Fandom

Svenskanoveller Wiki

Han hade grön kostym

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Clara Pehrson

De träffades en kväll på en mysig italiensk restaurang. Hon tyckte att han var charmerande, intressant och litet ovanlig. Kanske var det rödvinets fel att hon lät sig imponeras av honom och hans belevade konversation. Hon bestämmer sig; hon ska bjuda honom på middag en kväll hemma hos sig. Sagt och gjort. Kvällen kommer och den unga kvinnan har bråttom att få allt i ordning. Hon skyndar sig så gott hon kan. Så ringer det på dörren. Han kommer alldeles för tidigt. Snabbt tar hon på sig sin långa svarta klänning, och med ett välregisserat leende öppnar hon dörren. Men leendet försvinner när hon får syn på mannen utanför dörren ...


DET PLINGADE på dörren. Satan också, hon hade ju bara underkläder på sig! Hade karln ingen som helst taktkänsla? Han var väl antagligen för dum för att veta vad akademiska kvartar var för något ... Hon rusade in i sovrummet och slet åt sig den svarta klänningen som låg slängd på sängen. Dörrklockan ringde frenetiskt. Åh, vad irriterad hon var. Om han hade mage att ringa en gång till skulle hon slänga ut middagen genom fönstret.
   Hon rättade till klänningen så gott hon kunde och plutade lite med munnen åt spegeln för att bedöma sin egen charmfaktor. Så, nu skulle han allt få se på kvinna. Hon stegade självsäkert fram till dörren, lade på sitt charmigaste leende och öppnade den sakta. Leendet föll i golvet med en duns när hon fick syn på honom. Där stod han med någon slags urfånig sjuttiotalskostym i grönt. Trodde han att detta var en maskerad, eller? Hon klistrade på sig ett inställsamt leende och gjorde en gest åt honom att stiga in. Han tog ett långt steg in i tamburen och räckte sedan fram ett fång rosor.
   Gula rosor. Hon trodde inte sina ögon. Karin var ju från vettet. Han hade köpt gula rosor till henne, det var det fräckaste. Nåja, han förstod ju uppenbarligen ingenting, så hon antog att det kanske inte var menat som en förolämpning. Hon såg glad ut och tog emot de anskrämliga blommorna. Han böjde sig fram och kysste henne på kinden. Hon rös, men hon sa naturligtvis ingenting.

Han visste inte om han egentligen vågade göra det här. Han hade aldrig blivit bjuden på middag hos en vacker kvinna förut. Kanske skulle han ha tackat nej? Hur skulle han bete sig? När han hade träffat henne på teatern hade allt varit så naturligt, men nu kändes det mest som om han tagit sig vatten över huvudet.
   Efter att ha provat tio olika kostymer bestämde han sig för den enda som inte var grå. Det var en mörkgrön kostym med utsvängda byxben som han fått av sin mor i tjugoårs present. Han hade aldrig vågat använda den. Den var nog lite för färggrann för honom egentligen, men nu hade han ändå valt den. Han kunde ju inte komma hem till henne i en grå kavaj, då skulle hon bli besviken.
   Han hade tillbringat en halvtimme i blomsteraffären på Söder för att försöka komma på vad hon kunde gilla för blommor. Han var inte så bra på att veta vad kvinnor gillade, han hade ju inte så stor erfarenhet. Till slut hade han ändå valt gula rosor, mest för att han inte vågade välja röda. Han ville ju inte verka påträngande.
   När han så stod där ute i hennes trapphus så ville han helst vända sig om och springa därifrån. Hjärtat bultade som en tidsinställd bomb och ögonen verkade inte kunna fokusera hennes ringklocka. Han kände längs väggen med handflatan och fann knappen. Han tryckte försiktigt in den. Lät det verkligen där inne? Han höll den intryckt i ett par sekunder och försökte höra om det ringde på andra sidan dörren. Han hörde någon röra sig därinne och släppte genast knappen.
   Dörren öppnades sakta och där stod hon. Hon hade en vacker lång svart klänning och hennes läppar var mörkröda. Det blonda håret svallade ner längs ryggen. Han insåg att han kommit rätt för första gången i sitt liv. Han log mot henne och steg in i tamburen. Han räckte henne rosorna och såg hennes ansikte skina upp. Hon rodnade lite. Han kunde inte motstå att kyssa hennes blossande kind. Hon var så vacker.

*


Hon visste inte riktigt var hon skulle göra av honom. Han var ju så pinsam. Åh, vad hon ångrade att hon bjudit hem honom den där eländiga kvällen. Hon gjorde alltid så dumma saker när hon hade druckit rödvin. Han hade varit så charmerande och ovanlig, när de hade suttit på den lilla italienska restaurangen nere vid vattnet. Han hade konverserat och gett ett så intelligent intryck. Hon hade blivit nyfiken.
   Nu verkade han mest patetisk'. Kanske skulle hans rätta jag komma tillbaka om hon tog ett glas vin? Nej ... han var nog ett hopplöst fall. Jaha, skulle hon behöva genomlida en hel kväll med denna smilande tönt som såg ut som ett skämt? Det såg faktiskt inte bättre ut. Hon stolpade ut i köket och gömde de förbannade rosorna under diskbänken. »Åh, vad fina de är ...« ropade hon lagom högt så att hon inte skulle verka otrevlig. Hon korkade upp en flaska billigt rödvin och gick tillbaka ut i hallen. Han såg vilsen ut, mycket vilsen. »Här inne är vardagsrummet« sade hon så vänligt hon kunde och visade honom fram till soffan. »Du dricker väl rödvin?« Han log generat och svarade »Nej, mamma säger att det inte är bra att dricka alkohol, men jag tar gärna ett glas mineralvatten om du har?« Hon höll på att tappa fattningen. Vad var det här för en människa? Mamma säger ... herregud! Nåja, det var väl bara att hålla masken, annars skulle hon väl aldrig få bort karln härifrån.

När hon försvunnit ut i köket verkade allting overkligt igen. Han nöp sig hårt i armen för att ta reda på om det verkligen var sant.
   Det var det onekligen, med tanke på hur ont det röda märket på armen gjorde. Hon älskade rosorna. Hon lät så nöjd där ute, han hade gjort en fullträff. Lite stolt var han allt, han var ju trots allt nybörjare, fast det hindrade honom tydligen inte från att göra allt rätt.
   Hon uppenbarade sig i dörröppningen med en flaska vin. Han försökte att inte glo för fånigt på hennes djupa urringning. Hon gick före in i vardagsrummet och bjöd honom att sätta sig ner. På hennes fråga om han drack vin svarade han trevligt nej. Hon skulle antagligen bli mäkta imponerad över att han var nykterist, kvinnor gillade ju inte alkoholiserade män. Han skulle förefalla trygg och pålitlig.
   Att dessutom påpeka att det var mamma som lärt honom att inte dricka skulle få henne att förstå hur snäll och väluppfostrad han var. Hon log nöjt som en följd av hans svar, han hade gissat rätt. Han undrade om hon skulle be honom sova över till natten, eller om det inte passade sig. Egentligen hoppades han att hon skulle låta bli, men kanske vore det på tiden? Han var ju trots allt snart trettio.

*


Hon klarade inte av den här människan. Hon hällde upp ett stort glas rödvin åt sig själv och förde det till munnen. Det var i och för sig vinets fel att han var här, men kanske skulle det kunna få tiden att gå fortare och därmed också rädda henne ur knipan. Hon drack fort. Plötsligt kom hon på att han inte hade fått sitt förbannade mineralvatten. Hon ställde ner glaset, ursäktade sig och skyndade ut i köket igen.
   Hon hittade en flaska Vichy Nouveau i skafferiet. Den var inte kyld, men man kunde ju inte få allt här i världen. Hon öppnade den och tog med ett glas. Han tackade smörigt när hon räckte över dem. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde ju inte stå här och se fånig ut. Frågan var om det inte var bättre att se fånig ut än att sitta bredvid den där karin ... Hon viftade bort tanken och satte sig smidigt bredvid honom i soffan. Inte för nära, men inte heller längst bort, hon ville ju inte att han skulle märka hennes ogillande. Hon korsade kvinnligt benen över varandra och försökte starta en konversation. »Så vad var det du jobbade med nu igen Per-Åke?« När hon insåg hur fånigt hans namn var började hon nästan skratta. Hon svalde djupt för att inte skämma ut sig. Han märkte naturligtvis ingenting och svarade inställsamt »Jag är bibliotekarie på Stadsbiblioteket, ett mycket utvecklande arbete...«. Nu höll det på att bli för mycket. Killen var så fel man bara kunde vara. Hon log mot honom och kände samtidigt hans hand på sitt lår.

*


Hon var så charmerande och trevlig. Hon tyckte verkligen om honom, det märkte han nog. Hon satte sig nära honom i soffan och läppjade på sitt rödvin. Han kunde inte riktigt kontrollera sina händer. När hon intresserade sig för hans arbete blev han extra glad, detta måste ju betyda att hon funderade allvarligt på att flytta ihop med honom. Hon ville få en uppfattning om storleken på hans inkomst.
   Han var stolt när han talade om au han var bibliotekarie, hon var ju en sådan kvinna som gillade intellektuella män. Han hade henne i sitt nät. Hennes vita tänder blänkte när hon log och brösten välvde sig när hon skrattade åt hans skämt. Hon var kvinnan i hans drömmar; svaren på alla hans böner om kvällarna. Han hade funnit det han behövde mest av allt. Till slut tog han mod till sig och lade smekande sin hand på hennes lår för att visa henne hur attraktiv han tyckte hon var.


Det var det absolut fräckaste! Nu började karln ta sig friheter också. Hon reste sig hastigt och förklarade med hög röst att nu var middagen färdig. Hon halvsprang ut i köket, så fort de höga klackarna tillät. Hon snubblade till på tröskeln och vristen protesterade våldsamt mot behandlingen. Hon sparkade av sig tortyrredskapen under diskbänken. Där kunde de gott ligga och plågas ihop med de hemska rosorna. Visst fasen rosorna! Han skulle ju fråga efter dem om de inte stod på bordet ... Hon slet åt sig rosorna och tryckte ner dem i en gammal kristallvas.
   »Vad fint det blev« han stod i dörren och log självsäkert. Hans leende fick henne att må lite illa. »Ja, de är underbara« svarade hon och log mot honom. Han tänkte säkert tjata om dem hela kvällen och hon skulle bli tvungen att hålla med. »Jag köpte dem i en liten butik på Söder« förklarade han. Hon orkade inte svara utan nickade bara lite ointresserat. »Det luktar gott, vad är det för något?« han lyfte på alla locken på kastrullerna och stoppade nästan ner näsan i såsen. »Älggryta med ris« svarade hon lite stolt.
   Hon avslöjade naturligtvis inte att grytan var hennes mammas och att hon bara hade värmt den i mikrovågsugnen och sedan hällt över i en gryta. Hon hade aldrig kunnat laga mat.
   Mikron var hennes bästa vän, för med den kunde hon värma fryst pizza. Han satte sig ner vid bordet och började prata om tapeterna och andra intressanta saker. Hon svarade »ja« och »nej« och log lite när det krävdes. Han tråkade ut henne fullständigt. Kunde han inte gå nu så att hon fick gå på krogen istället?
   Alla isklumpar i älggrytan hade smält nu så den var säkert färdig. Hon kände försiktigt med fingertoppen och brände sig ganska rejält. Den var klar. Hon fattade grytan med båda händerna och ställde demonstrativt ner den på bordet för att få honom att sluta prata. Han fattade inte vinken. Hon satte sig ner mittemot honom och bjöd honom att börja. Han slevade upp gryta på tallriken och myste. Det förvånade henne att en sån liten man skulle äta så mycket, men låtsades som ingenting.
   Hon tog en extremt liten portion. Hon skulle nog inte bli mätt, men man måste ju tänka på figuren. Hon lyfte blicken och såg att han stirrade ner i hennes urringning när hon böjde sig framåt. Han slog generat bort blicken när hon tittade upp på honom. Han harklade sig och talade högtidligt om att maten var god. Hon nickade hövligt och insåg att han redan hade ätit upp hälften av sin långtradarchaufförsportion.
   Hon skyndade sig att börja äta och fick snabbt ont i magen. När den snabba middagen var genomliden och han nästan hade fått henne att somna med huvudet på tallriken så frågade han om hon ville ha hjälp med disken. Hon svarade lugnt att hon kunde ta den senare och hoppades att han skulle gå nu. Han gick inte alls, han tog ett fast tag om hennes midja och försökte kyssa henne.

*


När hon plötsligt flög upp ur soffan blev han rädd att han hade gjort något fel. Nåja, allt hade ju varit så perfekt så varför hänga upp sig på smådetaljer? Han blev dock lugn när han insåg att hon bara var orolig för maten. Hon skyndade ut i köket och han satt kvar en liten stund och smuttade på vattnet. Så reste han sig för att gå ut och hjälpa henne. Det skulle vara ouppfostrat att låta värdinnan ordna allt.
   Köket var fullt av ett underbart matos och han blev bara tvungen att tjuvkika i alla grytorna. Det såg jättepott ut. Han satte sig lugnt vid bordet och började berömma hennes tapeter och gardiner och sådant som kvinnor vill höra. Hon lyssnade uppmärksamt på hans komplimanger och såg nöjd ut.
   När hon ställde fram maten så såg han till att ta mycket för att visa sin uppskattning. Det var bland det godaste han ätit och han såg fram emot fler såna här middagar under deras förhållande. Han erbjöd sig att diska efter maten, men hon ville visst göra det senare. Han hade sett på TV att kvinnor brukade göra så när de helt ville ägna sig åt sina gäster.
   Hon skulle snart fråga om han inte ville sova över. Detta blev för mycket. För att dämpa den pinsamma tystnaden såg han henne djupt i ögonen och fattade tag om hennes midja. Det pirrade i hela kroppen när han böjde sig fram för att kyssa en kvinna för första gången i sitt snart trettioåriga liv.


Hon gav honom en rungande örfil. Han såg helt förstörd ut och försökte stamma fram något som hon inte ville höra. Detta var droppen, nu skulle den här övervintrade gamla hippien ut! Hon knuffade honom våldsamt ifrån sig och sa med hög röst »HEJ DÅ PER-ÅKE!«. Han stod där med öppen mun som en död fisk och verkade inte alls förstå vad hon sa, så hon pekade mot ytterdörren och sa »Du ska gå nu!«.
   Han tittade skamset på henne. »Förlåt ...« stammade han och såg olycklig ut. Hon stod bara kvar och spetsade fingret mot ytterdörren. Han vände sig sakta och gick ut i hallen. Han satte på sig sina hemska loafers med tofsar och vände sig åter mot henne. »Nej! Säg ingenting. Jag vill aldrig se dig mer!« skrek hon åt honom och knuffade ut honom genom dörren. Hon lade på kedjan och pustade ut. Vilken mardröm.

*


Han blev lite förvånad över att hon knuffade bort honom. Han hade trott att hon skulle bli glad. När hon sedan sade hej då så förstod han ingenting... hon tänkte väl inte gå ut nu, han hade ju precis kommit. Skulle han inte få sova över i alla fall? När han förstod att det var han som skulle gå blev han ledsen. Han försökte säga att det inte var meningen att ta på henne, men att hon var så vacker att han inte hade kunnat låta bli, men hon gav honom inte en chans.
   Han insåg att det inte fanns något kvar att göra, hon hade väl en dålig dag. Hon skulle ångra sig i morgon och ringa och be om förlåtelse. Han gick ut och satte på sig skorna och skulle just till att tacka för mineralvattnet när hon började skrika hysteriskt åt honom. Innan han visste ordet av hade hon hårdhänt knuffat ut honom i trapphuset och smällt igen dörren. Kanske skulle han ha tagit en grå kostym i alla fall? Hon kanske inte gillade grönt?


ORDFÖRKLARINGAR
frenesi - ursinne, vild iver
patetisk - överdriven; beklagansvärd
intellektuell - som ägnar sig åt vetenskap eller kulturverksamhet

Källa: https://drive.google.com/file/d/0B5gCRuy4gmn5SG5iUEhNYUUzRU0/view?pref=2&pli=1 Novellen nominerades till "Lilla Augustpriset" 1997. Även om C. Pehrson inte verkar ha skrivit något annat används novellen ofta för novellanalys i grund- och gymnasieskolan.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki