FANDOM


Av Nina Lekander

Kudden var en sandsäck, täcket stentungt, underlakanet låg i skrynklor mot låren. Det spelade ingen roll hur noga Ragna Skar bäddade sin säng.
   Ändå var hon noga med ceremonielet. Vichyvatten och väckarklocka på en armlängds avstånd, kläder som veks ihop och las undan på ett särskilt och alltid likadant sätt. Inte för att hon annars var särskilt pedantisk, utan för att hon hade en bergfast tilltro till rutiners lugnande verkan. Bergfast inte för att den egentligen alls var särskilt bergfast, utan för att hon hade bestämt sig för att någonting måste man bestämma sig för att tro på och hålla sig till. Så att allt inte skulle falla samman. Fast det var nog ett lite för dramatiskt uttryck. Ragna Skar trodde inte på plötsliga katastrofer. Vittra sönder vore bättre ord, eller tyna bort.
   Hur som helst, nu visste hon att kläder och överkast låg prydligt på plats där ute i mörkret kring sängen, hennes vänsterhand kände precis var vattenglaset stod och i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen såg hon samma gamla gatlykta strö sitt gula glitter. Allt stod stilla, eller fortsatte i samma takt som hon hade lämnat det.
   Det var alltså en trygg och vänlig sömnlöshet. När klockan blev ett skulle hon ändå överväga att ta en tablett. Då gällde det att noggrant känna efter hur hopplöst eller inte läget egentligen var och sedan bestämma sig. För Ragna tyckte om sitt arbete, och hon ville inte förstöra morgonen med en hangover genom att ta tabletten för sent.
   Arbetet var inte direkt fröjd och frihet. Men nöjsamhet och hälsa. Något stabilt som hindrade borttyning och därmed basta. En högre mening trodde inte Ragna Skar att jobbet som chefssekreterare på ett exportföretag specialiserat på bildelar hade.
   Meningen var helt enkelt att hon skulle komma dit först av alla på morgonen, säga hej till den kurdiska städerskan som var där utan att räknas, nästan utan att heta något — och sätta på kaffet. Sen kom Lotta, och då skulle Ragna lyssna på söta lilla Lotta som så gott som varje dag hade ett nytt gräl med maken att berätta om och som verkligen omedelbart borde skiljas. Om inte annat så för barnens skull. Ragna stödde henne i detta, uppmuntrade henne så pass diskret att det inte märktes. Som en Sokrates tyckte hon att eleven själv skulle få resonera sig fram till sin slutsats. Ragna Skar ville bara vara barnmorska för de oförlösta idéerna. Hon hade alltid gillat att se potentialitet förvandlas till aktualitet.
   Ragna hade inga egna barn, och det var hon ledsen för ibland. Å andra sidan hade hon haft många män och mycket kärlek. Det var ofta så valet såg ut: långt och tråkigt äktenskap med barn, ett tradigt eller obefintligt samliv — eller en massa sex och kärlek utan barn, spännande omväxling.
   Det där med kvinnors svåra val mellan jobb och barn var ett problem som var lite av en helig ko och på gränsen till offentlig lögn, tyckte hon. De flesta klarade ju faktiskt av bägge delarna, och till problemen med stress och samvete hörde alltid en stor stolthet. I värsta fall mallighet. Riktiga svenska kvinnor skulle nödvändigtvis slita med detta dilemma. Det var något som utmärkte både kvinnlig riktighet och sann svenskhet.
   Efter pratstunden med Lotta skulle hon öppna direktörens telefonlinje, sätta sig vid hans skrivbord och börja städa. Alla lösa trådar och infall som han hade lämnat efter sig brukade Ragna samla i prydliga nystan och vardande projekt. Somligt var odugligt, och det slängde hon i vetskap om att ingen skulle märka det. Pelle Skånsman skulle anlända till fullständig ordning och kontroll, han skulle förstrött tacka för hjälpen och fråga hur upplägget för dagen månne såg ut. Hade han inte, skulle han inte, var det inte så att då eller då eller här eller där? Klicka på "calender" i datorn, svarade Ragna. Men jag skulle nog avråda från den där grejen med ABC AB. Tills vidare. Om jag var du.
   Ha ha, jag är du, tänkte Ragna och tryckte ut sömntabletten ur plasthöljet. Jag gör både grovjobb och specialistarbete medan du putsar på bilden av den ansvarstyngde direktören som förtjänar alla löneförhöjningar han kan få. Min egen lön är kattskit i jämförelse. Men den duger för mig, och då särskilt om man jämför med städerskans. Är det inte Güldrun hon heter? Hela firman skulle falla samman om det inte vore för oss båda, och här är det inte fråga om borttyning. Den skulle explodera.
   Ragna gillade emellertid Pelle. Han var en tunnhårig trettiofemåring som fortfarande såg barnsligt förtjust ut när han hängde upp sin eleganta kavaj på galgen vid dörren. Hon visste att han visste att hon visste att här spelades det ett spel som måste skötas snyggt för att vara roligt. Ragna trivdes bra med sitt underdogperspektiv; hon ville inte ha den avtrubbning och insnävning som hon var övertygad om att ett liv på toppen medförde. Hennes jobb ägde som sagt ingen högre mening, men helt säkert en större medvetenhet. Och hon valde det senare eftersom hon inte trodde på det förra.
   Även om det hade varit kul med fler middagar med plastkortsgubbar på lyxiga restauranger, erkände hon för sig själv när hon sträckte sig efter glaset och svalde tabletten.
   Ragna hade alltid tyckt om män, och de om henne. Hon såg bra ut på ett okomplicerat sätt och hon hade arbetat sig fram till en snygg balans mellan distans och värme, kamratlighet och flirt. Det brukade få männen hon träffade att försöka skärpa sig, att liksom finslipa framförandet av den personliga variant av manlighet de hade valt.
   Jag får det som alla påstår att de vill ha nu för tiden, tänkte Ragna. Respekt. Respekt utan att behöva skrämma livet ur folk med en alltför hög lön och position. Och samtidigt uppskattning för mina snygga ben. Jag är visserligen över fyrtio nu och mitt marknadsvärde sjunker rätt snabbt, men jag är säker på att karlarna kommer att fortsätta strömma till ett bra tag.
   Tricket är att inte fixera sig vid nån speciell typ. I synnerhet inte giftastypen. Han behöver inte heller ha kort, kostym och bil; han kan lika gärna vara en ung och blyg undersköterska på vårdcentralen eller en charmant gammal alkis på Göta källare. Om man från det totala utbudet räknar bort en viss procent totala knölar och våldsverkare, då har i princip varje manlig individ åtminstone något som man kan låta sig hänföras av. Och som i alla kalkyler, mänskliga såväl som merkantila, måste man räkna med diverse okända storheter. Med öppet sinne och allt i minne kan man minimera bitterhet och besvikelse.
   Den nuvarande älskaren hette Roland och var utan tvivel inte riktigt klok. Han hade stött till efter nästan ett års nästan fullkomligt celibat, ganska fruktansvärt tråkigt. Det är alltid roligare att vara singel när man ändå har nån.
   Roland var samtidigt hängiven krogkund och naturdyrkare. Han kunde försvinna i dagar åt ettdera hållet. Antingen kastade han sig iväg nyduschad och parfymerad med fetaste plånboken för att bjuda sig själv och vänner på enormt grundliga rundor; syltor och guldkrogar om vartannat till klockan fem på morgonen. Gärna med eftersläckning hemma hos nån med kortlek.
   Sen la han sig för att sova i några dygn, och så reste han sig för att packa ryggsäcken med kaffetermos och fjärilshåv. Han betade metodiskt och medsols av Stockholms omkringliggande skogar, och när han kom hem hade han kraftigt utökat sin samling fjärilar, insekter och spindlar. Ragna följde aldrig med på dessa exkursioner, men hon var tacksam för dem. Dels skänkte de henne arbetsro i några dagar, dels gav de upphov till nya naturskildringar.
   Roland var nämligen mycket underhållande att lyssna på när de sen satt på restaurang tillsammans igen. Han berättade de mest häpnadsväckande ting ur insektsvärlden medan Ragna belåtet sörplade i sig likörer och åt kakor till kaffet. Bäst tyckte hon nog om myrhistorierna som handlade både om organisation och samarbete och om grymhet och slaveri. Mest rysansvärda var amazonmyrorna som tog andra myror till slavar, inte bara för att låta dem arbeta åt sig utan till råga på allt för att bli matade av dem. Ett naturligt beteende, menade Roland. Lappri. Strukturellt betingad dekadens, tänkte Ragna.
   Prick tolv gick hela Ragnas arbetsplats på lunch, alla utom kurdiskan som bara hade ett par timmar kvar att jobba. Fast ingen hade förstås frågat om hon ville följa med, slog det Ragna. Man borde vara snällare mot de utländska kamraterna. Ragna fick inte alltid det personliga att gå ihop med det politiska. Förresten borde det finnas fler än hon som la märke till sånt. Och som gjorde något åt det.
   Nästan jämt gick de på en pizzeria med hyfsad lunchmatsedel i närheten, alltid satt de vid samma bord i en nästan alltid exakt bestämd ordning. Efter rang si så där på ett ungefär, vid närmare eftertanke. Enstaka tillfällen kunde Pelle kalla fram Ragna upp till sin plats; det var när han måstediskutera ett nära förestående avtal och vara helt säker i detaljerna.
   De brukade beställa pizza eller dagens, som ofta var calamares eller lasagne. Ganska gott när man jämför med nästan vilken som helst svensk husmanskost. Sånt talade de ofta om. Hur Sverige är och hur utlandet är, vilka fördelar och vilka nackdelar, fast mest nackdelar med Sverige och fördelar med utlandet.
   Tills Lotta började prata om maten som barnen i England åt: sämre än på Dickens tid! Då insåg man ju. Ett och annat. Vad skulle det vara för fel med att betala skatt, om man räknade med vad man faktiskt fick? Jag säger bara Mona Sahlin, var det nån som sa. Hon tycker det är häftigt, sa nån annan. Jag tycker att Mona Sahlin är häftig, sa Ragna Skar som kände igen och uppskattade den där ändamålsenliga — eller teleologiska som Sokrates kanske skulle ha sagt? — slugheten hos en fighter. Att kunna men inte låtsas om det. Att inte kunna och briljera med det. Så kallad kvinnlig list när den var som bäst och fräckast. Ragna garderade sig ofta med något slags "så kallat" vid generaliseringar, ungefär som Mona själv med sina viftande citationsteckenfingrar.
   Efter maten beställde alla olika sorters kaffe — vanligt, café au lait, espresso —, lovprisade åter invandrarnas bidrag till svensk restaurangkultur och skrattade åt den fåniga pulver-kaffereklamen på TV. Ragna tänkte ännu en gång på Güldrun, som snart skulle åka hem till en förort där ingen av de andra hade varit. Hon hade en obestämd känsla av dåligt samvete, men tvivlade samtidigt på att den här sortens gemenskap skulle vara så värst rolig för henne.
   Tillbaka på jobbet efter lunch brukade Ragnas tjocka storasyster Signe ringa. Ingen av systrarna hade särskilt många väninnor, och de klibbade vid varandra i en symbios som hastigt pendlade mellan hat och kärlek. Signe var avundsjuk på Ragna som var smal och fri. Flera barnafödslar och ett par grymt neurotiska män hade fått henne mer och mer bulemiskt olycklig.
   Den där ovanan att jämföra liv? stånkade Ragna för sig själv. Hon kunde inte påminna sig om att hon för sin del nånsin hade varit avundsjuk. Fast det skulle ju verka alltför skrymtande att tala högt om det.
   Däremot var Signe storvulen på ett sätt som Ragna retade sig på. Varje nytt projekt om det så gällde jobbet eller kärlekslivet skulle hänga och flagga uppe i trädtopparna, och de följde alltid de senaste trenderna och modesvängningarna. Än var det multipla orgasmer och knipövningar, än nya bantningskurer eller skönhetsoperationer, andra gånger egenföretagande i "typiskt kvinnlig", intuitiv regi eller helt enkelt bara nyupptäckta män med enorma penisar och/eller dito plånböcker.
   Minns du Holiday Magic? kunde Signe fråga innan hon ens hade förhört sig om hur Ragna mådde.
   Ja, för all del. Som Tupperware fast med smink, svarade i så fall Ragna.
   Precis. Men nu säger jag bara: köksskåpdörrar!
   Va?
   Det är skitbra. Alla vill ha nya kök, eller hur va? Det är flott och smuts och små äckliga barnhänder på alla skåpluckor, och under fläckarna en massa hack och märken av bunkar och bestick som skitungarna kastar omkring sig.
   Problemet med dig, brukade Ragna tänka och ibland säga, är att du inte kan stanna i stunden eller vistas i nuet. Njuta av livet, helt enkelt.
   Avbryt mig inte. I alla fall, va. Man samlar ett gäng kvinnor i trivsam hemmiljö och sen visar man sina varuprover. Poängen är att man slipper köpa ett helt nytt kök, att byta ut skåpluckorna blir mycket billigare men nästan lika bra. Bättre, får man väl lov att dra till med. Och större valfrihet etcetera etcetera.
   Det var på sextiotalet som sånt funkade. Nu vill folk ta hem offerter och kolla i Råd & Rön, eller bara gå på Ikea.
   Inte alls. Käringarna handlar som galna när man väl har fått ihop dom.
   Och vems trivsamma hemmiljö är det som gäller? Din eller kundernas?
   Det var just det. Jag tänkte lite på din faktiskt. Du vet, barnen och så, va? Det är ju jämt så stökigt.
   Snälla Signe. Jag kan aldrig tänka mig något så vedervärdigt. Aldrig i livet.
   Nej nej. Men det ordnar sig alltid. Jag vet att det kommer att bli bingo. Jag kommer att kunna köpa ett helt nytt kök för stålarna allra minst. På riktigt. Hela min jävla spis går på sparlåga för tillfället.
   Om du säger det så. Du gör som du vill. Har du pratat med mamma på sistone?
   Nej, hon är väl på charterresa som vanligt.
   Javisst ja. Det var visst nån temaresa i Toscana den här gången.
   Hon kunde väl skicka ett kort åtminstone!
   Äsch, det var länge sen hon slutade med det. Hon har det alldeles för roligt.
   Hellre det än alla ommöbleringar i vilket fall. Sist jag var där fick jag fan ryggskott av alla fåtöljer och soffor som skulle flyttas runt.
   Ragna skrattade: Och jag vallade runt henne, eller hon mig egentligen, på Room och House och Home och allt vad det heter en hel dag. Fast det var rätt roligt. Hon satte skräck i varenda expedit och fick till några helt grandiosa prutningar.
   Ragna och Signes mamma hade hamnat i en kolossal uppblomstring sedan systrarnas styvfar dog. Han hade varit en butter man de sista tio åren, så vresig och vrång att hustrun tycktes ha gått i inre exil. Böjd över handarbete eller kastruller nynnade hon bara stilla, väntade ut utbrotten utan att gå till motattack. Sen tog hon en sobril.
   Så äntligen dog han, skonsamt och knall och fall och ingen behövde ha dåligt samvete ett enda dugg. Modern slängde sobrilen, sålde huset, skaffade sig en liten lägenhet och kastade sig in i en hektisk inredningsiver som endast avbröts av — med hennes egna ord — vanvettigt stimulerande resor till när och fjärran. Samtidigt skaffade hon sig en massa vänner i möbel- och charterbranschen. Döttrarna ägnade hon numera en vänlig men lätt förströdd uppmärksamhet, de slapp plötsligt att bilda den livlina de hade bestått med medan deras styvfar levde.
   Ragna och Signe tyckte om att prata om henne. Ingen av dem hade tidigare tänkt på att även det mest inrutade gamla kvinnoliv kunde rymma en sån töjbarhet och spänst. Det stärkte Signes tro på att allt var möjligt och det ganska så genast, och det uppmuntrade Ragna med tanken på att det faktiskt inte fanns några regler. Ragna hade alltid avskytt regler, och då i synnerhet levnadsregler.
   Eftermiddagen på jobbet var alltid lite lugnare än förmiddagen. Folk var trötta efter maten, tappade koncentrationen och sprang efter kaffe och började skvallra eller planera kvällen eller semestern eller nästa reparation av sina bilar, skor eller tänder. Samtidigt började telefonerna ringa i en sista uppryckning före arbetsdagens slut, och Ragna trivdes med att ha flera lurar i luften. Gå du och hämta på dagis, kunde hon säga till Pelle. Där här fixar jag.
   Ofta blev hon sist och ensam kvar på kontoret, och först då tog hon fram sina manikyrgrejer. Det var skönt att sitta i suset från element och fläktar medan hon målade naglarna och smorde in händerna, och på ett eller annat vis brukade hon tänka på vilken lustig sammanslagning av olika mystiska liv som en arbetsplats kan utgöra. En arbetsplats är något som börjar och tar slut på ett givet klockslag och som sen bitvis kan studeras i lämningarna på och kring de olika människornas bord. Ragna uppskattade företagets öppna karaktär; med undantag av enstaka skrivbordslådor var det helt utan låsta dörrar eller datorer.
   Det var inte så att hon snokade. Hon gick snarare omkring och snusade och kände efter. Kring Sussis plats en kvardröjande, sjuttiotalsartad doft av patchouli. På Björns bord pappershögar blandade med broschyrer för båtmotorer och fiskeredskap, och ovanför Lottas dator bilder på och teckningar av hennes barn. Fula både barn och bilder, tänkte Ragna, men det var ju gulligt ändå. Små fästpunkter för mening och trygghet. Oro också, förstås.
   I morgon — om hon bara somnade nån gång? — skulle hon gå direkt från jobbet och nagelvården till en av veckans två kvällskurser: congas och antikens samhällsliv.
   Den här gången var det congas — "urkul" som hon entusiastiskt beskrev det för Roland och Signe. Även om hon nog märkte att ett par av de unga männen på kursen tyckte att det var lite udda, faktiskt aningen störande, med en medelålders kontorskvinna i gänget. Men Ragna kom bra överens med resten av sällskapet, flirtade rentav med en söt kille i trettioårsåldern och trummade på så att händerna värkte och kinderna blossade.
   Deltagarna på antikens samhällsliv var lite tråkigare, de utgjorde en homogen grupp där ungefär samtliga fruntimmer var kära i den sandal- och skäggprydde men egendomligt nog mycket virile läraren. De briljerade gärna med att de minsann, för så där tusen år sen, hade gått hel- eller halv-klassisk linje i gymnasiet och utstötte en massa fåniga sentenser om tärningar som kastades, sanningen i vinet och nödvändigheten av att segla; allt under stort fniss och flams.
   Antagligen skulle Roland komma och hämta henne efteråt, det gjorde han allt oftare nu för tiden. Då gick de och tog en öl nånstans, och Roland fick höra på Ragna medan hon drog antika historier eller knackade rytmfigurer i bordet. Han visste exakt hur och när han skulle växla mellan buller och finstämdhet, lyssnande och käftighet. Han var så söt.
   De hade det verkligen trevligt, faktiskt just rytmiskt. Och varmt. Vad kunde man mer begära?
   Äntligen kändes Ragnas säng slät och bekväm. Täcket hade ramlat ner på golvet, hon hade ingen tyngd över sig längre. Men lakanen var lena som en mans oskyldiga örsnibbar, och insvept i dem somnade Ragna mjukt och drömlöst.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki