Fandom

Svenskanoveller Wiki

Gud som haver, friskt humör

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Bengt af Klintberg

DET MAN MINNS bäst från sin barndom är nog allt det som upprepades gång på gång. Till exempel ritualen när jag och mina småsystrar skulle gå till sängs på kvällen.
   Först skulle vi klä av oss och lägga kläderna snyggt på stolen vid sängen och ta på oss pyjamasen. Därefter skulle vi i tur och ordning tvätta händer och ansikte och borsta tänderna. Sedan var ögonblicket inne för godnattsagan. Det var mamma som läste: Kattresan, Sagan om den lilla lilla gumman, Tomtebobarnen. Det vi längtade efter att få höra var de ruskiga partierna, som fick mina småsystrar att trycka sig närmare mamma.
   »Schas, katta!«
   Mamma kunde verkligen konsten att läsa sagor. Vi skrattade för full hals, uppjagade och lättade på samma gång. Fast vissa ord kunde ge upphov till mångårigt grubbel, som Kattresans »En gubbe kom med näsa blå, han var klädd i kalikå«.
   Gubbar med blå näsor såg man ju ibland ute på trottoarerna, men vad var kalikå? Mamma visste inte riktigt. Jag kunde själv se att han hade en grön jacka, men om det var den som var kalikå eller hatten eller byxorna, det fick jag aldrig riktigt klart för mig.
   När sagan var färdigläst och vi hade krupit ner i våra sängar, avlöstes mamma av pappa. Nu skulle vi läsa aftonbön. Pappa stod vid dörren och läste de välbekanta orden i ett ganska raskt tempo och med markerad rytm. Rytmen förstärktes ytterligare av att han stampade takten med ena foten mot golvet.

   Gud som haver barnen kär,
   se till mig som liten är.
   Vart jag mig i världen vänder
   står min lycka i Guds händer.
   Lyckan kommer, lyckan går,
   den Gud älskar lyckan får
   Amen.


I många familjer lästes säkert orden på ett innerligare sätt, mera högtidligt och begrundande. Men i vår familj läste vi dem alltså med fart och kläm, och det fungerade bra, det med. Sedan ljuset släckts dröjde det inte många minuter förrän vi alla tre sov djupt.
   Långt senare har det slagit mig att vi läste aftonbönen i samma tempo och med samma betoningar som den kända hejaramsan:

   Heja Sverige, friskt humör,
   det är det som susen gör!


Det var egentligen bara när vi läste aftonbönen som Gud fördes på tal i vår familj. Vi gick aldrig i kyrkan på söndagarna; då åkte vi ut till landet. Mina morföräldrar gick däremot troget i högmässan i Hedvig Eleonora och lyssnade på prosten Bergmans predikningar.
   Mormor övertalade en gång mina föräldrar att lämna mig ett par timmar i söndagsskolan, bara på prov. Kanske hoppades hon att lärarinnan, som hon kände, skulle så ett frö i min barnasjäl, ett frö som skulle gro. Efteråt sa jag till mina föräldrar att jag inte ville gå dit flera gånger, och det slapp jag också. Det hade känts instängt, de andra barnen hade varit tysta och försagda, lärarinnan hade talat till oss med en jamande stämma som en katt, alldeles för milt. Utan fart och utan kläm.
   Det jag hade lärt mig om Gud genom att läsa aftonbön var att han tyckte om små barn, deras lycka stod i hans händer. Alltså måste han ha händer. Men i övrigt var min bild av honom utan konkretion. Jag har inget minne av att mina föräldrar gjorde något för att förtydliga den. I själva verket har jag inte en aning om varifrån den kom, den föreställning som jag hade som barn: att Gud finns överallt men att man inte kan se honom.
   Gud finns överallt! Det betydde att han omgav mig från alla håll, var jag än befann mig, att ingenting som jag gjorde undgick honom. De första gångerna jag snattade godis som min mamma gömt i ett skåp i serveringsrummet kändes det lite oroligt att ha Gud som åskådare. Men inget hände, han tyckte antagligen att en lakritsbåt inte var något att bråka om. Guds osynliga närvaro måste ändå ha sysselsatt mina tankar, för när vi senare hade rolig timme den sista lördagslektionen i Engelbrekts folkskola var det här en av de historier jag berättade för klassen:
   »Det var en pojke som frågade prästen ifall Gud fanns överallt. — Ja. — Finns han på min cykel? — Ja. — Tji fick du, för jag har ingen cykel!«
   Vid det tillfället hade inte heller jag någon cykel, och det kan ha varit min intensiva längtan efter en cykel i förening med religiöst sökande som fick mig att berätta just den historien. När jag till sist fick en röd pojkcykel av märket Nordstjernan var det den dittills lyckligaste dagen i mitt liv.
   Så här i efterhand är jag osäker på om det verkligen var den historien jag berättade på roliga timmen. Det kan också ha varit den här:
   »Det var en präst som cyklade utan att hålla i styret. Då sa polisen: Du får inte cykla utan att hålla i styret! — Gud styr åt mig, sa prästen. — Det är förbjudet att åka två på samma cykel!«
   Jag kan inte säga när jag slutade tro på Gud. Kanske var det när vi i skolan fick lära oss att människan hade utvecklats under årmiljoner, att vi härstammar från apan. Men aporna kom inte till himlen efter döden, lika lite som kor och fiskar och flugor. Gudstron var bara till för oss människor, det var bara vi som hade en odödlig själ. Det kändes orättvist, och jag började förstå att Gud var något som vi människor hade hittat på.
   Men även om Guds närvaro i fyrarummaren på Runebergsgatan i stort sett inskränkte sig till att vi läste aftonbön, så innebar det inte att min barndom var i avsaknad av högtid och mystik. Tvärtom, när vintermörkret sänkte sig över Stockholm och julstjärnor hängdes upp i fönstren och lucior och jultomtar gjorde entré kunde upplevelserna bli överväldigande. Jag kommer aldrig att glömma det som hände Luciadagen 1945. Då var jag nästan sju år gammal.
   Tidigt på morgonen väcktes mina systrar och jag av Ingrid, vårt nya hembiträde. Ingrid var en blond, aningen fyllig sörmländska i tjugoårsåldern. Nu lutade hon sig över våra sängar och viskade åt oss att kliva upp, vi skulle lussa för pappa och mamma! I köket hade hon gjort i ordning en bricka med kaffe och lussekatter. Vi såg på när hon tände stearinljusen som stack upp ur luciakronans krans av mörkgrönt lingonris. När hon satte kronan på huvudet var det som om hon förvandlades. Hennes hållning blev rak och stolt, håret fick guldglans. Ljuslågorna vajade sakta när hon skred genom den mörka hallen mot pappas och mammas sovrum med brickan framför sig och oss barn tätt efter. Vi öppnade dörren till sängkammaren och klämde alla i med »Sankta Lucia«.
   När sången och lussandet var över ville Ingrid ställa sig i fönstret i matsalen, så att charkuteristen i Eriksbergsboden mitt över gatan skulle se henne i all hennes prakt. Han och Ingrid hade blivit goda vänner. Jag hade fått följa med när Ingrid handlade mat, och då hade de två alltid så mycket att prata om, och Ingrid skrattade åt allt han sa, fastän det inte var det minsta roligt.
   Det som sen hände gick mycket fort. En stor gul eldslåga klättrade hastigt uppför den vita tyllgardinen vid fönstret. Från ingenstans kom pappa farande och slet ner hela gardinen på golvet och trampade på elden. I samma ögonblick svimmade Ingrid och föll ner på golvet. Det var första gången jag såg någon svimma, och det skulle dröja länge innan jag gjorde det igen. Jag visste inte ens att man kunde svimma och att det fanns ett ord för det. An i dag kan jag se framför mig hur hennes rosiga kinder bleknade, hur blicken vändes uppåt och kroppen i den vita nattskjortan vacklade och föll med sådan fart att luciakronans lågor fladdrade till och slocknade.
   Mamma skyndade ut i köket efter vatten och stänkte det i Ingrids ansikte, och efter några sekunder öppnade hon ögonen.
  — Jag svimmade, viskade hon, och jag nickade tyst. Det var alltså det hon hade gjort när hon föll. Svimmat.
   Längre fram på dagen, då jag var i skolan, bröt det ut ett våldsamt snöoväder. Snön föll så tätt att jag bara såg ett par meter framför mig när jag gick hem efter den sista lektionen. När jag kom hem kröp jag upp i barnkammarfönstret och tittade ut över Runebergsgatan. Det hade börjat skymma, snöflingorna som virvlade i luften blev allt svårare att urskilja. Bara under den runda vita gatlyktan som hängde i sin stålwire mitt över gatan såg man dem tydligt, de svärmade upp och ner som självlysande insekter. En man med svart paletå och svart persianmössa djupt nertryckt på huvudet passerade alldeles nedanför mitt fönster. Hans kraftiga näsa, blåröd i iskylan, stack fram ur det svarta. Jag följde honom med blicken tills han inte längre gick att urskilja i snön som föll.
   Hade gubben varit klädd i kalikå? Det var frågan.
   Till middagen hade snöovädret upphört. Ingrid hade återhämtat sig efter sin svimning och ville se luciatåget. Hon frågade min pappa och mamma om jag fick följa med, och det fick jag. Hand i hand gick vi upp till Valhallavägen. Många människor var på väg åt samma håll som vi. Det dundrade och gnisslade mot gatstenen när stora snöplogar körde förbi. En vit måne lyste på himlen.
   Det hade redan samlats täta led av människor på båda sidor om kortegevägen, men vi lyckades hitta en plats där jag inte hade några vuxna framför mig. Efter en stund kom två poliser sakta åkande på sina motorcyklar, och jag kände hur spänningen steg. Nu kommer luciatåget!
   Fast på de första vagnarna som körde förbi fanns varken lucia eller tärnor. På en av dem trängdes en hel skolklass med pojkar som blåste i trumpeter och klarinetter. Sedan kom en vagn med stjärngossar i vita nattskjortor och strutformade vita mössor med guldstjärnor. De sjöng »Staffan stalledräng«, och en av dem svängde på en stång med en stor lysande stjärna upptill. Sedan kom Josef och Maria och barnet i krubban.
   Men där! På vagnen som kom allt närmare satt hon på en hög tron, Lucia! Hon log och vinkade, ljuskronan på hennes blonda hår lyste, hon var klädd i en varm vit fårskinnspäls och fyra pager stod nedanför hennes tron och höll i hennes långa vita släp. Runt omkring mig jublade människorna. Jag vinkade som en galning, men jag tror inte att hon såg mig. Sedan kom ännu fler vagnar med Lucias tärnor och en stor julbock av halm och tomtegubbar med glimmande lyktor. Och så var hela luciatåget över.
   När Ingrid och jag kom hem låg mina småsystrar och sov. Snart sov jag också, och det var inte förrän nästa morgon som jag kom på att jag inte hade läst aftonbön innan jag somnade.
   Nästa dag lekte mina småsystrar och jag en ny lek. Svim-Lucia. Vi turades om att sätta luciakronan med dess slocknade ljusstumpar på huvudet, gå fram till fönstret och falla ner på golvet. Vi hade velat stänka vatten också, men det fick vi inte för Ingrid.

Ur Rebecka och tigern, Atlantis 2001.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki