FANDOM


Av Theodore Cogswell

Så tungt!" stönade den siste jordmänniskan för sig själv när han mödosamt bände upp en tung stenplatta med bakänden av en gammal hillebard. "Så förfärligt, förfärligt tungt!"
   När den tunga stenen slutligen välte över böjde han sig ner så snabbt hans smärtande rygg medgav och högg tag i en tusenfoting som försökte fly undan. Han bet med en lätt grimas av dess huvud och sög i sig dess lilla mängd föga tillfredsställande safter. Medan han gjorde det granskade han närsynt den fuktiga jord som stenplattan legat på, för att se om där fanns något mer. Men denna del av hans skafferi var tomt. Han gick med en trött grymtning till nästa stenplatta. När han fått upp den halvvägs, skymtade han något som rörde sig under den. Innan han hunnit göra något åt det sprängdes den nattliga tystnaden plötsligt, som om något exploderat i fjärran. Han ryckte till och släppte hillebarden — så han nästan krossade ena tån — och såg upp. När han stod där ljöd ytterligare ett brak och fler explosioner, följda av en flämtande flod av ljus. De taggiga berg som löpte runt hans små domäner lystes upp i mörkret och försvann igen. När han hade återfått synförmågan befann ljudet sig nästan rakt över honom. Han kisade upp i mörkret när det flammade till igen, mindre intensivt den här gången. Sedan såg han något sällsamt som sänkte sig mot honom på smaragdgröna eldpelare.
   "Sällskap!" skrockade han förtjust för sig själv när han vacklade nerför den vindlande trappan till sin kammare. "Riktigt levande sällskap, efter alla dessa år!"
   Darrande av brådska — och något annat — plockade han upp sin unket luktande frack ur en stor ekkista. Några minuter senare var han klar, oklanderligt klädd med ett mångfärgat band — tecknet på att han fått det österrikisk-ungerska kejsardömets högsta utmärkelse — diagonalt över det bländvita skjortbröstet. Hederslegionens lilla rosett blänkte blygsamt på ena slaget.
   När marken runt det egendomliga skeppet där ute hade svalnat så mycket att dess besättning kunde stiga ut, badade storsalen i ljuset från hastigt tända facklor. En ny brasa sprakade i eldstaden och det stora bankettbordet hade dammats av så det blänkte i eldsljuset. Det sista i hans vinkällare, en ensam spindelvävstäckt butelj, hade försiktigt placerats på bordet. Efter en sista blick för att försäkra sig om att allt var på bästa sätt haltade han till porten och väntade, sinnebilden för en artig värd.
   Han kände ett hastigt sting av besvikelse när han bara såg en enda gestalt lämna skeppet, sedan ryckte han filosofiskt på axlarna. Han av alla människor borde veta att inte klaga över omfattningen av denna oväntade skänk från ovan. Denna afton skulle han åtminstone få äta som en gentleman, för första gången på fler år än han ville minnas.

Han spann till av förtjusning när hon steg in i eldsljuset. Det här var inte en undersätsig bondekropp utan en patricier, en aristokrat av första rang. Han steg ut ur skuggorna och bugade artigt.
   "Jag hälsar er välkommen, min kära dam. Det mitt enkla hus kan erbjuda är ert."
   Hennes gensvar visade att hon var ett fullblod. När hon vände sig mot honom fanns ingen fruktan eller förvirring i ansiktet.
   "Så sällsamt", mumlade hon. "Så ytterst, ytterst sällsamt. Spanarna påstod att de hade observerat nattliga rörelser, men det var svårt att tro. Finns det fler av er?"
   "Nej, min kära dam", sade greve Shirov sorgset. "Jag är den siste, den allra siste av min art. Men de många årens ensamhet försvinner när en skönhet som er lyser upp min boning."
   "Ni är alltför vänlig", sade hon frånvarande medan blicken svepte runt i den förfallna storsalen som om hon sökte efter dolda män i mörka hörn. Gamla rustningar stod i glasskåp, men taket hade delvis fallit ner och de stora dörrarna hängde på sönderrostade gångjärn.
   "Lustiga artefakter", sade hon. "Det vore kanske roande att behålla den här platsen som ett museum."
   "Nu är det ni som är alltför vänlig", sade greven när han förde henne mot två stolar som placerats mycket nära varandra i bankettbordets ena ände. "Men jag glömmer mina plikter som värd. Kanske ett glas vin? Jag kan försäkra er att det är utsökt."
   "Jag dricker inte", sade hon.
   "Så synd", suckade greven. "Vin och skönhet hör samman. Men jag ber er att vara god nog att skänka en gammal man litet av båda delarna."
   Innan hon hunnit protestera hade han placerat henne i en av stolarna och satt sig bredvid henne. Han fyllde ett kristallglas till hälften med pärlande blodröd vätska och höll upp det så det fångade ljuset från facklorna. När han vred på glaset utkastade det små röda blixtar.
   "Är det inte vackert, min sköna dam?" mumlade han och vred lätt på glaset så de dansande ljusfläckarna föll in i hennes ögon.
   "Så vackert, så vackert." Hans röst blev mjukare och mjukare tills den knappt hördes. "Så vackert att ni inte kan ta ögonen från det. Det fyller dem med små vågor av skimrande ljus och gör er sömnig, så sömnig att till och med gnistorna börjar blekna bort eftersom ni är så förfärligt sömnig... sömnig... sömnig."
   Han röst dog bort och han började långsamt luta sig mot henne, bländad av hennes vita hals. Sedan övermannades han av en blind hunger som han var oförmögen att motstå. Hans läppar drogs tillbaka och blottade två hörntänder som mer liknade rovdjurständer. Med ett plötsligt djuriskt gläfsande högg han mot hennes halspulsåder.

Under normala förhållanden skulle greven inte ha handlat så brådstörtat — han hade alltid varit stolt över sitt fina bordsskick — men detta var inte normala förhållanden. Efter lång svält kunde man förstå, om än inte ursäkta, viss glupskhet.
   Under den tid då människorna flydde hade han ätit så mycket att han för första gången i sitt liv fått en liten rundad mage. Vad de flydde från bekymrade honom inte — han var van vid de periodiskt återkommande vågor av vansinne som dragit fram över Balkan så länge han kunde minnas.
   Människorna flydde västerut, så de kanske flydde från turkarna. Det struntade greven i. Han hade alltid varit ganska tilltalad av de ottomanska invasionerna. Deras halvsvultna soldater var alldeles för hårdsmälta för hans smak, men kvinnorna, ah, kvinnorna!
   Men sedan en natt kom det första av de gröna molnen, små gnistrande ljuspunkter som rörde sig som om de tänkte självständigt. Och sedan kom fler, och ännu fler, som hastade genom bergspassen och upp i skogarna på bergssidorna, som letade och letade tills de hittade det de jagade. Sedan dök de snabbt och samlades runt tvåbenta eller fyrbenta varelser. När de lämnade dem för att fortsätta jakten kom gamarna, och efter dem kom råttorna och de krälande djuren.
   Och sedan försvann också de gröna molnen. Greve Shirov visste inte om de dog eller om bränslet tog slut eller om de bara upplöstes. Så dags var han alltför hungrig.
   Något hade hänt med balansen i naturen. Det fanns mer lavar och svampar än hederligt gräs, och löv vissnade i förtid. Snart fanns mycket litet grönska frånsett långa hängen av trådaktig mossa som dinglade från döende träd.
   Greven ställde inte om sig till den nya världsordningen utan protester. Det hade funnits en tid då endast de allra skönaste jungfrurs blod dög till hans måltid. Nu tvingades han låta sig nöja med gamar — men inte utan en del illamående i början.
   Det handlade inte bara om äckel. Gamar har en olycklig svaghet för att slå sig ner sida vid sida på de högsta grenar de kan hitta när det blir mörkt, och varken grevens smidighet eller åldrade muskler klarade av en mödosam klättring upp till dem. Följaktligen tvingades han kväll efter kväll genomgå en plågsam förvandling och svepa fram genom natten på svarta fladdermusvingar till sin slumrande frukost.
   Tvärtemot vad folk trott är det en smärtsam process att byta gestalt. Det är en insmältning och en omvrängning och en hoptryckning av känsliga nervändar som är så plågsam att greven, frånsett några experiment när han var ung och ett par flykter från rasande transsylvanska bybor, hade varit tillfreds med att hålla fast vid sin normala gestalt under århundradenas gång. Nu hade han inget annat val än att två gånger varje natt utsätta sig för smärtorna.
   Tyvärr kunde han visserligen leva på gamblod, men gamarna kunde inte leva utan tillgång till döda djur. När allt som efterlämnats av de gröna molnen hade ätits upp, återstod ingenting för gamarna. De blev magra och ynkliga, ömkliga fjädrar på pinnsmala ben. Och sedan fanns inga kvar.
   Greven svalt nästan ihjäl igen innan han fann att han kunde leta under stenar. De mångbenta insekterna levde och frodades fortfarande — men det krävdes så många av dem, och stenarna var så tunga.
   Och nu...

Hon rörde sig inte när han högg. Han bet till med stor elegans, redan uppfylld av smaken av hett blod. Resultatet blev inte riktigt vad han förväntat sig. En plötslig skärande smärta for genom hans mun, sedan slungades han till golvet. Han låg ett ögonblick till hälften medvetslös på golvet, sedan ruskade han på huvudet, tog sig upp på händer och knän och såg upp mot kvinnan som stod över honom likt en rasande gudinna.
   "Kräk", väste hon. "Ni skrapade min emalj!"
   Han tog sig förvirrat upp på fötter och tittade. Mycket riktigt, där hans tänder hade skrapat mot hennes ljuvliga hals skymtade blank metall genom skårorna i det hudfärgade ytterskiktet.
   Greve Shirov förblev en gentleman, trots sina värkande tänder.
   "Jag ber tusen gånger om ursäkt", sade han. "Jag kunde inte drömma om att en sådan skönhet var förfalskad. Ni kan inte klandra en gammal halvblind man för att han inte lyckats genomskåda en så perfekt förklädnad."
   "Jag kan och jag gör det!" sade hon upprört. "Om någon av härskarna hade kommit hit före mig, kunde ni ha gjort honom allvarligt illa."
   Hon tog fram en stavliknande tingest ur klädnadens veck och riktade den mot greven.
   "Jag förstår inte hur ni lyckades undslippa utrotarna", sade hon. "Hursomhelst är det på tiden att ni dör nu."
   "De där utrotarna hade kanske inte rätt utrustning", sade greven med en artig axelryckning.
   "Dumheter!" sade hon skarpt. "Planerna var alldeles för omsorgsfullt gjorda. Varje betydande livsform på den här planeten togs med i beräkningarna." Hennes ögon smalnade. "Men det här enda lilla misstaget kan lätt rättas till."
   "Som ni behagar", sade greven. "Jag har redan levt så länge att döden är ett meningslöst ord för mig. Men kan ni inte ha vänligheten att låta mig tömma ett sista glas av detta utsökta och oersättliga vin?"
   Hon nickade otåligt. "Men gör det fort. Härskarna är snart här. Det är passande att den plats som såg det sista av det gamla också ska se det första av det nya."
   Greven läppjade på vinet.
   "Säg mig", sade han, "de där härskarna, är alla som ni?" Det tycktes chockera henne.
   "Naturligtvis inte! Jag är en tjänare, en maskin som byggts för att utföra deras önskningar. Jag var en av de som byggdes speciellt för att komma i förväg och rensa den här planeten från allt farligt liv, så den kan bli en lämplig plats för dem. Nu när det har gjorts — med undantag för er — har härskarna fått signalen. Deras skeppbefinner sig nu utanför atmosfären där de inväntar soluppgången så de ska kunna landa."
   Greve Shirov såg ner i sitt glas. Det återstod en klunk vin. "Min dam", sade han ödmjukt, "det har sedan länge varit en sedvänja på den här planeten att låta en dödsdömd ställa en sista önskan."
   "Vi har inget med era sedvänjor att göra", sade hon kallt.
   "Jag vet, men det är en sådan småsak, en gammal mans nyck. Skulle jag inte kunna få se en av de nya härskarna innan jag dör?"
   "Omöjligt! Det återstår fortfarande en timme innan solnedgången, och jag måste undanröja er innan dess."
   "Men om bara ett enda skepp kunde landa i förtid."
   Hon skrattade hånfullt. "Var inte löjlig. Ni vet att det är omöjligt för härskarna att... men det vet ni naturligtvis inte. Ni kan inte veta det."
   "Veta vad?" frågade greven och lät en svag klang av diskret nyfikenhet skymta i rösten.
   "Min programmering tillåter mig inte att ge de upplysningarna", sade hon bestämt. Hon såg sig omkring med den stavliknande tingesten fortfarande riktad mot honom.
   "Vart leder den där?" frågade hon med en gest mot en dunkel portal i salens bortre ände.
   "Till källarhålorna."
   "Det är ett lika bra ställe som något annat", sade hon och pekade ditåt med sitt vapen.
   Greve Shirov reste sig och höjde glaset.
   "För människans förflutna", sade han milt, "och härskarnas framtid." Han svalde den sista klunken vin och slängde glaset i eldstaden så det krossades.
   "Till er tjänst, min dam. Om det måste göras, gör det snabbt. Gryningen är inte så långt borta, och jag är allergisk mot solljus."
   När han gick mot portalen verkade han mer vara en artig herre som för en dam till hennes loge på operan än en dödsdömd man som förs till sin död. Han hejdade sig vid portalen och såg frågande på henne.
   "Fortsätt!" fräste hon.
   Hon väntade tills ljudet av hans fotsteg nästan hade försvunnit där nere, sedan tryckte hon in en knapp på sitt långa stavliknande vapen. Det väste svagt till, och ett grönt moln av små ljuspunkter uppenbarade sig. Det rörde sig ett ögonblick i cirklar som om det sökte efter vittring, sedan for det nerför trappan efter greve Shirov.

Det var en strålande morgon utanför och det första mullret från härskarnas annalkande skepp hördes när hon gick ner i kryptan. Först trodde hon att han hade flytt, men sedan hittade hon honom. Han var död. Hon kände igen tecknen. Hon släppte ner locket till den svarta kistan och gick uppför den vindlande trappan till storsalen.
   När den sista tjänaren hade utfört sitt uppdrag tryckte hon in en knapp som dolts i naveln och deaktiverade sig själv permanent.

Kar Klen, den kunglige livmedikusen, såg nervöst ut genom fönstret. Solen hade nästan gått ner bortom bergen och hans boning låg ända på andra sidan det centrala torget.
   "Du lyssnar inte på mig", sade en klagande röst.
   "Det gör jag, ers höghet, det gör jag! Jag försöker bara komma fram till vilken av mina många kurer som bäst kan bekämpa er egendomliga åkomma."
   "Se till att du kommer på rätt medicin den här gången", morrade prinsessan, "annars måste det här hovet klara sig utan dina tjänster. Och", tillade hon och smällde ljudligt med sina mandibler, "drottningmodern ska ha en ny veckomake. Jag är led på att vakna varje morgon och vara så trött att jag knappt kan kravla ut ur nätet."
   En grön klump nervös svett trängde fram ur Kar Klens ventrikelöppning.
   "Den här gången kommer jag definitivt att hitta ett botemedel, ers höghet", sade han och började dra sig baklänges mot dörren. Om jag inte skyndar mig kommer Sömnen att övermanna mig ute på torget. Jag kommer att besöka ers höghet genast i morgon bitti."
   "Inte alls!" fräste hon. "Du ska arbeta här tills du har skaffat fram en medicin åt mig. Jag låter en tjänare med en sömnförjagande lykta föra dig hem när du är färdig."
   "Ja, ers höghet", sade Kar Klen olyckligt och öppnade sin väska med piller och tinkturer. När det började mörkna utanför gäspade han ofrivilligt.
   "Tänd ljuset, din idiot", morrade prinsessan. "Sömnen är nästan över oss."
   Kar Klen tryckte in en strömbrytare och en mängd sömnförjagande ultravioletta lampor fyllde rummet med sin skyddande strålning. Han vände sig mot sin väska igen och tittade på flaska efter flaska i sitt förtvivlade sökande efter ett medel som kunde bota prinsessan från hennes efterhängsna blodbrist och rädda honom från att bli föda åt de nykläckta ungarna. Men eftersom vampyrer var okända på Alpha Centauri föll det honom aldrig in att titta på det uppenbara stället, en urgammal krypta under ett förfallet slott. Där sov den siste jordmänniskan under de soliga timmarna med ett belåtet leende på sina fylliga röda läppar och de aristokratiska händerna knäppta över en liten men behagligt rundad mage.

Originalets titel: "The Masters". Först publicerad i "Thrilling Wonder Stories, Summer 1954". Översatt till svenska av Sam J Lundwall.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki