FANDOM


Av Guy de Maupassant

Jag tänker inte tala om var det hände eller vad mannen hette. Det var långt, långt bort härifrån vid en brännande het men bördig kust. Sedan tidigt på morgonen tog jag mig fram längs stranden med dess mognande skördar, utmed det blå solbelysta havet. Blommor växte ända ned till vattenlinjen där lätta, mjuka vågor bröt med ett sövande ljud. Det var varmt; en len, fuktig värme med en doft av rik, fruktbar mylla och frömjöl.
   Man hade sagt mig att det till kvällen fanns möjligheter att ta in hos en fransman som hade ett hus längst ute på en udde i en dunge apelsinträd. Vem var han? Det visste jag ännu inte. Han hade kommit en vacker dag för tio år sedan. Han hade köpt mark som han odlat upp; han hade planterat vin och arbetat och strävat med lidelsefullt intresse som i raseri. Månad efter månad och år efter år hade hans marker utvidgats och alltmer av den bördiga jungfruliga jorden odlats upp. Han hade samlat en förmögenhet med sitt outtröttliga arbete.
   Ändå fortsatte han att arbeta vidare sades det. Han steg upp i gryningen och var ute på ägorna och övervakade arbetet ända till kvällen. Det föreföll som om han var behärskad av en fix idé, driven av en omättlig lust till pengar, som jagade honom och aldrig lämnade honom någon ro.
   Han var vid det här laget en rik man.
   Solen höll på att gå ned när jag närmade mig hans boning. Den låg mycket riktigt ute på en udde bland apelsinträd. Det var ett stort enkelt fyrkantigt hus med utsikt över havet. När jag gick fram mot huset kom en man med stort skägg ut på trappan. Jag hälsade och frågade om det var möjligt att få husrum över natten. Han sträckte leende fram handen.
   ”Stig på och känn er som hemma.”
   Han följde mig till mitt rum och tilldelade mig en egen tjänare och han gjorde det med en världsmans naturliga behag och obesvärade självfallna vänlighet. När han lämnade mig, sade han: ”Vi äter middag när det passar er att komma ned.”
   Och det gjorde vi också något senare, bara vi två tillsammans på en altan som vette ut mot havet. Till en början talade jag om det bördiga landskapet och det avlägsna okända land där vi befann oss. Han log och svarade förstrött: ”Ja, det är ett mycket vackert land. Men inget land kan vara angenämt att leva i långt borta från det land man älskar.”
   ”Längtar ni tillbaka till Frankrike?”
   ”Jag längtar till Paris.”
   ”Varför far ni inte tillbaks dit?”
   ”Det kommer jag nog att göra.”
   Och så småningom övergick vi alltmer att tala om Paris och boulevarderna. Hans frågor visade att han en gång varit en välkänd figur på kaféer och teatrar, han nämnde kända namn och frågade: ”Vad träffar man för några på Tortoni nu för tiden?”
   ”Desamma som förut. Utom de som dött förstås.”
   Jag betraktade honom uppmärksamt. Ett obestämt minne sade mig att jag måste ha sett hans ansikte. Men var? Och när? Han föreföll trött trots sin styrka, nedstämd trots sin målmedvetna beslutsamhet. Hans stora ljusa skägg föll ned på bröstet och ibland fattade han tag i det ända uppe vid hakan och lät handen långsamt glida ner genom skägget. Han började bli kal på hjässan men hade tjocka ögonbryn och en kraftig mustasch som övergick i kindskägget.
   Solen gick nu ner i havet bakom oss och kastade röda strålar genom strandens dimma. De blommande apelsinträden doftade starkt och ljuvligt i kvällsbrisen. Han såg oavvänt på mig och det tycktes mig som om hans stela blick i mina ögon åter såg glansen av en fjärran, älskad och välkänd syn: den breda skuggiga trottoaren mellan Madeleine och rue Drouot.
   ”Känner ni Boutrelle?”
   ”Javisst.”
   ”Är han mycket förändrad?”
   ”Ja, alldeles vithårig.”
   ”Och La Ridamie?”
   ”Han är densamme.”
   ”Och kvinnorna då? Berätta om kvinnorna. Låt se nu. Känner ni Suzanne Verner?”
   ”Ja… den där stora kraftiga… hon är slut.”
   ”Aha! Och Sophie Astier?”
   ”Aha! Och Sophie Astier?”
   ”Död.”
   ”Stackare! Nå men är… Känner ni till…”
   Men så tystnade han plötsligt. Och efter en stund återtog han med helt förändrad röst och alldeles blek: ”Nej, det är bättre att jag inte talar om det… det gör mig bara illa.”
   Och som för att komma på andra tankar reste han sig.
   ”Ni kanske vill gå in?”
   ”Ja, gärna.”
   Han gick före mig in i huset.
   Rummen på nedre botten var kolossalt stora, tråkiga och kala. De föreföll att inte användas annat än av de mörkhyade tjänarna som myllrade överallt i det stora huset. De hade lämnat tallrikar och glas på borden. Två gevär hängde på spikar på väggen. I hörnen stod spadar, metspön och alla möjliga redskap som man antagligen medfört och ställt ifrån sig när man kom utifrån och som nu fanns nära till hands när man skulle ut till olika sysslor igen.
   Min värd log: ”Det här är en landsflyktigs tillfälliga kvarter, ett ganska uselt kyffe, men mitt eget rum är mer städat. Vi går dit.”
   När jag kom in genom dörren trodde jag att jag hamnat hos en bättre lumpsamlare så överfullt var det med underliga föremål av alla slag. Uppenbarligen minnen som ägaren samlat på olika platser vid alla möjliga tillfällen. På ena väggen hängde två teckningar av kända konstnärer omgivna av draperier och vapen, sablar och pistoler och mitt på den största väggen ett fyrkantigt hyende av vit satin i guldram.
   Förvånad gick jag närmare för att se vad det var och kom då underfund med att det var en hårnål som satt instucken mitt i det glänsande tyget.
   Han lade handen på min axel och sade leende: ”Det där är det enda jag har ögon för här i rummet. Det enda jag betraktar sedan tio år. Prudhomme har sagt på ett ställe: ’Den här sabeln är mitt livs stoltaste ögonblick!’ Och jag kan säga: Den här hårnålen är hela mitt liv.”
   Jag letade länge efter någon meningslös fras och sade till slut: ”Ni har lidit för en kvinnas skull?”
   Han återtog häftigt: ”Säg hellre att jag ännu lider som en hund … Kom så går vi ut på balkongen. För en stund sedan hade jag ett namn på läpparna men jag vågade inte uttala det… om ni hade svarat ’död’ som ni gjorde då jag frågade om Sophie Astier, så skulle jag skjutit mig en kula för pannan i denna dag.”
   Vi hade nu kommit ut på en balkong varifrån man på ömse sidor såg två havsvikar mellan höga grå bergskammar. Skymningen hade börjat falla och solen som gått ned reflekterades svagt i molnen på himlen.
   ”Lever Jeanne de Limours fortfarande?” återtog han.
   Han stirrade på mig full av ångest.
   Jag log. ”Ja… för tusan. Och hon är vackrare än någonsin.”
   ”Känner ni henne?”
   ”Ja.”
   Han tvekade. ”Känner ni henne… på det sättet…?”
   Nej.”
   Han fattade min hand. ”Tala om henne!”
   ”Men… jag har ingenting särskilt att säga om henne. Hon är en av Paris skönaste kvinnor eller ska vi säga kokotter. Hon lever ett angenämt liv… som en prinsessa. Det är allt jag vet.”
   ”Jag älskar henne”, mumlade han. Det var ungefär som om han sagt: ”Jag ska dö.” Och sen fortsatte han häftigt och oförmedlat: ”Åh, bara jag tänker på det fruktansvärda och underbara liv vi levde tillsammans i tre år. Jag höll på att ta livet av henne fem eller sex gånger och hon försökte sticka ut ögonen på mig med den där hårnålen som ni just såg därborta. Se här… den här lilla vita pricken under vänstra ögat. Vi älskade varandra! Hur ska jag kunna förklara den lidelsefulla kärlek vi kände? Ni skulle aldrig kunna förstå.
   Det finns naturligtvis vanlig enkel kärlek, den som uppstår när två hjärtan och två själar söker varandra i samma hänförelse. Det kanske bör vara så. Men det finns också en våldsam, grymt plågsam form av kärlek, den som uppstår då två djupt olika varelser oemotståndligt förenas och som avskyr varandra samtidigt som de dyrkar varandra. Den här kvinnan ruinerade mig på tre år. Jag hade från början fyra miljoner som hon lugnt och stilla åt upp, med ett milt leende som började i hennes lysande ögon och spred sig till hennes läppar när hon sakta mumsade i sig mina pengar.
   Ni kände henne ju. Hon har något som är oemotståndligt. Men jag vet inte vad. Är det hennes grå ögon vars blick borrar sig in i en och stannar kvar som en pil med hullingar? Nej, det är nog snarare hennes milda, obekymrade, förföriska leende som vilar som en mask över hennes ansikte. Hennes fina behagfulla väsen som genomsyrar allt, som står likt en doft omkring henne, hennes slanka växt som liksom svajar när hon passerar på trottoaren… hon tycks glida fram snarare än gå… eller är det hennes dröjande vackra röst som likt musik ackompanjerar hennes leenden och gester, hennes alltid lika behärskade, lika uttrycksfulla gester som med sin fulländning berusar ögat. Under tre år såg jag bara henne på denna jord! Som jag led! Hon bedrog mig ju med hela världen! Varför? Inga motiv… bara för att bedra. När jag fick reda på det och skällde henne kokott och sköka så erkände hon utan omsvep. ’Är vi gifta kanske’, sa hon också.
   Sedan jag kom hit har jag tänkt så mycket på henne att jag till slut kommit att förstå henne: hon är den återuppståndna Manon Lescaut. Manon som inte kunde älska utan att bedra, Manon för vilken kärleken, njutningen och pengarna var ett.”
   Han tystnade men återtog efter ett ögonblick: ”När jag hade gjort ände på det sista jag ägde på henne sa hon helt enkelt: ’Du förstår mycket väl, kära vän, att jag inte kan leva på luft. Jag älskar dig, mer än någon annan men jag måste leva. Fattigdom är ingenting för mig!’ Och ändå kan ni inte ana vilket liv… det jag hade med henne… vilket grymt och oförsonligt liv! När jag såg på henne hade jag lika mycket lust att döda henne som att ta henne i mina armar. När jag såg på henne… ja, då kände jag en vanvettig lust att öppna min famn, att krama henne och att strypa henne. Det fanns där inom henne, bakom hennes ögon något ogripbart falskt och trolöst som kom mig att avsky henne. Och det var kanske därför som jag älskade henne så som jag gjorde. Hos henne fanns allt kvinnligt, allt förkastligt och allt bedårande kvinnligt mer utvecklat och starkare än hos någon annan kvinna. Hon var uppfylld, sprängfylld av det som av ett berusningsmedel eller ett gift. Hon var mer Kvinna än någon annan någonsin varit det.
   Och när jag gick ut med henne så kastade hon ögon åt alla män på ett sådant sätt att hon med en enda blick tycktes ge sig åt dem alla i tur och ordning. Det gjorde mig galen och det gjorde också att jag smiddes fast vid henne ännu starkare. Bara genom att gå där på gatan tillhörde hon alla, utan hänsyn till mig eller sig själv. Det var hennes natur. Och ändå såg hon så allvarlig och ofarlig ut. Kan ni begripa det?
   Vilket straff det var! På teatern, på restaurangen, överallt tyckte jag att alla ägde henne inför mina ögon. Och så snart jag lämnade henne ensam, så vet jag att andra verkligen gjorde det.
   Det är nu tio år sedan jag såg henne sist och jag älskar henne mer än någonsin.”

Natten hade brett sitt dok över marken. En stark doft från apelsinträden svävade i luften.
   ”Kommer ni att återse henne?” frågade jag.
   ”Ja, för tusan”, svarade han. ”I jord och kontanter har jag nu en sju, åttahundratusen francs. När jag fått ihop en miljon tänker jag sälja alltsammans och ge mig av. Då har jag tillräckligt för ett år med henne… ett helt underbart år. Och så adjö… så är mitt liv slut.”
   ”Men sedan då?” frågade jag.
   ”Sedan vet jag inte. Då är allt slut! Kanske ber jag henne som en sista tjänst… att jag får bli hennes betjänt.”

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki