Fandom

Svenskanoveller Wiki

Handkraft

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer9 Share


Av: Torgny Lindgren

   NÄR LEKTIONEN VAR SLUT STANNADE TOMAS kvar vid sin bänk, när de andra gått kom han fram till katedern.
   —Jo magistern, jag har bara en hand nu. Dom blev tvungna att ta den andra.
   Hans högra arm vilade i en brunsolkig mitella, han bar sin bag i vänster hand.
   —Ja, man har berättat det för mig. Det var ju förfärligt tråkigt att det skulle behöva gå så. Vi blev allihop mycket ledsna när vi fick höra det i kollegiet.
   —Det känns litet konstigt. Nästan allting som jag gjorde förr, det gjorde jag ju med höger hand. Och det är svårt att vänja sig.
   —Ja, det förstår jag. Du måste ju liksom få vänster hand att inse att den är ensam nu och måste sköta allting på egen hand. Och det är naturligtvis inte lätt. Kommer du inte att få en protes?
   —Om ett år eller så kanske. Men dom har sagt att det inte blir riktigt samma sak. Det blir inte som en riktig hand. Man kan inte göra samma saker med den. Men jag får den gratis, har dom sagt.
   —Ja, naturligtvis ska du ha den gratis. Du får väl en hel del annan hjälp också?
   —Jag får litet pengar från skolförsäkringen. Och om jag inte riktigt kan försörja mig själv när jag blir sexton ska jag kanske få nån sorts pension också. Inte en sån pension som dom gamla får, utan nån annan sorts.
   Han hade satt ner bagen på golvet och stödde sig med vänster hand mot katederbordet. Tydligen hade han ingenting emot att prata om det inträffade. Det var egendomligt egentligen, klassföreståndaren kunde inte påminna sig att han någonsin tidigare självmant kommit och pratat.
   —Det är ju tur att samhället finns, sa klassföreståndaren. När olyckan är framme så upptäcker man hur värdefullt det är med ett samhälle som skapar trygghet.
   —Egentligen var det ju inte nån olycka. Jag hade väl bara fått för mig att jag skulle bryta loss den där stenen ur muren. Jag kunde ha låtit bli också. Och då den lossna sen och föll så hade jag ju kunnat rycka undan handen. Jag tror att jag skulle ha hunnit det. Den följde bara med liksom.
   —Det är ju självklart att det var en olycka. Så där är det alltid när något har hänt. Efteråt tycker man att allting kunde ha blivit annorlunda om man bara själv hade vetat om vad som skulle hända. Du ska nog låta bli att tänka så där, tror jag.
   Det var verkligen olyckligt om pojken fick för sig att det var hans eget fel. Han borde överhuvudtaget inte grubbla på det utan inriktas på att lösa dom praktiska problem som låg framför honom. Men han var förvånansvärt öppen och spontan, förut hade han alltid verkat så tyst och sluten. Han var en av dessa medelbegåvade, medelpresterande elever med medelbetyg som man aldrig kunde få något grepp om. När man måste skriva om dem på någon blankett eller sätta betyg på dem brukar de glida undan i någon sorts medelmåttighetens anonymitet. Ibland händer det att bilderna av dem försvinner när man sitter med betygskatalogernas oändliga rader av namn och man måste slå upp dem i pärmen med elevfoton för att de ska få ansikten igen. Han kunde inte erinra sig att han nånsin förut lyckats nå kontakt med Tomas.
   —Hur är det att komma tillbaka till klassen? Är det besvärligt tycker du?
   —Nej, magistern, det är inte ett dugg besvärligt. Inte ett dugg. Det är fantastiskt roligt tycker jag. Det var jätteskönt att komma tillbaks till klassen.
   —Det är roligt att höra att du trivs i klassen. Jag tycker också att det här är en mycket trevlig klass. Så dina kamrater tar liksom hand om dig litet grand och hjälper dig?
   —Ja, det gör dom väl, men det är inte riktigt det jag menar. Förr var det inte så, men nu bryr dom sig liksom om mig. Jag har fått en massa kompisar som jag inte hade förr. Som frågar mig vad jag tycker om olika saker och bjuder mig på godis och cigarretter och så. Och då jag säger nånting så är det ingen som avbryter mig. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna bli så här.
   Han hade blivit litet röd i ansiktet och blinkade fortare än vanligt. Antingen berodde det på att han blev ivrig eller också på att han inte var van vid att på det här sättet prata om sig själv.
   —Jag är ju ensam i klassen om att ha bara en hand. Det är ju ingen annan som har förlorat ena handen. Och då är man ju inte precis som dom andra. Tomas pratade verkligen förvånansvärt öppet. Men det var ett fruktansvärt mörkt och rått resonemang; som lärare borde han förstås förklara för honom att de andra brydde sig om honom och tog hand om honom helt enkelt därför att de var goda kamrater. De tog bara hand om sin broder, precis som de hade fått lära sig. Fast det var ju inte säkert att Tomas skulle se någon väsentlig skillnad mellan dom två synsätten.
   —Jag är liksom den ende av min sort. Dom bryr sig om mig nu när jag har gjort nånting som ingen annan i klassen har gjort.
   Det ringde och de måste gå till sina lektioner. Tomas gick före honom i korridoren och klassföreståndaren inbillade sig att han gick fortare än vad han förut brukat göra, med rakare hållning. Och det slog honom att det nu en gång för alla var så att Tomas tillhörde ett samhälle som krävde offer av sina medlemmar. I varje fall om en medlem skulle höja sig en aning över gräsrötterna.

   Han märkte det snart också på lektionerna. Tomas hade flyttat från sin plats i mitten av raden vid vänstra väggen och satt nu tillsammans med klassrådsordföranden längst nere vid fönstret. De lutade sig ofta mot varandra och skrattade tillsammans eller viskade, som om de hade gemensamma hemligheter. Och flickorna i bänkarna framför vände sig om och pratade med Tomas och visade honom de rätta svaren på arbetsuppgifterna.
   Förut hade han aldrig deltagit i klassens diskussioner, nu gjorde han det. Visserligen sa han aldrig särskilt mycket och hans inlägg vägde väl inte särskilt tungt, men han yttrade sig i alla fall då och då. När klassen skulle utse en elevrepresentant till ämneskonferensen i samhällsorienterande ämnen blev Tomas vald. Efter lektionerna fick han alltid hjälp med att plocka samman sina böcker. Och kamraterna brukade bära hans bag.

   Några veckor efter jul började förändringen, återgången, märkas. Det var i september som Tomas förlorade sin hand. Nu bar han inte längre armen i mitella, det stora bandaget var borta, armen slutade med en liten klump av gasbinda i en plastpåse. Så länge han bar mitellan hade hans olycka verkat aktuell, mitellan hade utgjort en ständig påminnelse om den förlorade handen. Men nu hade han hunnit till den situation som skulle bli bestående, i framtiden var det naturligt att han bara hade en hand. Provisoriets tid var förbi, utkorelsens korta period när han blivit värderad och uppmärksammad. Det var inte längre någon märkvärdighet att ha mist en hand. När han hade täckjacka märktes det nästan inte alls, det var bara tomt nedanför högra ärmens stickade mudd.
   Klassföreståndaren kunde iaktta hur Tomas stegvis fick uppge sina ställningar, hur han undan för undan gled tillbaka till den position han haft på den tiden när han hade två händer.
   I början av mars beslöt klassrådet att avsätta honom som elevrepresentant i de samhällsorienterande ämnenas ämneskonferens. De menade att han inte hade uträttat någonting, han hade inte framfört deras synpunkter fastän de till och med hade förklarat för honom, ord för ord, hur han skulle säga. Själv sa han ingenting till sitt försvar, han satt bara tyst och betraktade sin plastpåse.
   Det var inte längre någon som hjälpte honom att packa ner böckerna i bagen, när han nån gång försökte säga något under klassens diskussioner blev han genast avbruten, precis som förr i tiden. Innan de fick börja med de olika föreningsaktiviteterna i skolans regi, hade de blivit noggrant instruerade, fått ordentligt nöta in alla mötesteknikens aspekter. Men det hjälpte inte, när ett ärende kom före som de tyckte var viktigt fungerade inte reglerna längre. De ropade i munnen på varandra och till sist blev det bara några få som lyckades göra sig hörda, bara två eller tre som de andra lyssnade till.
   Tomas flyttade också tillbaka till sin gamla plats vid väggen, det hade kommit en ny pojke i klassen, en stockholmare som barnavårds nämnden velat placera i narkotikafri miljö, och han satt nu bredvid klassrådets ordförande.
   Flera gånger tänkte klassföreståndaren att han borde göra något för att hjälpa Tomas, prata med honom, trösta honom. Men hur förklarar man för en fjortonåring att ingenting nånsin kan förändras, att allting förblir oförändrat hur mycket man än inbillar sig att nånting har hänt? Att han själv ibland hade inbillat sig att han hade rört sig nån liten bit i förhållande till vänner och kolleger, i sidled eller uppåt. Men i själva verket var han ju hela tiden fastvuxen, fastklämd av förordningar och meriter och formulär och tjänsteår och administrativ praxis.

   I slutet av mars gjorde Tomas ett försök med mitellan, den var nu fruktansvärt smutsig och skrynklig, han hade haft svårt att knyta den så att det såg riktigt ut. Men den hade förlorat sin magiska kraft, under första långrasten såg klassföreståndaren att den nye pojken, stockholmaren, sprang omkring med mitellan fladdrande om halsen.
   En av de sista dagarna i april var Tomas borta. Ingen visste anledningen, klassföreståndaren noterade frånvaron i klassboken. Antagligen var han förkyld, tre av klasskamraterna låg också hemma i förkylningar.
   Nästa dag fick han veta anledningen. Han hade första lektionen i klassen och när han kom in ropade alla i munnen på varandra. Det var svårt att höra vad de sa, han uppfattade det i fragment, små bitar av meningar från olika håll.
   —Magistern! Magistern! Tomas igen! Andra handen! I en vedkap! Ingen vet hur det gick till! Han var ensam! Vänstra handen!

Ur "Skolbagateller medan jag skrev till mina överordnade", Pan förlag 1972
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki