FANDOM


Av: Birger Vikström


   PÅ HÖSTEN NITTONHUNDRAFYRTIOFYRA sökte jag mej från en torvmosse i Småland till Göteborg. Jag hade hört att Göteborg var en vacker stad och jag visste att den var Sveriges näst största. Alltså ansåg jag att den kunde vara värd att besöka och bese. Jag hade en del pengar med mej och så länge de räckte var Göteborg en vänlig och gemytlig stad. När pengarna tog slut hårdnade trottoarerna och regn drev in över staden från Nordsjön. Jag började vantrivas och tänkte som så att svältdöden är en otrevlig död och gick därför till arbetsförmedlingen för att skaffa jobb.
   Jag hemsökte skogsavdelningen på Göteborgs arbetsförmedling. Inkommen i väntsalen fann jag att två olika dörrar fanns att välja på för de arbetssökande. På den ena dörren stod:
   Avdelning för vana huggare.
   På den andra:
   Avdelning för huggarkurser.
   Jag såg en och annan ensam stackare försvinna in genom de vana huggarnas dörr medan det stora flertalet gick in genom dörren till huggarkursavdelningen. Jag sällade mej till de få, jag gick in genom dörren till de vanas arbetsförmedling. Jag hade ju växt upp i en stenig norrlandsby där det sociala anseendet var beroende av hur många träd man mäktade hugga på en dag. Jag kunde med rätta kallas en van skogsarbetare.
   Det fanns arbete. Det fanns övernog med arbete. Skogsbolag och enskilda, alla ropade till himlen efter huggare. Men sedan jag väl fått klart för mej att det överallt i landet fanns träd som väntade på huggare, så utspann sej en bedrövlig dialog mellan mannen bakom disken och mej. Det var tjänstemannen som frågade och det var jag som svarade:
   —Har ni sängkläder?
   —Nej.
   —Har ni kokkärl och verktyg?
   —Nej.
   —Har ni pengar?
   —Nej.
   Det var nog. Tjänstemannens frågor hade tillfullo uppenbarat för mej vidden av min misär och jag gick bedrövad ut som den rike mannen gjorde i bibeln.
   Väl ute i väntrummet satte jag mej på en bänk för att övertänka min situation. Den tedde sej inte precis guldsömmad. Jag befann mej i en hård och regnvåt stad utan husrum, utan pengar, utan sängkläder och verktyg. Jag tänkte romantiska tankar om mat och pengar och sa, liksom för att något säga, till en arbetssökande som satt bredvid mej:
   —Dom där huggarkurserna, va ä de för nånting?
   Jag fick veta allt jag behövde veta om huggarkurser. Sedan gick jag utan tvekan in på huggarkursförmedlingen och lämnade fram ett förmedlingskort på vilket jag var kallad diversearbetare.
   —Har ni huggit förut? frågade mannen som skötte förmedlingen.
   Jag svarade nej och saken var klar. Jag hade sällat mej till de bedragare av vilka samhället redan förut var överfullt och min framtid var ordnad. På kortare tid än tio minuter fick jag en tågbiljett till Dalarne och alla upplysningar jag kunde behöva för att hitta fram dit jag skulle. Man bemötte mej sannerligen på ett förträffligt sätt och jag kände mej mycket tacksam mot de visa män som ordnat med dessa kurser. Det enda krav man ställde för erhållande av anställning och respengar var en djup okunnighet om hur det arbete utfördes som man skulle syssla med. Sådana krav är alltid lätta att uppfylla.
   
   På kvällen reste jag. Dagen därpå var jag framme i en barack och inskrevs av en instruktör i rullorna. Han var alltså den som skulle lära mej hugga och han hälsade mej välkommen och gav mej verktyg. Han instruerade mej om hur jag skulle använda verktygen och jag lyssnade noga som den gör vilken vill lära något. På det hela taget var jag nöjd med alltsammans. Möjligen kunde jag ha haft orsak att klaga över verktygens beskaffenhet, sågbågen till exempel var gammalmodig och otymplig och yxan var för tung, men man bör ju inte visa sej otacksam när man får saker till låns.
   När jag vistats i baracken en vecka började jag förstå en del som förut tett sej dunkelt. När jag vistats två veckor i baracken tillhörde jag närapå kursens veteraner. På den tiden hade fem man slutat och ersatts med fem nya. Veteranerna, de som vistats i baracken längre tid än jag, var fyra stycken. Det var Anders, en underlig och tystlåten figur som inte syntes ha större krav på livet än att få ordentligt med vitpeppar och senap till maten. Det var Sven, en yngling från Göteborg, som trots sin ungdom insett visheten i Predikarens ord att allt till slut blott är jagande efter vind. Alltså jagade han varken efter vind eller efter träden i skogen. Han var lat. "Sänkhåven" kallades den tredje av veteranerna. Hans riktiga, borgerliga namn fick jag aldrig riktigt klart för mej, han kallades "Sänkhåven" och ingenting mer. Han var stor och bred och hade tänder som en häst ehuru möjligen något vitare. Lättjan hade han gemensam med Sven och alla instruktörens förmaningar tog han med ro. Den fjärde veteranen var en före detta luffare som sade sej heta Nilsson. Han hade varit längsta tiden i baracken, inte mindre än två månader, något som för mej blev mer och mer imponerande ju större insikt jag fick i huggarkurstillvaron.
   —Jag ä för gammal nu att gå på luffen, brukade Nilsson säga ibland som en sorts ursäkt för att han stannat så lång tid i baracken.
   Varje kväll berättade han episoder från sitt liv ute på vägarna och ibland undrade jag över hur han kunnat hinna med så mycket på de sextio år han levat. Men kanske ljög han en del för att roa oss andra. I skogen gjorde han inte stort väsen av sej. Han högg till maten och snuset och fick på så sätt varje dag över de två kronor som staten betalade i omskolningsbidrag. En gammal landsvägstramp var han, och nu hade staten funnit det lämpligt att lära honom att hugga ikull skog ty det var ont om bränsle i landet. Enligt min mening hade man dock gjort ett misstag med den där gubben. Han var ju snart mogen för själatåget men nu skulle han få lära sej ett yrke innan han slutgiltigt lämnade in sina pinaler och begav sej till himmelens luffarstråk.
   Dessa fyra var veteranerna, jag blev den femte. Jag lade på hullet och mådde väl. Jag högg inte mycket, inte mer i varje fall än att jag mycket väl kunde tagas för en ovan huggare. När instruktören gick sin dagliga rond försökte han visserligen hjälpa mej, liksom alla de andra, till ett bättre resultat genom att påpeka olika finesser i jobbet, men instruktionerna ville inte leda till bättre arbetsresultat. När så skogvaktaren någon dag kom smygande mellan träden såg man tydligt på honom att han var missbelåten men han kunde ju ingenting säga ty vi höll ju på att lära oss hugga allihop.
   Nu berodde väl också bristen på arbetslust i gänget på skogen. En lång och kvistren tall är härlig, får man se en sådan stämplad då får man också lust att hugga den. Men en gran med bara kvistar och ingen stam kan inte göra någon huggare glad. Och vad som var stämplat i denna huggning, det var en och annan risgran, någon stackars tall som stannat i växten, en björk här och en björk där och ingenting mer. Bolagsgubbarna hade väl räknat ut att vi, som i alla fall i viss mån underhölls av staten, skulle utnyttjas till att rensa bort alla möjliga misslyckade växter från deras skog. Följden var att vi mest av allt övade vår lättja från dag till dag och att vedkubikerna endast långsamt ökade i antal.
   Det enda som sköttes verkligt mönstergillt i baracken var ifyllandet av blanketter och formulär. Instruktören skrev sina rapporter med förtvivlans energi. Det var nya namn från vecka till vecka men inte så många kubiker ved att anteckna. Instruktören tyckte inte om dessa evinnerliga rapporter, han var en man med sinne för det praktiska och ingen förhärdad pappersblankett- och formulärmänniska. Han skulle ha önskat att mer ved blivit huggen och färre rapporter skrivna. Han var också en smula naiv ty han hoppades på fullt allvar att det förr eller senare skulle komma en verklig överdängare till baracken, en huggare som träget skulle samla bolagets risbuskar till kubik efter kubik, till många kubiker varje dag och ännu fler varje vecka. Men varje ny man som kom till baracken blev för instruktören en besvikelse.
   Vi var alltså fem veteraner i baracken och instruktören började betrakta oss som fasta inventarier. Men egentligen var det mest bekvämlighet som höll oss kvar på kursen. Vi hade nog inte så mycket energi och ambition som de jobbarlösa plåtslagare och skomakare, som kom till baracken och som efter bara någon dag reste därifrån igen. Resor är besvärliga. Vi reste inte, vi lät dagarna flyta sin kos utan saknad, vi hade slaf, värme och mat och kanske skulle vi ha blivit kvar på kursen så länge den varade om inte Sven brutit sönder sitt sågblad en dag. Han höll då på att fälla en tjurig gran och i ren ilska for han för våldsamt fram med sågen och bladet gick. Med alla verktyg på axeln kom han förbi mitt skifte och sa:
   —Nu går vi hem ...
   Klockan var två på dagen men vi gick hem. Sammalunda gjorde också "Sänkhåven", Anders och Nilsson. Alla tog vi verktygen med oss som på en tyst överenskommelse. Innan vi ännu nått baracken var vi överens om att resa. Det fanns säkert bättre huggning på annat håll. Alldeles säkert. Sven sade sej veta att det fanns huggarkurser på många platser och när det nu var på detta sätt, varför skulle vi då inte kunna försöka övervinna vår lättja och ge oss ut på resor.
   Vi låg kvar två dagar i baracken och väntade på avlöningen och omskolningsbidraget, packade våra tillhörigheter och spelade kort medan instruktören sökte övertala oss att stanna. Han hade emellertid ingen framgång i sina övertalningsförsök. Vi fick avlöningen, instruktören antecknade på listor, blanketter och formulär att vi slutat och sedan reste vi.
   Vi åkte till Falun.
   —Hur länge dröjer de egentligen innan man ä fullärd i de här jobbet, sa jag när vi bänkat oss i en kupé på tåget.
   —Fullärd, sa Sven, de blir man aldrig. De här ä ett jobb som man kan hålla på att lära sej hur länge som helst. De vill säga de där omskolningsbidraget får man ju bara en viss tid men jag känner en kille som åkt omkring på huggarkurser mer än ett år nu ... när han blivit fullärd i ett län så har han bara åkt till ett annat och skaffat sej nytt förmedlingskort å så har han lärt sej samma sak omigen ...
   —Vi ruinerar staten, sa "Sänkhåven".
   Sedan samtalade vi om andra ting medan tåget knallade fram på sin väg mot Falun. "Sänkhåven" och Anders talade om att de ämnade dricka pilsner när de kom in till stan. Man har ju inte fått en bira nu på länge, sa de. Nilsson talade inte om vad han ämnade göra utan vad han gjort tidigare under sitt liv. Det är sådant som kallas att berätta minnen. Nilsson kunde överhuvudtaget inte tala om något annat än sina minnen men det var inte tråkigt att lyssna på honom.
   I Falun skingrades gänget. "Sänkhåven" och Anders parkerade på ett ölkaf, ja, jag var också med dem första kvällen men sedan kom vi bort från varandra. Vart Nilsson och Sven tog vägen vet jag inte. De kanske hade förbindelser i stan som de nu odlade. I varje fall blev jag ensam och fyra dagar knogade sin väg. Sedan var jag tvungen att resignera, att säga till mej själv: ja, nu är du alltså utan pengar igen.
   Då gick jag till arbetsförmedlingen och frågade efter huggarkurser som den gör som varken har pengar, kokkärl eller verktyg. Jag blev mottagen med välvilja och fick biljett till en huggarkurs utanför stan. När jag var på väg ut från arbetsförmedlingen mötte jag Nilsson som var ute i samma ärende som jag. På stationen mötte jag "Sänkhåven", Anders och Sven. Alla hade de biljetter till olika huggarkurser och vi tog varann i hand till avsked och sa:
   —Vi kanske stöter ihop igen i någon barack.
   Ja, det var mycket möjligt. Jag började nu vara ganska insatt ide frågor som rörde huggarkurser. Jag började ana sammanhangen. Landet saknade bränsle och vi skulle se till att bränsle producerades. Överallt i barackerna satt instruktörer och plitade ihop sina tragiska rapporter som i de flesta fall mer påminde om liggare på turisthotell än anställningslistor vid en arbetsplats. På de centrala byråerna växte pappersluntorna som visade hur folk började på huggarkurser och slutade och började omigen i all oändlighet. Pappersluntorna visade hur skogens nationalhjältar irrade omkring som guldsökare i Klondyke från plats till plats på statens bekostnad. Skogvaktare fick nervösa sammanbrott och hela tjänstemannakårer hade fullt upp att göra med allt papper som hade med våra resor och vårt arbete att göra. Det var gyllene tider för världens fattigaste turister. Mitt tåg gick först.
   —Kom bort till min kurs om de inte ä nå vidare dit du kommer, sa Sven när jag klev på tåget.
   —Kom du till min kurs om din inte ä bra, svarade jag och ögonblicket efteråt satte sej tåget i rörelse och jag var på väg till en ny barack. Om en stund skulle de andra kompisarna också vara på väg åt sitt håll.
   Ja, jag träffade dem senare på andra kurser, vi låg tillsammans i andra baracker en vecka här och en vecka där. På "Sänkhåven" gick staten ständigt i förlust, den saken torde vara klar. På Anders gjorde sej staten ingen förtjänst. Nilsson var inte det stöd som landet skulle ha behövt i denna svåra tid. Sven var inte det knippe av energi, den rotfasta typ som instruktörer och skogvaktare så gärna skulle ha önskat att han varit. Men vi var ändå de som skulle skaffa fram bränsle. Vi bröt sågblad, förstörde yxor och åt som strutsar. Vi flyttade från barack till barack utan att förtröttas ty vi hoppades på en bättre huggning någonstans. Vi reste med bussar, bilar och järnväg. Vi reste för bränslets skull, för att man skulle ha något att elda med i städernas stenhus. Vi fick tågbiljetter, mat och värme, erhöll verktyg och omskolningsbidrag. Staten såg till att det fanns en kocka i varje barack och staten såg till att det fanns filtar i varje slaf. På så sätt klarade vi livhanken även om vi inte precis blev förmögna. Grubblade vi på något var det på hur de vana skogsarbetarna kunde klara sej, de som försåg landet med den mesta veden men aldrig fick varken filtar eller tågbiljetter.
   Men annars grubblade vi nog inte så mycket. Vi lät dagarna gå som de ville, vi lät pappersblankett- och formulärmänniskorna tänka för oss. Det var gyllene tider för oss som kommit på sned i livet, det var bekymmersfria dagar för de fattigaste turister som landet någonsin skådat.


Ur Gyllene tider, Bonniers 1948

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki