Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hämnarna

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ernest Hemingway

Dörrn till Henrys lunchbar gick upp och två män kom in. De satte sig vid bardisken.
   "Vad får det vara?" frågade George.
   "Jag vet inte", sa den ena. "Vad ska du ha för något, Al?"
   "Jag vet inte", sa Al. "Jag vet inte vad man ska hitta på."
   Ute började det skymma. Gatlyktan tändes utanför fönstret. De båda vid disken studerade matsedeln. Nick Adams stod vid diskens andra ända och kikade på dem. Han hade pratat med George när de kom in.
   "Jag ska ha fläskkarré med äppelmos och potatispuré", sa den förste.
   "Det är inte färdigt än."
   "Vad fan ska det då stå på matsedeln för?"
   "Det hör till middan", förklarade George. "Det blir efter sex."
   George tittade på klockan som satt på väggen bakom disken.
   "Hon är fem nu."
   "Den där klockan är tjugo över", sa den andre.
   "Den går tjugo minuter före."
   "Ä ge fan i klockan", sa den förste. "Vad har ni för mat då?"
   "Det finns varma smörgåsar", sa George. "Med rökt skinka och ägg och med bacon och ägg, med lever och bacon och så med biff."
   "Jag ska ha hönskroketter med gröna ärter och gräddsås och potatismos."
   "Det hör till middan."
   "Allting som vi ska ha, det hör till middan va? Är det så det här är upplagt?"
   "Ni kan få rökt skinka och ägg, bacon och ägg, lever..."
   "Jag tar rökt skinka och ägg", sa han som kallades för Al.
   Han var klädd i plommonstop och en svart ytterrock hopknäppt över bröstet. Ansiktet var litet och blekt och munnen smal. Han hade sidenhalsduk och handskar.
   "Får jag bacon och ägg", sa den andre. Han var av ungefär samma längd som Al. Till utseendet var de olika, men de var klädda som tvillingar. Båda hade för trång överrock. De satt framåtlutade med armbågarna på disken.
   "Har ni något att dricka?" frågade Al.
   "Sockerdricka, apelsinlemonad, ingefärsdricka", sa George.
   "Har ni något att dricka", sa jag.
   "Vi har inget annat."
   "Den här stan är ett syndens näste", sa den andre. "Vad heter stan för något?"
   "Summit."
   "Hört talas om Summit nån gång?"
   "Nej", sa kollegan.
   "Vad gör ni om kvällarna här?" frågade Al.
   "Dom äter stora middan", sa kollegan. "Dom kommer hit allihop och äter stora middan efter matsedeln."
   "Det gör dom", sa George.
   "Jaså du menar att dom gör det?" frågade Al.
   "Skriv opp det."
   "Du tror du är en klyftig yngling du, va?"
   "Ja, skriv opp det."
   "Men det är du inte, ser du", sa den andre lille mannen.
   "Vad säger du, Al, är han det?"
   "Han är trång i roten", sa Al. Han vände sig till Nick. "Vad heter du för något?"
   "Adams."
   "Klyftig yngling till", sa Al. "Va, Max, pigg yngling till, va?"
   "Hela stan är full med pigga gossar", sa Max.
   George satte fram de båda tallrikarna på disken, en med rökt skinka och ägg, en med bacon och ägg. Bredvid ställde han två små karotter med stekt potatis och sköt ner luckan till köket.
   "Vilket skulle ni ha?" frågade han Al.
   "Kommer du inte ihåg det?"
   "Rökt skinka." "Gossen är verkligt pigg", sa Max.
   Han sträckte sig fram och drog tallriken till sig. Båda åt med handskarna på. George tittade på medan de åt.
   "Vad står du och glor på?" Max såg på George.
   "Ingenting."
   "Jo fan också. Du glodde på mig."
   "Pysen gjorde det kanske på skoj, Max", sa Al.
   George skrattade.
   "Du har ingenting att skratta åt", sa Max. "Du ska ge totalt fan i att skratta, begrips?"
   "Det går bra det", sa George.
   "Han tror det ska gå bra han." Max vände sig till Al. "Det går bra, tror han. Det var en rolig en."
   "Ja ser du han är troende", sa Al. De fortsatte att äta.
   "Vad heter pysen vid disken där borta?" frågade Al vänd till Max.
   "Hördudu där", sa Max till Nick. "Gå och ställ dig på andra sidan disken bredvid lilla vännen som serverar."
   "Vad ska det vara bra för?" frågade Nick.
   "Det ska inte vara bra för nån."
   "Knalla på nu, unge man", sa Al.
   Nick gick och ställde sig bakom disken.
   "Vad ska det här tjäna till?"
   "Det ska du ge jäveln i", sa Al. "Vem är det ute i köket?"
   "Niggern."
   "Vilken nigger?"
   "Han som lagar mat."
   "Säg åt'en att komma ut."
   "Vad ska det tjäna till?"
   "Säg åt honom att komma ut."
   "Vad tror ni att ni är för ena egentligen?"
   "Vi vet förbannat väl vad vi är för nåra", sa han som kallades för Max. "Tycker du vi ser ut som vi inte visste det?"
   "Du snackar som du ingenting visste", sa Al. "Vafan resonerar du med grabben för? Hördudu", sa han till George, "säg åt niggern att han kommer ut."
   "Vad ska ni göra med honom?"
   "Ingenting. Försök begagna den pigga skallen. Vad skulle vi bråka med niggern om?"
   George sköt upp luckan in till köket.
   "Sam", ropade han. "Kom hit ett tag."
   Dörrn till köket öppnades och negern kom in.
   "Vad var det?" frågade han.
   De båda vid disken tog en överblick över honom.
   "Niggern kan stå där", sa Al.
   Sam stod i sitt förkläde och tittade på de båda som satt vid disken.
   "Jaa", sa han fogligt.
   Al klev ner från sin stol.
   "Jag går in i köket med niggern och den pigge ynglingen", sa han. "Knalla in i köket igen, kannibal. Och du följer med, unge man."
   Den lille mannen gick efter Nick och kocken Sam ut i köket. Dörren föll igen efter dem. Han som kallades för Max satt vid disken mitt emot George. Han tittade inte på George utan i den långa spegeln bakom disken. Henrys ställe hade gjorts om från krog till lunchbar.
   "Nå, unge man", sa Max och tittade i spegeln, "varför säger du ingenting?"
   "Vad ska det bli för nånting av det här?"
   "Hördu Al", ropade Max, "pigge ynglingen vill veta vad det ska bli av det här."
   "Tala om det då", hördes Als röst från köket.
   "Ja vad tror du det ska bli?"
   "Inte vet jag."
   "Vad tror du?" Max tittade i spegeln hela tiden han pratade.
   "Jag vet inte vad jag ska säga."
   "Hördudu Al, lilla barbegåvningen vet inte vad han ska säga om det här."
   "Skrik inte, jag hör ändå", sa Al utifrån köket. Med en tomatsåsflaska hade han gillrat upp luckan som tallrikarna skickades ut och in genom.
   "Hördu, bysnille", sa han inifrån köket till George. "Ställ dig vid disken en bit längre bort. Och du Max går lite åt vänster."
   Han var som en fotograf som ska ta en gruppbild. "Säg nånting nu, lille vän", sa Max. "Vad tror du det ska hända för nåt?"
   George svarade ingenting.
   "Jag ska tala om'et", sa Max. "Vi ska skjuta en svensk. Känner du en lång svensk som heter Ole Andreson?"
   Ja.
   "Han kommer ju hit varenda eftermiddag?"
   "Han kommer hit ibland."
   "Han kommer klockan sex, va?"
   "Om han kommer."
   "Allt det där vet vi, unge man", sa Max. "Snacka om något annat. Går du på bio?"
   "Då och då."
   "Du skulle kila på bio oftare, gosse. Bio är fina fisken för ett litet bysnille som du."
   "Vad ska ni skjuta Ole Andreson för? Vad har han gjort er?"
   "Han har aldrig haft en chans att göra oss något. Han har aldrig sett oss."
   "Och han får se oss bara en gång", sa Al utifrån köket.
   "Varför ska ni skjuta honom då?" frågade George.
   "Vi har en god vän som vi ska knäppa honom åt. Det är för att göra en god vän en tjänst, unge man."
   "Håll käften", sa Al utifrån köket. "Du snackar så inihelvete mycket."
   "Man är väl tvungen att underhålla pysen. Vad säger gossen? Är det inte roligt?"
   "Du snackar så förbannat mycket", sa Al. "Niggern och min landsortsyngling underhåller sig själva. Jag har surrat ihop dem tätt som två väninnor i ett kloster."
   "Har du vatt i något kloster du?"
   "Det vet man aldrig."
   "Ja i synagogan kanske. Där har du vatt."
   George tittade upp på klockan.
   "Om det kommer in nån så säg att kocken har ledigt, och står dom på sig, så säg att du ska gå ut och laga maten själv. Begriper pysen?"
   "Ja då", sa George. "Vad tänker ni göra med oss efteråt?"
   "Det beror på", sa Max. "Sånt vet man aldrig i förväg."
   George tittade upp på klockan. Den var en kvart över sex. Dörrn ut till gatan gick upp. En spårvagnsförare kom in. "Tjänare, George", sa han. "Har du nån mat?"
   "Sam är ute", sa George. "Han kommer tillbaka om en halvtimme ungefär."
   "Då kilar jag in bortöver nånstans", sa spårvägaren.
   George tittade på klockan. Den var tjugo över sex.
   "Duktig gosse", sa Max. "Du är en riktigt städad ung man." "Han visste att jag skulle ha skjutit skallen av'en", sa Al utifrån köket.
   "Nej", sa Max. "Det berodde inte på det. Gossen är snäll. Det är en välartad gosse. Jag börjar gilla grabben."
   När klockan var fem i sju sa George:
   "Han kommer inte."
   Två till hade varit inne på restaurangen. Ena gången hade George gått ut i köket och lagat till en smörgås med rökt skinka och ägg som gästen ville ha med sig i ett paket. Ute i köket såg han Al med plommonstopet i nacken sitta på en stol vid luckan med den avsågade gevärspipans mynning mot listen. Nick och kocken satt i ett hörn, hopbundna med ryggarna mot varann, båda med en handduk över munnen. George hade gjort i ordning smörgåsen, lagt in den i smörpapper, stoppat den i en påse och kommit ut med den, och mannen hade betalat och gått.
   "Duktig gosse, gör allt vad han blir tillsagd", sa Max. "Lagar mat och allting. Barbegåvningen skulle bli en god hustru."
   "Jaså?" sa George. "Er bekanting Ole Andreson kommer inte i afton."
   "Han ska få tio minuter till på sig", sa Max.
   Max tittade i spegeln och på klockan. Visarna pekade på sju, och sen på fem över sju.
   "Nej, kom nu, Al", sa Max. "Det är bäst vi kilar. Han kommer inte."
   "Fem minuter till kan vi vänta", sa Al utifrån köket.
   Innan de fem minuterna gått kom det en ny gäst, och George förklarade att kocken var sjuk.
   "Vafan kan ni inte skaffa en annan kock för?" frågade mannen. "Ska det inte vara en restaurang det här?" Han gick igen.
   "Kom nu, Al", sa Max.
   "Vad ska vi göra med pysarna och niggern då?"
   "Dem är det ingen fara med."
   "Du tror det?"
   "Visst. Här är det färdigt för i dag."
   "Jag vet inte. Du är så känslig. Du har snackat för mycket."
   "Ä vafan", sa Max. "Man måste väl hålla ångan oppe."
   "Iallafall så har du snackat för mycket", sa Al. Han kom in från köket. De båda avsågade gevärspiporna syntes som en liten upphöjning i midjan på den trånga överrocken. Han rätade till rocken med sina behandskade händer.
   "Frid, unge man", sa han till George. "Du har flax."
   "Du har det ja", Max. "Du ska spela på toto, unge vän."
   Båda gick ut genom dörren. George såg genom fönstret hur de gick under gatlyktan och korsade gatan. I sina plommonstop och trånga rockar såg de ut som ett varieténummer. George gick genom svängdörren ut i köket och befriade Nick och kocken.
   "Det där vill man inte vara med om en gång till", sa kocken.
   "Det vill man inte vara med om fler gånger."
   Nick steg upp. Han hade aldrig förr haft en handduk i mun.
   "Du", sa han. "Det var som fan va?" Han försökte morska upp sig och komma ifrån det hela på det sättet.
   "De skulle skjuta Ole Andreson", sa George. "De tänkte knäppa honom när han kom in och skulle äta."
   "Ole Andreson?"
   "Just han ja."
   Kocken kände på mungiporna med tummarna.
   "Har de gått bägge två?" frågade han.
   "Jarå", sa George. "Nu har dom gått."
   "Det var otrevligt", sa kocken. "Jag tyckte det var otäckt jag."
   "Hördu", sa George till Nick. "Det är bäst du kilar över till Ole Andreson."
   "Det ska jag göra."
   "Nej, det dära ska man inte lägga sig i", sa Sam. "Sånt dära ska man akta sig för noga."
   "Låt bli att gå om du inte vill", sa George.
   "Om han blandar sig i sånt så blir det ett elände", sa kocken. "Det dära ska han akta sig för."
   "Jag ska gå och tala med honom", sa Nick till George. "Var bor han?"
   Kocken vände ryggen åt dem.
   "Småpojkar ska alltid ha sin vilja fram", sa han.
   "Han bor på Hirschs pensionat", sa George.
   "Ja, jag kilar dit."
   Utanför dörrn lyste gatlyktan mellan nakna trädgrenar. Nick gick på gatan längs spårvägen och vek in på tvärgatan när han kom till nästa lykta. Tre hus längre bort låg Hirschs pensionat. Nick gick uppför de två trappstegen och ringde på klockan. En kvinna kom och öppnade.
   "Är Ole Andreson inne?"
   "Vill ni träffa honom?"
   "Ja, .om han är inne."
   Nick följde damen uppför en trappa och genom en korridor. Hon knackade på en dörr i bortre ändan.
   "Vem är det?"
   "Mr Andreson har besök", sa damen.
   "Det är Nick Adams."
   "Stig in."
   Nick öppnade dörren och gick in. Ole Andreson låg på sängen fullt påklädd. Han hade varit proffsboxare i tungvikt, sängen var för kort för honom. Han låg med två kuddar under huvudet. Han tittade inte på Nick.
   "Vad är det om?" frågade han.
   "jag var inne på Henrys", sa Nick, "och det kom in två karlar och band ihop mig och kocken, och de sa att de skulle skjuta dig."
   Det lät dumt när han sa det. Ole Andreson sa ingenting.
   "De körde ut oss i köket", fortsatte Nick. "De tänkte skjuta dig när du kom in för att äta."
   Ole Andreson tittade i väggen och sa ingenting.
   "George tyckte jag skulle gå hit och tala om det."
   "Jag kan inte göra något åt det", sa Ole Andreson.
   "Jag kan tala om hur de såg ut."
   "Jag vill inte veta hur de såg ut", sa Ole Andreson. Han stirrade i väggen. "Tack ska du ha för att du kom i alla fall." "Det var ingenting."
   Nick tittade på den kraftiga karlen som låg på sängen. "Ska jag inte gå till polisen?"
   "Nej", sa Ole Andreson. "Det är ingen nytta med det." "Ar det ingenting jag kan göra?"
   "Nej. Det är ingenting att göra åt det."
   "Det var kanske bara bluff."
   "Nej. Det var ingen bluff."
   Ole Andreson vände sig mot väggen.
   "Det är bara det", sa han och talade till väggen, "att jag kan inte komma mig för att gå ut. Jag har legat här inne hela dan." "Kan du inte fara från stan?"
   "Nej", sa Ole Andreson. "Jag är less på att flänga omkring nu från ställe till ställe."
   Han tittade i väggen.
   "Det är ingenting att göra åt det nu."
   "Kan du inte greja det på något vis?"
   "Nej. Det är galet från början." Han talade med samma grunda röst. "Det är ingenting att göra åt det. Om en stund ska jag försöka komma mig för att gå ut."
   "Ja, jag kilar väl tillbaka till George jag", sa Nick.
   "Adjö då", sa Ole Andreson. Han tittade inte åt Nick. "Tack som kom."
   Nick gick ut. Innan han stängde dörren såg han Ole Andreson ligga på sängen fullt påklädd och stirra i väggen.
   "Han har legat uppe på rummet hela dagen", sa värdinnan när Nick kom utför trappan. "Han är väl inte riktigt frisk. I förmiddags sa jag: 'Mr Andreson skulle gå ut och ta en promenad när det är så vackert höstväder', men han hade ingen lust."
   "Han vill inte gå ut."
   "Det är så synd att han ska vara sjuk", sa värdinnan. "Det är en sån ovanligt präktig karl. Han har varit boxare förut." "Jag vet det."
   "Det skulle man inte kunna gissa om han inte vore så förstörd i ansiktet", sa värdinnan. De stod och pratade innanför porten. "Det är en så fin och försynt man."
   "Ja, godafton då, mrs Hirsch", sa Nick.
   "Det är inte jag som är mrs Hirsch", sa damen. "Hon rår om pensionatet. Jag sköter det bara åt henne. Jag heter mrs Bell."
   "Ja, godafton då, mrs Bell", sa Nick.
   "Godafton", svarade damen.
   Nick gick den mörka tvärgatan fram till hörnet med lyktan och följde sedan spårvägen till Henrys restaurang. George stod där inne bakom disken.
   "Träffade du Ole?"
   "Ja", sa Nick. "Han var uppe på sitt rum och ville inte gå ut."
   Kocken öppnade dörren till köket när han hörde Nicks röst.
   "Jag vill inte ens höra på", sa han och stängde dörren.
   "Talade du om det för honom?" frågade George.
   "Visst. Jag sa hur det var men han kände till alltihop redan."
   "Vad tänker han göra?"
   "Ingenting."
   "De tar livet av honom."
   "Det gör de nog."
   "Han måtte väl ha blivit inblandad i nån historia i Chicago."
   "Det är väl troligt", sa Nick.
   "Det var förbannat otäckt det där."
   "Ja, det var ruskigt", sa Nick.
   De sa ingenting på en stund. George sträckte ner handen efter en handduk och torkade av disken.
   "Jag undrar vad han har gjort?" sa Nick.
   "Han har väl svikit nån i gänget. Det är sånt dom blir skjutna för."
   "Jag tänker ta och resa ifrån den här stan", sa Nick.
   "Ja", sa George. "Det är nog inte det sämsta."
   "Jag mår illa när jag tänker på att han ligger där i rummet och vet vad som ska komma. Det är för jävligt."
   "Jaa", sa George, "det är bäst man inte tänker på't."

Originalets titel. "The Killers", först publicerad 1927 i "Scribner's Magazine". Översättning Thorsten Jonsson.
   Originaltext: http://liternet.bg/publish24/e_hemingway/killers.htm

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki