Fandom

Svenskanoveller Wiki

Historien om Julia

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Eva Neander

   NÄR MARGIT SELIG och hennes lillebror som barn ville gå till skogen bortom fängelset, tog de ofta en genväg. De gick ner till viken och följde dess strand bort mot rådman Hannäs' villa. Just där ett plakat med orden "Privat område" höll vakt helt förnämt, där går de upp. Sakta smyger de förbi krocketplanen. Om de lyckas rädda sig in mellan parkens träd, så är allt gott. Då är de snart framme vid grinden, som öppnar vägen mot skogen.
   Men får den röda, feta jungfrun syn på dem. Ja, då är allt förstört. Inte så att hon är elak. Men hon skriker med sin gamla hjärtliga röst: "Nej, se goddag, små barn, det var ett kärt besök." Sen bjuder hon på choklad och frågar, hur mamma mår och hur pappa mår. Hon frågar och frågar och sticker då och då in med sitt snälla "ta för er, barn, ät nu riktigt ordentligt, jag skall skära upp mera bröd". Precis som hon trodde, att de inte fick någon mat hemma.
   Sen börjar hon att sucka och titta på dem med sina blanka ögon och stönar "stackars små liv, stackars små liv", och man får av ren förskräckelse en bullbit i fel strupe och börjar att hosta. Då dunkar hon en i ryggen, och hela tiden säger hon "stackars små liv, stackars ..."
   Så nedrigt, att den där feta, otäcka gumman fick syn på dem. Lillebror har smet i hela ansiktet. Han är lik en budda av choklad, som Margit fick, när hon fyllde år. Nu reser de sig upp för att ta adjö, och resåren i lillebrors underbyxor har gått sönder. En lång bit nedanför hans vanliga blå byxor hänger de.
   —Så du ser ut, säger Margit.
   Hon lägger sig på knä för att kavla upp dem. Den feta, röda jungfrun mumlar alltjämt sitt "arma små liv, arma små liv".
   På något vis är allt det här förödmjukande. Lillebrors strumpor har korvat sig - han ser ut som en ligapojke. Mens hon sysslar med hans strumpeband, har hon hela tiden jungfruns ögon i nacken. Det är avskyvärt, allting är avskyvärt, och nu är det för sent att gå till skogen.
   De går sakta genom grinden. Nu bryr de sig inte om att ta någon genväg utan går förbi fängelset. Doktorns fru går förbi dem. Hon brukar hälsa så förnämt, och det är precis som hon tyckte, att små barn bör hållas kort, rent principiellt. Men nu ler hon så vänligt, och på denna otäcka dag, denna underliga höst, så är detta värst av allt. Doktorinnan är bara vänlig mot mycket rika barn eller mot mycket fattiga, snoriga. Såna som den hemska Elsa, som det är så synd om och som ibland får komma hem och äta middag. Man mår illa, bara man ser henne, för hon är så blek och fattig, och så har hon strumpor, som är så avskyvärt stoppade. Hon är oäkting också.
   Varför såg doktorinnan så snäll ut - precis som de var fattiga barn eller oäktingar.
   Nu går de förbi fängelset, och jungfrun har sagt, att dit skall hon, Margit, komma för att hon är så elak. Alla som är elaka kommer dit. Hon skall sitta innanför en liten glugg, precis som farbror Karlsson på banken, som förskingrade. - Det är hemskt svårt att klara sig från att komma i fängelse.
   Det ser då heller inte bättre ut än att man vore en trasunge, när man kommer hem. Ingen finns i hela huset, och i matsalen står det kall mjölk och kall mat. Mamma är borta, pappa är borta och Ester syns inte till. Har de möten i kapellet varje kväll nu.
   Ingenting är roligt längre, och snart börjar det att skymma ute. Lyktorna har tänts och där borta går en pråm. Förra julen var kusinerna här och de satt i fönstret och tittade efter jultomten.
   Och rätt som det var kom där två jultomtar. Den ena kom från vänster och den andra kom från höger, och de hade säckar på ryggen och såg precis ut som de grälade. Sen tog de varann i hand, och lillebror tjöt av upphetsning och de stora skrattade mer än barnen och var alldeles vilda. Och sen satt de alla i vardagsrummet, och jultomtarna kom in och den ene sa, att han kommit ända ner från Skåne, där kusinerna bor, och att han inte kunde tänka sig, att de ville fira jul utan honom.
   Sen fick de julklappar, och Margit fick en jordglob och en klargrön kjol med röda bårder - sån som spanjorskor har - och en tamburin. För de har lärt sig en spansk dans i plastiken, och en kväll, när hon dansade den för modern och fadern, beskrev hon, hur en spanjorska är klädd. De log mot henne, när de satt vid bordet i salongen och drack kaffe. Och sen fick hon den här dräkten i julklapp.
   Plötsligt slår det flickan, att hon är ensam i huset. Ljuset är inte tänt och skymningen har redan börjat falla. Ute blåser en trist höstvind, och de nakna träden ser hotfulla och ängsliga ut, de vajar av och an, likt sjuka, rolösa väsen. Allt detta fyller flickan med en känsla, som hon inte kan ge namn, en underlig, dov saknad, en känsla av något som har gått och inte kan lockas tillbaka. Hon börjar med ens att trösta brodern.
   —Var inte rädd, säger hon med jollrande röst. - Hon skär korven i små tärningar. - Du skall få ligga inne hos mej, och jag skall berätta en saga.
   Hon tycker, att orden är underligt välbekanta, som hon sagt dem åter och åter denna konstiga höst. "Du skall få ligga inne hos mej och jag skall berätta en saga."
   Klockan med sin inskrift "Soli Deo Gloria" tickar hårt. Nu sover brodern. Hon ligger med boken öppen men kan inte läsa. På den lilla stolen bredvid sig har hon sin jordglob. Där finns en lampa i den, och den lyser i mörkret. Hon lägger ifrån sig "De tre musketörerna", släcker ljuset och svänger den sakta. De har norra Italien i läxa, och hon viskar för sig själv: - Turin, Milano, Genua, Bologna, Trieste.
   En känsla, som är både ljuv och bitter, rör vid henne. Hon ligger helt stilla med sina armar under nacken. Hennes hår är tjockt och rött, och när hon ser på sina bröst får hon tillbaks den lustiga känslan.
   Men därute för vinden alltjämt ett sådant väsen, och hennes ansikte, som nyss lyst till och varit ett barns, blir åter bekymrat och alltför moget.
   Hon tänker på båtarna nere vid sjön. Nu slår vattnet mot bryggan. De gungar av och an, och när man går därnere känns det som de hade liv, ett liv i grått regndis, nära himmel och hav och mycket långt ifrån alla somrar.
   Nu tar nyckeln i dörren. Hon ligger helt stilla. Det är fadern. Så myck et har skett sen i julas, att denna visshet ger en känsla av högtid åt barnet. Hon lyssnar till hans steg, som vore hon en förälskad kvinna, på vilken älskaren tröttnat, men åt den varje besök ändå ger nytt hopp och en ny dröm, att allt skall bli som förr.
   —Pappa, viskar hon, och fadern smyger sig fram till hennes bädd.
   —Är ingen hemma? frågar han.
   Kring honom finns där trygghet, glädje och frihet.
   —Ester är visst på kapellet, säger hon, och ingen är hemma. Men jag har lagt lillebror.
   —Ingen hemma? säger fadern och tittar på henne.
   Hans röst är så underlig. Men hon sträcker armarna mot honom, och en ljuv känsla av vällust är åter över henne.
   Dagen efter blir det hon som får välja 'lag i handbollen. De springer därute i blåa dräkter, och hela rymden är genomskinlig som en tunn glasbubbla, och där ligger bruna och gula löv på marken.
   Flickan har hela sin själ i spelet, det känns som när man dansar rytmik, varje rörelse blir oerhört viktig. Hennes lag vinner och hon är röd av stolthet, där hon går barfota mot ingången med sina skor i handen.
   Britt Hannäs och Enid går förbi henne. De har sina armar tätt slingrade om varann. Plötsligt vänder de sig om och ser på henne. Men hon tar inte vid sig. Hon springer snabbt förbi dem in i duschen. Vattnet rinner över henne, hon lyfter armarna och skrattar högt och sorglöst. Någon slänger en handduk åt henne. När hon torkar sig, får hon ett plötsligt intresse för sina fötter, hon lägger sin handduk över axeln, sträcker graciöst ut benet och är lik en tavla av Degas.
   Britt Hannäs sitter på bänken och drar på sig sina halvstrumpor, plötsligt hejdar hon sig i en rörelse och betraktar vännen. Hon har lagt sig till med en ny, släpig röst, ja, överhuvudtaget med ett nytt släpigt sätt att vara. Hon är mycket söt och ända till efter sommaren, när Margit kom tillbaks och hade figur och inte rött hår längre utan kastanjebrunt, så var hon sötast i klassen.
   Nu ser hon på kamraten, som alltjämt betraktar sina fötter, och så säger hon med en röst, som om möjligt är ännu mer släpig än vanligt.
   —Vem skall du bo hos? ...
   —Bo hos? säger Margit oförstående och övergår till att torka sina fötter.
   —Ja, hos din mamma eller din pappa.
   Fönstret står öppet. Några ungar leker ringdanser. Hon hör dem sjunga "Och friska vattnet i klara källan det fryser". Så hör hon åter Britts röst.
   —Jag förstår din pappa. Tant Julia är nedrigt tjusig.
   Hon svarar inte men börjar snabbt och målmedvetet att torka hela kroppen. Någonting har med ens blivit klart för henne. Doktorinnans vänliga hälsning, den feta jungfruns odrägliga "arma små liv".
   Alltjämt tigande börjar hon att dra på sina strumpor. När hon ser ut genom fönstret, tycker hon, att hon ser den oäkta, fattiga Elsa slinka förbi med ett fånigt leende. Det är tyst omkring henne, och hon tycker att hon känner allas blickar inpå sig. Hon lyfter sitt huvud och ser på Britt Hannäs, hennes grå ögon är mycket oberörda.
   —Jag vet inte, säger hon nonchalant. Vi har inte bestämt oss än.
   Klockan ringer. Någon skriker "himmel" och alla får med ens oerhört bråttom. Margit drar sin kjol över huvudet, och när hon är i färd med att knäppa den, ser hon ett ögonblick på kamraterna. Hon ser dem på ett nytt sätt, linjerna i deras kroppar, de har alla fått nya linjer bara på en sommar.
   "Tant Julia", tänker hon och fumlar med knapparna i blusen. Så kommer där en underlig hetta över henne. Hon minns, hur fadern böjde sig ner över hennes säng och hur hans närhet på ett ögonblick tog bort all ängslan.
   Hon känner något helt nytt, inte sorg eller vrede men något som har både sorg och vrede i sig, fast det är mycket värre. Och hon känner, att hon skulle kunna döda tant Julia.

   Ur Nattljus, Bonniers 1949
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki