FANDOM


Av Mats Kempe

DET SLÅR MIG att jag borde haft en gåva. Nånting med mig. Om inte till Martin så ändå till Sara. Hon borde fått nåt, nån present, och jag går en omväg i kvarteren. Kikar över staketen, häckarna, in i trädgårdarna som är små men trivsamma — och husen, enplans funkisvillor i ljusa färger, gula, gråvita, något blått, ett annat pistaschgrönt, knappast avsedda för stora familjer och då tänker jag på det, har aldrig tänkt så förr, Martin och hans flicka kanske inte vill ha barn. Tidigare har jag bara tagit det för givet. Hon heter Sara, är väldigt söt, snygg, jag är glad för Martin, men varför har dom köpt detta lilla hus, lagt ut en massa pengar, om dom tänkt bli fler och sen måste flytta. Dom har inte sagt nåt, aldrig ens antytt, och jag skulle vilja fråga, vilja tala om hur det var när Martin föddes, när han var liten, hur alla människor ... borde — eller hur jag önskar att alla ... fick uppleva det som jag har känt. Hur det, i efterhand, är det enda som räknas. Verkligen betyder nåt. Sättet jag ska säga det — jag vet inte, har inte kommit på, formulerat det färdigt, och jag kan inte smyga längre, risk att dom ser mig från trädgården, jag går på parallellgatan och klockan är ganska mycket, över två. Jag skyndar mig längs den svarta nylagda asfalten, det är ett fint område och jag tänker att den första stunden är den som är värst, jag har ju träffat Saras föräldrar förut, det är som om vi måste lära känna varandra på nytt varje gång vi ses. Jag vet inte varför, det är nog lika mycket mitt fel, jag blir osäker på om jag minns deras namn rätt, har aldrig riktigt förstått vad det är han sysslar med, Mårten. Och Christin ... a, nej, bara Christine, försöker memorera med outtalat e. Och Martin har fått det fint, blommor i stora urnor står på förstubron, det är Sara som är så flink med växter, som har det nästan som sin hobby, och jag tror att hon kommer få trädgården väldigt fin. Men det dröjer innan dom kommer till dörren, öppnar, och jag tvekar innan jag åter ringer på, bultar lätt med handen mot det räfflade dörrfönstret och då kommer Martin. Jag skymtar honom suddigt genom det gulfärgade glaset, hör honom prata, hög röst, men inga urskiljbara ord, han fortsätter sitt samtal på håll, med dom övriga gästerna, har bara gått för att öppna. Och han stannar av, en sekund vid dörren, kanske inväntar han svar från nån inne i rummet. Han dröjer med dörrvredet, kommer ur takt, och jag får liksom hålla inne med reaktionen, den äkta hjärtlighet jag vill visa honom, och när låscylindern så äntligen klickar till kommer det liksom mitt i min inandning.
  — Tjenare, pappa. Tjenare, hej. Kom in.
   Och vi skakar hand redan vid tröskeln, jag noterar hans nya frisyr. Jag vet inte om den är medveten eller om håret bara har blivit längre, att han inte har hunnit klippa sig, men innan jag hinner skämta med honom om det går han åter in i vardagsrummet till dom andra gästerna. Jag står vid källardörren, stöder mig mot elementet medan jag snör upp skorna, sinkar mig själv avsiktligt genom att göra det överdrivet ordentligt, försöker lyssna mig till vad dom talar om. Kan höra Mårtens röst, sedan Christ ... ines ..., så heter hon, outtalat e, och jag hör Martin säga att dom kanske ska äta, att det är dags. Och det får mig att släppa skorna, rätta till strumporna och skynda mig dom sista stegen in. Vad roligt att ses ... trevligt, ändrar jag mig till och jag tar Mårtens hand i min, han har ett fast handslag och jag försöker trycka till, visa att jag har detsamma. Christine ... säger jag, mest för att memorera, men det blir ändå liksom fel, för jag sträcker min hand mot henne men hon reser sig, för hon har väntat sig ett famntag och när jag förstår hur hon tänkt har hon redan ändrat sig och hon tar min hand medan jag försöker lägga min ärm runt hennes axlar och rörelsen stannar liksom av, blir halv och ryckig, och jag säger att dom ser friska ut. Att dom ser fräscha ut efter sommaren.
  — Ja, det har ju varit ett fantastiskt väder.
   Och Mårtens blick söker sig mot Sara, Sara som jag glömt att hälsa på. Sara, säger jag.
   Vi brukar alltid kramas och jag sträcker mig emot henne, vi har bordskanten emellan oss och omfamningen blir ... märklig, ansträngd och jag letar efter en stol att sätta mig på. Martin har en hurtig glädje över sina rörelser, han återvänder från köket, har en grytlapp i ena handen, en trägaffel i den andra, och han föreslår att vi ska sitta ute. Han är sig inte riktigt lik.
  — Det är ju fortfarande så varmt ute, säger han.
   Och dom andra reser sig, Sara, hennes föräldrar, rättar till sina kläder och jag ser att dom har behållit skorna på sig så jag skyndar mig ut, småspringer bort till tamburen, försöker snabba mig men har svårt att få snörena att fästa till knutar och när jag återvänder har dom redan satt sig i plaststolarna på altanen. Och jag säger att jag inte tänkt, att jag tagit av mig skorna, trodde att vi skulle vara inne, men att, när, jag menar vädret är så, ja, fantastiskt, att det är klart att vi ... ska ... Jag tystnar och dom ler, ler mot mig, men säger ingenting, jag känner en hand mot min axel, Martin har närmat sig bakifrån och han föser mig lätt mot en av dom lediga stolarna. Jag tänker att lugna dig, jag klarar mig, tänker att allt är vitt, porslinstallrikarna, plastmöblerna, dom vikta servetterna.
  — Vad vill ni ha att dricka? säger Martin. Vi har öl, vin. Mårten, du vill ha öl.
  — Jag tar gärna ett glas vin, säger Christine.
  — Pappa? Vichyvatten? Måltidsdricka? Vi har äpple, citron ... apelsin.
   Och jag svarar Martin att vilket som, men visst, vichyvatten går bra. Och han försvinner, Sara följer honom och vi föräldrar sitter tysta på den klinkersklädda altanen tills Mårten säger:
  — Det blir hemskt fint när dom får bort det här.
   Och han pekar på en hög med bråte som ligger bortom komposten, gamla plankor, gulmålade brädor sticker ut under en grön presenning.
   Sara återvänder med maten, stiger ut genom glasdörren, ställer en järnkarott på ett korkunderlägg mitt på bordet och Martin bär flaskorna på en bricka, placerar ut dryckerna vid våra tallrikar. Och vi tar, med sleven, den lite rinniga rätten, först Christine, sedan jag, dom andra, och vi äter, det är en köttgryta, med potatis och nån orientalisk eller arabisk krydda. Det är gott och jag säger det, det är väldigt gott och att jag gärna vill ha receptet, jag råkar se på Sara när jag säger det, av en händelse, inte avsiktligt.
  — Men det är Martin som lagat det, svarar Sara nästan argt.
   Det var inte så jag avsett det, jag sa det till dom båda, inte till Sara specifikt, men Christine skrattar glatt, kanske överslätande, även Mårten fnissar roat och jag tänker att jag ska säga nåt som rättar till, men den rinniga såsen är svår att samla upp och få att stanna på gaffeln, koncentrationen räcker liksom inte riktigt för det jag vill ha sagt, tungan klistras mot gommen av den starka maten, den främmande smaken, och samtalet tar fart i en alldeles ny riktning. Det är badrummet som ska byggas om och Mårten talar med Martin om hur det ska göras och Martin nickar nästan överdrivet uppmärksamt, men jag vill inte bli irriterad.
   Mårten har hjälpt dom mycket, har lärt Martin, och jag är glad för det, tacksam, och jag tänker att jag vill säga det till Mårten. Innan måltiden är slut ska jag säga det på ett hövligt sätt, så han förstår vad det betyder även för mig, att jag inte kan sånt själv och därför inte kunnat lära Martin. Men ni kommer att få det fint är det enda jag säger och det bryter inte in i deras diskussion. Bara Sara fångar upp det och hon ler, ser på mig, och för att bryta vår ordlösa ögonkontakt smuttar jag på mitt glas med vichyvatten, det är kallt, men starkt kolsyrat och jag dricker försiktigt för att inte få hicka, det är redan fint, förtydligar jag för henne. Christine följer stumt men intresserat Martins frågor och Mårtens svar och när samtalet som främst kretsar kring avloppet slutligen avtar, ebbar ut, säger jag det äntligen, det jag tidigare skulle ha sagt, det var gott det här, Martin. Jag menar grytan, men jag tar inget mer och dom andra har fortfarande kvar på faten. Jag fastnar med blicken i Mårtens rökfärgade glasögon, dom ändrar nyans efter ljusets styrka och här ute, här på altanen är dom helt bruna. Och det blir Christine som bryter den dröjande tystnaden, som undrar om potatisen till grytan är den dom köpte i Skåne, om dom fortfarande har kvar, dom var alla fyra nere under sommaren, besökte Martins mamma, min förra fru, i Ljunghusen. Dom bor där, Käthe och hennes man, har en stor egendom, nåt herrgårdsliknande, och Christine fortsätter att prata om en utflykt dom gjort, en kyrka dom besökt, eller kanske ett herresäte, jag hör inte på så noga. Mårten säger att han har kort hemma som dom inte sett, som han glömde att ta med, men att det får bli nästa gång, kanske om Sara och Martin kommer förbi i veckan, kanske stannar på middag och jag säger att Skåne är underbart, framför allt på sommaren men att vintrarna kan vara bistra, och Christine tar vid, fortsätter i nästan föreläsande ton att det är blåsten, den slaskiga snön, men att vintern inte alls är lika långvarig, lika utdragen som här i Stockholm, och jag säger att det är det jag menar, att det är det jag försöker säga och även hon ursäktar sig, att hon bara velat instämma, och Sara börjar samla ihop tallrikarna. Vi har alla ätit klart nu och Martin frågar om han kan hjälpa till med kaffekoppar, men sitt du, svarar Sara och jag säger det igen, det var verkligen gott, det här, Martin, och han nickar mot mig och ler. Vi lutar oss bakåt, pustar, skrattar åt våra vällustiga ljud. Mårten slår sig själv för magen, klatschar handflatan mot skjorttyget och Christine låtsas skämmas, säger åt Mårten och lyfter grytan i handtagen, försvinner för att hjälpa Sara inne i köket.
  — Nu djävlar är det grabbsnack som gäller. Kan ni några fräckisar?
   Det är Mårten som skojar och Martin skrattar. Jag med, men det är okänd mark för mig, att vara vågad tillsammans med Martin, jag väntar, avvaktar, sitter tyst och Mårten börjar vrida på korkunderlägget.
  — Det är något märkligt ... kinesiskt mönster, säger han. Som ett evighetsmönster.
  — Vi köper dom i Vällingby, svarar Martin.
   Och det känns lugnande, nästan som om en liten fara är över. Dom är fina — häftiga, säger jag.
  — Ja, lite speciella, instämmer Mårten och lägger underlägget åter på sin plats.
   Det är små hembakade kakor som Christine ställer ner på bordet, kakor som Sara själv bakar, jag har ätit dom tidigare vid ett tillfälle och jag slår en skvätt mjölk i kaffekoppen som Sara räcker mig. Sen sitter vi samlade igen, talar om vad som måste göras i trädgården, städningen inför hösten, hur Sara och Martin bör göra med löven när dom faller. Om dom ska räfsas eller få ligga kvar och jag är osäker på vad dom egentligen kommer fram till, men när de slutligen verkar överens så reser sig Martin oväntat, som om han blivit stött — eller ska han till toaletten? — lämnar oss vid bordet, jag tycker han tittar på klockan, går in genom altandörren och dom andra tystnar. Så börjar Sara och hennes mamma, Christine, svagt men liksom förtroligt att samtala, om krukväxter, som blommar när man ger dom mindre vatten, och jag vänder mig till Mårten. Mårten ser tankspridd ut, kisar tomt mot den räfflade bordsskivan. Sen vänder han sig mot Christine, Sara, väljer att ta sig in i deras samtal, nu om rosor, han provar ett skämt och dom skrattar artigt, snällt, kanske överseende, och jag ler, ler med dom, ett, två, tre, kramar hårt i stolskarmarna innan jag reser mig, går efter Martin in i huset, drar försiktigt igen altandörren efter mig. Han står i vardagsrummet. Vad gör du? Han har fjärrkontrollen i handen, trycker, bilden liksom studsar mellan utsändningarna och varje gång försvinner ljudet med ett litet poh för att sen gradvis tona upp och det växlar hastigt mellan musik och olika språk.
  — Det har varit Formel 1 , jag måste kolla hur det gick.
   Och han söker även på text-TV, jag säger jag ska gå, jag måste nog kila nu.
  — Är det säkert..? Vad synd. Varför kan du inte stanna en stund till?
   Nä, men jag tror jag måste röra mig.
  — Men du går väl på mötena nu, farsan?
   Ja, för sjutton. Det är klart jag går. Och det jag säger är sant men det låter ändå som jag ljuger. För fan lägger jag till och skrattar men får det inte att låta äkta. Och Martin ser på mig. Jag sänker axlarna, stannar liksom av. Men han nickar. Och då säger jag det, rösten blir grov, bryter fram, ett helt annat tonläge:
  — Det är det finaste som finns, att få barn, det största som har hänt, mig, när du föddes, jag menar verkligen att — det vill jag att du, du och Sara tänker på, funderar över.
   Och jag håller min hand, handflatan, framför mig, ut från kroppen, i brösthöjd, som en sångare. Kanske för att jag lättare ska få luft, få stadga i rösten, kanske för att orden ska få större tyngd av denna gest. Men sen lämnar jag honom, tittar honom inte i ansiktet. Bara vänder mig bort, fortsätter ut i tamburen. Jag vill att han ska se mig. Följa min rygg med blicken. Inte släppa mig. Aldrig. Och jag hör att han inte ändrar nåt på TV:n. Det är samma kanal, samma låt som spelar, svag popmusik, och jag kan höra den monotona melodin ända ut i tamburen, nej, han har inte höjt fjärrkontrollen och musiken försvinner först när ytterdörren slår igen. Ett dovt klick och jag står ute på stentrappan, ut mot den ny-asfalterade gatan, ser stenkrusen bredvid mig med petuniorna som fortfarande blommar, vita, ljust rödspräckliga, och jag tänker på att det är Sara som har planterat dom, Martins flickvän, som är så förtjust i växter.

Ur "Saknar dig sällan så mycket som nu", Norstedts 2001.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki