FANDOM



Av József Nyírö

Birre 1.png



SÅVITT jag har lyckats reda ut detaljerna, hände olyckan på följande sätt. Daglönaren András Béla och hans fru gick tidigt på morgonen i dagsverke. András skulle just till att låsa, när frun kom ihåg att hon inte hade tittat till hönan som låg på ägg. Mannen var lite missnöjd med att hon tänkte på det så sent, men han väntade tålmodigt medan frun smulade sönder kall majsgröt åt hönan mitt på stuggolvet och hällde vatten i ett lerfat, så att hon skulle ha någonting att dricka när hon lämnade redet. Samtidigt lade hon på elden, så att värmen skulle hålla sig och äggen inte bli kalla. Och så drog hon sikten som hönan låg i närmare spisen.
  — Sköt nu om dig, lilla Birre! sa hon till hönan, som var allt de ägde, och skyndade efter mannen.
   Såväl hustrun som hönan var alldeles lugna.
   Hustrun, därför att hon kvällen innan hade lyst igenom äggen och upptäckt livstecken i alla tjugo. Hönan, därför att så fort hon hade blivit ensam hade hon vickat lite på kroppen och kastat en blick under sig för att se efter att alla tjugo äggen fanns kvar under henne, vita och varma.
   Hönan visste något som hustrun inte anade, nämligen att tjugo ägg, det är tjugo världar. Som bevis härför kunde jag Gudi lov anföra ett exempel från Hans Helighet själv. Det står nämligen skrivet att »Guds ande svävade över vattnen» när världen skapades. Men Guds ande inte bara svävade över vattnen». I den hebreiska texten »ruvade» Guds ande över den kaotiska världsmaterian på samma sätt som hönan Birre. Med en sådan varm omedelbarhet uttrycker Skriften Guds ständiga, från Hans väsen utgående, utstrålning på världsalltet vid det väldiga skapelseförloppet. Men skapelsen är ju på sätt och vis någonting ständigt pågående. I viss mån är alltså detta att Guds ande svävar över vattnen, evigt, den lyser med ständigt lika klar glans över tidernas aldrig sinande sköte. Och detta medvetande är den stora lycka som beskäres alla som skapar.
   Att även hönan Birre fått del av detta medvetande, av denna lycka (för resten var hon plikttrogen och huslig, som en vacker ung hustru) det vågar jag hävda utan att riskera att av de kloka betraktas som en åsna; det är min fasta övertygelse, jag låter mig inte nöja med tanken att Birre rent »instinktivt» i salig skaparyra tjugoen dagar ruvade över sina tjugo ägg, sina tjugo små världar. Det är omöjligt att i tjugoen dagar härda ut; utan att röra på sig om man inte tänker, och det förändrar ingenting i saken, att vi inte kan ana oss till vad hönan tänker.
   Men ett är då säkert. Hönan vet exakt, vilket ägg det är liv i, trots att hon inte kan lysa igenom dem; inte heller håller Vår herre planeterna framför solen för att i skuggan av sin stora hand observera vilka det är liv och löften i och vilka som bör kastas på världsalltets avskrädeshög. Vad stort sker, sker tyst och omärkligt.

Hönan Birre förrådde heller inte på minsta sätt att ett mysterium höll på att ta gestalt i värmen frän hennes mjuka, duniga kropp.
   Hon låg, som sagt, orubblig på sina ägg, utan att så mycket som blinka Med sina runda bloddroppsögon. Hon var yr av skapelsens högstämda extas och det hemlighetsfulla undret höll på att förverkligas i tjugo små liv under den fina utstrålningen från hennes kropp. Hon liksom smusslade sig själv in genom äggens fasta vita väggar, för att få sin höga dröm uppfylld.
   Det är den enda dröm som gör livet värt att leva, men drömmare kommer ju sällan långt i livet.
   Även Birre förblev en enkel, fattig, men huslig höna, ett ödmjukt hönsfruntimmer som drog sig fram bland nässlor och ogräs, damm och slam och knappast gjorde någon större insats i världshistorien. Men sanningen att säga brydde hon sig ganska lite om världshistorien, hon var lycklig och nöjd ända tips hon greps av denna underliga skapardrift. Det är den brinnande busken som en gång tändes i varje levande väsen och gör det till en Guds medskapare. Envar efter sin förmåga.
   Men hönan Birre förblev även i skapelsens hemlighetsfulla verkstad en enkel daglönarkvinna som hade fått i uppdrag att frambringa tjugo gulfotade kycklingar. En smal sak kanske, men vad kan man vänta sig av en obildad och bondsk fågelmor. Hon gjorde ärligt och hederligt sitt bästa. Hon sparade sig aldrig. Hennes röda kinder bleknade, gulnad och kraftlös satt kammen på hjässan, hon magrade faktiskt av iver och hängivelse. Men om också krafterna mattades av den ständiga anspänningen och hon överraskades av sömn, så blacknade ögonen, men hjärtat strålade med oförändrad intensitet mot de tjugo äggen.

Tiden gick, sekunderna smög sig på tå genom den torftiga stugan. Tyst satt hönan på sina ägg i stillheten.
   Den enda förändringen var att ett stycke glöd ur spisen föll ned bland krollsplinten. Birre tittade på den glimmande guldklimpen, men rörde sig inte.
   Glöden plirade ett tag bland krollsplinten, så steg en liten hårtunn rökpelare upp ur den, graciös, vacker och aningsfylld. Elden spridde sig långsamt vidare, plötsligt hissades en liten flamvimpel ovanför det lilla boet och kämpade för livet. Den sjönk ihop och tog sig, den sprattlade i ödets hand. Det var en svag och behaglig liten låga. Ett litet rart eldbarn som man inte gärna ville släcka. Det vore för synd, så rart som den dansade på krollsplinten i sin lilla oskyldiga röda skjorta.
   Allting som är smått är så vackert. Och elden är det vackraste av alla element, min eviga lekkamrat. Även hönan Birre fann behag i henne. Hon kunde inte vända blicken från lågan. Elden förtrollar alla fåglar. De blir alldeles som hypnotiserade. Det är därför som fåglarna inte kan lämna sina nästen i en brinnande skog.
   Den lilla lågan började plötsligt växa. Den höljde hönan i ett varmt sken och förvandlade nästets halm till guld. Den ingav svindel och lycka, som all verklig fara. Hönan reste på sig och tittade ned under sig, men sjönk förskräckt tillbaka. Hon tyckte att äggen hade ändrat färg under henne. Hon var nu fullt medveten om faran, men hon hade ju tjugo liv, tjugo småttingar under sig och bredde darrande ut sina vingar för att beskydda dem.
   Och elden dansade vidare.
   Veden under spisen brann så det sprakade. Lågan nådde fram till stolen som stod närmast, så till bordet. Det torftiga husgerådet blev liksom förhärligat i elden.
   Röken stod mörk och tät i rummet, de små fönstren täpptes till, som hade natten plötsligt sänkt sig över stugan. Ur det bitande ilskna rökmolnet regnade röda gnistor åt alla håll.
   Nu flammade sängen upp i motsatta hörnet. Filt och kuddar blev plötsligt som till flytande eld, de blänkte som en konungslig bröllopsbädd under gyllene paulun.
   Hönan Birre satt stel av fasa på sina ägg. Hjärtat bultade i strupen, med halvöppen näbb stirrade hon flämtande på eldens ringdans. Hennes ögon brann, med uppburrade fjädrar satt hon halvt avsvimmad över de tjugo små, okända världarna. Ibland lyfte livsinstinkten henne från redet, det ryckte i hennes kropp, varenda nerv spändes av en häftig längtan att fly, hon plågades av hettan och skrek till, men till slut drogs hon i alla fall tillbaka på äggen. Den stackars lilla fågelkvinnan darrade i varje lem, men hon hade tjugo liv, tjugo småttingar under sig, dem kunde hon inte överge.

Birre 2.png


Ingen vet hur det gick till, folk märkte inte att András Bélas stuga brann förrän lågorna slog ut genom fönstren, som hade elden hånfullt sträckt ut sin tunga genom dem. Folk sprang ju dit förstås, men de hade inte annat att göra än stå och se på, för det gick inte att rädda huset och det var knappast någon idé heller. Det var ett gammalt halvt förfallet ruckel, rena turen nästan att det äntligen kom bort. Det prydde inte upp byn precis. Inte ens András Béla blev förtvivlad, trots skadan han lidit. Förlusten var ju inte så stor. De tänkte gå och ta tjänst, han och hans hustru. Det lönar sig bättre. I byn var det ju hopplöst. Folk visade medlidande, för att det skulle så vara, och försökte trösta dem med att det var bäst som skedde. Somliga kastade en hink med vatten på elden, men bara för att inte behöva bära hem det igen. Elden hotade ingen annan och gjorde ett hastigt slut på stugan i det vackra, lugna vädret. Med några yxhugg hjälpte man det att störta ihop och nästa morgon stod där bara en förkolnad ruinhög. András Béla och hans hustru letade ett tag i den, för att se om inte något råkat förbli användbart.

Så fann de hönan Birre. Hon var förkolnad, men satt in i döden orubbligt kvar på äggen. Den förkolnade kroppen hade blivit oformlig och folk skämtade dm det, de sade att András Béla stekte hönan med hela huset ... Ja, visst var det löjligt.
Och ingen tänkte på stackars Birres tragedi, trots att hon i döden gjort en gärning som ingen människa hade förmått göra efter, hon den lilla bondhönan, som hade det förfärligt i dödsögonblicket, när hon vanmäktig sänkte huvudet och med brinnande fjädrar avled på sina ofödda små, sittande i den gistna svinläderssikten.
   Antagligen brast hjärtat innan hon dödades av elden. Jag skulle ha kunnat svära på det, för Birre var ju ingen människa, utan en sann enkel uppriktig och allvarlig fågel.
   Och äggen, hade naturligtvis gått upp i rök, de med. Men vem bryr sig nu om det. Det har väl ingen som helst betydelse, lika litet som när en handfull stjärnor faller ned från himlen. Man märker det knappt, man tittar knappt på det. Det betyder ingenting för oss att världar förintas så gott som varje ögonblick.
   Jag vet ju att detta med hönan Birre inte heller är värt en suck. András Ma själv svor till och sparkade undan den förkolnade sikten, men jag ville ändå ge vad som helst, om jag kunde få någon visshet om att åtminstone Vår herre fällde en tår över henne.

Källa: All världens berättare november 1949. Övers.: Calman de Pándy Ill.: K. H. Hansen-Nevermann

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki