Fandom

Svenskanoveller Wiki

Harry

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av; Rosemary Timperley

   Det som skrämmer mig är sådana alldagligheter. Solsken. Hårda skuggor över gräset. Vita rosor. Rödhåriga barn. Och namnet — Harry. Ett sådant alldagligt namn.
   Och ändå kände jag en ilning av olust första gången Christine nämnde det namnet.
   Hon var fem år och skulle börja skolan om tre månader. Det var en varm vacker dag och hon lekte för sig själv i trädgården som hon ofta gjorde. Jag såg hur hon låg där på magen i gräset och plockade tusenskönor som hon förnöjt flätade samman med stor omständlighet. Solen gassade på hennes blekröda hår och kom hennes hy att se mycket vit ut. I sin koncentration höll hon de stora blå ögonen alldeles uppspärrade.
   Plötsligt tittade hon upp mot rosenbusken, den med de vita blommorna, som kastade sin skugga över gräset och hon log.
   "Ja, jag är Christine", sa hon. Hon reste sig och gick långsamt fram mot busken; de små knubbiga benen såg så förtjusande försvarslösa ut under den alltför korta blå bomullskjolen; hon växte så snabbt.
   "Med min mamma och pappa", hörde jag henne tydligt säga. Så en paus, och sedan: "Jo men de är min mamma och pappa."
   Hon var inne i buskens skugga nu. Det var som om hon hade stigit över från ljusets värld in i mörkrets. Utan att riktigt veta varför kände jag mig orolig och ropade:
   "Vad håller du på med, Chris?"
   "Ingenting." Rösten verkade komma så långt bortifrån. "Kom in nu. Det är för varmt för dig därute."
   "Inte farligt varmt."
   "Kom in nu, Chris."
   Därborta sa hon: "Jag måste gå in nu. Hej." Och hon gick sakta mot huset.
   "Chris, vem pratade du med?"
   "Harry."
   "Vem är Harry?"
   "Harry."
   Mer fick jag inte ur henne, så jag gav henne en bulle och mjölk och läste högt för henne tills det var dags för henne att lägga sig. Medan hon lyssnade tittade hon hela tiden ut mot trädgården. En gång log hon och vinkade. Det var skönt att äntligen kunna stoppa om henne och känna att hon var trygg.
   När Jim, min man, kom hem berättade jag för honom om den mystiske "Harry". Han skrattade.
   "Jaså, har hon börjat med det tramset?"
   "Vad menar du, Jim?"
   "Det är ganska vanligt att barn som inte har några syskon skaffar sig en fantasikamrat. En del ungar pratar med sina dockor. Chris har aldrig brytt sig mycket om sina dockor. Hon är enda barnet. Hon har inga jämnåriga kamrater. Så därför hittar hon på en."
   "Men varför skulle hon välja just det namnet?"
   Han ryckte på axlarna. "Tja, var får barn allt ifrån? Inte ska du oroa dig för det, det gör inte jag."
   "Inte jag heller egentligen. Det är bara det att jag känner ett extra ansvar för henne. Mer än om jag hade varit hennes riktiga mor."
   "Jag förstår, men det är ingen fara med henne. Chris är ju ett idealbarn, söt, frisk och begåvad. Du kan vara stolt över henne."
   "Du med."
   "Visst. Och vi är idealföräldrar!"
   "Och så blygsamma!"
   Vi brast i skratt och han kysste mig. Jag kände mig lugn. Till nästa morgon.
   Åter strålade solen över den lilla ljusa gräsmattan och de vita rosorna. Chris satt med benen i kors i gräset och tittade mot rosenbusken. Hon log.
   "Hej", sa hon. "Jag hoppades att du skulle komma ... för jag tycker om dig. Hur gammal är du? ... Jag är bara fem, nyss fyllda ... Jag är inte alls någon småunge! Jag ska börja skolan och få en ny klänning. En grön. Går du i skolan? ... Vad gör du då?" Hon satt tyst en stund, helt försjunken, lyssnande och nickande.
   Jag blev alldeles kall där jag stod i köket. Var inte dum. Massor av barn har fantasikamrater, sa jag nervöst till mig själv. Låtsas som ingenting. Lyssna inte. Var inte fånig.
   Men jag ropade in Chris tidigare än vanligt till hennes förmiddagsmjölk.
   "Mjölken står på bordet, Chris. Kom nu."
   "Strax." Besynnerligt. I vanliga fall kom hon inflygande som om hon inte fort nog kunde bänka sig till mjölken och dubbelkexen med kräm emellan som hon älskade.
   "Kom nu, älskling", sa jag.
   "Får jag ta med mig Harry?"
   "Nej!" Det kom så hårt och strävt från mig att jag själv blev överraskad.
   "Hej då, Harry. Jag är ledsen att du inte får följa med in men mjölken väntar", sa Chris och kom springande.
   "Varför kan inte Harry få lite mjölk också?" Hon såg riktigt upprörd ut.
   "Vem är Harry, älskling?"
   "Harry är min bror."
   "Men Chris, du har ingen bror. Pappa och mamma har bara ett barn, en liten flicka, och det är du. Harry kan inte vara din bror."
   "Harry är min bror. Det säger han." Hon hukade sig över mjölkglaset och dök upp med vit mustasch på överläppen. Sedan kastade hon sig över kexen. I varje fall hade "Harry" inte tagit ifrån henne aptiten!
   När hon druckit ur mjölken sa jag: "Vi ska åka och handla nu, Chris. Visst vill du komma med och gå i affärerna?"
   "Jag vill stanna hos Harry."
   "Jaha men det går inte. Du kommer med mig."
   "Får Harry följa med?"
   "Nej."
   Jag darrade om händerna när jag tog på mig hatt och handskar. På sistone hade det börjat kännas så kyligt inne i huset, det var som om det vilade en kall skugga över det trots solen ute. Chris följde fogligt med mig, men när vi gått ett stycke på gatan vände hon sig om och vinkade.
   Jag sa ingenting om det till Jim den kvällen. Jag visste att han bara skulle vifta bort det som förra gången. Men när Christine fortsatte att hålla fast vid sin "Harry" dag efter dag gick det mig alltmer på nerverna. Jag började fasa för de långa sommardagarna, började hata dem. Jag längtade efter grå moln och regn. Jag längtade efter att de vita rosorna skulle vissna och dö. Jag darrade när jag hörde Christines glada pladder i trädgården. Hon talade alldeles ohämmat med "Harry" nu.
   En söndag när hon höll på med det hörde Jim henne och han sa:
   "Fantasikamrater har i alla fall det goda med sig att de får barn att tala lättare. Chris talar mycket mer och mycket ledigare nu än hon brukade."
   "På cockney", sa jag häftigt.
   "Cockney?"
   "Ja, en anstrykning av cockney i varje fall."
   "Käraste, vartenda barn i London får väl en lätt anstrykning av cockney. Det blir ändå värre när hon kommer i skolan och är ihop med en massa andra barn."
   "Vi talar inte cockney. Var får hon det ifrån? Det kan ju inte var någon annan än Ha —" Jag kunde inte få namnet över läpparna.
   "Och gubbarna som kommer med brödet, mjölken, kolet, hämtar soporna och putsar fönstren — behövs det fler?"
   "Nej, det räcker väl." Jag skrattade ångerköpt. Jim hade verkligen fått mig att känna mig dum.
   "Och förresten", sa Jim, "så har jag<i> då inte märkt någon cockney när hon talar."
   "Det hörs inte när hon talar med oss. Det är bara när hon talar med — med honom."
   "Med Harry. Vet du, jag börjar bli riktigt fäst vid unge Harry. Vore det inte kul som vi kikade ut en dag och såg honom?"
   "Du får inte!" skrek jag. "Du får inte säga så! Det har blivit min mardröm. Min mardröm dag och natt. Å Jim, jag står snart inte ut."
   Han såg häpen på mig. "Det här med Harry tycks verkligen ha tagit på dig."
   "Ja naturligtvis! Dag ut och dag in hör jag inget annat än Harry hit och Harry dit — 'Harry säger', 'Harry tycker', 'Får Harry också?', 'Får Harry följa med?' — dig gör det ingenting som är på kontoret hela dan, men jag har det på mig hela tiden. Det — det skrämmer mig, Jim. Det är så kusligt."
   "Vet du vad jag tycker du ska göra för att få ro i sinnet?"
   "Vad då?"
   "Gå med Chris till gamle doktor Webster i morgon. Låt honom prata lite med henne."
   "Tror du hon är sjuk — i huvudet?"
   "Nej för Guds skull! Men när man får problem man inte riktigt rår med själv är det klokast att fråga en fackman till råds."
   Nästa dag gick jag med Chris till doktor Webster. Jag satte henne i väntrummet medan jag som hastigast berättade för honom om Harry. Han nickade förstående och sa:
   "Det är ett ganska ovanligt fall, mrs James, men ingalunda unikt. Jag har åtskilliga gånger varit med om att barns fantasikamrater blivit så verkliga för dem att föräldrarna blivit alldeles uppskärrade. Hon är en tämligen ensam liten flicka, kan jag tänka mig?"
   "Hon känner inga andra barn. Vi är nyinflyttade här, förstår doktorn. Men det bättrar sig naturligtvis när hon kommer i skolan."
   "Ja, när hon träffar andra barn där ska ni säkert se att de här fantasierna försvinner. Alla barn behöver ju sällskap med jämnåriga och får de inte det så hittar de på sådant sällskap. Gamla människor som är ensamma pratar med sig själva. Det betyder inte att de har tappat förståndet, bara att de behöver någon att tala med. Barn tar mera praktiskt på det. Verkar fånigt att prata med sig själv, tänker de och så uppfinner de någon att prata med. Jag tror ärligt talt att ni inte har det minsta att oroa er för." "Det säger min man också."
   "Det kan jag gott förstå. Men jag ska väl ta mig en titt på Christine när hon nu ändå är här. Bäst jag får vara ensam med henne."
   Jag gick ut i väntrummet för att hämta Chris. Hon stod vid fönstret. "Harry väntar", sa hon.
   "Var då, Chris?" sa jag mycket lågt. Plötsligt längtade jag efter att kunna se med hennes ögon.
   "Där. Borta vid rosorna."
   I doktorns trädgård fanns en vit rosenbuske.
   "Det finns ingen där", sa jag. Föraktet i blicken som Chris gav mig var inte ett barns, det var en vuxens. "Doktor Webster vill prata lite med dig, älskling", sa jag ostadigt. "Honom minns du väl? Det var han som gav dig godis när du höll på att repa dig från vattkopporna."
   "Ja", sa hon och gick beskedligt in i undersökningsrummet. Jag väntade som på nålar. Deras röster hördes svagt genom väggen, jag hörde doktorns fryntliga kluckande, Christines ljusa skratt. Hon pratade länge och mycket med doktorn på ett sätt hon aldrig gjorde med mig.
   När de kom ut, sa han: "Inte minsta fel på henne. Hon är bara en liten rackare med livlig fantasi. Ett råd, mrs James. Låt henne prata om Harry. Låt henne få känna att hon kan anförtro sig åt er. Efter vad jag förstått har ni uttryckt ett visst ogillande mot den här 'brodern', det är därför hon inte säger så mycket till er om honom. Han gör leksaker i trä, var det inte så Chris?"
   "Jo, Harry gör träleksaker."
   "Och han kan läsa och skriva, var det inte så också?"
   "Och simma och klättra i trän och måla bilder. Harry kan allt. Det är en fantastisk bror." Hennes lilla ansikte fick en varm färg av upphetsad beundran.
   Doktorn klappade mig på axeln och sa: "Harry låter som en väldigt trevlig bror åt henne. Han är till och med rödhårig som du, Chris, var det inte så?"
   "Harry är rödhårig", sa Chris stolt. "Rödhårigare än jag. Och han är nästan lika lång som pappa, bara magrare. Han är lika lång som du, mamma. Han är fjorton. Han säger att han är lång för sin ålder. Hur långt är långt för hans ålder?"
   "Det ska mamma tala om för dig när ni går hem", sa doktor Webster. "Jaha adjö då, mrs James. Finns inget att oroa sig för. Låt henne prata på bara. Hej då, Chris. Hälsa från mig till Harry."
   "Han är där", sa Chris och pekade ut mot doktorns trädgård. "Han har väntat på mig."
   Doktor Webster skrattade. "De är oförbätterliga! Jag vet en stackars mor med flera barn som hittade på en hel stam med inbillade infödingar med massor av ritualer och tabun som hela huset måste rätta sig efter. Ni kan nog skatta er lycklig, mrs James!"
   Jag försökte känna mig lugnad men kunde inte. Jag kunde bara hoppas och be att det här enerverande påhittet med Harry skulle få ett slut när Chris började skolan.
   Chris skuttade före mig. Hon tittade uppåt och åt sidan, som på någon som gick där bredvid henne. Ett fasansfullt ögonblick såg jag en skugga intill hennes på trottoaren — en lång mager skugga, som skuggan av en pojke. Sedan var den borta. Jag rusade ifatt henne och höll henne hårt i handen hela vägen hem. Inte ens i husets relativa trygghet — detta hus som var så egendomligt kallt fast vädret var så varmt — släppte jag henne ur sikte en enda gång. Det kunde förefalla som om hon betedde sig mot mig precis som alltid, men i själva verket var hon sakta på väg bort från mig. Barnet i mitt hem förvandlades till en främling.
   För första gången sedan Jim och jag hade adopterat Chris undrade jag på allvar: Vem är hon? Varifrån kom hon? Vilka var hennes verkliga föräldrar? Vem är denna lilla älskade främling jag har tagit till mig som min dotter? Vem <i>är
Christine?
   Ännu en vecka gick. Det var Harry, Harry hela tiden. Dagen innan hon skulle börja skolan sa Chris:
   "Vill inte till skolan."
   "I morgon börjar du skolan, Chris. Du längtar efter det, det vet du. Där får du träffa massor av andra små flickor och pojkar."
   "Harry säger att han inte kan komma med."
   "Men det skulle du inte vilja heller. Han är ju" — jag ansträngde mig hårt för att följa doktorns råd och verka som om jag trodde på Harry — "han är ju för gammal. Han skulle känna sig fånig bland en massa småpojkar och småflickor, en stor grabb på fjorton!"
   "Jag vill inte gå i skolan utan Harry. Jag vill vara tillsammans med Harry." Hon började gråta, högt och kvalfyllt.
   "Nu slutar du med de här dumheterna. Ögonblickligen!" Jag slog till henne hårt på armen. Gråten tystnade omedelbart. Så såg hon bara på mig med de blå ögonen uppspärrade. Det fanns en skrämmande kyla i dem, det var en vuxens blick och den fick mig att darra. Sedan sa hon:
   "Du tycker inte om mig. Harry tycker om mig. Harry vill ha mig hos sig. Han säger att jag kan följa med honom."
   "Nu vill jag inte höra ett ord mer om det här!" skrek jag och hatade vreden i min röst, hatade mig för att jag överhuvudtaget kunde vara ond på en liten flicka — min lilla flicka min ...
   Jag lade mig på ena knät och höll fram armarna.
   "Chris min älskling, kom till mamma."
   Hon gick sakta fram till mig. "Jag älskar dig", sa jag. "Jag älskar dig, Chris, och jag finns ju på riktigt. Skolan finns på riktigt. Gör mamma glad och lova att du börjar skolan."
   "Då försvinner Harry."
   "Du får andra kamrater."
   "Det är Harry jag vill vara med." Tårarna kom igen, föll våta mot min axel. Jag höll henne hårt intill mig.
   "Du är trött, min lilla flicka. Kom så lägger vi oss."
   Hon somnade med kinderna ännu blanka av tårar.
   Det var fortfarande ljust ute. Jag gick till fönstret för att dra för gardinerna. Gyllene skuggor och långa strimmor av solsken i trädgården. Och så, återigen som i en dröm, en pojkes långa smala, alldeles tydliga skugga nära de vita rosorna. Som en vansinnig slog jag upp fönstret och skrek:
   "Harry! Harry!"
   Jag tyckte jag såg en glimt av rött bland rosorna, något som kunde vara korta röda lockar på ett pojkhuvud. Sedan fanns det ingenting där.
   När jag berättade för Jim om Christines utbrott sa han:
   "Stackars liten. Det känns alltid pirrigt att börja skolan. Det blir nog bra bara hon kommit på plats. Du ska se att du kommer att höra mindre och mindre om Harry vad tiden lider."
   "Harry vill inte att hon ska gå i skolan."
   "Hallå där! Du låter som om du själv trodde på Harry!" "Ibland gör jag det."
   "Gamla gumman har börjat tro på onda andar?" sa han retsamt. Men hans ögon var bekymrade. Han trodde att jag börjat tappa förståndet och inte att undra på!
   "Jag tror inte Harry är ond", sa jag. "Han är bara en pojke. En pojke som inte finns, utom för Christine. Och vem är Christine?"
   "Inte ett ord om den saken!" sa Jim hårt. "När vi adopterade Chris var det under förutsättningen att hon skulle vara vårt eget barn. Inget forskande i det förgångna. Inget undrande, ingen oro. Inga mysterier. Chris är vår lika mycket som om hon var av vårt eget kött och blod. Vem Christine är — och det frågar du! Hon är vår dotter och kom det ihåg!"
   "Ja Jim, du har rätt. Det är klart du har rätt."
   Han hade klargjort sin ståndpunkt med sådan häftighet att jag inte talade om för honom vad jag tänkte göra nästa dag medan Chris var i skolan.
   På morgonen var Chris tyst och butter. Jim skämtade med henne och försökte få henne på gott humör, men hon bara tittade ut genom fönstret och sa: "Harry är borta."
   "Du behöver inte Harry nu. Du ska ju gå i skola", sa Jim. Chris såg på honom med den där blicken av vuxet förakt som hon hade gett mig ibland.
   När jag följde henne till skolan sa vi inte ett ord till varandra. Jag var gråtfärdig. Även om jag gladdes åt att hon skulle börja skolan så kändes det som om någonting togs ifrån mig. Antagligen känns det så för alla mammor första gången de följer sin ögonsten till skolan. Det innebär ju slutet på den skyddade idyllen för barnet, början på verklighetens liv, livet med dess grymhet, dess obegriplighet, dess råhet. När vi skildes vid grinden kysste jag henne och sa:
   "Du får lunch i skolan med de andra barnen, Chris, och så hämtar jag dig efter sista timmen, klockan tre."
   "Ja, mamma." Hon kramade min hand hårt. Andra spända små barn infann sig med lika spända föräldrar. En rar ung ljushårig lärarinna i vit linneklänning kom fram till grinden. Hon samlade de nya barnen kring sig och tågade bort med dem. När hon kom förbi mig log hon mjukt och sa: "Vi ska ta väl hand om henne."
   Jag gick därifrån med lätt hjärta. Jag visste att Chris var i trygga händer och att jag inte behövde oroa mig.
   Så gav jag mig av på mitt hemliga ärende. Jag tog en buss in till city och letade mig fram till den stora dystra byggnad jag inte hade besökt på drygt fem år. Den gången hade Jim och jag varit där tillsammans. I femte och översta våningen hade Greythornes adoptionsbyrå sina lokaler. Jag travade uppför trapporna och knackade på den välbekanta skamfilade dörren. En sekreterare som jag inte kände igen öppnade för mig.
   "Kan jag få träffa miss Cleaver? Det här är mrs James." "Har ni beställt tid?"
   "Nej, men det är mycket viktigt."
   "Jag ska höra." Flickan försvann och återvände strax. "Miss Cleaver tar emot, mrs James."
   Miss Cleaver, en lång, mager gråhårig kvinna med vardagligt, vänligt ansikte och djupa rynkor i pannan, reste sig och kom emot mig med ett ljust leende. "Så roligt att råkas igen, mrs James. Hur står det till med Christine?"
   "Alldeles utmärkt. Miss Cleaver, jag måste gå rakt på sak. Jag vet att ni som regel inte avslöjar ett barns ursprung för dess adoptivföräldrar och vice versa, men jag måste få veta vem Christine är."
   "Beklagar, mrs James", började hon, "föreskrifterna —" "Snälla ni, låt mig få berätta alltsammans så förstår ni att jag inte bara lider av banal nyfikenhet."
   Jag berättade för henne om Harry.
   Efteråt sa hon: "Det är mycket egendomligt. Verkligen mycket egendomligt. Mrs James, jag ska bryta mot regeln för en gångs skull. Jag tänker tala om för er i största förtroende var Christine kom från.
   Hon föddes i en mycket fattig del av London. De var fyra i familjen, fadern, modern, en son och så Christine."
   "Son?"
   "Ja. Han var fjorton när ... när det hände."
   "Vad då hände?"
   "Låt mig börja från början. Christine var egentligen ett oönskat barn. Familjen bodde i ett enda rum överst i ett gammalt hus som enligt min mening borde ha dömts ut av hälsovårdsnämnden. Det var svårt nog när de bara var tre, men med en baby dessutom blev livet en mardröm. Modern var neurotisk och olycklig, ovårdad och fet. Hon brydde sig inte det minsta om det barn hon fått. Brodern däremot avgudade den lilla flickan från första stund. Han blev prickad i skolan för att han skolkade för att kunna se efter henne.
   Fadern hade anställning på ett lager — inga stora pengar men så pass att han kunde hålla hungern från dörren. Så blev han sjuk, måste vara borta i flera veckor, och miste sitt arbete. Där låg han som en fånge i det lilla unkna rummet, sjuk och plågad av hustruns gnat och den lillas gråt och sonens eviga pysslande med babyn — det var grannarna som berättade allt det här för mig efteråt. Jag fick också veta att kriget hade farit mycket illa fram med honom och att han hade legat på nervhem i flera månader innan han ansågs någorlunda i skick att få komma hem efter demobiliseringen. Plötsligt blev alltihop för mycket för honom.
   Tidigt en morgon såg en kvinna på bottenvåningen något falla förbi hennes fönster och hörde en duns. Hon gick ut och tittade. Det var sonen i familjen som låg där. Han var död, nacken var bruten. I famnen höll han Christine. Hon var blå i ansiktet men andades fortfarande svagt.
   Kvinnan väckte upp de sina, skickade bud efter polis och läkare. När de kom upp under takåsen fick de slå in dörren — den var låst och springorna tätade. En kompakt gaslukt slog emot dem trots det öppna fönstret.
   De hittade mannen och hans hustru döda i sängen och en lapp där mannen skrivit:
   
Jag orkar inte längre. Jag måste döda allihop. Det är enda möjligheten.

   Enligt polisens utredning hade han tätat springorna i dörren och fönstren och vridit på gasen medan familjen sov, och sedan hade han lagt sig vid sin fru och glidit in i medvetslösheten och döden. Men sonen måste ha vaknat. Kanske hade han försökt få upp dörren men inte orkat. Inte orkade han ropa på hjälp heller. Det enda han förmådde var att slita loss remsorna från fönstret, öppna det och kasta sig ut med sin dyrkade lilla syster i famnen.
   Att Christine inte dog av gasen är något av en gåta. Kanske hade hon huvudet under täcket, tätt intill sin brors bröst — de sov alltid tillsammans. Hur som helst kom flickan på sjukhus och sedan till det hem där ni och er man såg henne första gången ... tänk en sådan tursam dag för lilla Christine!"
   "Hennes bror räddade alltså hennes liv och dog själv?" sa jag.
   "Ja. Det var en mycket modig ung man."
   "Kanske tänkte han mindre på att rädda henne än på att få behålla henne hos sig. Å förlåt, det där lät tarvligt av mig, det var inte min mening! Miss Cleaver — vad hette han?"
   "Det får jag lov att titta efter." Hon slog i en av sina många pärmar och sa till slut: "Familjen hette Jones och den fjortonåriga brodern hette Harold."
   "Och var han rödhårig?" mumlade jag.
   "Det kan jag inte säga, mrs James."
   "Men det är Harry. Pojken var Harry. Hur kan det vara så? Jag fattar inte."
   "Ja, det låter kanske ofattbart, men jag tror att Christine djupt nere i sitt undermedvetna alltid har mints Harry, vännen hon hade när hon var mycket liten. Vi tror inte att små barn minns särskilt mycket, men någonstans i deras små huvuden måste det finnas kvar bilder ur det förflutna. Christines Harry är inget påhitt. Hon minns honom. Så tydligt att hon nästan har gjort honom levande igen. Jag vet att det låter långsökt, men hela historien är så egenartad att jag inte kan komma på någon annan förklaring."
   "Kan jag få adressen till huset där de bodde?"
   Hon var motvillig att ge mig den upplysningen, men jag övertalade henne och en stund senare befann jag mig på väg till
   Canver Row nummer 13 där mr Jones hade försökt ta livet av sig själv och hela sin familj och nästan lyckats.
   Huset verkade tomt. Det var smutsigt och förfallet. Men en sak fångade in min blick och naglade fast den. Det fanns en trädgård där, en mycket liten trädgård med kala bruna jordfläckar överallt i det glesa, ojämna ljusa gräset. Men som en sällsam juvel av skönhet fanns i den lilla trädgården någonting som inget av de andra husen på den dystra fattiggatan ägde — en rosenbuske, en buske med lysande vita rosor. Doften från dem var bedövande.
   Jag stod där vid rosorna och tittade upp mot det översta fönstret.
   En röst fick mig att rycka till.
   "Vad är ni ute efter?"
   Det var en gammal kvinna som kikade fram ur ett fönster i bottenvåningen.
   "Jag trodde huset var tomt", sa jag.
   "Skulle det ha vart också. Ska rivas, har det bestämts. Men mig får de inte härifrån. Ingenstans att ta vägen. Jag nekar att flytta. De andra gav sig minsann av kvickt som attan efter den där historien. Och ingen vill flytta hit. Det spökar här, säger de. Det gör det också. Men vad är det att bråka om? Liv och död — de hör så nära ihop. Det lär man sig när man blir gammal. Att leva eller att vara död — är det någon skillnad?"
   Hon såg på mig med sina grumliga, blodsprängda ögon och sa: "Jag såg när han föll förbi utanför fönstret. Därborta föll han. Mitt bland rosorna. Han går igen. Jag ser honom. Han ger sig inte av förrän han fått fatt på henne."
   "Vem — vem talar ni om?"
   "Harry Jones. Rar pojke, det. Rödhårig. Mager som en sticka. Men en enveten rackare. Gjorde alltid som han ville. Och nog tyckte jag att han var alldeles för fäst vid Christine. Dog där bland rosorna. Brukade hålla till här nere med henne i timtal, där vid rosorna. Och så dog han där. Eller dör folk? Det borde kyrkan kunna ge oss svar på men det gör den inte. Inget som man kan tro på. Gå nu, damen. Det här är inget ställe för er. Det är för döda som inte är döda och levande som inte lever. Lever jag eller är jag död? Säg mig det. Jag vet inte."
   De galna ögonen som stirrade på mig under de glesa vita hårtestarna skrämde mig. Det är något hemskt med sinnessjuka människor. Man kan tycka synd om dem, men ändå är man rädd.
   "Jag ska gå", mumlade jag. "Adjö." Och jag försökte skynda bort över gatans heta hårda stenar på ben som kändes tunga och halvt förlamade, som i en mardröm.
   Solen stekte mot mitt huvud, men jag märkte det knappt.
   Jag snubblade vidare, tid och rum fanns inte för mig. Så hörde jag något som gjorde mig alldeles kall.
   En klocka slog tre.
   Tre skulle jag ha varit vid skolan och mött Christine.
   Var befann jag mig nu? Hur nära var skolan? Vilken buss
   skulle jag ta?
   Jag rusade fram till folk på gatan, stammade fram mina frågor. De tittade skrämt på mig, med samma rädsla som jag hade känt inför den gamla kvinnan. De måste ha trott att jag var rubbad.
   Till slut kom jag med rätt buss och klev av vid skolan. Illamående av dammet, bensinångorna och skräcken rusade jag över den heta, tomma skolgården. Inne i ett klassrum höll den unga vitklädda lärarinnan på att samla ihop sina böcker.
   "Jag skulle hämta Christine James. Jag är hennes mor. Jag är så ledsen att jag blev uppehållen. Var är hon?" flämtade jag.
   "Christine James?" Flickan rynkade pannan. Så sa hon glatt: "Javisst ja, den lilla söta rödhåriga. Det är ingen fara. mrs James. Hennes bror kom och hämtade henne. Tänk så lika varandra de är. Och så rara mot varandra. Det är riktigt rörande att en pojke i hans ålder kan vara så kärleksfull mot sin lillasyster. Är det er man som barnen har sitt röda hår efter?"
   "Vad — vad sa hennes — bror?" frågade jag tyst.
   "Han sa ingenting. När jag talade till honom log han bara.
   De är säkert hemma vid det här laget. Men mrs Jones — ni mår visst inte riktigt bra?"
   "Jodå tack. Jag måste hem."
   Jag sprang hela vägen hem genom de hetflimrande gatorna.
   "Chris! Christine! Var är du? Chris! Chris!" Till och med nu kan jag ibland höra min röst från det förflutna, hur den skrek genom det kalla huset. "Christine! Chris! Var är du?
   Svara mig! Chrrriiiiiss!" Och sedan: "Harry! Ta henne inte ifrån mig! Kom tillbaka! Harry! Harry!"
   Fullkomligt från vettet rusade jag ut i trädgården. Solen träffade mig som en glödande klinga. Rosorna var en brinnande vithet. Luften var så stilla att det var som om tid och rum hade upphört att existera. Ett ögonblick tyckte jag mig känna Christine mycket nära mig fast jag inte kunde se henne. Sedan började rosorna virvla för mina ögon och blev röda. Allt blev rött. Blodrött. Fuktigt varmt rött. Jag föll genom rött, genom svart, genom intighet — nästan ner i döden.
   I många veckor låg jag nerbäddad med ett solsting som gick över i hjärnhinneinflammation. Hela tiden sökte Jim och polisen efter Christine, ett fruktlöst sökande som höll på i månader. Tidningarna var fulla av skriverier om det rödhåriga barnets sällsamma försvinnande. Lärarinnan beskrev "brodern" som hade hämtat henne. I spalterna drogs paralleller till kända fall av kidnapping, barnarov, barn som mördats.
   Sedan bleknade sensationen bort, blev till ännu ett i raden av olösta mysterier.
   Och bara två människor visste vad som hade hänt. En gammal förryckt kvinna i ett rivningshus — och jag.
   Många år har gått. Men skräcken är min följeslagare.
   Det som skrämmer mig är sådana alldagligheter. Solsken. Hårda skuggor över gräset. Vita rosor. Rödhåriga barn. Och namnet — Harry. Ett sådant alldagligt namn!

   Översättning: Lars Hansson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki