Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hängningen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av George Orwell

Det var i Burma, en genomsur morgon i regntiden. Ett bleksiktigt morgonljus som påminde om gul stanniol sneddade över de höga murarna ner på fängelsegården. Vi stod och väntade utanför dödscellerna, en rad skjul liknande små djurburar med dubbla galler. Varje cell mätte ungefär tre meter i kvadrat och var alldeles tom så när som på en säng gjord av bräder och en skål för dricksvatten. I några av cellerna satt tysta bruna män på huk vid innergallren, insvepta i sina filtar. Det var de dödsdömda som skulle hängas någon gång den närmaste veckan.

En av fångarna hade förts ut ur sin cell. Det var en hindu, en liten krake till karl, med rakat huvud och osäkra fuktiga ögon. Han hade en tät och yvig mustasch, alltför löjligt stor för hans kropp, nästan som en skämtmustasch på bio. Sex högresta indiska fångkonstaplar höll vakt över honom och gjorde honom i ordning för galgen. Två av dem stod beredda med bajonettförsedda karbiner medan de andra satte handbojor på honom, drog en kedja genom handbojorna som de fäste i sina bälten och band hans armar hårt intill kroppen. De trängde sig så tätt de kunde inpå honom och höll honom hela tiden i ett omsorgsfullt, smeksamt grepp, som om de jämt måste känna på honom för att övertyga sig om att han var där. De var som män vilka håller en fisk som fortfarande är vid liv och skulle kunna spritta tillbaka ner i vattnet. Men fången stod alldeles stilla utan att göra motstånd och lät sina slappa armar foga sig efter repen, som om han knappt märkte vad som skedde.

Klockan slog åtta och en trumpetsignal, ödsligt tunn i den fuktiga luften, bars med vinden från de avlägsna kasernerna. Fängelsekommendanten, som stod ett stycke ifrån oss andra och moloket petade med sin käpp i gruset, hörde ljudet och rätade på nacken. Det var en arméläkare med grå tandborstmustasch och barsk röst. "För Guds skull Francis, skynda på" sade han irriterat. "Karln borde ha varit död vid det här laget. Är ni inte färdiga än?"

Francis, fånguppsyningsmannen, en fet dravid i vit exercisuniform och guldbågade glasögon, vinkade med sin svarta hand. "Ja, ja, ja, sir", bubblade han. "Allt är i sin bästa ordning. Bödeln väntar på oss. Vi skall bege oss av."

"Nå, marschera på då. Fångarna kan inte få några frukost förrän den här saken är klar."

Vi gav oss av mot galgen. Två fångkonstaplar marscherade på var sida om fången med karbinerna på axeln; två andra marscherade tätt inpå honom och höll honom hårt i armar och axlar, som om de samtidigt knuffade honom framåt och höll honom upprätt. Resten av oss, domare och en del annan personal, följde efter. Plötsligt, när vi gått knappa tio meter, gjorde hela processionen halt utan order eller förvarning. Någonting fruktansvärt hade hänt - en hund, som kom gudvet varifrån, hade dykt upp på gården. Den kom skuttande in mitt bland oss med höga skall och rusade runt viftande på hela kroppen, vild av förtjusning över att ha träffat på så många människor på en gång. Det var en stor yvig hund, till hälften airedale, till hälften byracka. Några ögonblick dansade den omkring bland oss och sedan, innan någon hunnit hejda den, skenade den fram till fången, tog ett språng i luften och försökte slicka honom i ansiktet. Alla stod som förstenade, alltför pinsamt överraskade för att ens försöka ta fast hunden.

"Vem har släppt in det där djävla odjuret här?" sade fängelsekommendanten ilsket. "Är det ingen här som kan fånga in den?"

En konstapel lösgjorde sig ur eskorten och störtade klumpigt efter hunden, men den gjorde sina krumsprång precis utom räckhåll för honom och tog det hela som ett inslag i leken. En ung eurasisk fångvaktare tog upp en handfull grus och försökte driva bort hunden med stenkastning, men den undvek stenarna och kom emot oss igen. Skallen ekade från fängelsemurarna. Fången, som hölls fast av de båda konstaplarna, tittade likgiltigt på, som om detta bara var ännu en av avrättningens formaliteter. Det dröjde flera minuter innan någon lyckades infånga hunden. Sedan kopplade vi den med min näsduk och satte oss i rörelse igen, medan hunden gnällde och försökte slita sig.

Det var ungefär fyrtio meter till galgen. Jag betraktade den nakna bruna ryggen på fången som marscherade framför mig. Med sina fjättrade armar gick han klumpigt, men fullkomligt stadigt, med de knixande steg som beror på att indiern aldrig riktigt rätar på knäna. Vid varje steg spändes hans muskler graciöst, hårlocken som prydde hans nakna svål flög upp och ner, hans fötter lämnade sina avtryck i det våta gruset. Och en gång, trots männen som höll honom fast, tog han ett litet steg åt sidan för att undvika en regnpöl i sin väg.

Det är egendomligt: men intill detta ögonblick hade jag aldrig förstått vad det innebär att tillintetgöra en frisk och tänkande människa. När jag såg fången stiga åt sidan för att undvika pölen insåg jag mysteriet, det outsägligt orätta i att klippa av ett liv som står på sin höjdpunkt. Denne man var inte döende, han var levande liksom vi var levande. Alla hans kropps organ var i full verksamhet - inälvor smälte mat, hud förnyade sig, naglar växte, nya vävnader uppstod, alla gnodde de på i meningslöst allvar. Hans naglar skulle fortsätta att växa när han stod på galgluckan, när han föll genom luften med en tiondels sekund kvar att leva. Hans ögon såg det gula gruset och de gråa murarna, och hans hjärna mindes, förutsåg och tänkte fortfarande - till och med på pölar. Tillsammans var vi, han och vi, en skara människor på samma väg som såg och hörde, förnam och förstod samma värld; och om två minuter, med en plötslig repknyck, skulle en av oss vara borta - ett människosinne mindre, en värld mindre.

Galgen stod på en liten gård som låg avsides från det övriga fängelseområdet, översållad med stora taggiga ogräs. Den var murad i tegel som tre sidor av ett skjul, med ett brädlager överst, och ovanpå stod de två stolparna med en tvärslå från vilket repet dinglande. Bödeln, en gråhårig straffånge i fängelsets vita uniform, stod väntande bredvid sin apparat. Han hälsade oss med en servilt hopkrupen bugning när vi kom in på gården. På ett ord från Francis tog de två konstaplarna ett ännu fastare tag i fången, halvt ledde, halvt knuffade honom fram till galgen och hjälpte honom klumpigt uppför stegen. Sedan klättrade bödeln upp och lade repet om halsen på fången.

Vi stod och väntade på fem meters avstånd. Fångkonstaplarna hade ställt upp sig i en gles ring kring galgen. Och då, när snaran låg på sin plats, började fången åkalla sin gud. Det var ett gällt, upprepande rop; "Ram! Ram! Ram! Ram!", inte ångestfyllt och påträngande som en bön eller ett rop på hjälp utan lugnt, rytmiskt, nästan som en kyrkklockas klang. Hunden svarade med ett gnyende läte. Bödeln, som stod kvar på galgen, tog fram en liten bomullspåse inte olik en mjölpåse och drog den över ansiktet på fången. Ropen dämpades av tyget men hördes fortfarande tydligt, om och om igen, "Ram! Ram! Ram! Ram! Ram!"

Bödeln klättrade ner och stod beredd med handen på spaken. Det kändes som om flera minuter gick. De lugna, dämpade ropen från fången fortsatte och fortsatte, "Ram! Ram! Ram! Ram!", utan att avbrytas för ett ögonblick. Kommendanten stod med hakan nerkörd i bröstet och petade långsamt i marken med käppen; kanske räknade han ropen och tänkte tillåta fången ett visst bestämt antal - femtio kanske, eller hundra. Alla hade ändrat färg. Indierna hade blivit grå som dåligt kaffe, några bajonetter hade börjat skälva. Vi såg på mannen med bundna händer och förbundna ögon på galgluckan och hörde hans rop - vart rop ännu en sekund av liv - och alla hade vi samma tanke i huvudet: åh, döda honom fort, gör slut på det, stoppa det där vedervärdiga ljudet!

Plötsligt bestämde sig kommendanten. Han gjorde ett häftigt kast med huvudet och gav snabbt tecken med käppen. "Chalo!" ropade han nästan med raseri.

Ett slamrande ljud hördes, och så blev det dödstyst. Fången var försvunnen, och repet snodde sig kring sig självt. Jag släppte hunden som omedelbart skenade runt till galgens baksida; men när den kom fram stannade den upp, skällde till och drog sig så tillbaka till ett hörn av gårdsplanen, där den stod bland ogräsen och ängsligt tittade ut mot oss. Vi gick runt till baksidan för att inspektera fångens kropp. Han hängde med tårna pekande rakt ner i marken och snurrade sakta runt i repet, död som en sten.

Kommendanten sträckte ut käppen och petade till den nakna bruna kroppen, som skälvde till nästan omänskligt. "HAN har det bra, han", sade kommendanten. Han tog några steg baklänges bort från galgmurarna och blåste ut ett djupt andetag. Han kastade en blick på sitt armbandsur. "Åtta minuter över åtta. Nå, det var allt den här morgonen, tack och lov."

Fångkonstaplarna gjorde bajonett av och marscherade bort. Hunden, som lugnat sig och var medveten om att den burit sig illa åt, slank iväg efter dem. Vi gick vår väg från gårdsplanen med galgen, förbi dödscellerna med deras väntande fångar och in på fängelsets stora centralgård. Under uppsikt av fångkonstaplar beväpnade med lathis höll fångarna redan på att få sin frukost. De satt nerhukade i långa rader, var och en med en liten bleckmugg i handen, medan två konstaplar marscherade runt med hinkar och slevade upp ris. Det verkade, efter hängningen, riktigt hemtrevligt och muntert. Vi kände en enorm lättnad nu, när det hela var över. Man fick lust att börja sjunga, fnissa, ta en liten språngmarsch. Rätt som det var började alla småprata glatt.

Den unge eurasiern som gick vid min sida nickade tillbaka mot den väg vi kommit, med ett menande leende: "Kan ni tänka er, sir, när vår vän [han menade den döde] fick höra att hans nådeansökan blivit avslagen, då pissade han på golvet i cellen. Av rädsla. Var god tag en av mina cigaretter, sir. Är mitt nya cigarettetui inte beundransvärt vackert, sir? Från bästa butiken, två rupier och åtta annas. Prima europeisk modell."

Flera av oss skrattade - men åt vad tycktes ingen riktigt veta.

Francis gick vid kommendantens sida och pladdrade i ett kör: "Jaha, sir, allting har avlöpt till den yttersta belåtenheten. Det hela var över - knix! så där. Så är det inte alltid, nej minsann. Jag har varit med om fall när doktorn måste ställa sig under galgen och dra i fångens ben för att döden skulle inträffa. Ytterst oangenämt!"

"De slingrade sig, eh? Det är inte bra", sade kommendanten.

"Ack, sir, värre är det när de bli motspänstiga! Jag minns en som klängde sig fast i gallret i sin bur när vi kom fram för att hämta honom. Ni kan knappast föreställa er, sir, att det tog sex konstaplar för att dra loss honom, tre som drog i varje ben. Vi försökte resonera med honom. "Käre vän", sade vi "tänk på alla besvär och all smärta du förorsakar oss!" Men nej, han ville inte höra på! Ack, han var verkligen besvärlig!"

Jag märkte att jag skrattade högt. Alla skrattade. Till och med kommendanten kostade på sig ett tolerant grin. "Ni kan gott komma och få er en drink allihop", sade han riktigt gemytligt. "Jag har en flaska whisky i bilen. Det skulle nog inte skada."

Genom fängelsets stora dubbelgrindar gick vi ut på gatan. "Drog honom i benen!" utbrast en burmansk domare plötsligt och gav till ett ljudligt skrockande. Alla började vi skratta igen. Just då föreföll Francis anekdot utomordentligt lustig. Vi tog oss en drink tillsammans, infödd som europé, i den bästa stämning. Den döde var hundra meter därifrån.

Ursprungstiteln: A Hanging, först publicerad i august1 1931 i "The Adelphi". Originaltexten på engelska finns här: http://wikilivres.ca/wiki/A_Hanging

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki