Fandom

Svenskanoveller Wiki

Grus

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Alice Munro

   Vid den tidpunkten bodde vi invid ett grustag. Inget stort grustag, uppgrävt av monstermaskiner, bara en mindre grop som någon bonde måste ha tjänat en del pengar på många år tidigare. I själva verket var gropen så grund att man skulle kunna tro att det funnits något annat syfte med den – kanske var den fundamentet till ett hus som aldrig blev färdigbyggt.
   Det var mamma som envisades med att prata om det. »Vi bor vid grustaget ute vid bensinstationen«, brukade hon säga till folk och skratta, för hon var så lycklig över att ha släppt taget om allt som hade med huset, gatan och mannen att göra – med det liv hon haft tidigare.
   Jag minns knappt det livet. Jo, jag minns tydligt delar av det, men utan de kopplingar man behöver för att forma en riktig bild. Det enda jag kommer ihåg av huset i stan är tapeten med teddybjörnar i mitt gamla rum. I det nya huset, som egentligen var en husvagn, hade min syster, Caro, och jag en smal våningssäng. I början, när vi just flyttat dit, pratade Caro mycket med mig om vårt gamla hus och försökte få mig att minnas det ena eller det andra. Det var när vi låg i sängen som hon pratade om det, och det brukade sluta med att jag inte mindes och att hon blev sur. Ibland trodde jag mig minnas, men av motsträvighet eller rädsla för att ha missförstått låtsades jag som om jag inte gjorde det.
   Det var sommar när vi flyttade till husvagnen. Vi hade hunden med oss. Blitzee. »Blitzee stortrivs här«, sa mamma, och det var sant. Vilken hund skulle inte älska att byta ut en stadsgata mot ett öppet landskap, även om gatan hade stora gräsmattor och rymliga hus? Hunden började skälla för varenda bil som passerade, som om hon ägde vägen, och då och då kom hon hem med en ekorre eller ett skogsmurmeldjur som hon dödat. I början blev Caro mycket upprörd över det, och Neal fick prata med henne och förklara hundens natur och den näringskedja där levande varelser äter varandra.
   »Hon får ju sin hundmat«, invände Caro, men Neal sa: »Tänk om hon inte skulle få det? Tänk om vi alla skulle försvinna en dag och hon blev tvungen att ta hand om sig själv?«
   »Det tänker jag inte göra«, sa Caro. »Jag ska inte försvinna, och jag ska alltid ta hand om henne.«
   »Tror du det?« sa Neal, och mamma ingrep för att avleda honom. Neal var alltid redo att komma in på ämnet amerikanerna och atombomben, och mamma tyckte inte att vi var mogna för det än. Jag trodde att han talade om någon som hette Atom-Tom, men det visste hon inte. Jag anade att det var något fel på min tolkning, men jag ville inte ställa frågor och bli utskrattad.
   Neal var skådespelare. I stan fanns en sommarteater som på den tiden var något nytt och som vissa var entusiastiska över, medan andra oroade sig för att få dit diverse slödder. Mamma och pappa hade tillhört entusiasterna, mamma mer aktivt, eftersom hon hade mer tid. Pappa var försäkringsagent och reste mycket. Mamma hade startat olika penninginsamlingar till förmån för teatern och erbjudit sina tjänster som biljettflicka. Hon såg bra ut och var ung nog att kunna tas för skådespelerska. Hon hade dessutom börjat klä sig som en skådespelerska, i sjalar och långkjolar och dinglande halsband. Hon hade låtit håret växa fritt och slutat använda smink. Själv lade jag naturligtvis inte märke till dessa förändringar vid den tiden, mamma var ju mamma. Men Caro hade säkert gjort det. Och pappa måste också ha gjort det. Fast av det jag vet om hans läggning och hans känslor för mamma, tror jag att han kanske var stolt över att se hur bra det klädde henne med denna befriande stil och hur väl hon passade ihop med teaterfolket. När han senare talade om den tiden sa han att han alltid hade gillat konsten. Och jag kan mycket väl föreställa mig hur generad mamma skulle ha blivit om han kommit och sagt en sådan sak inför hennes teatervänner, hur hon skulle ha ryggat tillbaka och skrattat för att blanda bort korten.
   Sedan följde förstås en utveckling som alla kunde ha förutsett och troligen också gjorde det, alla utom pappa. Jag vet inte om det hände någon av de andra frivilligarbetarna. Men jag vet, även om jag inte minns det, att pappa grät och följde mamma överallt i huset en hel dag utan att släppa henne ur sikte. Han vägrade tro henne. Och istället för att säga något som fick honom att må bättre, sa hon något som gjorde allt mycket värre.
   Hon sa att barnet var Neals.
   Var hon säker?
   Absolut. Hon hade räknat efter.
   Vad hände då?
   Pappa slutade gråta. Han var tvungen att bege sig tillbaka till jobbet. Mamma packade våra saker och tog med oss ut på landet, till husvagnen som Neal hade hittat. Hon sa efteråt att också hon hade gråtit. Men hon sa också att hon känt sig levande. Kanske för första gången i livet riktigt levande. Det kändes som om hon fått en chans, som om hon hade börjat om från början med livet. Hon lämnade silvret och porslinet, inredningsprojekten och den blommande trädgården, ja, till och med böckerna i bokhyllan. Nu skulle hon leva, inte läsa. Hon hade lämnat alla sina kläder i garderoben och låtit de högklackade skorna stå kvar med skoblock i. Diamantringen och vigselringen på toalettbordet. Sidennattlinnena i byrålådan. Hon tänkte gå omkring naken ute på landet, åtminstone ibland, så länge det var varmt väder.
   Det fungerade förstås inte, för när hon försökte gick Caro och gömde sig i sin säng och till och med Neal sa att han inte var överförtjust.

   Vad tyckte han om allt detta, Neal? Hans filosofi var, som han senare uttryckte saken, att välkomna det som hände, oavsett vad det var. Allt är en gåva. Vi ger och vi tar.
   Jag är misstänksam mot människor som pratar på det viset, men jag kan inte säga att jag har rätt att vara det.
   Han var egentligen inte skådespelare. Han sa att han börjat spela teater som ett experiment. För att se vad han kunde få reda på om sig själv. Innan han hoppade av college hade han spelat med i Kung Oidipus, som medlem av kören. Det tyckte han om – att ge sig hän, blanda sig med andra. På gatan i Toronto stötte han sedan en dag på en god vän som just skulle provspela inför ett sommarjobb vid ett mindre teatersällskap. Eftersom han inte hade något annat för sig följde han med, och det slutade med att han fick jobbet men inte den andre. Han skulle spela Banquo. Ibland gör man Banquos vålnad synlig, ibland inte. Den här gången ville de ha en synlig version, och Neal hade rätt storlek. En utmärkt storlek. En bastant vålnad.
   Innan mamma fyrade av sin överraskning hade han i vilket fall som helst tänkt övervintra i vår stad. Han hade redan hittat husvagnen. Dessutom var han tillräckligt skicklig på att snickra för att få jobb med att renovera teatern, och på det viset skulle han klara sig fram till våren. Det var ungefär så långt som han ville planera.
   Caro behövde inte ens byta skola. Hon hämtades av skolbussen i slutet av den korta väg som löpte utmed grustaget. Hon fick bli kompis med landsbygdsbarnen och kanske förklara en del för stadsbarnen som varit hennes kamrater året före, men om hon hade svårigheter med den saken hörde jag aldrig talas om det.
   Blitzee väntade alltid vid vägen när hon kom hem.
   Jag gick inte i förskolan, för mamma hade ingen bil. Men jag hade ingenting emot att vara utan andra barn. För min del var det nog att Caro kom hem. Och mamma var ofta på lekfullt humör. Så snart det snöade den vintern gjorde hon och jag en snögubbe och hon frågade: »Ska vi kalla den Neal?« Jag sa okej, och vi klädde den med olika saker för att göra den lustig. När Neal kom körande skulle jag sedan springa ut och säga: Här är Neal, här är Neal! och peka på snögubben. Det gjorde jag också, men Neal kom ut ur bilen och skrek att han kunde ha kört på mig.
   Det var en av de få gånger som jag såg honom uppföra sig som en pappa.
   De där korta vinterdagarna måste ha känts underliga för mig – i stan tändes ljusen när skymningen föll. Men barn vänjer sig vid förändringar. Ibland undrade jag hur det var hemma i vårt hus. Jag saknade det inte direkt, ville inte flytta dit igen – jag undrade bara vart det hade tagit vägen.
   Mamma och Neal hade det trevligt långt in på natten. Om jag vaknade och var tvungen att gå på toaletten ropade jag på henne. Hon kom gärna men utan brådska, insvept i något klädesplagg eller med en sjal omkring sig – och också en lukt som jag associerade med levande ljus och musik. Och kärlek.

   Det hände faktiskt något som var lite oroande, men jag försökte inte reda ut det den gången. Vår hund, Blitzee, var inte särskilt stor, men hon verkade inte så liten att hon kunde rymmas under Caros kappa. Jag vet inte hur Caro klarade det. Inte en gång utan två gånger. På skolbussen gömde hon hunden under kappan, och istället för att gå raka vägen till skolan tog hon med sig Blitzee hem till vårt gamla hus i stan, som låg mindre än ett kvarter därifrån. Det var där på vinterverandan som inte var låst som pappa hittade hunden när han kom hem för att äta sin ensamma lunch. Det var en stor överraskning att hon kommit dit, hittat vägen hem som en hund i en saga. Caro gjorde stor affär av det och hävdade att hon inte hade sett hunden på hela förmiddagen. Men sedan gjorde hon misstaget att försöka igen, kanske en vecka senare, och även om ingen på bussen eller i skolan anade något gjorde mamma det.
   Jag minns inte om pappa kom hem till oss med Blitzee. Jag kan inte föreställa mig honom i husvagnen eller vid dörren eller ens på vägen utanför. Kanske var det Neal som åkte och hämtade hunden i huset i stan. Inte för att det är lättare att föreställa sig.
   Jag har fått det att låta som om Caro var olycklig eller intrigant hela tiden, och det är inte sant. Hon försökte som sagt få mig att prata om saker och ting när vi hade gått och lagt oss på kvällen, men hon höll inte ständigt på att älta bekymmer. Det låg inte i hennes natur att vara surmulen. Hon var alldeles för angelägen att göra gott intryck. Hon ville att folk skulle tycka om henne; hon fick ofta atmosfären i ett rum att vibrera av något som till och med kunde kallas munterhet. Hon tänkte mer på det än vad jag gjorde.
   Hon var den som mest liknade mamma, det tror jag nu.
   Det måste ha uppstått frågor om vad hon hade gjort med hunden. Jag tror jag minns lite av det.
   »Jag gjorde det för att skoja.«
   »Vill du flytta till pappa och bo där?«
   Jag tror att den frågan ställdes och jag tror att hon sa nej.
   Jag frågade ingenting. Det hon hade gjort verkade inte underligt i mina ögon. Så är det nog med yngre barn – ingenting som det märkligt mäktiga äldre barnet gör verkar det minsta konstigt.
   Vår post levererades till en plåtlåda på en stolpe nere vid vägen. Mamma och jag gick dit varje dag för att se vad som kommit, om det inte var riktigt dåligt väder. Det gjorde vi när jag hade sovit middag. Ibland var det enda gången på hela dagen som vi gick ut. På förmiddagen såg vi barnprogram på teve – eller hon läste medan jag tittade. (Hon hade inte avstått särskilt länge från att läsa.) Till lunch värmde vi någon konserverad soppa, sedan sov jag middag medan hon läste lite till. Hon var ganska stor nu, och babyn rörde sig i hennes mage så att jag kunde känna den. Den skulle heta Brandy – hette redan Brandy – oavsett om det var en pojke eller en flicka.
   En dag när vi var på väg ner till brevlådan och inte hade långt kvar att gå stannade mamma och stod alldeles stilla.
   »Tyst«, sa hon till mig, fastän jag inte hade sagt ett ord och inte ens drog stövlarna efter mig i snön.
   »Jag var ju tyst«, sa jag.
   »Sch. Vi vänder.«
   »Men vi har inte hämtat posten.«
   »Bry dig inte om det. Gå bara.«
   Då märkte jag att Blitzee, som alltid brukade följa oss i spåren eller springa före, inte längre syntes till. En annan hund stod på andra sidan vägen, någon meter från brevlådan.
   Blitzee stod och väntade på oss, och mamma släppte in henne så fort vi kom hem och ringde sedan teatern. Ingen svarade. Hon ringde skolan och bad någon säga till busschauffören att köra Caro ända till dörren. Det visade sig att föraren inte kunde göra det, eftersom det hade snöat sedan Neal plogade vägen senast, men han – chauffören – stod kvar och väntade tills hon hade kommit fram till husvagnen. Vid det laget syntes det inte längre till någon varg.
   Neal var av den uppfattningen att det aldrig hade funnits någon. Och om det gjort det, sa han, skulle den inte ha varit farlig för oss, eftersom den säkert var svag efter idet.
   Caro sa att vargar inte gick i ide. »Vi har läst om vargar i skolan.«
   Mamma ville att Neal skulle skaffa ett gevär.
   »Tycker du att jag ska skaffa ett gevär och gå och skjuta en stackars sate till mammavarg som säkert har en hel skara ungar hemma och bara försöker skydda dem, precis som du försöker skydda dina, tycker du det?« sa han stilla.
   Caro sa: »Bara två. De får bara två åt gången.«
   »Okej, okej. Jag talar med din mamma.«
   »Du vet inte det«, sa mamma. »Du vet inte om den har hungriga ungar eller nånting sånt.«
   Jag hade aldrig trott att hon skulle tala till honom på det sättet.
   Han sa: »Ta det nu lite lugnt. Nu tänker vi efter. Det är förskräckligt med gevär. Om jag gick och köpte ett gevär, vad skulle då det betyda? Att Vietnam var okej? Att jag lika gärna kunde ha åkt till Vietnam?«
   »Du är inte amerikan.«
   »Du ska inte reta upp mig.«
   Ungefär så sa de, och det slutade med att Neal inte skaffade något gevär. Vi såg aldrig vargen igen, om det nu var en varg. Jag tror att mamma slutade hämta posten, men det berodde kanske på att hon var så stor nu att det kändes besvärligt.
   Snön smalt undan på ett magiskt sätt. Träden var fortfarande kala och mamma fick Caro att ta på sig kappan på morgnarna, men när hon kom hem på eftermiddagen hade hon tagit den av sig.
   Mamma sa att det måste vara tvillingar, men doktorn sa att det inte var det.
   »Fantastiskt«, sa Neal som tyckte att idén om tvillingar lät underbar. »Vad vet läkare egentligen?«
   Grusgropen var nu fylld till brädden med smält snö och regnvatten, så att Caro var tvungen att gå runt den på väg till skolbussen. Den var som en liten sjö, stilla och glittrande under den klara himlen. Caro frågade utan större förhoppningar om vi fick leka där.
   Mamma sa att det var en dum idé. »Den måste vara fem, sex meter djup«, sa hon.
   »Kanske tre«, sa Neal.
   Caro sa: »Alldeles i kanten är den inte det.«
   Mamma sa att det var den visst. »Den blir djup genast«, sa hon. »Det är inte som att gå till stranden, för helvete. Håll dig bara borta från den.«
   Hon hade börjat säga »för helvete« en hel del, kanske oftare än Neal och i mer uppgiven ton.
   »Ska vi hålla hunden borta från den också?« frågade hon.
   Neal sa att det inte var något problem. »Hundar kan simma.«

   En lördag satt Caro och såg på Den vänliga jätten med mig och kom med kommentarer som förstörde programmet. Neal låg på bäddsoffan som fälldes ut till hans och mammas säng. Han rökte sin sorts cigaretter som inte fick rökas på jobbet och som han därför måste röka på helgerna. Caro tjatade ibland på honom och bad att få pröva. En gång lät han henne göra det, men han sa att hon inte fick berätta för mamma.
   Men jag var där, så jag berättade.
   Hon blev bestört men de grälade inte riktigt.
   »Du vet att han kan ta ungarna härifrån fortare än kvickt«, sa mamma. »Aldrig mer.«
   »Aldrig mer«, sa Neal tillmötesgående. »Än sen då, han ger dem ju den där Riskrispsmörjan.«
   I början träffade vi inte alls pappa. Men efter julen hade de bestämt att vi skulle umgås på lördagarna. Mamma frågade alltid efteråt om vi hade haft roligt. Jag sa alltid ja och menade det, för jag tyckte att om man gick på bio eller gjorde utfärd till Huronsjön eller åt på restaurang innebar det att man hade roligt. Caro sa också ja men i en ton som antydde att mamma inte hade med det att göra. Sedan åkte pappa på vintersemester till Kuba (mamma kommenterade det med viss förvåning och kanske gillande), och när han kom tillbaka hade han dragit på sig en seg förkylning som fick besöken att ställas in. Det var meningen att vi skulle återuppta dem till våren, men dittills hade det inte blivit så.
   När teven stängdes av skickades Caro och jag ut för att få springa lite och hämta frisk luft, som mamma sa. Vi tog hunden med oss.
   Det första vi gjorde när vi kom ut var att lossa på halsduken som mamma hade virat om halsen på oss och låta den flaxa för vinden. (Och även om vi inte såg sambandet var det faktiskt så att ju längre in i graviditeten hon kom, desto mer uppförde hon sig som en vanlig mamma, åtminstone när det handlade om halsdukar som vi inte behövde eller måltider. Det förekom inte så mycket försvar av vilda vanor som det gjort på hösten.) Caro frågade vad jag ville göra, och jag sa att jag inte visste. Det var en formalitet från hennes sida men rena rama sanningen från min. Vi lät i alla fall hunden leda oss, och Blitzees idé var att gå och titta på grustaget. Vinden piskade upp vattnet i små vågor, och mycket snart började vi frysa och virade om oss halsduken igen.
   Jag vet inte hur länge vi gick omkring där i vattenbrynet, för vi visste att de inte kunde se oss från husvagnen. Efter en stund förstod jag att Caro höll på att ge mig instruktioner.
   Jag skulle gå tillbaka till husvagnen och tala om något för Neal och mamma.
   Att hunden hade fallit i vattnet.
   Hunden hade fallit i vattnet och Caro var rädd att hon skulle drunkna.
   Blitzee. Drunknad.
   Drunknad.
   Men Blitzee var inte i vattnet.
   Hon skulle kunna vara det. Och Caro kunde hoppa i och rädda henne.
   Jag tror att jag trots allt kom med invändningar, ungefär som att det har hon inte gjort, det har du inte gjort, det skulle kunna hända men det har inte hänt. Jag mindes också att Neal sagt att hundar inte drunknade.
   Caro gav mig order att göra som jag blev tillsagd.
   Varför?
   Jag kan ha sagt det, eller jag kan ha stått kvar utan att lyda, försökt tänka ut ett annat argument.
   I mitt huvud kan jag se hur hon lyfte upp Blitzee och kastade i henne, fastän Blitzee försökte klamra sig fast vid hennes kappa. Sedan backade hon, Caro backade för att springa mot vattnet. Springa, hoppa och plötsligt kasta sig i vattnet. Men jag minns inte plasket när de träffade vattnet, först den ena, sedan den andra. Varken något litet plask eller något större. Kanske hade jag vänt mig mot husvagnen då – det måste jag ha gjort.
   När jag drömmer om det här springer jag alltid. Och i drömmen springer jag inte mot husvagnen utan mot grustaget. Jag kan se Blitzee plumsa runt och Caro simma mot henne, simma med kraftiga tag, på väg att rädda henne. Jag ser den brunrutiga kappan och halsduken, det stolta lyckliga ansiktet och det rödaktiga lockiga håret som mörknat av väta i topparna. Det enda jag behöver göra är att se på och vara glad – ingenting krävs ju av mig.
   Det jag verkligen gjorde var att ta mig uppför den lilla backen mot husvagnen. Och när jag kom dit satte jag mig. Precis som om där hade funnits en veranda eller en bänk, fastän husvagnen inte hade någotdera. Jag satte mig och väntade på det som skulle ske härnäst.
   Jag vet det för att det är ett faktum. Men jag vet inte vad jag hade för planer eller vad jag tänkte. Jag väntade kanske på nästa akt i Caros drama. Eller i hundens.
   Jag vet inte om jag satt där i fem minuter. Mer? Mindre? Det var inte särskilt kallt.
   En gång uppsökte jag en professionell terapeut och hon övertygade mig – för ett tag övertygade hon mig – att jag måste ha prövat dörren till husvagnen och funnit den låst. Låst för att mamma och Neal hade sex och därför inte ville bli störda. Om jag hade bankat på dörren skulle de ha blivit arga. Terapeuten var nöjd att hon fått mig att dra den slutsatsen, och jag var också nöjd. Ett tag. Men jag tror inte längre att det är sant. Jag tror inte att de skulle ha låst dörren, för jag vet att en gång gjorde de det inte och Caro kom in och de skrattade åt hennes min.
   Kanske mindes jag att Neal hade sagt att hundar inte drunknade, vilket innebar att det inte var nödvändigt för Caro att rädda Blitzee. Därför skulle hon själv inte kunna slutföra sin lek. Så många lekar, med Caro.
   Trodde jag att hon kunde simma? Vid nio års ålder kan många barn det. Och det visade sig faktiskt att hon hade fått en lektion sommaren före, men sedan flyttade vi till husvagnen och då blev det inga fler. Hon trodde kanske att hon skulle klara det bra nog. Och jag kan mycket väl ha trott att hon kunde göra allt hon ville.
   Terapeuten antydde inte att jag kanske var trött på att lyda Caros befallningar, men tanken slog mig faktiskt. Fast det verkar inte riktigt stämma. Om jag hade varit äldre kanske. Vid den tiden förväntade jag mig fortfarande att hon skulle fylla min värld.
   Hur länge satt jag där? Troligen inte länge. Och det är möjligt att jag knackade. Efter ett tag. Efter ett par minuter. I vilket fall som helst öppnade mamma dörren sedan, utan anledning. En föraning.
   Strax därpå är jag inne. Mamma skriker till Neal och försöker få honom att förstå något. Han kommer på fötter och står där och talar till henne, rör vid henne så milt och försiktigt och tröstande. Men det är inte alls det mamma vill höra och hon sliter sig lös och springer ut genom dörren. Han skakar på huvudet och tittar ner på sina bara fötter. Hans stora tår som ser så hjälplösa ut.
   Jag tror att han säger något till mig med en sjungande sorgsenhet över rösten. Underligt.
   Förutom det har jag inga detaljer.

   Mamma kastade sig inte i vattnet. Hon fick inte värkar av chocken. Min bror, Brent, föddes inte förrän en vecka eller tio dagar efter begravningen, och han var ett fullgånget barn. Var hon befann sig medan hon väntade på förlossningen vet jag inte. Kanske fick hon stanna på sjukhuset och med tanke på omständigheterna ta så mycket lugnande medicin som möjligt.
   Jag minns begravningsdagen ganska väl. En mycket trevlig och vänlig kvinna som jag inte kände – hon hette Josie – tog mig med på utflykt. Vi var på en plats med gungor och en sorts dockskåp som var så stort att jag kunde gå in i det, och till lunch åt vi bara sådant som jag gillade men inte så mycket att jag blev illamående. Senare kom jag att lära känna Josie väldigt väl. Hon var vän till min pappa, de hade träffats på Kuba och efter skilsmässan blev hon min styvmor, hans andra fru.
   Mamma återhämtade sig. Hon var tvungen. Hon hade ju Brent att ta hand om, och större delen av tiden också mig. Jag tror att jag bodde hos pappa och Josie medan mamma installerade sig i det hus där hon tänkte bo resten av livet. Jag minns inte att jag var där med Brent förrän han var stor nog att sitta i sin barnstol.
   Mamma gick tillbaka till sitt gamla jobb vid teatern. I början arbetade hon kanske som frivillig, som hon gjort förut, men när jag väl började skolan hade hon ett riktigt jobb med lön och uppgifter året om. Hon var administratör. Teatern överlevde olika upp- och nergångar och den existerar fortfarande.
   Neal trodde inte på begravningar, så han kom inte på Caros. Han såg aldrig Brent. Han skrev ett brev – det fick jag veta långt senare – där det stod att eftersom han inte tänkte ikläda sig fadersrollen var det bäst för hans del att dra sig undan redan från början. Jag nämnde aldrig honom för Brent, för jag trodde att det skulle göra mamma upprörd. Också för att Brent visade så få tecken på att vara lik honom – lik Neal – och istället hade så mycket av pappa att jag verkligen undrade vad som pågått vid den tid då han avlades. Pappa har aldrig sagt något om det och skulle aldrig göra det. Han behandlar Brent på samma sätt som han behandlar mig, men han är den sortens man som skulle göra det i alla fall.
   Han och Josie har inte fått några egna barn, men jag tror inte att det gör dem något. Josie är den enda som någonsin talar om Caro, och inte ens hon gör det särskilt ofta. Men hon säger att pappa inte lägger skulden på mamma. Han har också sagt att han måste ha varit en riktig tråkmåns när mamma ville ha mer spänning i livet. Han behövde en rejäl omskakning, och det fick han. Det är ingen idé att sörja över det. Utan omskakningen skulle han aldrig ha hittat Josie, och de två skulle inte ha varit så lyckliga som de är nu.
   »Vilka två?« kan jag säga bara för att retas, och då svarar han ståndaktigt: »Josie, Josie och jag förstås.«
   Jag kan inte få mamma att minnas någonting av det, och jag låter henne vara. Jag vet att hon har kört längs den väg där vi bodde och konstaterat att den är ganska förändrad, med den sortens trendiga hus som man ser nu, resta på improduktiv jord. Hon har nämnt saken med det lätta förakt som sådana hus väcker hos henne. Jag har själv åkt längs den vägen men inte sagt det till någon. Allt detta förträngande som sker i familjer nuförtiden förefaller mig vara ett misstag.
   Till och med där grustaget låg står nu ett hus, och marken under det är utjämnad.

   Jag har en partner, Ruthann, som är yngre än jag men något klokare, tror jag. Eller i alla fall mer optimistisk när det gäller att jaga bort mina demoner. Jag skulle aldrig ha tagit kontakt med Neal om det inte varit för att hon uppmanat mig. Länge hade jag förstås ingen möjlighet och absolut ingen tanke på att ta kontakt. Det var han som till slut skrev till mig. Ett kort gratulationsbrev efter att han sett min bild i Alumni Gazette. Jag har ingen aning om varför han råkade läsa Alumni Gazette. Jag hade fått en av dessa akademiska utmärkelser som betyder något i en begränsad krets och föga någon annanstans.
   Han bodde bara sju, åtta mil från den plats där jag undervisar, vilket också råkar vara där jag gick på college. Jag undrade om han hade funnits där hela tiden. Så nära. Hade han blivit akademiker?
   I början hade jag inte för avsikt att besvara brevet, men jag berättade om det för Ruthann och hon sa att jag borde fundera på att skriva tillbaka. Så till sist skickade jag ett mail och vi bestämde att träffas. Jag skulle möta honom här i stan, på en så föga hotfull plats som universitetets cafeteria. Jag intalade mig att om han verkade outhärdlig – jag vet inte vad jag menade med det – kunde jag bara gå rakt förbi.
   Han var kortare än förr, som vuxna vi minns från barndomen för det mesta är. Håret var tunt och mycket kortklippt. Han beställde en kopp te åt mig. Själv drack han också te.
   Vad sysslade han med?
   Han sa att han undervisade studenter inför avgångsproven. Han hjälpte dem också att skriva uppsats. Ibland skrev han själv uppsatserna. Naturligtvis tog han betalt.
   »Man blir inte miljonär på det, den saken är klar.«
   Han bodde i ett kyffe. Eller ett halvt respektabelt kyffe. Han gillade det. Han köpte kläder på second hand. Det var också okej.
   »Passar mina principer.«
   Jag gratulerade honom inte till något av det, men i sanningens namn tror jag inte att han väntade sig det heller.
   »Förresten tror jag inte att min livsstil är så intressant. Jag tänkte att du kanske ville veta vad det var som hände.«
   Jag fick inte fram ett ord.
   »Jag var hög«, sa han. »Och dessutom kan jag inte simma. Det fanns inte så många simbassänger där jag växte upp. Jag skulle också ha drunknat. Var detta vad du ville veta?«
   Jag sa att det egentligen inte var honom jag undrade över.
   Sedan blev han den tredje person jag frågat: »Vad tror du Caro hade tänkt?«
   Terapeuten hade sagt att vi inte kunde veta det. »Troligen visste hon inte själv vad hon var ute efter. Uppmärksamhet? Jag tror inte att hon tänkte dränka sig. Hon ville kanske dra uppmärksamheten till hur hon mådde.«
   Ruthann hade sagt: »Få din mamma att göra som hon ville? Få henne att skärpa sig och inse att hon måste gå tillbaka till din pappa?«
   Neal sa: »Det spelar ingen roll. Hon trodde kanske att hon kunde simma bättre än hon kunde. Kanske visste hon inte hur tunga vinterkläder kan bli. Eller att det inte fanns någon som var i stånd att hjälpa henne.«
   Han sa till mig: »Slösa inte bort tiden. Du går väl inte omkring och tror att om du bara hade skyndat dig, gör du det? Du försöker väl inte ta på dig skulden?«
   Jag sa att jag hade funderat på det han nu sa, men nej.
   »Knepet är att vara lycklig«, sa han. »Oavsett vad. Försök med det bara. Du kan. Det blir lättare och lättare. Det har inte med omständigheterna att göra. Du kan inte ana hur skönt det är. Acceptera allt, så försvinner det tragiska. Eller det tragiska lättar i alla fall, och du bara finns, du går din väg med lätta steg.«
   Adjö.

   Jag förstår vad han menade. Det är verkligen den rätta vägen. Men i mitt huvud springer Caro hela tiden mot vattnet och kastar sig ut, som i triumf, och jag står kvar och väntar på att hon ska förklara, väntar på plasket.

   Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki