Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hennes tre dagar

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Sembène Ousmane

Hon lyfte upp ansiktet, vars drag bar spår av sjukdom. Hon såg fundersamt långt bort i fjärran och blicken gled obestämt över virrvarret av tak i tegel, halm eller zink. Kokospalmernas stora blad vajade i takt med vindens lugna rytm och inom sig hörde hon ekot av deras sus.
   Noumbe tänkte på "sina tre dagar". Tre helt egna dagar, då Mustafa bara skulle vara hennes man. Det var länge sedan hon känt en sådan oro ... Att få ha Mustafa! Tanken lugnade henne. Fortfarande hade hon värk i hjärtat ... det var sjukdomen. Men sedan i går hade hon skött om sig. Hon hade tagit mer medicin än vad som stod i receptet. Medicinen var bra. Den gick att svälja och verkade genast. Hon klippte med ögonlocken, som liknade två gamla knapphål där ögonhåren fransade sig i kanten i knippen om fem eller tre. Ögonvitorna hade samma färg som gammalt elfenben.
  — Vad är det med dig, Noumbe? frågade Aida som satt framför sin dörr.
  — Ingenting, svarade hon och tog åter upp det råa köttstycket som hon höll på att skära i bitar med hjälp av sin yngsta dotter.
  — Det är dina tre dagar! sade Aida med tonvikt på orden som dolde ting som den lilla flickans närvaro hindrade henne från att gå in på.
  — Du är så vacker att du skulle kunna hindra en from man från att läsa de föreskrivna bönerna, återtog Aida.
  — Aida, tänk på vad du säger, svarade hon litet förargad.
   Noumbe hade faktiskt flätat håret och gnidit in händer och fötter med henna. Tidigt i morse hade hon väckt barnen för att göra storrengöring i rummet. Hon var inte gammal, men de täta grossesserna — hon hade fem barn — och hjärtsjukdomen hade fått henne att åldras i förtid.
  — Gå och säg till Laitu att han ger dig för fem francs salt och för tjugo francs olja. Säg att det är jag som har skickat dig. Jag skall betala honom så fort din far kommer, vid middagstid, sade hon till barnet och kastade en missbelåten blick på det uppskurna köttet i botten av skålen.
   Barnet gav sig iväg med oljeflaskan. Hon reste sig på nytt. Hon var av medellängd och magerlagd. Hon gick in i rummet som var sparsamt möblerat: en säng övertäckt med ett vitt tyg, ett bord i hörnet, dukat med en porslinsservis som prydnad. Alla väggar i baracken var översållade med förstoringar och inramade fotografier av vänner och okända.
   Hon gick ut igen, tog fram kolspisen och började göra upp eld. Flickan hade kommit tillbaka.
  — Fick du något?
  — Ja mor.
  — Noumbe, jag ser att du tänker tillaga något alldeles särskilt ...
  — Ja, svarade kvinnan. Det är mina tre dagar. Jag vill återuppliva festligheterna från förr och få minnet av mina läckra rätter att stanna kvar i hans gom under flera månvarv så att han glömmer sina andra hustrurs matlagning.
  — Just det! Så att han längtar efter nya rätter, sade kvinnan och såg nyfiket på matvarorna.
  — Jag är i god form, sade Noumbe med aningen stolthet i tonen. Hon grep kvinnans hand och förde den över sina höfter ...
  — Thie, soya dome! I morgon får du berätta ...
   Kvinnan klappade händerna. Andra kvinnor anlände, som på en given signal, en inbjudan. Med kastruller, oljedunkar och handklappningar tog de ton och kvinnan började sjunga:

    Jag älskar dig,
    men inte för att du är vacker.
    Jag älskar dig,
    men inte för din skönhets skull.
    Utan för din ryggrads skull.

På några sekunder improviserade de en vild dans på denna refräng och svettiga och andfådda brast de ut i gapskratt. En av dem trängde in i Noumbes rum och kallade på de andra.
  — Vi tar bort sängen! I natt kommer de ändå att riva ner allt.
  — Hon har rätt. I morgon kommer det här rummet att se ut som ...
   Var och en spädde på med något eget skämt som utlöste allmän munterhet. Men arbetet kallade dem tillbaka från nöjena och de återvände till sina sysslor.

*


Noumbe hade också skrattat. Hon visste att sådana upptåg hörde till ordningen i kvarteret. Ingen kunde komma undan dem. Alla visste att hennes fall var speciellt. Hon led av en hjärtsjukdom och det var tydligt att hennes man hade försummat henne. Det hade gått två veckor sedan Mustafa sist besökte henne. Varje dag hade hon hoppats få träffa honom, om så bara ett ögonblick. När hon gick till mödra- och barnavårdscentralen lät hon medvetet yngsta dottern se till huset. Noumbe räknade med att den lilla skulle kunna hålla kvar sin far tills hon själv kom tillbaka. Egentligen skulle hon gått dit i dag också men de slantar hon haft hade hon spenderat för Mustafas skull. Hon ville inte att hennes man skulle ringakta henne och tycka att hon var snålare än de andra hustrurna. Hon försummade inte sin plikt som mor, men i vissa fall fick plikten som hustru gå före.
   Hon tänkte på de tre dagarna som låg framför henne. Redan fylldes hela hennes horisont av hennes "tre dagar". Hon glömde att både hon själv och hennes nyfödda barn var sjuka. Hon hade föreställt sig sina tre dagar på tusen sätt. Mustafa skulle inte lämna henne förrän på måndag morgon. I sina tankar såg hon för sig hur Mustafas följe fyllde upp rummet, hörde deras pojkaktiga skämt och perversa antydningar. "Om hon hade varit en fullkomlig hustru." Hon skrattade för sig själv. "Varför skulle inte alla kvinnor kunna få ha det så, alltid?... Att få ha en man för sig själv?" Det frågade hon sig.
   Morgonen framskred i ödestyngd takt. Kokospalmernas och invånarnas skuggor blev allt mindre. När middagstiden närmade sig började husmödrarna sina förberedelser. Alla kvinnorna i kvarteret höll sig i närheten av sina rum, beredda att ta emot sina män. Småbarnen skuttade omkring och mödrarnas rop korsades. Noumbe gav hastigt barnen mat och skickade iväg dem. Själv väntade hon Mustafa vilket ögonblick som helst, han skulle inte dröja länge till.
   Tiden led.
   De som skulle tillbaka till sina arbeten, gav sig iväg. Så småningom tömdes kvarteret på sina manliga invånare. Kvinnorna vilade litet till och sedan gick den ena efter den andra och satte sig under kokospalmerna. Deras småprat blev långsamt allt livligare.
   Till slut gav Noumbe upp och lämnade sin utkikspost. Klädd i en dräkt av lila sammet hade hon suttit och väntat sedan i middags. Hon hade inte fått någon riktig mat, men tröstade sig med att Mustafa skulle uppenbara sig när som helst. Hon försökte hålla tillbaka hungern som värkte i magen genom att tänka på att Mustafa brukade komma för sent. Förr tyckte hon om när han var försenad. Utan att erkänna det för sig själv njöt hon av dessa minuter som, även om de var fruktansvärt tyngande, förlängde hennes lustfyllda förväntan. Trots att hon ibland genomfors av tvivel, av fruktan ofta, mycket ofta, slogs hon av tanken på sin snara onåd, för Mustafa hade två tidigare hustrur, och hade just gift sig med en ny — plågades hon inte nämnvärt av väntetiden. Hon visste att dessa obarmhärtiga minuter var det pris hon fick betala för Mustafas närvaro. Nogräknad i sina känslor noterade hon varje liten tjänst: vem tvättade hans kläder när det var en annans tur, hade honom kvar till sent på natten, eller höll honom i sina armar en hel dag trots att hon mycket väl visste att den kvällen skulle inte Mustafa uppfylla sina äktenskapliga plikter hos någon annan.

*


Förargad satt hon och väntade. Det hade gått två veckor som Mustafa inte hade visat sig hos henne. Dessa bittra minnen förde henne tillbaka till verkligheten. Mustafa hade nyligen (för fyra månader sedan) tagit sig en yngre hustru. När hon plötsligt och oförmodat kom att tänka på detta giftermål, högg det till i hjärtat på henne, en själens smärta. Det var inte så att hennes dubbelt plågade hjärta inte längre fungerade normalt, utan snarare som när sömnen befriar en sjuk från smärta och denna sedan återkommer med full styrka då den sjuke vaknar upp och dessutom måste betala sin befrielse med en fördubbling av smärtan.
   Hon tog tre skedar medicin i stället för de två som stod i receptet och tyckte att kroppens onda avtog. Hon ropade på sin yngsta dotter.
  — Gå och hämta Mactar.
   Flickan gav sig iväg och kom snart tillbaka med sin storebror.
  — Gå och hämta din far.
  — Var då någonstans, mor?
  — Var? På stora torget eller hos dina andra mödrar.
  — Men mor, jag var nyss på stora torget och han var inte där.
  — Gå tillbaka ... han kanske är där nu. Barnet såg upp på modern och vände ryggen till.
  — När er far har ätit färdigt, skall ni får det som blivit över, det är kött ... skynda dig, Mactar.
   Det var varmt och molnen gick högt. Hettan var brännande. Mactar kom tillbaka en timme senare. Han hade inte funnit sin far. Noumbe gick och satte sig hos gruppen av kvinnor. De småpratade och hoppade från det ena ämnet till det andra. En av dem hade frågat (bara för att säga något): "Noumbe, har din onkel (älskling) kommit än?" "Inte ännu", hade hon svarat och tillade för att få revansch: "Men det dröjer inte länge till. Han vet att det är mina tre dagar." Hon hade medvetet fört över samtalet på något annat, för att undvika en längre utläggning om medhustrur. Hon blev ju bestulen på sina tre dagar. Det visste de andra hustrurna om. Hon blev berövad sina timmar på tu man hand. När Noumbe tänkte på att han var hos en annan hustru som intog hennes plats, gav honom att äta, löste sitt höftskynke för honom och att hon — den andra njöt av de timmar som rätteligen tillkom henne själv, miste hon förmågan att reagera. Det föll henne inte in att Mustafa skulle kunna ha kommit in på sjukhus eller tagits till polisstationen. Hon som kunde tillaga små välsmakande rätter, som inte kostade Mustafa någonting. Hon som aldrig bad honom om något, inte om ett öre. Hade hon inte satt sig i skuld för att han skulle få bättre husrum och mat hos henne? Och förr i tiden, när hon var nygift, och Mustafa kom till henne oförhappandes — hade hon väl skyndat sig att tillreda läckra rätter. Det visste alla hans kamrater.
   Som en svaghet, en sjuk blodåder som går igenom kroppen, for en lugnande tanke igenom henne och förde med sig hennes aggressiva och hämndlystna funderingar mot ett sövande område. Hon sade tröstande till sig själv att Mustafa säkert skulle vara där till kvällen. Förvissningen om att Mustafa skulle komma gjorde att hon kunde hålla borta den alltför grymma tanken på att snart råka i onåd. Hon klamrade sig fast vid sin övertygelse som när en drunknande griper tag i en tyngd som drar honom ner mot botten. De onda och olycksbringande tankarna som plågade henne försvann, som när en översvämning täcker marken där högar av smuts hopar sig. Hon var lycklig över att inte längre se något fult framför sig och blandade sig i samtalet med barnslig iver, ur stånd att dölja sin tillfredsställelse och sina förhoppningar. Det var som när nyfikna och frågande blickar riktas mot ett paket för att utröna dess innehåll. Det var bara hon som visste och hon njöt av hemligheten som gav henne en behaglig makt. Hon tog aktivt del i samtalet och gjorde bruk av sin slagfärdighet. Hennes vitalitet fick sin näring i glädjen över att Mustafa skulle komma till henne på kvällen, uthungrad och han skulle bara vara hennes.
   Långt borta över trädtopparna låg solen, dold av en lång strimma av gråsvarta och rödbruna moln. Bönestunden närmade sig. Kvinnorna drog sig tillbaka en efter en. Trädens skuggor blev allt längre, drogs ut och tätnade.
   Natt.
   En svart stjärnklar natt.
   Noumbe kokade ris till barnen. De tiggde förgäves om kött. Noumbe var sträng och obeveklig. "Köttet är till er far. Han åt inte i middags." Hon gjorde i ordning barnen, tvättade sig på nytt för att jaga bort lukten av rök och matlagning från sin kropp, gjorde ny toalett, gned in händer, fötter och ben med olja för att framhäva hennafärgen. Hon ville inte gå ifrån dörren, utan satte sig på bänken, omgiven av rökelsen som fyllde hela rummet. Mitt emot kunde hon se hur de andra kvinnornas män återvände.
   Till henne kom ingen ...
   Tröttheten började komma tillbaka. Det var hjärtat igen. Hostningarna bröt fram ur bröstet. Allt brann som en eld inom henne. Hon visste redan att under "sina tre dagar" skulle hon av sparsamhet inte gå till dispensären, så hon hämtade lite aska, blandade ut den med vatten och drack blandningen. Det smakade inte gott, men hon ville spara på medicinen och lugna elden för ett ögonblick. Hon oroade sig och undrade. Var är han?... hos den första?... Nej, hon var för gammal ... Hos den andra? Alla människor visste att hon inte längre stod i Mustafas gunst. Hon själv? Hon var den tredje ... Alltså hos den fjärde. I sina svar till sig själv fann hon punkter av osäkerhet och tvivel. Hon dröjde med att gå till sängs ... som älskande som inte förtröttas att vänta, fast de vet att mötestiden har gått för länge sedan. Mot allt förnuft fortsätter de enfaldigt att hoppas ... väntar och fjättras till marken av oron och minnenas tyngd. Noumbe gick tillbaka till rummet, stannade till vid varje steg och sökte i tankarna igenom staden och synade varje hus som beboddes av någon av medhustrurna. Till slut gick hon in.

*


För att inte bli överraskad av Mustafa och förlora det fysiska övertag som sminket och de vackra kläderna gav henne, sträckte hon ut sig fullt påklädd på sängen och låg där i halvdvala. Hon hade skruvat ner ljuset så mycket som möjligt. Ett svagt sken lyste upp rummet. Ändå föll hon i sömn, trots att hon uppbådat all sin viljestyrka. Hon hade föresatt sig att vara orubblig och för säkerhets skull hade hon sagt till sig själv: "Jag skall vänta på honom." Hon hade skjutit för regeln för att kunna ta emot honom stående. Som det anstår en god hustru, alltid beredd att tjäna sin man, skulle hon då kunna resa sig genast, smyckad som om vore det mitt på dagen. Hon hade till och med räknat ut att när hon reste sig upp skulle hon i förbigående snudda vid höfterna så att Mustafa skulle höra pärlorna kring midjan klirra och bli tvungen att se på henne uppifrån och ner.
   På morgonen var Mustafa inte där.
   Barnen som vaknat undrade om deras far hade kommit. Mactar, äldst och redan välartad, märkte att modern inte hade bäddat, att skålen med stuvning stod kvar på sin plats bredvid risfatet och att brödet låg orört tvärs över bordet. Barnen utsattes för moderns förbittring. Amadou, den yngste, var sen med att göra sig i ordning. Hon skyndade på dem och skickade lillflickan att köpa för fem francs malet kaffe hos Laitu. Barnens frukost bestod av uppvärmt ris, med litet av såsen från gårdagen. Sedan gav hon dem vingarna, som talesättet säger, hon gav dem friheten, med undantag för lillflickan. Noumbe undersökte sin lilla medicinflaska och såg att hon redan tagit för mycket, det fanns bara tre skedar kvar. Hon tog en halv sked, fyllde på med sin blandning av aska och vatten och kände sig lugnare.
  — Noumbe, du har stigit upp tidigt i dag, så fint klädd som du är. Vart ska du? Ut på resa?...
   Det var Aida, som bodde i baracken intill. Hon var förvånad över att se Noumbe klädd på det sättet, särskilt som hon hade "sina tre dagar". Hon förstod vad som hade hänt och som för att skyla över sitt misstag sade hon:
  — Jag ser att han inte kommit än. Dessa karlar, alla är likadana.
  — Han kommer nu på morgonen, genmälde Noumbe, som ville ta sin man i försvar. Men, det var sin egen heder som hon försvarade. Hon ville inte visa att hon just genomlidit fruktansvärda minuter. Hon hade vaknat av minsta ljud (som hon hade tagit för Mustafas steg) och spänningen hade satt spår i hennes ansikte, vars drag redan var prövade.
  — Jag tror dig! Jag tror dig, upprepade Aida, som också hon var insatt i den komedi som de alla i tur och ordning spelade för varandra.
  — Mustafa är så snäll och han har ett så fint sätt, tillade en annan kvinna och torkade av mortelstöten.
  — Annars hade han inte varit min make, genmälde Noumbe som kände sig smickrad av Mustafas goda egenskaper.
   Nyheten spred sig genom huset: att Mustafa hade sovit borta fastän det var Noumbes tre dagar. Husmödrarna beklagade henne. Det tillhörde spelets regler att Mustafa inte skulle sova borta. Polygamin hade lagar som det förväntades att man respekterade. Blygsamheten och självrespekten hindrade medhustrurna från att behålla mannen dag och natt när hela hans person och det som därtill hör tillkom en annan under hennes tre dagar. Spelet hindrade inte att slag under bältet kunde utdelas utan rivalens vetskap: hela hemligheten bestod i att krama musten ur mannen och lämna tillbaka honom när han var oförmögen att uppfylla sina äktenskapliga plikter. När kvinnorna kritiserade polygamin så lades skulden på kvinnorna — framför allt på dem som öppet vågade dela ut det otillbörliga slaget. Mannen hölls skadeslös. Han var av naturen svag och kunde inte undkomma kvinnans garn. Humöret steg efter denna utvikning och husmödrarna som var solidariska med Noumbe talade med ringaktning om Mustafas nya hustru.
   Noumbe kokade färdigt kaffet. Själv drack hon ingenting, på grund av hjärtat. Hon fann tröst i att Mustafa skulle finna hennes hus mer välförsett. Brödet var torrt, men hon skulle köpa mer när han hade kommit.
   Timmarna gled förbi, långa timmar av en väntan, som blev tyngre allt eftersom det led längre på dagen. Hon skulle gärna vilja veta var han var någonstans ... Hon blev allt mer uppfylld av sina fantasier, blicken blev matt och forskande. Så fort hon hörde en mansröst, reste hon sig febrilt. Hjärtat gjorde sig allt oftare påmint: den fysiska smärtan lösgjorde sig från den psykiska. De två smärtförnimmelserna möttes aldrig. De var så olika till sin karaktär och for igenom henne på ett sätt som liknade den fenomenala akrobatiken hos en ryttare som rider på två hästar samtidigt.
   Vid fyratiden såg Noumbe andra hustrun komma. Hon kom för att se efter om Mustafa var där. Hon visste att det var Noumbes tre dagar. Trots att Noumbe envisades ville hon inte tala om sitt ärende, skälet till att hon hade så bråttom att träffa Mustafa. Noumbe som inte visste anledningen till besöket utgick från att den andra var svartsjuk. Hon var belåten över att medhustrun när hon kom in i rummet kunde se att där var rent och prytt med en mängd vackra saker. Det skulle — antagligen — få henne att tro att Mustafa hade varit (och fortfarande var) mycket generös mot henne, Noumbe. Under samtalet, som varken hade början eller slut, bultade hennes förrädiska hjärta hårt. Hon höll stånd mot smärtan och lät bli att ta sin medicin.
   Noumbe kom mycket väl ihåg hur hon själv som nygift fick Mustafa att hoppa över andra hustruns tre dagar. På den tiden var hon själv yngst. Det gick inte en dag utan att Mustafa kom och besökte henne. Hon var inte helt säker, men hon trodde att hennes tredje barn hade tillkommit under andra hustruns tre dagar. Att medhustrun hade kommit gjorde att hon just börjat ana av konversationerna att det inte längre var hon själv som var favoriten. När detta plötsligt stod klart för henne, när rivalens artiga ton, iver att höra efter hur hon och barnen mådde, de berömmande orden om det vackra porslinet, kläderna, det välstädade rummet, rökelsen, avslöjades allt, som vid ett raskt snitt. De svekfulla orden och hyckleriet rivaler emellan fick Noumbe att upptäcka att allt detta passade in i den världsbild som var gemensam för alla kvinnor. Denna iakttagelse förde henne inte vidare. Inte desto mindre fick lusten att komma ur polygamins cirkel henne att ställa sig frågan (det var närmast fråga om en tillfällig förvillelse); "Varför accepterar vi att vara männens leksaker?"

Medhustrun framförde välgångsönskningar och insisterade på att Noumbes barn skulle komma och vara hos hennes egna barn i några dagar (hon menade det uppriktigt). Noumbe tackade ja, men av princip svepte hon in sina ord i ett hölje av hyckleri ... Allt detta för att hävda sig och genom sitt tal visa att hon, Noumbe, hade sin heder, sina anor och sin ställning i behåll ... Medhustrun sade — för säkerhets skull — att hon skulle vilja träffa Mustafa, och att om onda tungor skvallrade för Noumbe och sade att deras man hade kommit och besökt henne när det var Noumbes tre dagar, så skulle Noumbe inte bry sig om dem. Hon skulle hellre ha velat finna honom här och framföra sitt ärende! För att hålla skenet uppe vågade inte Noumbe fråga henne när hon sist hade sett Mustafa. Den andra skulle leende ha svarat: "Men naturligtvis, den sista morgonen på mina tre dagar. Att jag kommer så här beror på att det gäller något viktigt." Med låtsad oskuld skulle Noumbe ha hävdat: "Nej, det var inte så jag menade! Jag ville bara veta om du händelsevis råkat träffa honom."
   Ingen av dem skulle ha förlorat sin prestige, som var den enda tillgång de hade kvar. De tyckte inte att de ljög. För en tid hade de varit eftertraktade, åtrådda och omhuldade föremål. Som en gam som stillat sin hunger hade mannen sedan försmått dem och hans plats i deras hjärtan fylldes av sorgens och hyckleriets gift. De förstod, allt var glasklart. Deras fall kunde inte bli djupare och de tog stöd mot det enda som återstod för dem, nämligen att med falska ord och fördelar vunna på den andras bekostnad värna om resterna av sin värdighet. Det var själva falskheten som utgjorde näring för den flämtande lågan av värdighet. De lurade ingen, inte ens sig själva. Båda visste att den andra ljög, men de kunde inte gå med på mer förödmjukelse, det skulle i så fall betyda en total utplåning.
   Medhustrun drog sig tillbaka. Noumbe förde henne ända fram till dörren och dröjde tankfullt kvar en stund: Noumbe förstod varför medhustrun hade kommit. Hon hade just tagit ut en fullständig hämnd. Hon var helt övertygad om att Mustafa var hos den yngsta hustrun. Medhustruns besök betydde: "Du stal dagar ifrån mig, för att jag är äldre än du. Nu är det en som är yngre än du som hämnas mig. Du kan slita dig halvt ihjäl för att behaga honom, men nu har du, din gamla skata, också tagit din plats i ledet. Han har sovit borta ... och han kommer att sova borta igen ..."
   Denna andra dag förflöt som gårdagen ... än mer förfärlig. Hon fick inte i sig en matbit ... annat än för att lura hungerkänslorna.
   Den här söndagsmorgonen var alla männen hemma. De gick nyfiket från rum till rum. En del höll sin sistfödde i famnen, andra lekte med de större barnen. I ena hörnet hade man samlats för att spela bräde och i det andra spelade man kort. Stämningen i huset var hjärtlig, spontana skratt och skrockanden böljade fram och tillbaka. Kvinnorna skyndade av och an upptagna av sina hushållsgöromål.
   Aida hade kommit fram till Noumbe. Hon tröstade henne och sade utan övertygelse.
  — Kanske han kommer i dag. Män har alltid saker att uträtta i sista stund. Eftersom det är söndag i dag kommer han säkert.
  — Aida, Mustafa arbetar inte, avbröt hon med hård blick. Hon hostade: Nu har jag väntat på honom i två dagar och två nätter! När det är mina tre dagar, är det väl det minsta man kan begära att han kommer, åtminstone om natten ... Jag skulle kunna dö ...
  — Vill du att jag skall gå och hämta honom ...?
  — Nej.
   Inom sig sade hon "ja". Det var sättet som Aida hade ställt frågan som besvärade henne. Naturligtvis ville hon. I går när alla hade lagt sig, hade hon gått ut. Hon hade gått en bra bit, men sedan hade hon vänt tillbaka hem igen. Medan hon gick, hade värdighetens låga flammat upp igen. Hon ville inte falla ännu djupare och förnedra sig så att hon gick och krävde tillbaka en man som inte längre verkade ha lust att träffa henne. Ända till gryningen hade hon hållit monolog för sig själv och sagt sig att det var slut med Musta-fa, att hon skulle skilja sig. Och nu på morgonen flämtade hoppets svaga låga till på nytt, i djupet av hennes hjärta: "Mustafa kommer i alla fall. Det var hennes sista natt."
   Hon lånade 1 000 francs av Aida, som var ivrig att ge henne dem. Hon samtyckte när man rådde henne att skicka barnen till honom igen, till den yngsta hustrun.
  — Säg honom bara att det är brådskande, jag måste träffa honom igen, jag mår inte bra!
   Hon skyndade till den lilla marknadsplatsen i närheten och köpte en mängd varor och en kyckling. Med glänsande ögon, febriga av glädje, kryddade hon allt omsorgsfullt. Husets söndagsatmosfär fylldes av den behagliga doften från hennes matlagning. Hon sopade rummet på nytt, stängde dörren och fönstren. Den berusande doften av rökelse trängde ut genom springorna mellan de dåligt hopfogade brädorna.
   Barnen hade kommit tillbaka:
  — Déded (nej, nej) mor. Han kommer. Vi fann honom i sällskap med sina kamrater, hos Voulimata (fjärde hustrun). Han frågade hur du mådde.
  — Var det allt han sade? frågade modern.
  — Vav (ja).
  — Gå inte in i rummet. Här får ni tio francs! Gå och lek någon annanstans ...
   En ljum och behaglig känsla genomströmmade henne: "Han skulle komma." Ända sedan i fredags hade hon tänkt ut försmädliga ord som hon skulle kasta honom rakt i ansiktet ... Hon skulle bli slagen!... Än sen då. Nu upptäckte hon att det var onödigt att uttala dessa ord. Hon skulle göra allt för att ta igen de förlorade dagarna. Hon var lycklig, alltför lycklig för att hysa agg mot honom eftersom hon visste att han snart skulle komma — kanske han redan var på väg med sitt följe. Det enda sätt hon kunde hämnas på var att laga rikligt med mat ... som skulle hålla honom kvar i sängen ...
   Hon blev färdig med matlagningen, tog ett bad, gjorde toalett och böjde upp sina flätor, målade sig med kol på underläppen, ögonfransarna och brynen. Sedan tog hon på sig en vit stärkt blus, ett handvävt höftskynke och granskade sina händer och fötter ... Hon var belåten med sitt utseende.
   Det dröjde.
   Ingen i huset vågade tala till henne, av rädsla för att göra henne ledsen. Hon satt mitt emot porten och invånarna undvek att möta hennes blick som var fylld av ängslan. Som en bräddfylld flod trängde tårarna fram över ögonlockens kanter. Hon höll över ögonlockens kanter. Hon höll tillbaka dem, men förgäves. Hjärtat frättes sönder...
   En trumma dunkade i fjärran och vindens vinge förde med sig ljuden åt hennes håll. Tiden gick förbi henne, som årstiderna passerar monumenten. Även skymningstimmen gick.
   På bordet stod tre tallrikar på rad, en för varje dag.
  — Jag kommer för att hålla dig sällskap, sade Aida och kom in i rummet. (Noumbe satt vid fotändan av sängen ... hon hade flytt undan invånarnas tystnad.) Du skall inte bry dig om det, sade Aida. Alla kvinnor har gått igenom samma sak. Det är klart att det inte är trevligt. Men nu tror jag inte att det dröjer länge innan han kommer. Noumbe lyfte sitt fuktiga ansikte mot henne: hon knep nervöst ihop läpparna. Aida förstod att hon hade bestämt sig för att tiga.
   Natten hade kommit, allt var försänkt i dunkel. Det kom inget ljus från hennes rum. Efter kvällsmaten hade barnen upphört med sina högljudda lekar. I samma ögonblick som sömnen tvingade de vuxna att gå till sängs anlände Mustafa, eskorterad av två av sina närmaste män. Mustafa var klädd helt i vitt. Med salvelsefull stämma hälsade han dem som var kvar ute på gårdsplanen och bjöd in sina följeslagare för att hälsa på Noumbe.
  — Kvinna, var är lampan?
  — Där du ställde den när du gick i morse, svarade hon.
  — Hur mår du? Frågade Mustafa efter att ha tänt lampan. Han kom fram, satte sig på sängen och bjöd de två männen att sitta ner på bänken (som var lång, med två sittplatser).
  — Gud vare tack, besvarade Noumbe artigheterna. Hennes magra ansikte tycktes avslappat, rynkorna av vrede hade försvunnit.
  — Och barnen?
  — Gud vare tack! De mår bra.
  — Vår fru är inte särskilt talför i dag, yttrade en av männen.
  — Jag mår i alla fall bra.
  — Och ditt hjärta, spelar det dig inte längre några spratt? Frågade Mustafa igen, utan elakhet. — Nej. Det sitter ordentligt fast, svarade hon.
  — Gud vare tack! Mustafa, vi går, sade mannen som märkte Noumbes kyla.
  — Vänta, sade Mustafa och vände sig till Noumbe: Kvinna, får vi kvällsmat nu eller i morgon?
  — Lämnade du något till mig när du gav dig iväg i morse?
  — Hur så? Är det så du svarar mig ...
  — Nej, onkel (älskling)... Jag bara frågar Är det inte rätt av mig?
   Mustafa förstod mycket väl att Noumbe hånade honom och försökte förödmjuka honom inför hans likar.
  — Du tycker verkligen om att skämta. Vet du inte att det är dina tre dagar?
  — Onkel?... Jag ber om ursäkt. Det hade jag alldeles glömt bort ... Ack, jag ovärdiga hustru, utropade hon, fortfarande sittande och såg Mustafa rakt i ögonen.
  — Du driver ju med mig!
  — Onkel, hur skulle jag våga göra något sådant ... Jag?... Och vem skulle då hjälpa mig att komma in i paradiset?... Om inte min vördade make. Aldrig skulle jag väl håna dig, varken i denna värld eller i nästa.
  — Men det skulle man kunna tro.
  — Vem då? Frågade hon.
  — Till att börja med hade du ju kunnat resa dig upp för att ta emot mig ...
  — Oh!... min onkel, förlåt din förvirrade hustru, som är bländad av glädjen att återse dig. Om mitt hus kommer på glid, vem bär då ansvaret? Oh onkel?
  — Vad finns det egentligen i de här tre faten? Frågade Mustafa förargad.
  — De här tre faten! (Hon såg på mannen ... med ett elakt småleende i ögonvrån.) Ingenting ... som intresserar dig ... Finns det något som kan intressera dig här ... onkel?...
   Som på en gemensam reflex reste de sig samtidigt.
   Med flit välte Noumbe det första fatet:
  — Oh, onkel ... förlåt mig ...
   Hon slog sönder de två andra faten. Hennes ögon blev röda. Plötsligt högg det till i hjärtat på henne. Hon vek sig dubbelt och innan hon föll utstötte hon ett tonlöst stönande som fick husets invånare på fötter.
   Kvinnorna anlände.
  — Vad är det med henne?
  — Ingenting ... Det är bara hjärtat! Se vad hon har gjort, tokan. En dag kommer hon att kvävas av svartsjuka. Jag gick inte och hälsade på henne ... två dagar bara och så skriker hon som en kalv. Ge henne lite aska, så stiger hon upp, sade Mustafa och avlägsnade sig.
  — Sedan de fick sina egna föreningar, dessa satkäringar, så tror de att det är de som skall styra landet, sade en av männen.
  — Vet du inte att i Bamaka har de röstat fram en motion som fördömer polygamin ... Gud bevare oss för en enda hustru, tillade den andre.
  — I så fall kan de bara gå ut och arbeta, inföll Mustafa som kom ut ur huset.
   Med hjälp av kvinnorna lade Aida Noumbe på sängen. Hon jämrade sig och man tvingade henne att dricka av blandningen av vatten och aska ...

Publicerad i Folket i Bild Kulturfront, 1979. Ingår i novellsamlingen Voltai'ques, 1962. Översättning Marianne Eyre.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki