Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hetta och vitt

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Hetta och vittRedigera

Av: Mare Kandre

Är det möjligt att en soldat, som i ena stunden dödar utan att känna skuld eller skam, i nästa stund kan visa prov på kärlek och barmhärtighet? Vad kan i så fall vara orsaken till en sådan förändring?

   MAN FANN HONOM på en liten höjd mitt i byn, utanför en av de många rykande ruinhögarna, med flickan i famnen.
   Det pyrde ännu ur husresterna, ur vilka man senare skulle gräva fram ytterligare fem svårt förkolnade kroppar, tre män, två kvinnor -
   Även benrester återfanns -
   Till aska reducerade, människoliknande formationer, små svarta stofthögar.
   Med största sannolikhet rörde det sig om småbarn, men dessa var så illa åtgångna att det lika gärna kunde varit hundar, katter, ja, enkla träföremål.
   Delar av möblemanget.
   Vad som helst.
   Man hade försökt övertala honom, men han hade vägrat släppa den lilla, hade omfamnat henne med en sådan genom lyst, ömhetsliknande, nästan ursinnig vördnad att de mitt i dessa mardrömslika omständigheter ändå känt ett slags vagt hopp, och barnet hade hela tiden legat fullkomligt stilla, tryckt mot hans bröst, i hans famn, men ibland rört sig liksom lite prövande och fäktat med nävarna och spretat med fingrarna, rört vid hans grova, skäggiga bondansikte, ja, legat där, stilla, med sina väldiga mörka ögon öppnade mot himlen, vars förbiilande molnslöjor de speglat.
   Mycket varligt hade han sedan förts bort och satts i ett av de övertäckta militärfordonen, fått hett te att dricka, lindats in i en filt, hade varligt undersökts av sjukvårdspersonalen som konstaterat att han var fullkomligt oskadd men chockad, förvirrad.
   Han förstod inte, sade han, om och om igen, i det att han smuttade på teet -
   Förstod inte -
   Mindes inte.
   Ändå hade han med beundransvärd klarhet förmått redogöra för hur han denna tidiga vårmorgon från köksfönstret sett männen plötsligt resa sig ur gräset och ljudlöst glida, ja, likt skuggor snarare rinna över stenmuren som omgav byn.
   Hur länge hade de egentligen legat där och i tysthet iakttagit dom, undrade han, med blicken fäst vid det jollrande barnet, som för att inte förlora sig i det han så fåordigt och ändå målande beskrev.
   Han mindes att han sett de mörka mansskepnaderna komma springande mot byn men att han inget kunnat göra, att han ändå bara suttit där, inte ens förmått öppna munnen och skrika ut en varning.
   I nästa stund stod några av dom plötsligt upptornade i köket och på något sätt hade han ändå tagit sig ut och med flickan i famnen gömt sig i en av ladorna. Och när han fått ur sig allt detta sänkte han huvudet, hängde plötsligt med det, och flickan (man hade lossat på de hårt åtdragna lindorna) nuddade med sin ena hand vid hans läppar.
   Han öppnade munnen som för att säga något, men slöt genast läpparna igen, slöt hennes hand i sin, stillade henne, såg upp, såg på dom, öppet, stadigt.
   De måste förstå att han inte haft en tanke på att rädda sig själv.
   Det var bara henne, flickan, han haft i tankarna, när han legat gömd i ladan och hört skotten och skriken, när han genom träväggens springor bevittnat massakern.
   Hur han omsider tagit sig ur huset hade han inget som helst minne av och hur han fått fatt i barnet visste han inte heller.
   Gick han ännu lite längre tillbaks mindes han emellertid, om än mycket dunkelt, att hon legat i en kvinnas famn, men vem denna kvinna egentligen varit och var de då befunnit sig och i vilket förhållande de stått till varann, huruvida hon varit hans syster eller fru, mor eller moster, förstod han inte heller.
   När detta plötsligt stod klart för honom brast han äntligen i gråt och irrade ett tag med blicken.
   Såg på dom, ursinnigt, men tystnade tvärt nästan genast. Drog snörvlande upp snoret i näsan och fortsatte -
   I nästa stund hade barnet bara legat där, tyst, i hans famn, precis som det nu låg, och man hade ju varsamt försökt lirka fram ännu fler detaljer, men det hade inte gått, man hade inte kommit längre än så, det var uppenbart att han ingenting mer mindes.
   Av byn fanns ingenting kvar.
   Allt var nerbrunnet.
   Boskapen låg uppsvälld och ruttnande ute på fälten, låg i dikesrenarna, flöt stilla nedströms i den närbelägna floden, och de förkolnade kropparna grävdes skyndsamt, utan identifiering, ner.
   Han och flickan gav sig sedermera av, fick av myndigheterna hjälp med att flytta till en by i provinsens norra delar.
   Här bodde de ensamma i ett enkelt litet stenhus, möttes till en början med misstänksamhet som emellertid snabbt övergick i förundran då man ju med egna ögon såg med vilken ömhet han vårdade och fostrade flickan.
   Han tog anställning i en smedja.
   En änka i byn såg mot ringa ersättning till flickan om dagarna.
   Och åren gick, omärkligt tycktes det, på ett sätt som senare kom honom att tänka på ånga, rök, lätta dimslöjor som steg från något redan förflyktigat.
   Och flickan växte, blev lång och spenslig och vig i kroppen, fick långt mörkt hår, ett allt finare tecknat ansikte, hon gick i skolan, var mycket duktig, mycket omtyckt.
   Själv slet han vidare, övertog så småningom rörelsen, de fick det allt bättre ställt och han var nästan otillständigt nöjd med det liv de inrättat åt sig, trots det förflutna, som de ju aldrig talade om, aldrig med ett enda ord berörde.
   Och ibland om kvällarna när hon somnat gick han in till henne och såg på det sovande barnet, som vuxna plägar göra - Och han tänkte då att ingenting fick hända henne.
   Att han skulle bli tokig om något hände henne.
   Samt att han en dag skulle ta bladet från mun och berätta för henne vad han visste, det han mindes.
   Vilket var vad han tänkte den här kvällen, då han från köksfönstret såg henne sitta ute i trädgården på den gistna gamla träbänken som stod på grässlänten bland de blommande äppelträden bakom huset.
   Nu, just ikväll, var stunden kommen.
   Moln av vita blomskyar omgav henne, pressades upp mot, ja, nästan vällde upp över trädgårdens kanter, och hon satt så rofyllt på träbänken där, blickade ut över fälten bortanför den raserade lilla stenmuren som han borde gjort något åt för länge sen men inte ens orkat tänka på.
   Så tog han sig äntligen samman och gick ut i trädgården där luften var mättad av skymningsdofter.
   Ur jorden som låg svälld och öppen mellan grässtråna, kom andra lite starkare, mycket kalla lukter som redan nu frammanade minnesbilder, en känsla, otäcka gamla stämningar, till vilket allt skulle kunna berättas.
   Han gick ut bland träden, såg sig om, drog ner en gren, bröt av en liten blommande kvist och gick bort till henne, slog sig ner intill henne.
   Hon vände sig mot honom och då räckte han henne kvisten som hon tog emot med ett litet leende och höll i sin kupade hand, och medan hon ännu satt och såg på de små tättsittande blommorna och då och då rörde lite lätt vid dom, sade han mycket lågt, nästan viskande, att hon måste lyssna mycket noga nu.
   Hörde hon honom?
   Att hon måste se på honom -
   Vilket hon också gjorde.
   Vände ånyo ansiktet mot honom så att han hade det precis framför sig, lyfte blicken och såg troskyldigt på honom, nickade -
   

   De hade legat och tryckt i bergen i flera veckor. Hur många mindes han inte exakt.
   Det var överhuvudtaget mycket han inte riktigt kom ihåg, så hon måste ha överseende med honom, det kanske inte alltid blev helt rätt, men han skulle göra sitt bästa.
   Det var ett av dessa läger, mycket primitivt, tält som ständigt släppte igenom regnet och allt var genomruttet, kängor, kläder, utrustning, de stank ur munnarna, om fötterna, det var obeskrivligt vidrigt, och enahanda, ja, helt enkelt en tröstlös tillvaro.
   De hade haft byn i fråga under uppsikt i flera veckors tid och i gryningen en dag i maj fick de äntligen order om att slå till; tjugo män, tungt beväpnade, färdiga att krevera av den leda de i flera veckors tid tvingats uthärda.
   Byn låg i en pittoresk liten dalgång och när de gav sig av var alla svackor och fördjupningar ännu fyllda med dimslöjor, ungefär som fälten var nu, här; ett outsägligt vackert landskap, tyst, rykande; som i en ännu inte helt avslutad dröm.
   De gick i tystnad, som vanligt, marscherade sammanbitet genom skogspartier där trädens grenar börjat spira av skirt grönt.
   Korsade också, efter att ha förvissat sig om att de verkligen låg öde, flera breda grusvägar som slingrade sig upp och nerför bergssidorna.
   Inget sades.
   Det gjorde det aldrig.
   Klirrandet av vapen, plåtpluntor, löst hängande spännen, bälten och läderremmar och kvistar som knäcktes under kängorna var allt han nu kunde minnas ifråga om ljud.
   Blundade han var det för övrigt som om han fortfarande var där, som om det hela ännu pågick och ingen tid alls passerat, och han slöt faktiskt också ögonen snabbt, men slog genast upp dom igen, störd av intensiteten i det han såg.
   När de väl nått fram kröp de på mage genom fält och åkrar tills de var framme vid en låg stenmur inte långt från själva bebyggelsen.
   Stenhus, lador, gamla traktorer, kärror och uthus -
   Det rörde sig kort sagt om en helt vanlig by, med höns som irrade över en öde gårdsplan och råmande kor i ladornas kättar, katter som lättjefullt lapade sol liggande utsträckta på uthustaken -
   De låg i gräset och bidade sin tid -
   Han mindes hur han legat på rygg och exakt hur himlen sett ut, hög, tunt blå, med räfflade molnstrimlor i, ljus kring kanterna och gulvit i botten.
   Ett svirrande ljud som av tusentals syrsor hade hörts, kanske hade det härrört från nåt slags generator, en gammal undangömd, trasig maskin?
   Och han hade plötsligt känt sig fruktansvärt sömnig.
   Så gjorde någon ett tecken, en hand höjdes, och de reste sig alla som en man och nu efteråt undrade han hur det egentligen sett ut, om nu någon bybo i samma ögonblick råkat kasta en flyktig blick ur ett fönster i något av stenhusen.
   Tänkte att det måtte ha varit en märkvärdig, overklig men ändå mäktig syn, dessa tungt beväpnade, ansiktslösa skuggskepnader som plötsligt utan ett ljud lösgjorde sig ur gräset.
   Sedan hände ju allt mycket snabbt, och ändå långsamt.
   Händelseförloppet var, som vanligt, drömskt utdraget.
   De tog sig tid, var mycket grundliga, vilket hade att göra med en särskild sorts stolthet som var omöjlig för en oinvigd att fatta, så han skulle inte ens försöka beskriva den, skulle lämna den därhän.
   Han kunde egentligen inte erinra sig att någon av dom sprungit, nej, de gick med beslutsamma steg från hus till hus, spred ut sig, klev, utan att knacka, rakt in genom de små trä- dörrarna, och när de stod i köken, i dessa trånga små boningar, var det nästan komiskt att se hur storvuxna de faktiskt var, byborna tedde sig i jämförelse som små tvärhandshöga, svartklädda pysslingar.
   De flesta var helt nyss uppstigna och satt samlade kring köksborden.
   Han mindes vagt hur det i huset han själv tagit sig in i stått en kvinna vid spisen och att hon haft ett hårt lindat, slumrande spädbarn i famnen och han frågade sig nu om det möjligtvis kunde ha varit hon?
   Kvinnan var mörk och hade lett mycket intagande och varmt och han mindes att han tänkt att under andra omständigheter och så vidare, mindes också vagt att hon instinktivt besvarat hans leende, att även de familjemedlemmar som suttit församlade kring bordet på vilket frukosten just dukats fram, att även de tittat upp och lett, med ögon ännu glansiga av sömn och lätt mosiga ansikten.
   Men i nästa stund hade ju dessa leenden stelnat till ett slags grimaser då de plötsligt förstått, insett, och männen hade rest sig upp med en sådan häftighet att stolarna trillat omkull, de intog instinktivt försvarsställning men gjorde ingenting, hade inga vapen till hands, medan barnen satt kvar och med tappade hakor lät ögonen slött vandra från det ena vuxenansiktet till det andra.
   Det var mestadels dessa scener som etsat sig fast i honom, inte så mycket det urskillningslösa dödande som sedan vidtagit.
   Ja, när han tänkte efter var det som om fasan alltid skänkte en särskild sorts översinnlig klarhet åt de sekunder av stillhet som föregick dödandet.
   Och hon måtte väl finna det extremt underligt när han nu satt här och hävdade att han ingenting alls känt, inte minsta tillstymmelse till skuld eller aversion eller sorg, men så var det alltså och så hade det alltid varit, till och med i ungdomen, i barndomen, som han för övrigt inte ville gå närmare in på då den var som utplånad för honom, låg dold bakom en djup mur så att han inte längre hade något minne kvar av moderns ansikte och alla de underligheter han upplevt då, fiskarna i floden, flickan de hittat, nej, inte ens när han sov, i drömmarna, såg han numera något av detta.
   Och det hade alltså varit vår.
   Då som nu.
   Och nu mindes han också vagt hur de stuckit de blommande äppelträden kring byn i brand, hur blomskyarna fattat eld och hur elden sedan fräsande spridit sig genom de knaster-torra äppellundarna.
   Ljudet, som när man i blåsten står och skakar ett stort, nytvättat, manglat lakan, denna besynnerliga blandning av vita blommor och eld -
   Hetta och vitt.
   I nästa stund trängde sig alla ut ur stenhusen huller om buller, kastade sig mot dörrar och fönster, föll över varann, kastade sig mot stenväggarna, klöste med händerna över dessa, rusade ut på gårdsplanen där de sedan sprang kors och tvärs likt råttor, kravlade över dynghögar, försökte ta sig in i förråd och lador.
   Men av detta mindes han egentligen mycket lite, sanningen att säga, nästan ingenting, och förresten var det ointressant, banalt nästan, tråkigt, enahanda -
   Lika plötsligt som det börjat var det över, dödandet.
   De andra försvann över fälten lika spöklikt tyst som de dykt upp medan han själv gick en sista vända genom resterna av byn för att förvissa sig om att inga överlevande lämnats kvar.
   Och i samband med detta hade han gått upp på en liten höjd där ett av stenhusen stod och brann och där på marken, utanför detta brinnande hus, hade hon legat, som ett ting nästan, hårt lindad.
   Bredvid henne hade det legat en kvinna och intill kvinnan en man.
   Kvinnan låg på rygg, mannen på mage och båda hade armarna utfläkta, kvinnans huvud var på ena sidan smetigt av blod medan det på mannen inte syntes några skador alls.
   Och tvärsigenom knastret från eldarna samt ljudet av tjocka träbjälkar som gav vika i hettan, tak som föll in, små explosioner, löpte som en liten skimrande, klar silvertråd, hennes skrik.
   Han mindes tydligt hur han stått där och tittat på henne och att skriket först gjort honom ursinnig.
   Att han för att få ett slut på det ville slänga in henne i lågorna tillsammans med de andra.
   Men när han väl böjt sig ner och skulle fatta tag i henne blev han plötsligt så obegripligt trött, ja, mer än trött, som förlamad nästan.
   Han hade då varit tvungen att lägga ifrån sig sitt vapen, huka sig, ta stöd med handen mot marken och ändå hade han till slut lyft blicken och stirrat på henne igen.
   Tusen och en tankar hade flugit genom huvudet på honom och hans plan var då fortfarande att kasta in även henne i lågorna, för att därmed bli kvitt skriket, men när han då såg på henne -
   Hur förklara detta?
   Och han hejdade sig plötsligt, rörde tankfullt, här och nu, med fingertopparna vid sin egen mun, lade huvudet på sned i det att han tänkte efter, svarade sig själv till slut -
   Jo, han hade inte kunnat.
   Det hade helt enkelt varit omöjligt.
   Och varför, frågade han sig nu, samtidigt som han vred på huvudet och såg på henne med de klaraste blå, troskyldigaste, mildaste ögon; varför, av alla de hundratals mänskor som han genom årens lopp dödat, varför just hon?
   Han hade då också insett att han var ensam.
   Att de andra redan hunnit långt upp i skogarna, kanske redan var tillbaka vid lägret.
   Att även han borde förpassa sig därifrån, snabbt, omedelbart, för att undgå upptäckt.
   Men tröttheten gick vid det här laget så djupt in i honom att han ingenting kunde göra, den var honom övermäktig och han hade aldrig, vare sig förr eller senare, erfarit en liknande utmattning.
   Huset bakom honom var vid det här laget helt övertänt och hettan så stark att han egentligen snabbt borde flytta på sig, men han kunde ju inte, så där hade han blivit sittande, på huk, medan lågorna slickat honom i rygg och nacke.
   Men så med ens (och detta var lika oförklarligt som allt det andra) hade huvudet klarnat och tröttheten gett vika för en iskall beslutsamhet, och om någon i samma ögonblick sett honom långsamt lyfta på huvudet och stirra rakt framför sig så hade det nog sett ut som om han höll på att fyllas av en annans ande eller själ, så genomgripande hade förändringen i ögon, blick och ansikte varit.
   Och han hade utan några svårigheter rest sig upp, hade gått fram till den livlösa kvinnan, hade på något egendomligt vis, hettan till trots, vältrat in henne i det brinnande huset, hade sedan gått över till mannen och dragit av honom kläderna.
   Medan han hållit på med detta, när han vänt på kroppen och hårdhänt dragit av jacka, skjorta, byxor, kalsonger, allt, hade han tyckt sig känna hur den livlöse lite lamt spjärnat emot, hur han försökt värja sig.
   Och nu undrade han om mannen ifråga kanske ännu varit vid liv.
   Men detta hade förstås inte hindrat honom från att även hiva in den nakne mannen bland lågorna.
   Så hade han klätt av sig, slängt in uniformen och vapnet och istället klätt på sig den livlöses plagg, the oldest trick in the book!, som han nu skrockande tillstod.
   Han hade gått fram till henne och plockat upp henne och hon hade omedelbart tystnat och tittat på honom.
   Och hur länge hade han egentligen stått så?
   Han visste inte, men tyckte sig vagt minnas hur stillheten långsamt lägrat sig kring honom, hur eldarna falnat.
   Det hade till slut blivit djupt tyst, som om de brinnande vita blommorna öppnat världen för en närmast vidunderlig, översinnlig tystnad i vilken stjärnorna glittrat högt ovanför hans huvud och månen likt en ond, skrovlig utväxt suttit glanslöst rotad i svärtan ovanför bergen kring fälten.
   Eftermiddagen hade kommit.
   Så småningom också kvällen.
   Natten hade till slut gapat kring honom likt en iskall, ekande jättekäft som han tomt blickat ut i.
   I äppellundarna stod träden helt förkolnade, med de rykande grenarna pekande liksom fördömande rakt ut i tomma intet, och det var ju så man till slut funnit honom. Resten kände hon ju till.
   Han hade omhändertagits och frågats ut av sjukvårdarna och det underliga var att när han väl satt med henne därbak i den övertäckta lastbilen och med entonig röst beskrev hur han sett männen likt en dödstyst skugghär lösgöra sig ur gräset och ljudlöst glida, ja, rinna över stenmuren, hur de trängt sig in i husen och sedan stått där jättelika, väldiga, så
   var det plötsligt som om han verkligen befunnit sig i ett av husen och inte därute, som om han därmed bytt skepnad, liv, värld, allt, ja -
   Som om hans ord skapat den värld han i ord beskrivit.
   Och i det ögonblicket visste han också att han kunde vara var som helst, vem som helst, när som helst, att han kunde anta vilken skepnad som helst, kunde träda in i vilken känsla som helst och verkligen till fullo, ärligt, innerligen känna och äga den.
   För han hade verkligen älskat henne, hon fick inte tro något annat.
   Och denna kärlek var i hans ögon lika sann som den likgiltighet han känt under dödandet av byborna.
   Och med denna kunskap kunde hon göra vad hon ville, det var upp till henne, men aldrig mer att han med ett enda ord skulle beröra det förflutna, sanningen, vad som egentligen hänt.
   Och med dessa ord tystnade han äntligen och blickade, tillsammans med flickan, lättat ut över fälten, där dimman redan tjocknat och det snart skulle vara fullkomligt mörkt.

Ur Hetta och vitt: berättelser, Bonniers, 2001
Hansson Bok, (hansson-bok@bredband.net) pocket 2010

   Närstudium
   
   1. Vilka är de som hittar mannen utanför de rykande ruinhögarna?
   
   2. Vilket intryck gör mannen på dem som hittar honom?
   
   3. Mannen berättar om överfallet på byn. Hur gick det till?
   
   4. Vem är flickan som han håller i sin famn?
   
   5. Hur ser det ut på platsen där mannen hittas?
   
   6. Hur blir livet för mannen och flickan sedan?
   
   7. Hurdan är stämningen den kvällen då mannen bestämmer sig för att berätta för flickan?
   
   8. Hur förklarar han att han inte kunde förmå sig att döda henne när han hittade henne uppe på höjden, efter överfallet?
   
   9. Vad menar mannen när han säger »the oldest trick in the book«? Vilket knep?
   
   
   Funderingar
   
   Var och när föreställer du dig att det krig ägde rum som mannen deltog i?
   
   Mannen har dödat många människor i kriget. Varför kastar han inte in flickan i elden?
   
   »Som om hans ord skapat den värld han i ord beskrivit.« Hur tolkar du den raden och det följande stycket i slutet av novellen?
   
   
   Diskussion
   
   Mannen berättar två olika historier om sin roll vid överfallet av byn. Varför gör han det? Bara den ena historien kan vara sann av de två som han berättar. Gör han rätt trots att han ljuger? Varför (inte)? Varför berättar han historien för flickan över huvud taget?
   
   
   Eget skapande
   
   Hur reagerar flickan när hon får ta del av mannens historia? Föreställ dig hennes tankar och känslor och skriv ner dem i form av en inre monolog. Det betyder att du försöker återge det hon tänker och känner som om hon pratade tyst inuti sig själv.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki