FANDOM



   av: Viveka Sjögren
   
   En sommardag. En landsväg. En man som tappat riktningen i livet. Viveka Sjögren har skrivit Gefle Dagblads sommarnovell 24/6 2012.
   
   
   Han vet inte vart han ska. Han försöker ställa frågan till några medresenärer, men de vänder besvärat bort sina ansikten.
   "Vet ni var jag ska gå av?" frågar han. "Efter bron, var är det?"
   De skakar på sina huvuden och vänder dem bort. Han tittar ut genom glaset i bussens dörrar från sin plats på ett av de nedfällbara sätena där barnvagnar kan få plats. Han har en vagn; en skotskrutig dramaten med vitt plastsnöre som sticker ut under väskans lock och en liten inramad adresslapp på ytterfickan.
   Han är alldeles för gammal.
   Det är min första tanke när jag ser honom.
   Han är alldeles för gammal för att kliva på den här bussen. Han gör det med sådan möda. Betalar långsamt och letar desperat sittplats med ögonen. Tar sig sakta fram genom gången mot de enda som är lediga; de nedfällbara. Stöder sig med ena handen, ryggstöd för ryggstöd längs de långa metrarna dit. Den andra handen drar den skotskrutiga väskan.
   Jag, som han, undrar vart han ska.
   Vi åker, och han tittar ut genom dörrarnas fönster, försommaren drar gröna streck därutanför, men hans ögon följer dem inte som ögon brukar göra genom fönster där världen drar förbi, utan förblir märkligt stilla. De är ljust blå, och har en ring av något ännu ljusare kring irisen.
   Nu frågar han mig, med tunn, instängd röst:
   "När kommer bron? Jag ska av efter bron."
   Och jag svarar:
   "Vilken bro?", men det vet han inte.
   "Vet du vad busshållplatsen heter?" Jag anar att jag kanske borde säga ni till honom. För han verkar komma ur en annan tid; en tid jag minns att mina farföräldrar också kom ur. En tid där äldre skulle nias och äras, lämnas sittplats för. Han borde förstås inte sitta snedvänd på ett nedfällbart säte, någon borde ha rest på sig, någon borde ha sett att han är alldeles för gammal.
   "Nej", säger han, "men den är alldeles efter bron."
   "Jag ska hålla utkik", säger jag.
   Han nickar. Andas tungt. Händerna han håller hårt om väskans handtag har pigmentfläckar över handryggarna. Vi åker över en bro, men det är inte den. Ännu en. Inte den heller. Vi är snart långt från stan, ute bland öarna. Efter den sista bron plingar jag och går av tillsammans med honom. Jag ska egentligen vidare. Men han vet inte vart han ska.
   "Det ska finnas ett hotell", säger han.
   "Ska du dit?" frågar jag.
   Han verkar inte säker på det heller. Och här finns inget hotell. Vi står på busshållplatsen, den ligger i skugga och det blåser kallt från havsviken intill.
   "Jag går nu", säger han.
   "Gör inte det", säger jag. "Sätt dig en stund här."
   "Jaha." Han slår sig lydigt ner på bänken inne i busskuren. Jag läser det fint plitade namnet på lappen på hans väska. Gerard. Och en adress mycket närmre stan.
   "Gerard, är det du?"
   "Ja", svarar han. Och minns sedan: "Jag skulle möta någon här."
   "Har du namn eller telefonnummer till den personen?" frågar jag. Det har han inte. Han har en son, berättar han. Men inget nummer till honom heller.
   En buss kommer. Gerard tar sig upp för att resa vidare.
   "Jag tar den här", säger han.
   "Nej, gör inte det", säger jag och vänder honom tillbaka mot bänken. "Sätt dig en stund till, jag ska prata med busschauffören."
   Gerard säger jaha och sätter sig. Blå, blå ögon. Han skulle ju träffa någon. Vem?
   Busschauffören, kanske från Somalia, försöker förstå vad jag säger.
   "Vad gör ni med passagerare som inte vet vart de ska?" frågar jag.
   "Man måste veta själv", säger han.
   "Men han har verkligen ingen aning", säger jag.
   "Jag kan kontakta centralen härinne" säger han och pekar mot en tegelbyggnad tvärs över vägen där öns köpcent­rum ligger. "Vi har byte här inne, kanske någon som vet."
   Han anropar genom mikrofonen, men har svårt att sätta ihop orden till något som stämmer överens med Gerard, som är på väg att resa sig för att nog kanske ta den här bussen ändå.
   "Prata du i stället", ber han och ger mig mikrofonen.
   "Vi skickar ut en man", säger högtalaren när jag har förklarat läget. Bussen åker vidare. Gerard sitter på bänken igen. Vi väntar på mannen som ska komma. Vi fryser. Utanför skuggorna är det försommar.
   "Det är jobbigt", suckar Gerard, "jag får inte tag i mina ord. De är här inne", han pekar på huvudet med tunt vitt hår och likadana pigmentfläckar som på händerna, "men jag kommer inte åt dem."
   Runt handleden har han en larmknapp, ser jag nu när trenchcoatärmen hasar ner.
   "Är det din adress som står här?" frågar jag och läser på den lilla handskrivna lappen igen.
   Han ler ursäktande och nickar ja och nej. Han vet inte. Han är alldeles vilsen. I världen, och i sig själv. Klamrar om väskans handtag och är nästan genomskinligt ljus; sitter bredvid mig på bänken och ändå inte, inte riktigt. Vi väntar. Mannen dröjer. Det kommer fler bussar som Gerard vill ta. Jag ringer polisen. De får hans uppgifter, ringer tillbaka, vet vart han ska, är på väg.
   "Jag har beställt en bil åt dig", säger jag till Gerard. Han ser nöjd ut. Mannen från busscentralen kommer.
   "Förlåt att det dröjde."Han huttrar till. "Vad kallt det var här."
   "Jag har ringt polisen", säger jag. "De skulle komma."
   Gerard har fått sällskap på bänken av en berusad man i joggingbyxor och kaptenshatt med gulddekaler. De för någon slags samtal om en pågående fotbollsmatch. Vilken buss man ska ta. Hur härligt livet ändå är.
   Mannen från busscentralen ler och vänder sig mot mig.
   "Min mormor är också sådär. Ibland när jag kommer känner hon igen mig, andra gånger inte. Det känns tomt då."
   Gerard fiskar upp ett mjölkpaket ur väskan och börjar fingra runt pipen.
   "Du kanske ska vänta med att öppna det där?" föreslår mannen från busscentralen och sätter sig på huk hos Gerard.
   "Men jag är törstig", säger Gerard.
   "Ja, det är man!" skrattar hans nyvunne vän kaptenshatten.
   "Du kommer inte att kunna stänga paketet om du öppnar det nu, Gerard", säger jag. "Det blir svårt att få hem det."
   "Det skulle varit gott med en lättöl", säger han.
   Kaptenshattens buss kommer. Han kliver på och gör honnör åt oss genom rutan.
   "Han är trevlig", säger Gerard. "Jag ska också åka nu."
   Mannen från busscentralen och jag lägger hindrande händer på Gerards axlar.
   "Din bil kommer snart", säger jag.
   "Jaha, just det."
   Vi väntar en stund tillsammans. Mannen från busscentralen berättar mer om sin mormor. Att han besöker henne ofta, att de kan minnas hemlandet tillsammans. Sedan frågar han om det är okej att han går tillbaka och jobbar.
   Det går en stund till innan Gerards bil äntligen kommer över bron. Två unga poliser kliver ur, en med långt hår i dreads. Gerard och jag kramar om varandra.
   "Tack", säger han. "Tack snälla du."Jag tycker för ett ögonblick att jag kan se något vakna därinne, i den avlägsna blicken. Som en gardin som fladdrar till och visar ett rum. Sedan ler han vänligt mot poliserna och förtjust mot bilen. Säger: "Man får åka bil, så förnämligt!" och tar tacksamt emot hjälp att sätta sig. De svänger runt vid trafikljusen och kör tillbaka över bron. Jag fortsätter till fots dit jag skulle, lämnar den skuggade sidan av vägen, går i solen.


(källa: http://gd.se/kultur/1.4831105-han-vet-inte-vart-han-ska )
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki