FANDOM


Bolle 1.jpg


Av: Harry Martinson

   BOLLE STÅR PÅ EN LOGE och drar en tröska för hand. Och mittemot honom en kvinna vid veven. Hon drar från sig, det är lättast, han drar mot sig, det är svårast. Hennes huvudduk har lossnat, håret faller gulblont i virvlar som fladdrar i tröskdraget, kommer nära honom ibland, inhöljer honom i henne. De ser varandra i ögonen. Du! Du! säger blickarna, och fäster och fäster sig på nytt i varandra men de blir jämt avbrutna av vevrörelsen; den far upp och ner: tittut, tittupp över veven som de drar och som nickar.
   Bakom tröskan står småbonden och matar in. Men det sker utanför deras värld. Tyngden ökar var gång ett band löses upp och går in. De slitguppar upp och ner och följer veven: tittut, tittupp! På nytt söker de varandras ögon. De tycker att de vill uppgå i varandra, fara samman med varandra och bli en, medan de bugar vid veven och höjer sina kroppar på tå. Det är liv. Riktigt tröskande liv. Men det är smärtsamt. Tungt arbete är en fysisk plåga. Nu delar Bolle den fysiska plågan med henne som står mittemot vid veven. De dansar tillsammans ansträngningarnas dans, en ansträngd galärdans i arbetstung svindelyra. De är på bal och hon är Den sköna. Och han är Den ende. A, vad du dansar bra. Dansa mig till en trasa om du vill! Ha mig, lyft mig! Tittut, tittupp över veven.
   Men när de stannar tröskan för att pusta ut och när de har andats ut och blivit lugna är det inte så. Då vågar de inte gå så nära varandra som de är när de är vid veven. Därför längtar de ändå till veven. De vilar inte länge åt gången. Snart ser hon på honom igen och han bjuder upp till dans.
   —Får jag lov.
   Han bugar och sopar golvet med luffarhatten.
   —Med nöje.
   Och åter kastar de sig in i nigdansen och bugdansen. Under uppehållen räfsar de undan halmen framtill och sticker in den i logbottnen med räfsan efter hand, balanserandes med den på räfsan, vicke-vick, vimselvicke -virum.
   Han är luffare och hon är hårt hemmahållen. Och håller bonden henne lika hårt några år till, så kommer hon att bli en bahia.
   Nyss, när gubben var ute ett slag, kunde de ha passat på och åtminstone tagit i varandra, smekt skinn mot skinn, lagt kind intill som allra hastigast. Men det är underligt vad den härskandes vilja kan trycka också i frånvaron. Ja, nästan ännu värre i sin frånvaro. Det är som om han förlamade dem bägge just innan han går. Så blir de stående där orörliga, och vågar inte se på varandra ens. Nu sitter han på huset och stånkar, den elake viljestarke fan. Men härskar ändå över dem båda. Men går han ut en gång till så ska de göra det. Den tanken har de båda. Och det är gammal tanke, mycket vanligare än handlingar i den stilen. Håller han på så här och förtrycker henne så blir hon bahia.
   Hon börjar tala i stället. Och hennes tal är alltefter hur trycket är. När hon inte får lov att vara varm, blir hon kall, och går över på rena förståndets plan och säger kallt:
   —Jag har min fria vilja. Jag är tjugusju år.
   —Och jag är trettisju. Och ändå är jag lika rädd som du, tänker han.
   — Man måste någon gång våga vara något annat än rädd och försiktig, säger hon och mönstrar långspringorna mellan bräderna uppifrån och ner. De är vassa och vita i ljuset. De är tvärdragets stängande knivar.
   —Ja, man måste någon gång leva. Ja, det måste man.
   —Varför skall kärleken räknas som ett as i halmen. Om kräfta och slaganfall får man tala öppet. Och mord och krig. Om blodsutgjutelser får man tala öppet. Man skriver inte lik med 1—k som man skriver kn—a.
   —Du stannar väl här några dagar och hjälper oss, frågar hon. Som om det vore hon som vågade bestämma en sådan fråga. Hon fick den så ljus. Den steg upp så varmt och önskestarkt.
   Men inte så viljestarkt som den som kom tillbaka i logdörrn!
   Då ser hon åter i de långa vassa himlaspringorna, och känner dem i ryggen och under blusen, tvärdragets stängande knivar.
   Det blir väderombyte. Mulenhet och blåst. Och sedan kommer regn. Den gamle blir liggande ett par dagar i kammaren. Orkar inte bevaka vaskens doter eller stryker.
   Hon går in med maten och medicinen. Kommer sedan ut igen. Bolle kan se på henne att hon blivit förmanad och varnad. Hon verkar trotsig i ansiktet, grunnande.
   —Kan det vara riktigt att jag ska misstro dej, säger hon rätt som det är, och kommer fram mot Bolle. Hon sätter sig nära honom i soffan. Men grips av oro. Går till kammardörren med glidande kliv och tassande mjukhet medan hon lyssnar. Vrider om nyckeln sakta så det inte hörs.
   Skulle gamlingen komma nu kan hon säga att dörren har gått i baklås. Det har hänt förr.
   Hon lyssnar en gång till och återvänder till Bolle på soffan. Slår sig ner igen.
   Han ser på henne. Och han känner att han tycker om henne helt och hållet. Ingenting behöver han blunda för. Hon är ingen glänsande skönhet, men hon är vacker ändå. Hon är vacker fastän hon är lite ful. Det där är smaksaker. För honom är hon vacker. Hon liknar en vit mongolisk kvinna. På bilder av kvinnor från Tibet har han sett samma slags ansikte. Och hennes kropp är vacker trots att hon har stora fötter. Vad bryr han sig om det. Han vet att hon sörjer för att hon har fyrtitvå. Han skulle inte bry sig om ifall hon hade dubbelt så stora fötter. För honom är hon vacker. Han ser inte till fötterna.
   —Är det sant att du tycker om mej, säger hon och vänder det granna tibetansiktet emot honom. — Är det så svårt att tro.
   —Du vet att jag har fyrtitvå i skor och uppnäsa.
   —Dina fötter gör mig inga bekymmer, säger han. Inte ett ögonblick. Och inte heller uppnäsan. Du har en vacker näsa. — Men uppnäsa ändå?
   —Jag skulle inte kalla den uppnäsa. För mig är det en vacker näsa. — Och håret?
   —Håret är vackert. Det är ett mycket vackert hår till och med.
   —Roligt att du säjer dä, säger hon. Ja, du kan inte tro vad roligt det är. Vid dansbanan säger de annat. Inte direkt, men jag hör det. Och aldrig blir jag uppbjuden. Vid damernas bjuder jag ju själv, men det känns som att tigga. Jag har slutat med det.
   —Hur det känns att tigga vet jag, säger han.
   —Förlåt. Du blev väl inte lessen, säjer hon. Det var sagt så, eller tänkt så.
   —I alla fall tycker jag inte som dom vid dansbanan, sade han.
   —Kan du förstå att de är sådana?
   —Det beror på att de tänker sig omöjligheter.
   —Va för omöjligheter menar du?
   —Att du går efter drömbilder, menar jag. De där gratulationskorten du vet. De är glansiga. Med ett älskande par i månsken. De står på balkong och kysses, eller sitter på en bänk vid en sjö.
   —Ett svärmande par menar du väl. Inget älskande par.
   —Ja, svärmande par heter det, ja.
   —Vad tycker du vi två ska vara, säger hon och blir röd. Hon vänder bort det tibetanska ansiktet och ser på meningslösa ting:
   på väggarna i köket, en mjölksil, en diskviska på tork på en spik, en väggkalender där hon inte brytt sig om att riva loss dagarna. Kalendern visar februari fast det är oktober.
   Hon väntar på hans svar. Kanske uppfattade han inte.
   Och då frågar hon ännu en gång.
   —Vilket tycker du att vi ...
   Nej, nu går det inte att säga. Därför att hon kan få orden att falla sig efter de andra. De som sades före.
   Hon skulle inte ha blivit rodnande och sett i väggen. Nu kan hon inte låta orden komma så.
   Hon ser i väggen igen. Men då säger han äntligen:
   —Både svärmande och älskande.
   Han hade alltså inte lyssnat förbi vad hon sade. Hon blir som häftigt lycklig. En varm lycklig yrselvåg med sällhet i bröstet som häver sig. Brösten spänner i blusen. Hon reser sig och går till dörren och lyssnar.
   Sedan vrider hon tillbaka nyckeln igen, lika sakta som hon vred om den.
   —Han har somnat, säger hon när hon kommer tillbaka.
   —Då behöver jag inte tända lampan åt honom förrän om en stund.
   —Men innan det skymmer kan vi gå ut.
   — Vi hade lite mer kvar där ute att göra. Hade vi inte det? Den där lilla högen råg är kvar. Som vi tröskade sist.
   —Den hinner vi fläkta innan det skymmer ner.
   —Jag ska bara lägga in i spisen.
   —Vi kokar potatisen och äter sedan. När vi kommer in igen och har tänt lampan.
   —Det gör vi, säger han.
   Och de går ut.


Bolle 2.jpg


   Senare, när skymningen är på väg att bli mörker, vaknar den gamle upp.
   Han tänker med detsamma: de har gått ut.
   Ojande tar han sig upp ur sängen. Han är påklädd och behöver bara ha tag i trätofflorna.
   Dem har hon ställt i köket, fastän han har sagt att hon ska ställa dem här inne i kammaren vid sängen så att han kommer åt dem när han ska nånstans.
   Och i köket har hon ställt dem nån annanstans. Han letar och letar. Drar med käppkryckan under soffan. Där var något. Nej, en gammal sko var det.
   Va faen, obstinerar hon nu mot själva sin köttslige far?
   Kanske har hon ställt dem i vedtorken under spiseln. Ja, där är de.
   Men nu är det nästan mörkt. Han letar efter tändstickor och tänder kökslampan, som hänger med den flata sommarlätta hatten av bleck på tre kvart. Han rättar till skärmen när han tänt. Den skulle jag löda. Det hände en annan gång när hon gömt tofflorna och gått över till den där apterarn med skattlappen som hade kommit fel. Idioter kan man säja, som skickar apterarns hitåt, när de vet att han hyses in på håll. Men det var väl en uträkning med det också. Det där ska jag i alla fall löda. Tennstång i byrån.

Bolle 3.jpg


   När de ser att han tänder i köket far de upp och tänder stallyktan. Innan han hinner ut står luffarn och drar sädesharpan vid lyktsken. Så kan han inget säj annat än:
   —Så arbetsgiriga behöver I väl inte va ändå. Det är som överdrivet. Va det nu beror på.
   —Nå så slutar vi väl för i dag då, ropar Sigrid till luffaren som först inte låtsas höra för fläktens ljud i vannan och utväxlingen som skramlar och mal.
   —Stopp, ropar den gamle vresigt och höjer upp handen. Stopp! Han kan inte motstå att han behöver luffarn. Det syns att han redan har ordnat upp en hel del. Det är ingen dålig arbetskarl.
   Men han kan heller inte motstå att se efter vad de kan ha för sig. Nu stannar vannan. Och de går in i rad.
   Sigrid går först och den gamle sist. Och luffarn går emellan dem och bär lyktan.
   Den gamle tycker för en sekund att han skulle vilja slå käppkryckan in i hjärnan på luffaren. Han knyter handen om käppkryckan och skär tandstumparna mot varandra så det ömmar i dem och han kommer på andra tankar därav. Och den lilla sekunden av svartsjukt tandskärande tar slut. Han känner med tungan på de ömma tänderna medan den vanligt gråa och jämna grämelsen återvänder.
   När de kommer in går den gamle in till sitt, tänder lampan där och lägger sig igen ovanpå. Han famlar efter almanackan på den gesvinta lillhyllan invid, sockerlådshyllan som han mörkat. En pennstump har han också där.
   När han bläddrat fram oktober månad letar han med fingret upp dagen och sätter ett märke där.
   Sedan räknar han dagarna tillbaka som luffaren har varit där. September sjuttonde. Kom då. Och nu är det oktober tjugusjunde. Sedan räknar han nio månader framåt från olika möjliga ställen i september och oktober. Det gör han på fingrarna. Men ser sedan efter i början. Petar med fingret i juni och juli.
   Han borde nog hålla uppsikt över hennes kläder också. Det har han gjort förr, men det har han kommit av sig med. Men det ska han nog göra igen.

Bolle 4.jpg


   Ännu ligger han och petar i almanackan och flygbläddrar och fläktar med den och vägrar att förstå vad som förekommit, eller att något ska få ha förekommit.
   Vad han säger för sig själv är ett mummel upp och ner, och dessemellan pustar och flåsningar.
   Men meningen i mumlet är denna:
   Nog såg jag väl annars hur vänlig hon var redan mot den där förste luffaren som hjälpte oss med trösken. Det enda handtag han hade gjort i sitt liv. Den sällsynta enda gång han hade tagit i någonting, det var här det. Och nu förstår jag varför han stannade i fjorton dar, tills jag nästan måste skrika åt en att jag inte hade något mer åt en att göra, och inte ville ha nå mer gjort av en heller.
   Jag började ana vad hennes vänlighet mot honom gick ut på. Och då frågade jag henne. Jag sa:
   Du går väl inte och inbillar däj något allvar med den luffaren? Jag tycker att du är så vänlig och leende så att det bra nog liknar det kärvänliga.
   Och då sa hon, och det var första gången hon var obstinat, hon sa: Henry är en man som jag tycker om. Han är luffare. Men han kan bli nåt annat, det vet jag. Vad som krävs är lite vänlighet och kärlek.
   Du ska få för vänlighet och kärlek, sa jag. Och luffarn, den där Henry som du säjer så kärvänligt, han ska i väg. Och han ska till och med i väg fort som fan ska han i väg. Innan det blir något här. Innan han biter säj fast och skriver säj i orten.
   Och den som fick i väg honom, det var jag det. Jag tog hit ett par grannar och lät dem stå vid sidan medan jag sa honom att han nu gjorde säkrast i att gå, för i den här byn ville vi inte ha något mer arbete gjort av honom.
   Och grannarna instämde. De var på min sida bra den gången. Fast annars är det väl som det kan. Och själv lägger de ögonen på min dotter ibland, så att det skär i en när man ser vad det är de egentligen vill, och vad de egentligen nog också skulle försöka att få uppfyllt om inte jag vore. Jag står i vägen för rätt mycke, jag. Men annars, den gången var de på min sida.
   Och luffaren kom i väg. Han såg att vi var tre.
   Men det gick långsamt för honom i kröken. Det syntes. Han beslöt säj bara för att ta steg för steg, se. Det syntes. Och en gång satte han säj på en sten i kröken, intill den stora vresbjörken. Där satt han och såg hitåt. Och Sigrid stod i fönstret och såg honom sitta där. De såg mot varandra, det syntes. Och de ville till varandra. Det syntes. Men den som höll Sigrid inomhus, det var jag det. Och under tiden bad jag grannarna att de skulle gå bort till vresbjörken och forta på honom lite. Och säja att det inte precis var något så långt stycke han gick innan han vilade säj, och att vägen är lång. Där finns plats för fötterna långliga sträckor framöver.
   Jag bad dem säja honom att rasta det kan han göra i grannsocknen, eller helst ännu längre bort. Unga starka karlen. Latfan där.
   Nå, de sa det också. Det kunde jag se. Han talade emot först en stund, såg jag. Men sedan fick han flyttning. Han flyttades ut på vägen. Rätt stark var han. Och det dröjde om. Men flyttad blev han ändå. Tills de tröttat ut honom och gav honom ett par riktiga. Och då linkade han i väg. Han riktigt haltade när han gick.
   Och den ene av grannas, Per Karlsson, han tog ett famnvedträ, såg jag. Fast de behövde han bara använda en gång. Han smällde till över axeln såg jag. Sedan gick visst gången av sig själv, bortöver. Och var det så han rastade mer den dagen, så var det för famnvedträets skull. Det kan jag våga.
   Sigrid stod och ropade Henry efter honom och skrek. Hon hotade att hon skulle skära sig själv med en kniv. Men den som tog ifrån henne kniven, det var jag det. Och jag drog ner om henne om både mus och rumpa och bastonerade henne tills hon kom på andra tankar. Låt vara att du är kvinna nu, sa jag. Men du är min köttsliga doter och hut ska du veta. Och några kärvänlighetsgriller med luffare det ska jag, din köttslige far, bevara däj från att få i fortsättningen.
   Men en kväll kom hon in. Hon hade varit ute och skött om kon och grisen. Då flög hon på mäj bakifrån i köket, och klöste mäj i nacken och bet sönder örat på mäj. Men den som vände säj om och satte henne i soffan så hårt som hon aldrig hade blivit satt i en soffa, det var jag det. Du är min köttsliga doter, sade jag. Och det blir din räddning. Men nu gör du i ordning några linnetrasor så jag får slå om örat. Det blöder så det bara rinner om det.
   Men då skrek hon som om hon varit vansinnig.
   —Blöd och förblöd, du gamla bock. Du gamla otäcka bock. Du är inte min far, det är du inte! Du är inte min far, hör du det! Det finns andra som kan vara min far! Och är det också! Du är inte min far!
   Men då blev jag rasande igen.
   Och jag slog sönder allt som fanns på bordet. Allt som fanns. Varenda tallérk och vartenda fat. Tills hon vart skräckslagen och satt blek som ett lik i soffan.
   —Lugna däj nu! Lugna däj nu! Så ska allt bli bra igen, sa hon. Bara int det här.
   Så kom hon till medvetande om vad hon hade gjort ändå till slut. Och om vad hon hade sagt till sin köttslige far.
   Och den som tog henne tillbaka till säj själv igen, det var jag det.
   Sedan dess var hon lugn och foglig och tillmötesgående mot sin far, tills den där kom. Den där stroppen. Och snart går hon där som ett vaggande skepp. Och magen bara växer. Nej, det kan inte vara sant. Det är inte sant.
   Visserligen är hon tjugusju år nu. Men det får inte förekomma ändå. Det får inte förekomma.

Ill: Stiq Södersten Ur all världens berättare nr 4 1949

Bolle 5.jpg


Källa: Ur "Bollesagor, ur det efterlämnade materialet till Vägen till Klockrike" (Bonniers 1983).

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki