns bättre att göra något som jag känner igen.
   Sätta kläder på det som kallas kroppen. Dra händerna genom det som kallas hår. Jag skakar fortfarande, den röda munnen jag målar blir sned.
   Sen är det kängorna. De är verkligen stora; jag minns vad han sa, mannen på tåget. Men de känns som något att ty sig till. Mina kängor. Jag ska tydligen gå ut. Kängorna går nerför trappan. Ute är det klart och lite kyligt. Jag står på Långholmsgatan. En nattbuss stannar just vid trottoaren, och några människor går ut.
   Det känns som om jag är ett spöke. Jag har kommit tillbaka till den här världen, men jag hör inte till den. Jag skulle kunna gå rakt igenom nån utan att det märktes. Men det kan jag visst inte, för långt borta säger nån: Se dig för!
   Jag är på väg mot Liljeholmsbron. Jag vill stå där vid broräcket och titta ner i vattnet. För ett par år sen var det en kille som hoppade där. Folk gör det verkligen. De hoppar från broar.
   "Hans stackars mamma", sa min mamma.
   Men jag tror såhär: att folk som hoppar från broar har ingen mamma eller pappa, även om de har det. De har förstått att man inte har något alls egentligen. Det finns bara en hel del meningslösa påhitt som kallas för nånting: Kropp. Bro. Människa. Mamma. Pappa. Jag. Du.

Jag står där och trycker mig hårt mot räcket. Bara ett ögonblick skiljer mig från vad jag skulle kunna göra. Jag skulle kunna ta ett skutt över räcket som när nån plankar över SL-kortsspärren. Eller balansera där en stund som en lindansare, ta ett tangosteg åt sidan.
   Jävla fegis, varför gör du det inte?
   Men i natt ska jag kanske bara förbereda mig, så är det kanske. Inte ens från en annan människa skiljer man sig utan vidare. Skilsmässa från sig själv är en annan sak, men lite borde man väl ändå känna efter.
   Känn efter. Tänk efter.
   Ljusen från fabriken speglar sig i vattnet. Det blåser en ganska kall vind. En bil susar förbi bakom mig. Några skrattar utanför restaurangen vid brofästet. Hoppas de inte kommer och ska prata med mig.
   Nej, jag gör det inte nu.
   Någon annan dag gör jag det. Det är ju ett slags tröst, att jag ändå alltid kan göra det. När som helst. Det kommer alltid att finnas broar.
   Men då är det ju lika bra att vänta tills det händer av sig själv.
   Sådär ja; det verkar som om jag har börjat tänka. Det känns som frisk luft på något sätt. Jag står och ser ut över vattnet och jag kan tänka igen, till min förvåning. Den där känslan har kommit tillbaka; känslan man får av att verkligen låta tankarna komma. Länge sen jag hade den. Skönt att ha den igen. Jag står här, vad jag nu än är.
   Ljusen från fabriken leker på vattenytan.
   Det finns en rytm i glittret, som i musik.
   Det finns någonting man kan tycka är intressant.
   Det är så märkligt; var har jag varit?
   Jag tar några djupa andetag. Tårar rinner från mina ögon. Jag står här.
   Och det här, det här kanske låter som flum, men: när jag står där och tittar på ljusens rytm, är det som om jag blir alldeles öppen för vad som helst. Inte ett spår rädd. Och en tanke kommer till mig och den är: om du tror att du vet vad döden är så är du en idiot. Tror du att du ska komma till ett annat slags liv, är det vad du tror? Som i Bröderna Lejonhjärta. Om det är för jävligt i ett liv så hoppar man till nästa!
   Men egentligen kan du inte veta något om döden.
   Det enda du kan veta något om är livet.
   Jag stod vid broräcket och tänkte. Det kom en sån konstig glädje till mig; det verkar inte riktigt klokt, men det var ett slags glädje.
   Min egen mörka glädje. Någonting som vaknade till liv igen. Kanske är inte den svarta stjärnan den enda sanningen. Bara när man står inför den.
   Sedan kan någonting annat komma tillbaka.
   Värsta flummet: någonting lever i mig, som inte är jag, och som ändå är jag.
   Jag tänker inte kalla det för någonting.
   Jag vet bara att det vill att jag ska leva. Dansa. Tänka. Se. Det rider mig hårt.

Ur antologin "Gravitation: berättelser om att bli stor", 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki