FANDOM



Av Roald Dahl

När gamle sir William Turton dog för ungefär åtta år sedan och hans son Basil ärvde "Turton Press" (jämte titeln) minns jag hur man kring Fleet Street började slå vad om hur länge det skulle dröja innan någon vacker ung kvinna lyckades övertyga den lille mannen om att hon måste ta hand om honom. Det vill säga honom och hans pengar.
   Den nye sir Basil Turton var kanske fyrti år på den tiden, en ungkarl med ett stillsamt och okonstlat sätt, och han hade dittills inte visat intresse för någonting annat än sin samling av moderna målningar och skulpturer. Ingen kvinna hade kunnat göra honom orolig, och hans namn hade överhuvudtaget aldrig nämnts i samband med någon skandal eller något skvaller. Men nu då han hade blivit ägare till ett ansenligt tidnings- och tidskriftföretag var han tvungen att lämna lugnet på sin fars lantgods och åka in till London.
   Naturligtvis började gamarna genast flocka sig, och jag tror att inte bara Fleet Street utan praktiskt taget hela staden intresserat tittade på när de kivades om bytet. Det gick naturligtvis i ultrarapid, fullt avsiktligt i mördande långsam takt, och därför var det inte så mycket gamar, utan snarare en hop aggressiva krabbor som krafsade efter ett stycke hästkött under vattnet.
   Men till allas förvåning visade sig den lille krabaten vara ovanligt svårfångad, och jakten fortsatte hela våren och försommaren det året. Jag kände inte sir Basil personligen och jag hade inte heller någon anledning att hysa några vänskapliga känslor för honom, men jag kunde inte låta bli att ta parti för mitt eget kön, och jag kom på mig själv med att jubla högt varje gång han lyckades slingra sig av kroken.
   Omkring början av augusti enades så flickorna om ett slags vapenvila sinsemellan, tydligen som följd av någon hemlig, kvinnlig signal, medan de var utomlands, och de vilade sig, gjorde omgrupperingar och lade upp nya planer för vinterfälttåget. Det var ett misstag, för precis just då kom det insvepande från kontinenten en förtrollande varelse som hette Natalia ett eller annat, som ingen hade hört talas om förut, och hon tog beslutsamt sir Basil om handleden, och medan han befann sig i ett slags vanmakt drog hon i väg med honom till Registry Office i Caxton Hall där hon gifte sig med honom innan någon annan, allra minst brudgummen, hann uppfatta vad det var fråga om.
   Man kan förstå att Londons damer blev upprörda och naturligtvis började de sprida ut en väldig mängd rafflande skvaller om den nya lady Turton ("den där infama tjuvskytten", som de kallade henne). Men det behöver vi inte gå närmare in på. Vad den här historien anbelangar kan vi förresten gott hoppa över de följande sex åren och gå direkt på nuet, på en händelse som inträffade för exakt en vecka sedan då jag själv hade nöjet att få träffa hennes nåd för första gången. Som ni antagligen redan har gissat skötte hon vid det laget hela "Turton Press", men inte nog med det, hon hade till följd därav också blivit en betydande politisk faktor i landet. Jag är medveten om att andra kvinnor har presterat liknande saker förut, men vad som gjorde just hennes fall särskilt ovanligt var det att hon var utländska och att ingen tycktes riktigt veta vilket land hon kom från — Jugoslavien, Bulgarien eller Ryssland.
   Förra torsdagen var jag alltså på den här lilla middagen hos en vän i London, och medan vi stod i salongen före middagen och smuttade på en god martini och pratade om atombomben och mr Bevan, stack hembiträdet in huvudet för att anmäla den sista gästen.
   "Lady Turton", sade hon.
   Ingen slutade prata, det var vi för belevade för. Ingen vred på huvudet. Vi vände bara blickarna mot dörren och väntade på entrén.
   Hon kom in med snabba steg — lång och smärt i en röd och guldfärgad klänning med paljetter — leende och med handen utsträckt mot värdinnan, och jag måste verkligen säga att hon var en skönhet.
   "God afton, Mildred!"
   "Kära lady Turton! Så trevligt!"
   Jag tror att vi slutade prata då trots allt, och vi vände oss om och stirrade och väntade helt beskedligt på att få bli presenterade, precis som om hon hade varit en drottning eller en berömd filmstjärna. Men varken en drottning eller en filmstjärna skulle kunna tävla med henne i skönhet. Håret var svart och därtill hade hon ett blekt, ovalt, oskuldsfullt ansikte, ett sådant där flamländskt madonnaansikte från 1400-talet, nästan på pricken likt en målning av Memling eller van Eyck. Det var åtminstone mitt första intryck. När det sedan blev min tur att hälsa på henne och jag kunde titta närmare efter såg jag att det bortsett från formen och hyn inte alls var något madonnaansikte egentligen — långt, långt därifrån.
   Näsborrarna till exempel var mycket egendomliga, på något sätt öppnare och mer utåtsvängda än några andra jag hade sett förut, och de var mycket kraftigt välvda. Det gav hela näsan ett slags öppet, fnysande utseende som hade något av vilt djur över sig — mustangen.
   Och när jag nu såg ögonen på nära håll upptäckte jag att de inte var så vidöppna och runda som på målarnas madonnabilder utan avlånga och halvslutna, delvis leende, delvis surmulna, och även lätt vulgära så att hon kom att se en liten smula lättsinnig ut. Dessutom tittade de inte rakt på en. De riktades långsamt mot en från ena sidan med en underlig, glidande rörelse som gjorde en nervös. Jag försökte uppfatta vad de hade för färg, tyckte de var ljusgrå, men var inte riktigt säker.
   Sedan eskorterades hon genom rummet för att hälsa på de andra gästerna. Jag stod och iakttog henne. Hon var tydligt medveten om sin framgång och om det sätt på vilket dessa londonbor tog hänsyn till henne. "Här är jag nu", tycktes hon säga, "och jag kom hit för bara några år sedan, men jag är redan rikare och mäktigare än någon av er." Det låg något av stolt triumf i hennes sätt att gå.
   Några minuter därefter visades vi in i matsalen och jag fann till min förvåning att jag skulle få sitta på hennes nåds högra sida. Jag antog att värdinnan hade ordnat det som en vänlighet mot mig i tanke att jag skulle kunna få lite material till den spalt familjenytt som jag skriver varje dag i kvällstidningen, och jag slog mig ner, inställd på att få uppleva en intressant måltid. Men den berömda damen tog inte den minsta notis om mig utan pratade hela tiden med värden, som satt till vänster om henne. Inte förrän jag just höll på att äta upp det sista av glassen vände hon sig äntligen om helt plötsligt, sträckte sig fram, tog mitt placeringskort och tittade efter vad jag hette. Sedan vände hon blicken mot mig med den där egendomliga, glidande ögonrörelsen. Jag log och bugade mig lätt. Hon log inte tillbaka utan började överösa mig med frågor, tämligen närgångna frågor — om yrke, ålder, familj och liknande — med en ovanlig, liksom böljande röst, och jag svarade så gott jag kunde.
   Under denna frågestund framkom det bland annat att jag var mycket intresserad av tavlor och skulpturer.
   "Då borde ni faktiskt åka ut och titta på min mans samling någon gång." Hon sade det så där i förbigående, enbart som en form av konversation, men ni förstår säkert att man i mitt jobb inte har råd att låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna.
   "Det var mycket älskvärt av er, lady Turton. Det ska bli mig ett stort nöje. När får jag komma?"
   Hon lyfte på huvudet och tvekade en stund, rynkade pannan, ryckte sedan på axlarna och sade: "Å, det gör detsamma. När som helst."
   "Nu på lördag och söndag kanske? Skulle det passa?"
   De smala ögonen tittade in i mina ett ögonblick och vände sig sedan bort. "Det kan tänkas — om ni nu vill så. Det gör mig detsamma."
   Och det var så det kom sig att jag på lördagseftermiddagen var på väg till Wooton i min bil med en väska i baksätet. Man kan kanske tycka att jag i viss mån trugade mig till den där inbjudningen, men jag kunde inte ha fått den på annat sätt. Och bortsett från den yrkesmässiga sidan av saken ville jag personligen mycket gärna se huset. Som bekant är Wooton ett av de verkligt stora stenhusen i tidig engelsk renässansstil. Liksom sina pendanger Longleat, Wollaton och Montacute byggdes det under senare hälften av 1500-talet, då för första gången ett stort hus i herrgårdsstil kunde byggas som en bekväm bostad och inte som ett slott, och då en ny grupp arkitekter som till exempel John Thorpe och släkten Smithson började åstadkomma märkliga ting i hela landet. Det ligger söder om Oxford i närheten av en liten stad som heter Princes Risborough — inte alls långt från London — och när jag nu svängde in genom huvudgrindarna höll det på att mörkna på himlen och den tidiga vinterkvällen började.
   Jag körde sakta uppför den långa infartsvägen och försökte se så mycket som möjligt av parkanläggningarna, framför allt av de berömda trädfigurerna som jag hade hört så mycket om. Och jag måste säga att det var en imponerande syn. På alla sidor stod det massiva idegranar som var tuktade och klippta i en mängd olika, komiska former — hönor, duvor, flaskor, stövlar, fåtöljer, slott, äggkoppar, lyktor, gamla gummor med fladdrande underkjolar, höga pelare, en del med ett klot på toppen, andra med ett stort, runt tak som en champinjonhatt — och i halvmörkret hade det gröna blivit svart så att varje figur, varje träd, fick ett mörkt, slätt och skulpturalt utseende. På ett ställe såg jag en gräsmatta full med idegranar i form av gigantiska schackpjäser som var makalöst välgjorda. Jag stannade bilen, steg ur och promenerade bland dem och fann att de var dubbelt så höga som jag. Uppsättningen var komplett med kungar, drottningar, löpare, hästar, torn och bönder som stod i utgångsställning, liksom färdiga för spel.
   När jag hade kommit runt nästa vägkrök såg jag själva det väldiga, grå huset och framför det den stora förgården omgiven av en hög, balustradförsedd mur med små paviljonger på pelare i ytterhörnen. Balustradernas väggpelare kröntes av stenobelisker — det italienska inflytandet på tudorstilen — och en trappa som var minst tretti meter bred ledde upp till huset.
   När jag körde in på förgården lade jag lätt chockerad märke till att det ovanpå springbrunnen i mitten stod en stor staty av Epstein. En storartad sak, visst var det det, men den passade väl ändå inte riktigt in i omgivningarna. När jag gick uppför trappan till huvudingången vände jag mig om och såg att det på alla de små gräsmattorna och terrasserna runt omkring stod andra moderna statyer och en mängd olika, egendomliga skulpturer. I bakgrunden tyckte jag mig känna igen Gaudier Brzeska, Brancusi, Saint-Gaudens, Henry Morre och Epstein igen.
   Dörren öppnades av en ung betjänt, som visade mig upp till ett sovrum en trappa upp. Hennes nåd, förklarade han, vilade sig och det gjorde de andra gästerna också, men de skulle alla samlas middagsklädda i stora salongen om en timmes tid.
   I mitt jobb är man tvungen att göra en massa weekendbesök hos folk. Jag tror att jag tillbringar omkring femti lördagar och söndagar om året i andra människors hem, och därför har jag blivit ganska känslig för främmande atmosfärer. Jag kan avgöra om det är bra eller dålig atmosfär nästan enbart genom att vädra så fort jag kommer in genom dörren, och den jag befann mig i nu, tyckte jag inte om. Det luktade inte som det skulle i huset. Det var en svag, torr lukt av något störande i luften, och jag var medveten om den till och med när jag tog mig ett härligt, ångande bad i det stora marmorkaret. Jag kunde inte låta bli att hoppas att det inte skulle hända något obehagligt före måndagen.
   Tio minuter senare inträffade den första händelsen — fast den var mer överraskande än direkt obehaglig. Jag satt på sängen och höll på att dra på mig strumporna när dörren sakta gled upp och en gammal skev dvärg i frack smög sig in i rummet. Han var hovmästaren, förklarade han, och han hette Jelks och han hoppades innerligt att jag var belåten och hade allt jag ville ha.
   Jag sade åt honom att jag var och hade det.
   Han påpekade att han skulle göra allt vad han kunde för att jag skulle få en angenäm weekend. Jag tackade honom och väntade på att han skulle gå. Han tvekade, och sedan bad han med en röst som dröp av salvelse att få dra upp ett ganska känsligt ämne. Jag uppmanade honom att tala ut.
   För att vara alldeles uppriktig, sade han, gällde det drickspengar. Det här med att ge dricks gjorde honom djupt beklämd. ¤Jaså? Och hur så?
   Jo, om jag verkligen ville veta det, så tyckte han inte om att hans gäster skulle känna sig förpliktade att ge honom dricks när de lämnade huset — som de nu gjorde. Det var ett ovärdigt förfaringssätt både för den som gav drickspengarna och den som tog emot dem. Dessutom var han väl medveten om den pinsamma situation som ofta uppstod för gäster som jag själv — om jag nu ville ursäkta hans frispråkighet — genom att de av konvenansskäl kanske kände sig tvingade att ge mer än de egentligen hade råd med.
   Han gjorde en paus och två små sluga ögon iakttog mitt ansikte för att se hur jag reagerade. Jag mumlade att han inte behövde oroa sig för sådana saker vad mig beträffade.
   Tvärtom, sade han, hoppades han uppriktigt att jag från början skulle gå med på att inte ge honom några drickspengar alls.
   "Nåja", sade jag. "Låt oss inte bråka om det nu. När saken blir aktuell kan vi ju se hur vi har det."
   "Nej, sir!" utbrast han. "Jag måste verkligen insistera på det!" ¤Så jag gick med på det.
   Han tackade mig och gled ett par steg närmare. Sedan lade han huvudet på sned, knäppte händerna framför sig som en präst och ryckte lätt och ursäktande på axlarna. De små skarpa ögonen iakttog mig fortfarande, och jag väntade med ena strumpan på mig och den andra i handen och försökte gissa vad som skulle komma härnäst.
   Det enda han ville be om, sade han dämpat, så dämpat nu att hans röst lät som musik man hör mycket svagt på gatan utanför en stor konsertsal — det enda han ville be om var att jag i stället för dricks skulle ge honom trettitre och en tredjedels procent av mina bridgevinster över weekenden. Om jag förlorade skulle jag inte behöva betala någonting alls.
   Det hela kom så dämpat och försiktigt och plötsligt att jag inte ens blev förvånad.
   "Spelas det mycket kort här, Jelks?"
   "Ja, sir, en hel del."
   "Är inte trettitre och en tredjedel väl kraftigt tilltaget?" "Det tycker jag inte, sir."
   "Ni ska få tio procent."
   "Nej, sir, det räcker inte." Han granskade nu naglarna på vänster hand och rynkade pannan lätt.
   "Då säger vi femton."
   "Trettitre och en tredjedel, sir. Det är mycket skäligt. För jag vet ju inte ens, sir, om ni spelar bra eller dåligt och därför är det ju faktiskt så att jag — ja, det säger jag utan att mena något personligt med det förstås — jo, att jag satsar på en häst som jag aldrig har sett springa ens."
   Nu tycker ni säkert att jag aldrig borde ha börjat resonera med hovmästaren för det första, och det kan ni kanske ha rätt i. Men eftersom jag är en fördomsfri natur försöker jag alltid så gott jag kan att vara förekommande mot de breda lagren. Bortsett från det, ju mer jag tänkte på saken, dess mer måste jag erkänna för mig själv att det var ett anbud som ingen sportsman hade rätt att tillbakavisa.
   "Då säger vi väl så, Jelks. Som ni vill."
   "Tack, sir." Han började långsamt gå mot dörren i sidled som en krabba, men ännu en gång hejdade han sig och stod där med handen på dörrvredet. "Om jag får ge er ett litet råd, sir — får jag det?"
   "Ja, vad då?"
   "Det är bara det att hennes nåd har en benägenhet att övervärdera sin hand."
   Nej, nu gick det för långt! Jag blev så häpen att jag tappade strumpan. Det är i alla fall en sak att ha en liten oskyldig överenskommelse med hovmästaren om drickspengar, men när han börjar konspirera med en om att plocka pengar av värdinnan då är det dags att säga stopp.
   "All right, Jelks. Nu kan det vara nog."
   "Ni tar väl inte illa upp, sir, hoppas jag. Jag menar bara att ni blir tvungen att spela mot hennes nåd. Hon spelar alltid ihop med major Haddock."
   "Major Haddock? Menar ni major Jack Haddock?"
   "Ja, sir."
   Jag lade märke till att det kom ett litet föraktfullt drag kring näsborrarna på Jelks när han talade om den mannen. Och det var ännu värre när lady Turton kom på tal. Varje gång han sade "hennes nåd" uttalade han orden med utsidan av läpparna som om han nafsade på en citron, och det kom en svag, hånfull nyans i rösten.
   "Jag hoppas ni ursäktar mig nu, sir. Hennes nåd kommer ner klockan sju. Det gör major Haddock också och de andra." Han gled ut genom dörren och lämnade efter sig en viss fuktighet i rummet och en svag doft av liniment.
   Strax efter sju letade jag mig fram till stora salongen, och lady Turton, lika vacker som någonsin, reste sig upp för att hälsa på mig.
   "Jag var inte ens säker på att ni skulle komma", sade hon i den där lustigt rytmiska tonen. "Vad var det ni hette nu igen?"
   "Jag ber er ursäkta att jag tog er på orden, lady Turton. Jag hoppas inte jag kom olägligt."
   "Nej, varför det?" sade hon. "Det finns fyrtisju sovrum i huset. Får jag presentera min man."
   En liten karl dök upp bakom henne och sade: "Det var verkligen roligt att ni kunde komma." Han hade ett behagligt, varmt leende och när han tog mig i handen kände jag genast att det låg något av vänskap i beröringen av hans fingrar.
   "Och Carmen La Rosa", sade lady Turton.
   Det var en kraftigt byggd kvinna som såg ut som om hon kunde ha något med hästar att göra. Hon nickade åt mig, och fast jag redan hade handen halvvägs ute sträckte hon inte fram sin, vilket tvingade mig att förvandla rörelsen till en gest mot näsan.
   "År ni förkyld?" frågade hon. "Det var tråkigt."
   Jag tyckte inte om miss Carmen La Rosa.
   "Och det här är Jack Haddock."
   Jag kände till mannen lite. Han var bolagsdirektör (vad det nu kan betyda) och en välkänd figur i samhället. Jag hade använt hans namn några gånger i min spalt, men jag hade aldrig tyckt om honom och det tror jag huvudsakligen berodde på att jag av naturen är djupt misstänksam mot alla som tar sina militära titlar med sig i privatlivet — framför allt majorer och överstar. Där han nu stod smokingklädd med sitt animala fullblodsansikte, sina svarta ögonbryn och stora, vita tänder såg han så stilig ut att det var nästan en aning oanständigt. Han hade en benägenhet att höja på överläppen när han log och blotta tänderna, och nu log han medan han sträckte fram en hårig, brun hand mot mig.
   "Jag hoppas ni kommer att skriva något vänligt om oss i er spalt."
   "Det är det säkrast han gör", sade lady Turton, "annars skriver jag något obehagligt om honom på min förstasida."
   Jag skrattade, men alla tre, lady Turton, major Haddock och Carmen La Rosa, hade redan vänt sig om och slog sig ner i soffan. Jelks gav mig en drink och sir Basil drog mig försiktigt avsides för en liten pratstund i andra ändan av rummet. Med jämna mellanrum ropade lady Turton åt sin man att hämta något åt henne — en drink till, en cigarrett, en askkopp, en näsduk — men innan han hann resa sig ur stolen hade han förekommits av den påpasslige Jelks som hämtade saken i hans ställe. ¤Det märktes tydligt att Jelks älskade sin husbonde och det framgick lika tydligt att han hatade dennes hustru. Varje gång han gjorde något får henne drog han lite hånfullt på näsan och putade med munnen så att den blev skrynklig som rumpan på en kalkon.
   Till middagen placerade värdinnan sina två vänner Haddock och La Rosa på ömse sidor om sig, och till följd av detta okonventionella arrangemang kom sir Basil och jag att sitta vid andra ändan av bordet där vi kunde fortsätta vårt angenäma samtal om tavlor och skulpturer. Vid det laget stod det naturligtvis klart för mig att majoren var totalt förblindad av hennes nåd. Och fast det bjuder mig emot att säga det verkade det också som om den där La Rosa jagade på samma mark.
   Hela det där fjolliga spektaklet tycktes roa värdinnan. Men det roade inte hennes man. Jag såg att han hela tiden medan vi pratade var medveten om den lilla scenen, och han hade svårt att koncentrera sig på vårt samtalsämne. Han hejdade sig ofta mitt i en mening och hans blickar vandrade ibland till andra ändan av bordet där de för ett ögonblick med ett patetiskt uttryck vilade på det där vackra huvudet med det svarta håret och de egendomligt vidgade näsborrarna. Han måste ha märkt hur upplivad hon var, hur handen som gestikulerade medan hon pratade ideligen vilade på majorens arm och hur den andra kvinnan, hon som kanske hade något med hästar att göra, hela tiden sade: "Nata-li-a! Hör på mig nu, Nata-li-a!"
   "I morgon måste ni visa mig alla skulpturerna som ni har satt upp i parken", sade jag.
   "Javisst", sade han, "med nöje." Han kastade en blick på sin fru igen och hans ögon hade ett slags bönfallande uttryck som var outsägligt rörande. Han var så mild och undergiven på alla sätt att jag redan nu förstod att det inte fanns något argt, något farligt hos honom, ingen risk för ett utbrott.
   Efter middagen fick jag genast tillsägelse att inta min plats vid bridgebordet och spela tillsammans med miss Carmen La Rosa mot major Haddock och lady Turton. Sir Basil satte sig stillsamt i soffan med en bok.
   Det var ingenting märkvärdigt med själva spelet. Det var slentrianmässigt och ganska tråkigt. Och Jelks var ett irritationsmoment. Hela kvällen tassade han omkring oss, tömde askfat, frågade om drinkar och kikade i våra kort. Han var tydligen närsynt och jag tror inte att han såg mycket av vad som försiggick, för som ni kanske vet har det alltid varit så i England att ingen hovmästare får ha glasögon — och inte mustasch heller för den delen. Det är en gyllene, obrytbar regel och den är för all del mycket förnuftig också, men jag är inte riktigt säker på vad som ligger bakom den. Jag antar att en mustasch skulle få honom att se alltför mycket ut som en gentleman och glasögon alltför mycket som en amerikan, och vart skulle det då bära hän, det skulle jag vilja veta? Hur som helst, Jelks var irriterande hela kvällen och det var lady Turton också, för hon kallades ideligen till telefonen i tidningsangelägenheter.
   Klockan elva tittade hon upp från korten och sade: "Basil, du ska nog gå och lägga dig nu."
   "Ja, älskling, kanske det." Han slog igen boken, reste sig upp och stod och tittade på spelet en stund. "Är det en trevlig bridge?" frågade han.
   De andra svarade honom inte, så jag sade: "Ja, mycket trevlig."
   "Det var roligt att höra. Och Jelks ser till att ni får vad ni vill ha."
   "Jelks kan också gå och lägga sig", sade hans hustru.
   Jag kunde höra hur major Haddock andades genom näsan bredvid mig och hur korten tyst föll ner på bordet ett efter ett. Sedan kom ljudet av Jelks' hasande steg över mattan i riktning mot oss.
   "Vill inte ers nåd helst att jag stannar?"
   "Nej. Gå i säng bara. Du också, Basil."
   "Ja, älskling. God natt. God natt allesamman."
   Jelks öppnade dörren åt honom och han gick långsamt ut följd av hovmästaren.
   Så snart vi var klara med nästa robbert sade jag att jag också ville gå och lägga mig.
   "All right", sade lady Turton. "God natt."
   Jag gick upp på mitt rum, låste dörren, tog en sömntablett och somnade snart.
   Jag steg upp vid tiotiden på söndagsmorgonen, klädde mig och gick ner i frukostrummet. Sir Basil var redan där och Jelks höll på att servera honom grillad njure, bacon och stekta tomater. Han blev glad över att se mig och föreslog att vi skulle ta en långpromenad runt ägorna så fort vi hade ätit. Jag förklarade att jag inte kunde tänka mig något angenämare.
   En halvtimme senare gav vi oss i väg, och ni kan inte tro vilken lättnad det var att få komma bort från huset och ut i friska luften. Det var en sådan där varm, klar dag som man kan få uppleva då och då mitt i vintern efter en natts kraftigt regn, en dag med strålande sol och vindstilla. Även de kala träden såg vackra ut i solen, det droppade ännu från grenarna och överallt gnistrade den fuktiga marken som diamanter. På himlen syntes några små lätta moln.
   "En sån underbar dag!"
   "Ja — är det inte en strålande dag!"
   Vi sade nästan ingenting mer under promenaden, det behövdes inte. Han visade mig omkring överallt och jag såg alltsamman — de stora schackpjäserna och alla de andra figurklippta träden. Det utsökta lusthuset, dammarna, fontänerna, leksakslabyrinten — som bestod av lind- och avenbokshäckar och därför bara var användbar på sommaren när bladen var utslagna — parterrerna, stenpartierna och växthusen med vinrankor och nektarinträd. Och naturligtvis skulpturerna. Våra flesta nutida europeiska skulptörer fanns representerade i brons, granit, kalksten och trä, men fast det var ett nöje att se alla skulpturerna stå där skimrande i det varma solskenet tyckte jag ändå att de inte riktigt passade in i dessa enorma, konventionella omgivningar.
   "Ska vi sätta oss här och vila en liten stund?" sade sir Basil när vi hade promenerat i över en timme. Vi satte oss på en vit bänk bredvid en näckrosdamm full av karpar och guldfiskar och tände var sin cigarrett. Vi var nu ett stycke från huset på en plats som höjde sig över omgivningarna, och från det ställe där vi satt bredde trädgårdarna ut sig nedanför oss som ett vackert mönster av kvadrater och cirklar.
   "Min far köpte det här stället strax innan jag föddes", sade sir Basil. "Jag har bott här ända sen dess och jag känner vartenda skrymsle. Jag älskar det mer och mer för varje dag."
   "Det måste vara underbart här på sommaren."
   "Ja, det är det verkligen. Ni skulle komma hit och se det i maj och juni. Lova att ni gör det!"
   "Javisst", svarade jag. "Det ska jag med nöje göra." Medan jag sade det iakttog jag en rödklädd kvinnogestalt, som rörde sig mellan blomsterrabatterna långt borta. Jag såg att hon gick över en bred gräsplan och hon hade något rytmiskt i gången och en liten skugga följde henne hela tiden. När hon hade kommit över den öppna platsen tog hon av åt vänster och fortsatte längs ena sidan av en hög mur av tuktade idegranar tills hon kom till en annan, mindre gräsplan som var rund och i vars mitt det stod en skulptur.
   "Den här parken är yngre än själva huset", sade sir Basil. "Den anlades i början av sjuttonhundratalet av en fransman som hette Beaumont, samma arkitekt som har gjort Levens i Westmoreland. Han hade tvåhundrafemti man i arbete på den i minst ett år."
   Kvinnan i den röda klänningen hade nu fått sällskap med en man, och de stod ansikte mot ansikte ungefär en meter från varandra mitt i hela trädgårdspanoramat, just på den där lilla runda gräsmattan, och pratade tydligen. Mannen hade ett litet svart föremål i handen.
   "Om ni är intresserad ska jag visa er räkningarna som Beaumont på sin tid gav gamla hertigen medan han höll på med parken."
   "Dem skulle jag gärna vilja se. De måste vara fascinerande." "Han betalade arbetarna en shilling om dan och då arbetade de ändå tio timmar."
   I det klara solskenet var det inte svårt att följa de rörelser och gester som de två gestalterna på gräsmattan gjorde. Nu hade de vänt sig mot skulpturen och pekade liksom föraktfullt på den, skrattade tydligen och gjorde sig lustiga över dess form. Jag såg att det var en av Henry Moores abstrakta saker i trä, ett smalt, slätt konstverk av säregen skönhet med två eller tre håligheter i och ett antal egendomliga, utskjutande partier.
   "När Beaumont planterade idegranarna som skulle bli schackpjäserna och de andra figurerna visste han att det skulle dröja minst hundra år innan det blev något med dem. Vi tycks inte ha den sortens tålamod nu för tiden när vi planerar, eller hur? Vad anser ni?"
   "Nej, det är riktigt", svarade jag. "Det har vi inte."
   Det svarta föremålet i mannens hand visade sig vara en kamera, och nu hade han gått några steg bakåt och fotograferade kvinnan bredvid Henry Moore. Hon intog en massa olika poser som efter vad jag kunde se var löjligt tillgjorda och avsedda att vara lustiga. Vid ett tillfälle slog hon armarna om ett av de utskjutande trästyckena och omfamnade det, och en annan gång klättrade hon upp och satte sig på skulpturen som i en damsadel medan hon låtsades hålla i ett par tömmar. En hög mur av idegranar gjorde att de två där nere inte kunde ses från huset och överhuvudtaget inte från någon del av parken, utom från den lilla kulle på vilken vi satt. De hade all rätt att tro att ingen kunde iaktta dem, och även om de hade råkat titta upp mot kullen — som låg i solen — tror jag inte de skulle ha lagt märke till de två små orörliga gestalterna på bänken bredvid dammen.
   "Jag älskar faktiskt de här idegranarna, förstår ni", sade sir Basil. "Färgen på dem passar så utmärkt i en trädgård, för den är så vilsam för ögonen. Och på somrarna löser den liksom upp de stora, färgsprakande områdena i mindre partier, som man kan njuta mer av. Har ni lagt märke till de olika gröna nyanserna på de plana ytorna och fasetterna på varje tuktat träd?"
   "Ja, det är mycket vackert, det är det."
   Mannen tycktes nu förklara något för kvinnan och pekade på skulpturen, och av det sätt på vilket de båda kastade huvudet bakåt förstod jag att de skrattade igen. Mannen fortsatte att peka och sedan gick kvinnan runt till baksidan av träskulpturen, böjde sig ner och stack in huvudet genom en av håligheterna. Skulpturen var ungefär så stor som — vad ska jag säga — en liten häst kanske men smalare, och från den plats där jag satt kunde jag se båda sidorna på den — till vänster kvinnans kropp och till höger hennes huvud som stack fram. Det påminde mycket om ett sådant där skämt vid någon badort där man sticker huvudet genom ett hål i en kuliss och låter fotografera sig som en jättedam eller något liknande. Mannen höll på att fotografera henne nu.
   "Det är en annan sak också med idegranar", fortsatte sir Basil. "På försommaren när de skjuter nya skott ..." Han tystnade, rätade på sig och lutade sig lite framåt, och jag märkte att han plötsligt blev stel i hela kroppen.
   "Jaha", sade jag, "när de skjuter nya skott ...?"
   Mannen hade tagit bilden, men kvinnan hade fortfarande huvudet genom hålet och nu såg jag att han lade händerna (plus kameran) på ryggen och gick fram mot henne. Sedan böjde han sig fram så att hans ansikte kom tätt intill hennes och rörde vid det, och han stod så medan han, efter vad jag kunde se, gav henne några kyssar eller något liknande. I tystnaden som följde tyckte jag mig svagt höra ett avlägset kvinnoskratt som nådde fram till oss genom solljuset över parken.
   "Ska vi gå tillbaka till huset?" frågade jag.
   "Tillbaka till huset?"
   "Ja, ska vi gå tillbaka och ta en drink före lunch?"
   "En drink? Ja, vi ska ha en drink." Men han rörde sig inte. Han satt alldeles stilla, helt frånvarande nu, och stirrade intesivt på de två gestalterna. Jag stirrade också på dem. Jag kunde inte ta ögonen från dem. Jag måste helt enkelt titta. Det var som att se en liten farlig miniatyrbalett på långt avstånd och känna de uppträdande och musiken men inte slutet på historien, inte koreografin, och inte veta vad de skulle ta sig till härnäst. Man var fascinerad och var tvungen att titta på.
   "Tänk på Gaudier Brzeska", sade jag. "Hur långt tror ni han kunde ha gått om han inte hade dött så ung?"
   "Vem då?"
   "Gaudier Brzeska."
   "Jo", sade han. "Naturligtvis."
   Jag lade nu märke till att det höll på att hända något konstigt. Kvinnan hade fortfarande huvudet genom hålet, men hon började långsamt vrida på kroppen åt sidorna på ett underligt sätt, och mannen stod orörlig på något stegs avstånd och iakttog henne. Han verkade plötsligt illa till mods och av hans sätt att hålla huvudet framåtböjt och av kroppens stela, spända hållning syntes det att han inte tyckte det var roligt längre. Han stod stilla en stund, sedan såg jag honom ställa ifrån sig kameran på marken, gå fram till kvinnan och ta hennes huvud i sina händer. Och genast såg det mera ut som marionettspel än balett, med små träfigurer som utförde små knyckiga rörelser, vanvettiga och overkliga, på en avlägsen, solbelyst scen.
   Vi satt tysta tillsammans på bänken och tittade på medan den lilla marionettmannen började lirka på kvinnans huvud med händerna. Han gjorde det mycket försiktigt, det var det inget tvivel om, långsamt och försiktigt, och gång på gång tog han ett par steg bakåt för att ta sig en funderare och flera gånger hukade han sig ner för att överblicka situationen ur en annan vinkel. Varje gång han gick ifrån kvinnan började hon vrida på kroppen igen, och det besynnerliga sätt på vilket hon gjorde det kom mig att tänka på när en hund för första gången får ett halsband på sig.
   "Hon sitter fast", sade sir Basil.
   Och nu gick mannen runt till andra sidan av skulpturen där kvinnans kropp var, och han sträckte ut händerna och försökte göra något med hennes hals. Sedan ryckte han hastigt till i halsen några gånger som om han plötsligt tappade tålamodet och blev ilsken, och den här gången nådde oss tydligt ljudet av kvinnans röst, gäll av vrede eller smärta eller bådadera, genom det klara solskenet.
   Med ett halvt öga såg jag att sir Basil nickade sakta några gånger. "Jag fastnade en gång med handen i en kruka med karameller", sade han, "och jag kunde inte få ut den igen."
   Mannen hade dragit sig bakåt några meter och stod med händerna i sidorna och huvudet upplyft och såg ursinnig ut. Kvinnan tycktes tala till honom eller snarare skrika åt honom från sin obekväma ställning, och hon satt visserligen ganska ordentligt fast med kroppen och kunde bara vrida på den, men benen var fria och de rörde på sig och stampade kraftigt.
   "Jag slog sönder krukan med en hammare och sa till min mor att jag hade råkat knuffa ner den från hyllan av misstag." Han verkade lugnare nu, inte det minsta spänd, men hans röst var egendomligt tonlös. "Det är kanske bäst att vi går ner och ser om vi kan hjälpa till."
   "Det är kanske bäst, ja."
   Men han rörde fortfarande inte på sig. Han tog upp en cigarrett, tände den och stoppade noga tillbaka den utbrända tändstickan i asken.
   "Förlåt mig", sade han. "Vill ni ha en?"
   "Ja tack, jag tror faktiskt jag skulle vilja ha mig ett bloss." Han gjorde ett helt litet nummer av den enkla handlingen att ge mig en cigarrett och tända den åt mig, och åter stoppade han ner den utbrända tändstickan i asken. Sedan reste vi oss och gick långsamt nerför grässluttningen.
   Vi stötte på dem utan förvarning när vi kom genom ett valv i idegranshäcken och det blev naturligtvis en riktig överraskning. "Vad är det som står på här?" frågade sir Basil. Han talade dämpat med en farligt blid ton som hans fru säkert aldrig hade hört förut.
   "Hon har gått och stuckit huvudet genom hålet, och nu kan hon inte komma ut igen", sade major Haddock. "Det var bara på skoj."
   "På vad?"
   "Basil!" skrek lady Turton. "Var inte så förbaskat korkad! Kan du inte göra något!" Hon kunde kanske inte röra sig mycket, men hon kunde i alla fall fortfarande prata.
   "Det finns ingen annan råd än att vi får ta sönder den här träklossen", sade major Haddock. Han hade en liten röd fläck på den grå mustaschen, och den lyckades på något sätt förstöra hela hans manligt stiliga utseende, precis på samma sätt som en enda färgklick för mycket förstör en perfekt målning. Den kom honom att se komisk ut.
   "Menar ni att vi ska ha sönder min Henry Moore?"
   "Min bästa sir Basil, det finns inget annat sätt att få loss hennes nåd. Gud vet hur hon bar sig åt för att få in huvudet där, men jag vet med bestämdhet att hon inte kan få ut det igen. Det är öronen som tar emot."
   "Bevare mig väl!" sade sir Basil. "Det var då för sorgligt. Min vackra Henry Moore."
   Nu började lady Turton skälla ut sin man på ett synnerligen obehagligt sätt, och det är omöjligt att säga hur länge det skulle ha pågått om inte Jelks plötsligt hade dykt upp ur skuggorna. Han kom tyst tassande i sidled ut på gräsmattan och ställde sig på respektfullt avstånd från sir Basil som om han väntade på order. Hans svarta kläder såg fullkomligt löjliga ut i morgonsolen, och med sitt gammaldags skära och vita ansikte och sina vita händer var han som något litet krabbdjur som har tillbringat hela sitt liv i ett hål under marken.
   "Är det något jag kan göra, sir Basil?" Hans röst lät alldeles opersonlig, men jag tyckte inte hans ansikte var helt oberört. När han tittade på lady Turton syntes det en liten triumferande glimt i hans ögon.
   "Ja, Jelks, det är det. Gå tillbaka och hämta en såg eller någonting annat så att jag kan ta bort en bit av den här träskulpturen."
   "Ska jag hämta någon av karlarna, sir Basil? William är bra på snickeriarbeten."
   "Nej, det här gör jag själv. Hämta bara verktygen — och skynda på."
   Medan de väntade på Jelks gick jag lite avsides, för jag ville inte höra mer av allt det som lady Turton vräkte ur sig till sin man. Men jag kom tillbaka i tid för att få se hovmästaren återvända, nu med den andra kvinnan i följe, Carmen La Rosa, som rusade fram till värdinnan.
   "Nata-li-a! Min kära Nata-li-a! Vad har de gjort med dig?" "Ä, håll mun", svarade värdinnan. "Och var snäll och gå ur vägen."
   Sir Basil ställde sig tätt intill huvudet på hennes nåd och väntade på Jelks. Jelks gick långsamt fram med en såg i ena handen och en yxa i den andra, och han stannade på en meters avstånd ungefär. Sedan sträckte han ut bägge verktygen framför sig så att hans husbonde kunde välja, och det blev ett kort ögonblicks tystnad och väntan — inte mer än två eller tre sekunder — och just då råkade jag iaktta Jelks. Jag såg att handen som höll i yxan sköt fram mot sir Basil en aning längre, ett par millimeter bara kanske, än den som höll i sågen. Rörelsen var så obetydlig att den knappt var märkbar — en lätt stöt framåt med handen, långsam och förstulen, ett litet erbjudande, ett litet lockande erbjudande som kanske åtföljdes av en oändligt svag höjning av ögonbrynen.
   Jag vet inte säkert om sir Basil såg det, men han tvekade i alla fall och åter makade sig handen med yxan en aning framåt. Det var nästan på pricken som det där korttricket när någon säger "Ta ett, vilket som helst" och man alltid får det kort som det är meningen att man ska ha. Sir Basil fick yxan. Jag såg hur han sträckte ut handen i ett slags drömtillstånd och tog den ur handen på Jelks, men i samma ögonblick som han grep om skaftet tycktes han inse vad som krävdes av honom och han vaknade upp.
   Sedan var det för mig precis som det hemska ögonblick då man ser ett barn springa ut på vägen och en bil komma farande, och det enda man kan göra är att blunda hårt och vänta tills man hör att det har skett. Väntans ögonblick blir en lång, klart upplevd tidsperiod med gula och röda fläckar som dansar mot en svart bakgrund, och även om man öppnar ögonen igen och upptäcker att ingen har dödats eller skadats har det ingen betydelse, för vad en själv och ens egen mage beträffade upplevde man ändå allting.
   Nu såg jag allt mycket klart, varenda detalj, och jag öppnade inte ögonen igen förrän jag hörde sir Basil milt protestera mot hovmästaren med en röst som var till och med blidare än vanligt.
   "Jelks", sade han och jag tittade upp och såg honom stå där hur lugn som helst, fortfarande med yxan i handen. Lady Turtons huvud fanns också där och det stack fortfarande ut genom hålet, men ansiktet hade blivit otäckt askgrått och munnen öppnades och stängdes och gjorde ett slags gurglande ljud.
   "Hör nu, Jelks", sade sir Basil. "Vad i herrans namn tänker ni på? Den här är alldeles för farlig. Ge mig sågen." Och medan han bytte ut verktygen lade jag för första gången märke till två små varma rosor på hans kinder och ovanför dem, runt bägge ögonvrårna, små glittrande rynkor av ett leende.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Neck".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki