Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hård blåst vid sjön

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share

Av: Beppe Wolgers
   
   VD ETT FÖNSTER på en vit veranda satt en man och skrev ett brev, molnen hade hög fart och vågornas kammar var vita. Ett mäktigt brus omgav honom, grönskan böljade och darrade. Inget fönster var öppet på verandan, mannen log och doppade pennan i bläckhornet, men hans blick fastnade på ett par pojkben i hamnen. Genom en tunnel i grönskan hade han uppsikt över en liten del av den L-formade bryggan, den guppande roddbåten, ett stycke av sandstranden och det något lugnare vattnet inne i själva hamnen. Där, alldeles ovanför kajkanten, skymtade han ett par pojkben, de vacklade och föll. Han stirrade på kajkanten, länge, men nu såg han inga ben. Han reste sig upp och fick syn på en rygg som flöt upp intill klappbryggan. Kroppen gungade i de kvävda svallen som vällde fram mellan bryggans stenkistor. Mannen öppnade fönstret och skrek:
   —Fleming drunknar! Fleming drunknar! Hallååå!
   Han ropade mot vinden och den hårda blåsten lindade sig om hans röst och slungade den in mot skogen. Det kom inget svar. Han lutade sig ut genom fönstret och lyssnade, det tunga bruset blåste in i hans öra och dånade. Han såg på bryggan och på hamnen men där var heller ingenting.
   —Herregud, mumlade han och gick in i rummet bakom verandan. Plötsligt rusade han ut på verandan igen, rafsade ihop sitt skrivmateriel och gick snabbt in i en garderob i ett av de inre rummen. Han kastade skrivdonen på golvet, stängde garderoben, släckte och stod där i mörkret. I nästa ögonblick tände han ljuset och försökte lyssna genom bruset. Han stod där och kved, sedan kastade han sig ut, snubblade nedför trappan och sprang nedåt sjön. Han ropade "Fleming drunknar!" och stannade och skrek så högt han kunde:
   —Hjälp!
   Nu såg han en fot som flöt i vattenbrynet bredvid ena stenkistan och han kastade av sig kavajen, slet av sig västen och sprang vacklande ned till grinden, såg hastigt åt båda hållen på strandvägen och gick ut på kajen.
   Vågorna krossades mot bryggan och sprutade över i häftiga duschar. Mannen stod på kajkanten, men nu såg han inte pojken. Han drog av sig skorna och steg ned på klappbryggan, som badade i skum. Då skymtade hastigt ett blekt ben mellan stenkistan i vinkeln på L:et och den längst ut.
   Med ett stönande gled han ned i vattnet och började gå på bottnen mot bryggan. I en våg tappade han fotfästet och började simma, han stirrade på vågorna, som fräste och skummade och skarpa vindilar piskade upp vattnet framför honom, han fick en kallsup och vände och en våg stötte honom mot stranden och han kände åter botten under fötterna. Han hostade och flämtade och skälvde i hela kroppen. En våg knuffade honom i ryggen och han vände på huvudet och såg på bryggan. Där syntes ingen pojke och han började sakta vada mot stranden och med en skakande hand strök han upp håret ur pannan.
   —Farbror Kurt! ropade en röst bakom honom och när han vred på huvudet fick han syn på Fleming, som stod längst ut på bryggan med ett föremål i handen.
   De stirrade på varandra och pojken sprang över bryggan och ned mot mannen och mannen stod i strandvattnet och väntade.
   —Har farbror ramlat i?
   —Vad har du gjort för någonting?
   —Jag? Badat.
   —Vad gjorde du under bryggan?
   —Under bryggan? Äh, jag letade efter min hammare, som jag tappade när jag skulle laga sumpen, jag hittade den, här är den.
   Han viftade med hammaren och den våta mannen gick upp på stranden och närmade sig pojken.
   —Jag ramlade inte i, ska jag säga dig, jag trodde du höll på att drunkna och jag tänkte rädda ditt liv...
   —Ja, men farbror var ju...
   —Tyst med dig! Kom hit! Pojken tog ett steg närmare.
   —Jag förbjuder dig att bada under bryggan så där, jag förbjuder dig, förbannade pojke...
   Pojken ryggade tillbaka och mannen höjde handen och gav honom en hård örfil och pojken tappade balansen och föll ned på knä och hammaren gled ur hans hand. Mannen hukade sig över honom och måttade med sina darrande händer men pojken kröp undan och sprang över strandvägen och försvann bakom de vajande träden.
   —Fleming! skrek mannen. Kom tillbaka! Fleming!
   Han plockade upp skorna och satte sig på en stol, han drog några djupa andetag och kände på hjärtat. Brottsjöarna stänkte på honom, han tog på sig skorna och började gå tillbaka. När han tagit ett steg på strandvägen tutade en bil bakom hans rygg, han spratt till och kastade sig handlöst ned på stranden, han föll på magen och låg alldeles stilla.
   Han kände en hand på sin axel.
   —Hur gick det? Ni har väl inte slagit er?
   Mannen vände sig mot den främmande med ett leende.
   —Tack, tack, det är ingen fara med mig, jag... jag blev bara lite skrämd och så halkade jag...
   —Kom skall jag hjälpa er upp — ni är ju alldeles våt — kanske jag kan skjutsa er hem?
   —Nej tack, det är ingen fara med mig och jag bor här över vägen bara och jag klarar mig själv.
   —Är det säkert det då, annars står jag så gärna till tjänst, det var ju mitt fel att...
   —Tack, lämna mig i fred nu, jag vill helst inte att ni...
   Under tiden hade han rest sig upp och borstade nu av sanden från skjortan och byxorna, den andre satte sig i sin bil, startade och såg dröjande på den våte mannen, men denne besvarade inte hans blick, utan skyndade sig över strandvägen bakom bilen, gick genom grinden och doldes strax av de täta buskarna. Bilmotorns spinnande kvävdes i havsbruset och mannen plockade upp sin väst och sin kavaj och gick upp mot villan. En flicka kom dragande en skrinda genom gräset och mannen smög sig in bakom häcken och hukade sig ned tills hon passerat. Han gick in i villan och upp till sitt rum, drog av sig sina våta kläder och klädde sig i badrock och tofflor och slog sig åter ned på verandan. Fönsterrutorna knakade i vinden som nu tycktes ha ökat och solen var borta, det var egendomligt mörkt ute och mannen granskade himlen med snabba ögonkast.
   Den första blixten glimmade över öarna och därborta var vattnet alldeles svart, öarna mot väster skymdes av vita regnridåer. Mannen riktade sin vidöppna blick mot åskmolnen och återigen strimmades luften av en blixt. Han rusade upp från sin stol och gick genom villans alla rum och stängde fönstren, därefter bröt han elektriska strömmen. Han låste ytterdörrarna och bar in en stol i en skrubb innanför köket. Där satte han sig och tände en fotogenlampa. Han satt orörlig och lyssnade. Plötsligt skakade huset i en knall och han hörde hur det började hagla. Ännu en förfärlig knall mullrade över huset och mannen reste sig snabbt och öppnade dörren och ett ögonblick sprang han omkring i rummen, sedan återvände han till skrubben, ett eldljus flammade i hans ögon och han stannade som förstenad. Fönsterrutorna dallrade i det öronbedövande mullret och mannen blundade, stående inne i skrubben och pressade fram gråt, men inga tårar kom i hans ögon. Han sprang ut ur skrubben och såg upp mot himlen, skyfallet hade upphört och ännu en blixt lyste upp hans ansikte. Han stod stilla och väntade på knallen, men nu var den redan längre bort och han gick fram till en spegel och iakttog sitt ansikte. Han låtsades gråta och betraktade under tiden sitt ansikte. I spegeln såg han plötsligt att löven utanför fönstret var nästan stilla, han hörde ett avlägset muller och gick fram till fönstret och såg ut. Det droppade från träden men genom kronan skymtade en blå flik av himlen och han öppnade fönstret och såg på hagelkornen som ännu inte helt och hållet hade smält. Han skyndade sig att låsa upp ytterdörrarna, öppnade några fönster här och där och gick upp på verandan. Havet låg nu nästan stilla och överallt på kajen och på ängen låg nedblåsta våta löv och kvistar.
   Han satte sig vid bordet och lekte med en blänkande papperskniv. Med fingret kände han på knivens spets.
   Han höjde kniven och stötte den i bröstet och vände handen i sista sekunden. Hans huvud sjönk ned och kniven föll på golvet. Han slog upp ögonen, böjde sig ned efter kniven och stötte den åter i sitt bröst, i sista sekunden vände han handen. Återigen sjönk hans huvud ned, han rosslade och kniven skramlade ned på golvet. Han andades inte och hängde orörlig i korgstolen.
   Han rätade på sig och log. Han skruvade på radion och ökade ljudstyrkan så att föremålen i rummet skakade och han satt och såg över vattnet och till slut märkte han att flaggan på flaggstången hade blåst sönder och att två stora löv hade fastnat som döda fjärilar på det mittersta fönstret.
   
   Ur: "Andra", Bonniers, 1958

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki