FANDOM


Av LAFCADIO HEARN


Haru 1.png
   HARU hade vuxit upp i hemmet och fått den gammaldags uppfostran, som frambringar de mest ljuvliga kvinnor som världen någonsin har skådat. Denna uppfostran lade särskilt vikt vid hjärtats enkelhet, uppträdandets naturliga grace, lydnad och kärlek till dygden ; allt detta till en grad som nian aldrig har uppnått utanför Japan. Resultatet blev någonting alldeles för fint och vackert för varje annat samhälle än det gamla japanska; men trots att en sådan uppfostran icke är någon klok förberedelse för det hårdare och strävare livet i våra dagar, lever den dock fortfarande kvar. En flicka av god familj uppfostrades med tanke på att hon skulle bli helt och hållet beroende av sin mans godtycke. Hon fick aldrig visa vare sig svartsjuka eller sorg eller vrede — även om han gav henne god anledning till alla tre. Det begärdes av henne att hon enbart genom vänlighet och älskvärdhet skulle övervinna sin herres och mans fel. Kort sagt, man fordrade att hon skulle vara nästan övermänsklig — och att hon åtminstone i yttre måtto skulle förverkliga ett ideal av fullständig osjälviskhet. Detta förutsatt att hon levde tillsammans med en make som var henne jämbördig, hade utsökt takt och förmåga att ana sig till hennes känslor och aldrig såra dem.


   
   Haru var av förnämare familj än hennes man; och hon var lite för god för honom ty han förstod henne inte helt. De hade gift sig mycket unga, var först fattiga men blev så småningom välbärgade, ty Harus man var skicklig i sitt yrke. Ibland trodde hon att han hade älskat henne mer på den tiden när de hade det mindre bra; och kvinnor missta sig sällan i dylika ting.
   Hon sydde fortfarande alla hans kläder och han berömde hennes sömnad. Hon förstod alla hans önskningar på förhand, hjälpte honom med påklädningen och avklädningen och gjorde allting behagligt för honom i deras vackra hem; hon tog farväl av honom på ett förtjusande sätt om morgnarna när han gick till sitt arbete, och hon välkomnade honom vid hans hemkomst; hon var den utsöktaste värdinna för hans vänner, skötte hans hushåll med beundransvärd ekonomi, och endast sällan begärde hon något av honom som kostade pengar. I själva verket behövde hon knappast någonsin begära något dylikt, ty han var aldrig snål och ville se henne vackert klädd — så att hon skulle se ut som en skön silverslända, höljd i vecken av sina egna vingar — och han tyckte om att ta henne med sig till teatrar och andra nöjen. Hon följ de med honom till uteträdgårdar, omtyckta för sina blommande körsbärsträd eller för eldflugorna som skimrade i sommarnätterna, eller för höstens rodnande lönnlöv. Och ibland tillbragte de en dag tillsammans i Maiko vid havet där pinjerna vaggade för vinden så att de såg ut som dansande flickor, eller en eftermiddag i Kiyomizu vid det gamla lusthuset där allting liknade en femhundraårig dröm. Där fanns stora skogars djupa skugga och ett sjungande vatten som klart och kallt sprang fram ur jorden och där hördes en evigt klagande musik från osynliga flöjter, blåsta på det vackra gammaldags viset — en smekande klang av frid och sorg i förening, så som när den gyllene dagern mörknar i blått över en döende sol.
   Med undantag för dessa små nöjen och utflykter gick Haru sällan ut. De enda släktingar som hon — eller hennes man — hade kvar i livet bodde långt borta i andra provinser, och hon hade inte många visiter att göra. Hon tyckte om att vara hemma, att arrangera blommor i alkoven och framför gudarna, att dekorera rummen och att mata de tama guldfiskarna i trädgårdsdammen, som sam upp till ytan när de såg henne komma.
   Intet barn hade ännu hämtat ny glädje eller ny sorg i hennes liv. Trots att hennes hår var kammat som en gift kvinnas, såg hon fortfarande ut som en ung flicka; och hon var fortfarande barnslig som ett barn — trots att hennes förmåga att styra och ställa i hemmet väckte så stor beundran hos hennes man att han ofta nedlät sig att begära hennes råd i viktiga angelägenheter. Vare sig det nu Var hjärtat eller hennes vackra huvud som kom till tals så visade sig hennes råd alltid riktiga. Hon levde lycklig tillsammans med honom i fem år. Under denna tid visade han sig så hänsynsfull mot henne som man någonsin kan begära av en ung japansk köpman som är gift med en hustru av bättre härkomst än han själv.

   Så blev hans sätt plötsligt kallt — så plötsligt att hon kände sig säker på att orsaken inte var den, som en barnlös hustru alltid kan ha skäl att frukta. Då det var omöjligt för henne att förstå den verkliga anledningen, försökte hon intala sig att hon hade felat i sina skyldigheter. Förgäves gick hon till rätta med sitt oskyldiga samvete och försökte riktigt, riktigt innerligt. att vara som hon skulle. Men han förblev oberörd. Han sade inga ovänliga ord, men bakom hans tystnad kände hon att han höll dem tillbaka. En japan ur de högre samhällsklasserna är inte gärna i ord ovänlig mot sin hustru. Det avses både simpelt och brutalt. En väluppfostrad man besvarar i normalt sinnestillstånd till och med sin hustrus förebråelser med vänliga fraser. En sådan hållning kräver den japanska etiketten av varje riktig man, det är dessutom den enda säkra. En fin och känslig kvinna tål inte länge en ohyfsad behandling; en livlig kvinna kan rent av ta livet av sig endast för ett ord som slungats ut i ett ögonblick av uppbrusning - och ett sådant självmord gör mannen 'olycklig för resten av livet.
   Men det finns en passiv grymhet - likgiltighet och försumlighet — som är värre än kränkande ord och som ofelbarare än någonting annat uppväcker svartsjuka. En japansk hustru har visserligen uppfostrats till att aldrig visa någon svartsjuka, men känslorna är äldre än all uppfostran — svartsjukan är lika gammal som kärleken och lika långlivad som den. Under sin likgiltiga mask känner den japanska hustrun detsamma som hennes västerländska syster när hon, även medan hon tjusar ett fashionabelt aftonsällskap, innerst suckar och längtar efter befrielsens timme när hon i ensamhet kan ge utlopp åt sin smärta.


Haru 2.png
   Haru hade anledning till svartsjuka, men hon var för oskyldig att genast gissa den verkliga orsaken, och hennes tjänare tyckte för mycket om henne för att ge henne någon vink. Hennes man hade alltid brukat tillbringa kvällarna i hennes sällskap, antingen hemma eller utomhus. Men nu gick han kväll efter kväll ut ensam.


   I början skyllde han på affärerna, senare, ursäktade han sig inte alls, talade inte ens om när han tänkte komma tillbaka. Dessutom hade han på sista, tiden behandlat henne med tyst ohövlighet.
   —Han är som om han hade blivit förhäxad, sade tjänarna.
   I själva verket hade han behändigt fångats i en utsatt snara. En geishas viskningar hade dövat hans vilja, hennes leende hade gjort honom blind. Hon var inte alls lika skön som hans hustru, men hon visste hur hon skulle spinna sitt snärjande nät, sinnlighetens bedrägliga nät som fångar svaga män och som dras allt hårdare samman kring dem ända till den slutliga upplösningen i gäckeri och ruin.
   Haru visste ingenting om allt detta. Hon misstänkte intet ont, inte ens när hennes mans besynnerliga uppförande hade övergått till vana — och till och med då först när hon märkte att hans pengar försvann i okända händer. Han hade aldrig talat om för henne var han tillbragte sina kvällar. Och hon var rädd att fråga, ty då skulle han ha trott att hon var svartsjuk.
   I stället för att i ord ge uttryck. åt sina känslor bemötte hon honom med en sådan vänlighet, att en intelligentare man skulle ha förstått allt. Men utom i sitt yrke var han ingen vaken iakttagare. Han fortsatte att tillbringa sina kvällar ute, och allteftersom hans samvete dövades blev hans bortovaro längre.
   Haru hade fått lära sig att en god hustru alltid skall sitta uppe och vänta till dess hennes man kommer hem om natten, och därför började hon snart lida av nervositet och feber till följd av sömnlöshet och långa, ensamma timmars dystra tankar. En enda gång, när han hade kommit hem mycket sent, sade hennes man till henne :
   —Det gör mig ont att du har vakat så länge för min skull, sitt inte uppe och vänta på mig en annan gång.
   Eftersom hon var rädd att det verkligen gjorde honom ont om henne, smålog hon vänligt och svarade:
   —Jag är varken trött eller sömnig, högt ärade. Tänk inte på mig.
   Så upphörde han att tänka på henne, belåten med att kunna ta henne på orden. Snart därefter stannade han borta hela natten. Nästa natt gjorde han på samma vis, och likaså den tredje. Efter att ha varit borta hela den tredje natten kom han inte ens hem till morgonmålet. Då förstod Haru att den tid hade kommit, då det var hennes plikt som hustru att tala.

   Hon väntade förgäves hela morgonen, rädd för honom, rädd för sig själv. Hon blev till slut medveten om den orätt som djupare än någon annan sårar en kvinnas hjärta. Hennes trogna tjänare hade talat om en del för henne, det övriga kunde hon själv gissa sig till. Hon var mycket sjuk, men hon märkte det inte. Hon visste endast att hon var vred — själviskt vred över det lidande som han hade tillfogat henne — en grym, kväljande och ångestfull smärta. Middagstiden kom och hon satt fortfarande och grubblade över hur hon på minst själviska sätt skulle kunna säga honom det hon måste säga - de första förebrående ord som någonsin hade gått över hennes läppar. Så spratt hennes hjärta till så våldsamt, att all- ting svartnade för hennes ögon - ty hon hörde ljudet av dragkärrans hjul och en tjänares röst som ropade:
   —Hans höghet är hemkommen.
   Hon tvingade sig fram till dörren för att möta honom medan hela hennes späda kropp skakade av feber och av vånda och skräck för att förråda sig. Mannen blev förskräckt, ty i stället för att hälsa honom med det vanliga småleendet grep hon tag i hans silkesmantel med sin darrande lilla hand — och såg in i hans ansikte med ögon som tycktes forska efter någon blotta i hans själ — och försökte tala, men fick inte fram mer än det enda ordet:
   —Anata? — Du? —
   Nästan i samma ögonblick släppte hon sitt lätta grepp, med ett egendomligt småleende slöt hon sina läppar, och innan han hann sträcka ut sina armar för att stödja henne, föll hon. Han försökte lyfta upp henne. Men någonting i det svaga livet hade brustit. Hon var död.
   Det blev naturligtvis bestörtning och tårar, fruktlösa rop på henne och spring efter läkare. Men hon låg vit och orörlig och skön, all smärta och vrede hade. vikit från hennes ansikte, och hon log som på sin bröllopsdag.
   Två läkare kom från sjukhuset — japanska militärläkare. De. ställde stränga och hårda frågor — frågor som blottade mannens innersta inre. Sedan sade de honom sanningen, kall och skarp som slipat stål — och lämnade honom ensam med sin döda.


Haru 3.png
   Folk undrade över att han inte blev präst för att ge ett tydligt vittnesbörd om att hans samvete hade vaknat.


   Om dagarna sitter han bland sina balar av Kyoto-silke och gudabilder från Osaka, stilla och allvarlig. Av sina biträden anses han vara en god herre, han talar aldrig hårda ord till dem. Ofta arbetar han till långt in på nätterna, och han har bytt bostad. Främmande människor bor nu i det vackra hus där Haru en gång levde, och dess förra ägare besöker det aldrig. Kanske därför att han fruktar att få se en smärt skugga ordna blommor som förr, eller graciöst som den skönaste iris böja sig över guldfiskarna i hans damm.
   Men var han än går till vila, ser han ofta i de tysta timmarna vid sin dyna samma ljudlösa väsen - syende, jämkande, prydande de sköna dräkter som han en gång klädde sig i endast för att bedra henne. Och vid andra -tider — hans arbetsamma livs mest verksamma timmar dör den stora butikens buller bort; hieroglyferna på hans väggar mörknar och försvinner, och en klagande liten röst, som gudarna vägrat att tysta, säger i hans ödsliga hjärta detta enda frågande ord
   —Anata ?


   Övers.: Ann-Sofi Rein


   Ill.: Claes Bäckström


   Källa: All världens berättare 4 1949

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki