FANDOM


Av William Sleator

Hissen


Det var ett mycket gammalt våningshus med en gammal hiss — en mycket liten hiss som bara kunde ta tre passagerare åt gången. Martin, en smal tolvåring, kände sig illa till mods i den från första dagen han och hans pappa flyttade in i den nya lägenheten. Han var förvisso alltid nervös i hissar och var rädd att de skulle ramla ner, men det var något särskilt otrevligt med just den här. Den ondskefulla stämningen kanske berodde på det bleka ljuset från det enda lysröret i taket. Problemet kanske var dörren, som aldrig stannade öppen tillräckligt länge, och slog igen med sådan olycksbådande slutgiltighet. Det kanske var sättet som maskineriet liksom suckade av trötthet varje gång hissen lämnade en våning, som om den aldrig skulle ta sig till nästa. Det kanske helt enkelt var så att han kände sig instängd i den, hissen var så liten att det kändes obehagligt trångt bara det var en enda person till därinne.
   När han kom hem från skolan dagen efter de flyttat in, provade Martin att ta trapporna upp. Men de var nästan lika hemska, utan fönster och mörka, med flera mörka avsatser där lamporna gått sönder. Fotstegen ekade bakom honom som om det var en annan person där bakom som kom allt närmare. När han väl kom upp på sjuttonde våningen, vilket tog en evighet, var han utmattad och andfådd.
   Hans pappa, som arbetade hemma, ville veta varför han var så andfådd. "Men varför tog du inte hissen?" frågade han och rynkade pannan mot Martin när han förklarade att han gått trappan upp. Hans min verkade säga: Du är inte bara mager och dålig på sport, du är feg också. Efter det tvingade Martin sig att ta hissen. Han var tvungen att vänja sig vid den, försökte han intala sig, precis som han fick vänja sig vid att bli mobbad i skolan, och alltid bli vald sist på gympan. Hissen var ett av livets oundvikliga faktum.
   Men han vande sig aldrig vid den. Han förblev spänd i den skakande lilla lådan och höll blicken fixerad vid numren som blinkade så ojämnt; som om de när som helst skulle ge upp. Ibland tvingade han sig att titta bort från dem, och betraktade istället nödknappen eller den röda alarmknappen. Vad skulle hända om han tryckte på en av dem? Skulle en klocka ringa? Skulle hissen stanna mellan två våningar? Och om den gjorde det, hur skulle man då få ut honom?
   Det var det han var så rädd för när det gällde att vara ensam i den där saken — rädslan för att vara fången därinne ensam i flera timmar. Men det var inte mycket bättre när det var andra passagerare med heller. Han kände sig för nära inpå dem, för intim. Och han var alltid så medveten om vilken ansträngning folk lade ner på att inte titta på varandra utan istället stirrade rakt ut i luften. I just den här situationen var det en fördel att vara kort, eftersom hans ansikte befann sig under de vuxnas ögonhöjd, och efter ett hastigt ögonkast ignorerade de honom.
   Ända tills den morgon då hissen stannade på fjortonde våningen och den feta kvinnan steg in. Hon hade på sig en trådsliten grön kappa som böljade omkring henne; anklarna vällde ut över smutsiga gymnastikskor. När hon hasade in i hissen var Martin säker på att han kände den gunga till under hennes vikt. Hon var så stor att hon fyllde hela utrymmet; kappan strök emot honom och han var tvungen att trycka sig in i ett hörn så att hon skulle få plats — det skulle absolut inte ha varit plats för en till. Dörren slog hastigt igen bakom henne. Och sedan, tvärtemot alla andra, ställde hon sig inte vänd mot dörren. Hon stod med ryggen mot dörren, väsande och stirrande rakt på Martin.
   För ett ögonblick mötte han hennes blick. Hennes ansikte verkade hoptryckt av de väldiga, köttiga kinderna. Hon hade ingen haka, utan bara en enorm svullen massa till hals, som knappt omslöts av kappkragen. Det tunna röda håret hölls tillbaka av ett hårspänne i plast. Och blicken i de små, blå ögonen var skarp och genomträngande och borrade sig in i Martins ansikte.
   Han såg tvärt bort från henne till siffrorna över dörren. Hon vände sig inte om. Tittade hon fortfarande på honom?
   Han kastade en hastig blick på henne och såg snabbt undan igen. Hon tittade fortfarande på honom. Han ville blunda; han ville vända sig om och stirra in i hörnet, men hur skulle han kunna göra det? Hissen knarrade ner till tolv, elva. Martin tittade på klockan; han tittade på siffrorna igen. De var inte ens nere på nio än. Och sedan, mot hans vilja, drog sig blicken tillbaka till hennes ansikte. Hon tittade fortfarande på honom. Hennes näsa pekade lite uppåt; hon såg lite grisaktig ut. Han såg bort igen och knöt händerna medan han kämpade mot impulsen att knipa ihop ögonen mot henne.
   Hon måste vara knäpp. Varför skulle hon annars stirra på honom så? Vad tänkte hon göra sedan?
   Hon gjorde ingenting. Hon tittade bara på honom och andades ljudligt tills de äntligen kom ner till första våningen. Martin hade velat rusa förbi henne för att komma ut, men det fanns ingen plats. Han kunde bara vänta tills hon vände sig om — motvilligt, tyckte han — och långsamt tog sig ut i lob-byn. Och sedan sprang han. Han brydde sig inte om vad hon trodde. Han sprang förbi henne, ut i friska luften, och han sprang nästan hela vägen till skolan. Han hade aldrig känt sig så lättad tidigare.
   Han tänkte på henne hela dagen. Bodde hon i huset? Han hade aldrig sett henne tidigare och huset var inte speciellt stort — bara fyra lägenheter på varje våning. Det verkade troligt att hon inte bodde där, utan bara hade hälsat på någon.
   Men om hon nu bara hälsade på någon, varför gick hon då därifrån halv åtta på morgonen? Man hälsade inte på folk vid den tiden på dagen. Innebar det att hon bodde i huset? I så fall var det troligt — helt säkert — att han någon gång igen skulle åka hiss med henne.
   Han var tveksam när han närmade sig huset efter skolan. I lobbyn funderade han på att ta trapporna. Men det var löjligt. Varför skulle han vara rädd för en gammal kvinna? Om han var rädd för henne, lät henne kontrollera honom, var han värre än allt de kallade honom i skolan. Han tryckte på knappen och gick in i den tomma hissen. Han stirrade på ljusen och manade på hissen. Den stannade på tredje våningen.
   Det är åtminstone inte på fjorton, sa han till sig själv; den som hon hälsade på bodde på fjorton. Han såg dörren glida upp — och avslöja en grön kappa, ett grisaktigt ansikte och blå ögon som redan stirrade på honom som om hon visste att han var där.
   Det var inte möjligt. Det var som en mardröm. Men där var hon, massivt verklig. "På väg upp!" sa han och rösten lät förödmjukande pipig.
   Hon nickade med dallrande fläsk och steg in. Dörren slog igen. Han såg hennes knubbiga hand röra sig mot knapparna. Hon tryckte på arton, inte fjorton. Översta våningen, en våning över hans egen. Hissen darrade till och började gå uppåt. Den feta kvinnan tittade på honom.
   Han visste att hon hade gått på på fjorton tidigare på dagen. Så varför var hon nu på trean, på väg upp till arton? De enda våningarna han någonsin var på var sjutton och ett. Vad höll hon på med? Hade hon väntat på honom? Åkte hon med honom med vilje?
   Men det var ju knäppt. Hon kanske hade massor av vänner i byggnaden. Eller så var hon en städerska som arbetade i de olika lägenheterna. Så måste det vara. Han kände hennes blick medan han stirrade på siffrorna som blinkade till en efter en — långsammare än vanligt, tyckte han. Hissen kanske var trög för att hon var så tung. Det var meningen att den skulle klara tre vuxna, men den var gammal. Tänk om den stannade mellan två våningar? Tänk om den ramlade ner?
   De var på femman nu. Det slog honom att han kunde trycka på sjuan, gå av där, och gå resten av vägen. Och han skulle ha gjort det, om han bara hade nått knapparna. Men han kunde inte ta sig förbi henne om han inte trängde sig förbi, och han stod inte ut med tanken på fysisk kontakt med henne. Han skulle snart vara hemma, det skulle bara ta någon minut till eller så. Han kunde stå ut med vad som helst i en minut, till och med att den här knäppa kvinnan tittade på honom.
   Om nu inte hissen fastnade mellan två våningar. Vad skulle han göra då? Han försökte tränga undan tanken, men den kom hela tiden tillbaka. Han tittade på henne. Hon stirrade fortfarande uttryckslöst på honom.
   När hissen stannade på hans våning flyttade hon sig knappt. Han var tvungen att tränga sig förbi henne, trycka sig mot hennes fruktansvärt stickiga kappa, skräckslagen inför att dörren skulle slå igen innan han hann ut. Hon vände sig hastigt om och tittade på honom när dörren slängdes igen. Nu vet hon att jag bor på sjuttonde våningen, tänkte han.
   "Har du sett en fet kvinna någon gång i hissen?" frågade han sin pappa den kvällen.
   "Det kan jag inte säga att jag gjort", svarade han utan att titta upp från teven.
   Han visste att han nog gjorde ett misstag, men han var tvungen att berätta det för någon: "Hon åkte hiss med mig två gånger idag. Och det konstiga var att hon stirrade på mig hela tiden, hon tittade inte bort ens för en sekund. Tror du ... känner du till någon som har en underlig städerska eller något sådant?"
   "Vad hetsar du upp dig så för nu?" sa hans pappa och såg otåligt upp från teven.
   "Jag hetsar inte upp mig. Det var bara konstigt att hon stirrade så på mig. Du vet ju att folk sällan tittar på varandra i hissen. Och hon tittade på mig hela tiden."
   "Vad ska jag ta mig till med dig, Martin?" sa hans pappa. Han suckade och skakade på huvudet. "Ärligt talat, nu är du rädd för en gammal kvinna."
   "Jag är inte rädd."
   "Du är rädd", sa hans pappa tvärsäkert. "När ska du växa upp och uppföra dig som en man? Ska du vara rädd hela ditt liv?"
   Han lyckades låta bli att gråta ända tills han kom till sitt rum — men hans pappa visste förmodligen att han grät i alla fall. Han sov väldigt dåligt den natten.
   Och på morgonen när hissdörren öppnades, väntade den feta kvinnan på honom.
   Hon väntade på honom. Hon visste att han bodde på sjuttonde våningen. Han stod där, oförmögen att röra sig och backade sedan undan. Och när han gjorde det ändrades hennes ansiktsuttryck. Hon log när dörren slog igen.
   Han sprang mot trapporna. Som tur var så ramlade han på avsatsen mellan den sextonde och femtonde våningen. Han behövde bara släpa sig upp en och en halv trappa med den fruktansvärda smärtan i benet. Hans pappa var tyst hela vägen till sjukhuset, besviken och irriterad över att hans son var så feg och dum.
   Det var ett enkelt benbrott. Han behövde ingen rullstol, utan bara gips och kryckor. Men han var hänvisad till hissen nu. Var det därför den feta kvinnan hade lett så? Hade hon vetat att det här skulle hända?
   Hans pappa var i alla fall med honom i hissen på väg hem från sjukhuset. Det fanns ingen plats för den feta kvinnan att komma in. Och även om hon gjorde det skulle hans pappa se henne och inse hur underlig hon var, och då kanske han skulle förstå. Och när de väl kom hem kunde han stanna i lägenheten några dagar — doktorn hade sagt att han skulle belasta benet så lite som möjligt. En vecka kanske — en hel vecka utan att behöva använda hissen. När han åkte upp tillsammans med sin pappa såg han sig omkring i det trånga utrymmet och kände sig en aning triumferande. Han hade besegrat hissen, och den feta kvinnan, tills vidare. Och slutet av veckan var väldigt långt borta.
   "Åh, jag glömde ju nästan ..." Hans pappa sträckte ut handen och tryckte på nian.
   "Vad gör du? Du ska väl inte kliva ur?" frågade han och försökte låta bli att låta panikslagen.
   "Jag lovade Terry Ullman att jag skulle hälsa på henne", sa hans pappa och tittade på klockan när han klev ur.
   "Jag kan väl få följa med. Jag vill också hälsa på henne", bad Martin och hoppade framåt med kryckorna.
   Men dörren gick redan igen. "Är du rädd för att vara ensam i hissen", sa hans pappa hånfullt. "Väx upp, Martin." Dörren stängdes.
   Martin hoppade bort till knapparna och tryckte på nian, men det hjälpte inte. Hissen stannade på tian, där den feta kvinnan väntade på honom. Hon gick in snabbt; han var för långsam och för osäker på kryckorna för att hinna ta sig förbi henne. Dörren gick igen och stängde dem inne; hissen började röra på sig.
   "Hej, Martin", sa hon, skrattade och tryckte på stoppknappen.

Källa: The Elevator, novellsamling 1993 Översatt 2002 av Sabina Cleman. Illustrerad av Patrick Arrasmith.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki