FANDOM


Av Hans Erik Engqvist

Det var på den tiden man skulle ha hatt. Om man var femton år.
   En platt hatt skulle man ha på skallen. En sån, som Rickard Widmark hade. Man skulle ha samma hatt som dom hårda killarna i Hollywood.
   Nä, nä. På måndag skulle man inte ha hatt, inte på tisdag, inte på onsdag, inte på torsdag, inte på fredag.
   Men på lördag, på lördagskvällen, då skulle hatten på. Ingemar, min kompis, han hade hatt och såg ut som Rickard Widmark. Och Bertil, som också var min kompis, han hade hatt och såg ut som Rickard Widmark: Jag hade ingen hatt.
  — Att du inte köper dig en hatt, sa Ingemar.
  — Köp en hatt, sa Bertil.
  — Tänk om du skulle köpa dig en hatt, sa morsan. Men inte en sån där platt och hemsk. En snygg hatt.
   Jag gick till herrekiperingen. Killen bakom disken hade blå gabardinkostym. Mitt på vardagen. Och han hade slips och vit skjorta. Han var flott. Säkert hade han hatt också. Inne på kontoret.
  — Jag ska be att få se på en hatt, sa jag och jag hade golfbyxor på mig. Säckiga och rutiga golfbyxor med hängända. Dom såg löjliga ut intill killens gabardinkostym.
   Han svävade bort till en hylla full med hattar och han rörde sig som Fred Astaire, som var stor idoldansare på film på den tiden. När han kom tillbaka hade han famnen full av hattar. Jag såg hans händer. Hans vita, rena händer.
   Jag stack mina smutsiga händer i golfbyxorna.
  — Vilken storlek ska det vara, sa killen som gick som Fred Astaire.
  — Gud vet, svarade jag, jag glömmer det för varje gång. Jag sa det som om jag brukade köpa en hatt i veckan ungefär. Fred Astaire rafsade fram ett måttband ur fickan och mätte skallen på mig.
  — Nummer 56 blir bra, sa han och plockade bland hattarna han lagt på disken. Vad säger du om den här? Han höll fram en blå hatt.
  — Vill du prova, frågade han.
  — Stuka till den först, sa jag. Platta till den!
  — Tyvärr, sa Fred Astaire. Jag kan inte forma den förrän du bestämt om du ska ha den.
   Han räckte åt mig den blå hatten och jag tog den och satte den på mitt huvud. Den sjönk långsamt längre och längre ner och hade jag varit utan öron, hade den inte stannat förrän på min näsa. Men nu hade jag öron.
  — Den blir bra, sa killen. Kanske en aning för stor, men vi ska lägga några korkremsor under svettremmen så ordnar det sig. Hur vill du ha den formad?
   Jag tog av mig den blå hatten.
  — Den ska vara platt, sa jag. Och så ska den vara nedvikt framtill.
   Fred Astaire tog hatten och värmde den över en form. Han vek och puffade och bucklade och jag tyckte att han fick hatten rätt så bra. Till sist stoppade han in några korkremsor under svettremmen.
  — Blir det bra så här, frågade han och höll upp hatten.
  — Toppen, svarade jag och försökte se ut som om jag också hade en sån där flott gabardinkostym.
  — Vill du ha den på dig med en gång eller vill du ha den i en påse?
  — Jag tar den i en påse, sa jag och tänkte att killen inte var riktigt klok. Trodde han att jag skulle gå genom samhället i hatt och golfbyxor med hängända?
  — Den kostar trettiofyra kronor, sa killen. Kontant eller på avbetalning?
  — Nja... sa jag och drog på det, går det bra om jag betalar tio kronor nu, och sedan tänkte jag betala så där fem kronor i veckan ...?
   Jag jobbade som springpojke i en el-firma och hade tjugofyra kronor i veckan. Femton kronor betalade jag hemma.
  — Det ska nog gå för sig, sa Fred Astaire. Vad heter du?
   Jag talade om vad jag hette, var jag bodde och vad jag jobbade med, och han skrev upp alltsammans i en bok.
   Så tog jag den vita påsen med den blå hatten och gick hemöver.
   Jag mötte Bertil.
  — Vad har du köpt, frågade han och tittade på påsen.
  — En hatt, sa jag. En blå.

När jag kom hem låste jag in mig på mitt rum. Jag ställde mig framför spegeln och provade hatten. I denna låsta kammare tillbringade jag sedan en dryg timma tillsammans med den. Jag provade och provade och fann ganska snart, att hatten var eländigt för stor, trots korkremsorna under svettremmen. Höll jag huvudet blickstilla gick det bra. Då satt hatten som jag ville. Men rörde jag på mig, eller vred jag huvudet aldrig så lite, åkte hatten på sned. Bakåt eller framåt, åt ena eller andra sidan.
   Jag provade olika ställningar. Jag satte hatten rakt på huvudet. Som Widmark. Jag stod alldeles stilla framför spegeln. Flinade snett och sa ur ena mungipan:
  — Hello there!
   Jag tyckte jag var ganska lik Rickard Widmark.
   Jag tog en klädborste under armen och ställde mig snyggt. Jag flinade snett och tittade i spegeln. Hatten satt som på en film. Så drog jag blixtsnabbt fram klädborsten i pistolställning och väste hest:
  — Hands up!
   Men då ryckte jag förstås samtidigt till med huvudet och den blå hatten åkte ner för ögonen.
   En lång stund övade jag på att med två fingrar skjuta upp hatten i nacken. Jag tände en cigarrett, jag var stentuff, och sköt upp hatten med två fingrar och sa till min spegelbild:
  — I love you baby!
   Flera gånger sköt jag för hårt med två fingrar och hatten åkte av. Jag var tvungen att ta väldigt försiktigt med två fingrar för att hatten skulle sitta kvar. Men mot slutet gick det bra flera gånger i sträck. Jag sa, I love you, och sköt upp hatten med två fingrar.
   Men faktum var i alla fall, att hatten var eländigt för stor.

Lördagskvällen kom. Jag bytte om till finkläder. Det var så på den tiden att man skulle ha kostym, slips, överrock och hatt på lördagskvällen. Jag gick omkring en stund i min kammare iförd hela garnityret. Hatten hade blivit större. Det minsta jag vred på huvudet ramlade den av.
  — Hej då, sa jag till morsan.
  — Hej då, sa hon. När kommer du hem? Hon frågade alltid så där.
  — Vid tolv-snåret, sa jag. Jag svarade alltid så.
   Det blåste rätt så friskt ute. Jag fick trycka hatten långt ner i ögonen för att den inte skulle blåsa av.
   Vi brukade samlas vid Nilssons Café på lördagskvällarna. Ingemar, Bertil och jag. När jag svängde om hörnet vid järnvägsövergången såg jag att Bertil och Ingemar redan kommit. Jag stannade i mörkret intill en husvägg och rättade till hatten. Så fortsatte jag mot Nilssons Café. Jag sköt upp axlarna så mycket det gick. Det var lättare att hålla huvudet stilla då, så att hatten inte skulle ramla av.
   Bertil och Ingemar kollade in mig på långt håll. Dom kollade in min nya hatt. Jag skred sakta mot dom. Som en lucia. Fast en lucia håller ju händerna framför sig som ett ljus och det gjorde inte jag. Men jag skred fram. Som en lucia som håller händerna i rockfickorna. Allt för att hattskrället skulle sitta kvar.
  — Hello boys, sa jag när jag kom fram. Jag försökte verkligen se ut som om jag var född i hatt.
  — Den är för hög, sa Bertil. Hatten är för hög. Jag sköt upp hatten med två fingrar och det gick bra.
  — Inte, sa jag självsäkert. Nya stajlen precis.
  — Vad gör vi i kväll, frågade Ingemar.
  — Vi tar rälsbussen till Asen, sa Bertil. Dom kör en bra film där. Och så finns det fullt av tjejer.
   Vi drog iväg neråt järnvägsstationen. En tur och returbiljett till Åsen kostade två kronor och femtio öre. Vi löste tur och returbiljett alla tre.
  — Det är kanske onödigt att lösa tur och retur, sa Bertil, ifall man ligger över hos någon tjej i natt. Fast man måste ju åka hem i morgon i alla fall förstås.
   Rälsbussen var packad med folk. Vi fick stå. Varje gång bussen svajade till lite i någon kurva, ville hatten åka av. Jag tog av den.
  — Vad gör du, sa Bertil. Varför tar du av dig hatten?
  — Det är så varmt, sa jag och jag försökte se ut som om det var fruktansvärt varmt.
   När vi kom fram gick vi först till Ingers Cafe och beställde in läsk och bakelse.
  — Vi får kolla in om här finns några kvinns, sa Bertil och spanade runt i lokalen.
   Kvinns sa han, och det lät erfaret. Men det fanns bara vi på Ingers Café. Ja, det förstås, Inger själv fanns där också, men hon var säkert tjugefem år och en gammal hagga.
   Vi pratade om olika tjejer vi varit med. Jag, som inte varit med någon tjej alls, berättade om tre jag varit med.

Utanför IOGT:s biograf stod tre tjejer.
  — Vi ser till så att vi får sitta framför dom, viskade .Bertil, så stöter vi på dom efteråt. Jag tar den i kappan.
  — Jag tar henne i mössan, viskade Ingemar.
  — Bra, sa jag. För jag vill ha henne i jackan.
   Jag tittade på henne i mockajackan. Men jag vågade inte se henne i ansiktet. Ändå fick jag för mig att hon blinkade åt mig.
  — Det är saker på gång här redan, viskade jag och stötte Bertil i sidan.
  — Så gott som klart här också, viskade Bertil tillbaka. Det blir nog att ligga över i natt.
  — Blir nog det, väste jag. Blir nog det.
   Och jag undrade lite över vad morsan skulle säga om jag inte kom hem vid tolvsnåret.
   När vi kom in såg vi till så att vi fick sitta framför de tre tjejerna. Filmen började. Det var en fransk film som handlade om en tjej och en kille som var kära i varandra. Det hela slutade med att han och hon vandrade bort, hand i hand, i skymningen.
   Jag satt kvar en stund sedan ljuset tänts. Jag var rädd. Jag ville komma från alltsammans. Jag tänkte att Bertil och Ingemar säkert skulle få ihop det med sina tjejer, som kunde prata och så där. Jag skulle inte få ihop det. Bertil och Ingemar skulle ligga över natten, jag skulle få åka hem ensam. Och i morgon skulle dom tala om hur dom haft det ...
   Salen var nästan tom då jag reste mig och gick ut. Jag ställde mig under lyktan utanför. Med ryggen åt flickan jag ville skulle bli min. Hon stod och pratade med några andra. Då kom Bertil och Ingemar släntrande.
  — Äsch, sa Bertil. Det är ingen idé! Dom har redan fått ihopet med några andra. Kom så går vi till stationen.
   Jag vet inte var jag fick det ifrån. Egentligen borde jag ju ha blivit glad åt det som Bertil sa, nu skulle jag ju slippa från alltsammans. Men jag sa i stället:
  — Sällan gosse. Här är saker på gång. Hon ska bara göra sig av med sin bror. Sedan kommer hon.
  — Åh fasiken, sa Bertil och Ingemar samtidigt, glodde förvånat på mig och gnosade i väg i mörkret.
   Jag tände en cigarrett och sköt upp hatten med två fingrar, böjde mitt ansikte uppåt och blåste röken mot det blå lyktskenet. Och jag tänkte, att nu ser hon på mig, och snart hör jag hennes steg, och då kommer hon till mig, hon tar min hand och vi vandrar sakta bort i skymningen.
   Jag var till mig ordentligt kan man säga.
   Jag blåste och blåste min rök mot det blå lyktskenet och blev lite yr i huvudet. Då hörde jag steg bakom mig och hjärtat flög upp i halsen och jag visste att det var hon, och jag tog upp min hand ur rockfickan och höll ut den, och jag tänkte än en gång att nu tar hon min hand, vad varm och go den ska vara, vi går sakta bort i mörkret och det är bara vi...
   Och jag vände mig om, och jag log som en fader- och moderlös poet.
   Det var hon som kom!
   Men inte ensam. Hon höll en annan pojke i handen. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det, men jag sköt upp min hatt med två fingrar och sa till dom:
  — Hello there!
   Och då rullade hattskrället av förstås, för jag hade ju redan skjutit upp den med två fingrar.
   Flickan och pojken tittade först förvånat på mig och sedan började båda två att skratta. Sedan gick dom. De höll varandra i handen och försvann i mörkret.
   Det var då som jag sprang. Bortåt bara. Jag sprang och sprang med hatten i handen. Det gick ju inte att springa med den på huvudet. Då hade den bara ramlat av stup i kvarten.
   Som en vettvilling sprang jag den kvällen i Åsen. Bort från IOGT:s biograf och bort från något som jag inte visste vad det var.
   Jag stannade när jag kom till en liten bro. Jag ställde mig vid broräcket och tittade ner i vattnet. Det var alldeles kolmörkt. Det blåste lite. Jag mådde illa av allt rökat. Jag ville gråta, jag ville slåss, jag ville ropa. Jag tog hatten, den blå hatten, och slängde den med all kraft ner i vattnet. Det hördes bara ett litet plask.
   Jag tänkte att jag kunde gå in i skogen och övernatta under en gran. Och sedan säga till Bertil och Ingemar i morgon att jag legat hos tjejen.
   Då hörde jag rälsbussen blåsa uppe i bergen, och jag började springa mot stationen, för jag ville inte ligga under en gran och jag hade ju sagt till morsan att jag skulle vara hemma vid tolv-snåret. Jag kom fram precis så att jag hann hoppa upp i rälsbussen innan den avgick. Ingemar och Bertil satt ensamma på en soffa.
   Dom tittade storögda på mig.
  — Vilken tjej, flämtade jag. Hon ville inte släppa mig! Hon ville att jag skulle stanna över natten. Men jag hade ingen lust...

När vi kom fram och skulle gå av bussen, sa Bertil:
  — Hatten, var har du den?
  — Äsch jäklar, sa jag, hatten ... ja, den glömde jag hos tjejen i brådskan.
   Jag tänkte att det var tur att det var så mörkt att ingen kunde se mitt ansikte. Inte Bertil, inte Ingemar och inte tjejen i Åsen.
  — Hej då, sa Bertil och Ingemar när vi kom till Storgatan.
  — Hej då, sa jag. Vi ses!
   Jag kom hem vid tolv-snåret. Morsan hade ställt fram varm choklad och smörgåsar åt mig som vanligt.

Ur "Odjujet och andra berättelser", Arbetarkultur 1981.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki