Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hjältar gråter inte

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Hero 1.gif

Av E C Tubb (under pseudonymen Gordon Kent )

HAN VAR LÅNG för att vara rymdman — ungefär etthundrasextifem centimeter — och ganska bredaxlad. Det mjuka lädret i hans uniform omslöt en nästan pojkaktig figur på vilken det inte fanns ett uns fett. Han kisade mot sin spegelbild i den blankpolerade metallväggen, satte skärmmössan lite mer på sned och log åt resultatet. Hans ansikte, som inte längre var så ungt, log tillbaka mot honom.
   Det var inte något vackert ansikte men det var inte heller fult. Det var ett hel vardagligt ansikte, ett sådant som man kan se i tusental i vilken stor stad som helst. På ena kinden fanns ett ärr som han hade fått när han bara var ett år gammal, och i hans ögon fanns det någonting som skilde honom från hopen. I hemlighet var han glad över ärret.
   Det hördes steg på metallejdaren. En man ropade då han kom förbi:
  — Ska du följa med, Merrill?
   Han väntade inte på svar, och det gladde Merrill. Han stod kvar tills mannen hade försvunnit och han kunde vara säker på att han var den siste, sedan gick han långsamt och fylld av förväntan mot luckan.
   Han tyckte alltid om att vara sist. De andra fick gärna rusa för att komma i väg först. De hade sina skäl — hustrur, fästmör, barn kanske. Ingen kunde klandra dem för att de glömde sin värdighet. Men han fick inte glömma sin. Han hade mer som stod på spel än de andra nånsin skulle få. Han hade en roll att spela och den mest kritiska publiken i världen att spela den för, men det var desto tacksammare att göra det.
   Därute strålade solen från en molnfri himmel. Han kisade mot det starka ljuset, som hans ögon inte var vana vid, och försökte titta bort mot fältets kant. Från sin utkikspunkt uppe på raketens nos kunde han se det höga taggtrådsstaketet, förvaltningsbyggnaderna och folkhopen som var samlad kring den bevakade grinden. Någon vinkade åt honom, det uppåtvända ansiktet såg ut som en liten vit plätt och var oigenkännligt på så långt håll. Med plötslig otålighet började han klättra ner.
   Inte förrän han kom ner och stod på det grusiga landningsfältet kom han ihåg en viss sak. Han svor för sig själv. Långsamt gick han runt skeppet och kikade upp mot raketrörens gapande mynningar. När han kom bakom en av de stora fenorna, böjde han sig fram och rotade i gruset. Han plockade upp flera stycken krossade stenar och stoppade dem i fickan. Sedan rätade han på sig, fullbordade sin inspektion och gick mot grinden.
   De var där! De var alltid där — på jorden, på Mars, på Venus, på vilken planet som helst. De hade alltid var där — i hamnarna, på järnvägsstationerna, kring flygfälten. Den nya generationen med äventyrslystnaden i blodet och drömmar i sitt hjärta. De flygfärdiga ungarna som försökte rycka sig loss från hemmets band. Ivriga att ge sig ut i världen, men kvarhållna av de vuxnas oro för deras säkerhet och av sin egen otillräckliga ålder. Ivriga att sola sig i återspeglad ära, beredda att dyrka sina hjältar.
   Barnen!
   De skockade sig omkring honom när han kom ut genom grinden. Unga, ivriga ansikten som stirrade med hänförd dyrkan på en man som förkroppsligade deras föreställning om äventyret. En rymdman! En man som hade satt sin fot på andra planeter, som hade sett stjärnorna i all sin nakna glans. Förr hade de skockats kring de första flygarnas bräckliga maskiner. De hade dyrkat filmstjärnor, hurrat för idrottsmän, identifierat sig med sin tids berömdheter. Nu var det rymdflygningens tidsålder, och rymdmännen var deras hjältar.
  — Hej, Joe! Hur har resan varit?
   Merrill log mot pojkarna som trängde sig fram till honom. Han lade sin arm om de smala axlarna, ryckte lekfullt i flätorna på en tolvårig flicka som rodnade förtjust, rufsade till håret på en fräknig pojke som höll en bortglömd glass i handen.
  — Det har varit precis som vanligt, svarade han nonchalant. En Marsresa som alla andra. Har man varit med om en så vet man hur det är.
  — Var det något fel på skeppet, Joe? — Pojkens ansikte såg allvarligt ut. — Jag såg att du tittade på raketrören.
   Merrill skrattade. — Nej, det var ingenting alls, Spike. Det är bara det att jag tycker om att vara försiktig.
  — Joe är maskinist, viskade Spike till flickan med flätorna. Han är viktigare än kaptenen, eller hur Joe?
  — Det vill jag inte påstå, Spike. Jag ser till att skeppet fungerar, kaptenen sköter resten.
  — Om du inte såg till att skeppet fungerade, vad skulle kaptenen då göra? sa Spike lojalt. Vem som helst kan styra, men det behövs intelligens för att sköta atommotorerna — och mod också. Berätta för henne om hur du fick det där ärret, Joe.
  — En annan gång, Spike. — Merrill stack handen i fickan. — Är det nån som vill ha en suvenir?
   I nästa ögonblick var han omgiven av framsträckta händer, och alla i skocken skrek ivrigt och högljutt.
  — Ta't lugnt, sa Merrill. Jag har inte tagit med mig halva Mars. Nå, vem vill ha en äkta sten från Mars till sin samling?
   Det verkade som om alla ville ha det. Merrill rynkade pannan. Han tyckte inte om att göra någon av dem besviken, men han visste att hans stenar inte skulle räcka till allihop.
  — Tyst, skrek han. Hör på nu. En del av er har redan sten från Mars. Hur skulle det vara om ni lät dem som inte har någon få i första hand? Jag ska ta med mig fler nästa gång. Nå?
   Girigheten kämpade med ridderligheten, och flera händer sänktes.
   Merrill log, tog upp handen ur fickan och lade med allvarlig min en sten i varje liten handflata.
  — Där har ni. Äkta sten från Mars. Jag plockade upp dem strax före starten, för jag tänkte att ni skulle vilja ha dem. Ta nu väl vara på dem.
  — Tack så hemskt mycket, sa flickan med flätorna och slöt handen hårt om sin sten. Ska ni fara till Venus snart?
  — Jag ska tala om för dig när han gör det, sa Spike viktigt. Joe och jag är gamla vänner, inte sant, Joe?
   Merrill rufsade till den blonda kalufsen. — Visst är vi det, Spike, visst är vi det.
   Det var just då som han fick syn på flickan.
   Hon stod ett litet stycke från folkhopen och iakttog honom med ett roat leende. En lång, smärt flicka med blont vågigt hår som hängde ner över axlarna. Hennes ögonbryn var smala och böjda, hennes läppar röda, och på hennes kinder fanns en liten aning rouge. Hon log ännu mer när hon märkte att han stirrade på henne.
  — Hej.
   Han gick fram mot henne, glömde alldeles bort barnen.
  — Hej, sa han och stod sedan och stirrade fånigt utan att kunna hitta på något mera att säga. Hon räddade honom ur förlägenheten.
  — Ni är Joe Merrill, eller hur? sa hon och sträckte fram handen. Min bror har berättat för mig en hel del om er. Han påstod att jag absolut måste träffa er.
  — Er bror?
  — Ja. — Hon tittade på pojken som stod bredvid honom. — Ska du inte presentera oss, Spike?
  — Det här är min syster, Joe. Och det här är Joe Merrill, som är maskinist på rymdskeppet.
   Hon skrattade urskuldande. — Spike är inte så bevandrad i sällskapslivets finesser, mr Merrill. Mitt namn är Susan — Susan Claybourne. Det var roligt att träffa er.
   Något förvirrad skakade han hand med henne.
  — Jag har aldrig ett ögonblick tänkt att Spike kunde ha en syster, särskilt en så vacker syster, sa han och tittade ner på pojken. Varför har du inte talat om det för mig, Spike?
  — Du vet hur det är, Joe, sa Spike och vred på sig. Fruntimmer förstår inte såna saker. Jag tänkte att du kanske kunde prata med henne.
  — Prata med henne? upprepade Merrill och såg oförstående på Susan. Om vad då för något, Spike?
  — Det vet du. Om att jag skulle bli rymdman. Minns du inte det? Förra gången du var här talade vi om det. Du sa att jag borde gå på en navigationsskola. Har du glömt det?
   Han blinkade för att hålla tillbaka tårarna.
   Merrill rufsade honom i håret igen. — Nej, inte har jag glömt det, Spike. Är det därför du har tagit med dig din syster hit?
  — Ja. Hon tycker inte om det. Prata med henne, Joe.
  — Javisst, lovade Merrill. Vet ni vad vi gör? Du går hem, så går Susan och jag till något ställe där vi kan prata. — Han tittade på klockan på förvaltningsbyggnaden. — Det är tid att äta middag. Har ni lust att följa med, miss Claybourne?
   Hon tvekade, tittade på Spike och nickade sedan.
  — Ja tack, mr Merrill. Du går väl direkt hem, Spike?
  — Visst, Susan. Men du kan väl säga Joe till honom? Och Joe, säg Susan. Han log slugt och försvann i folkhopen.

DE SATT i en lugn avbalkning på den finaste restaurangen som Joe hade kunnat hitta. Han hade gjort sin beställning med sakkunskap och omsorg, och maten hade varit utsökt god och vinerna likaså. Nu stod kaffet på bordet, och han lutade sig mätt och belåten tillbaka.
  — Säg mig, Susan, sa han, vad har du egentligen emot att din bror blir rymdman?
  — Jag tycker inte alls om det.
   I den dämpade belysningen märktes det knappast att hennes kläder var en aning sjaskiga. Hennes smala fingrar visade tydliga spår av hushållsarbete trots att de var välskötta, men det var först när Merrill hade jämfört henne med de andra kvinnorna på restaurangen som han förstod hennes motvilja mot att äta där.
  — Spike är ung. Hans huvud är fyllt av tankar på äventyr och långt avlägsna platser lockar honom. Jag vill inte att han ska fördärva sitt liv, Joe. Jag vill att han ska få ett säkert och stadigt arbete, få hustru och barn, allt som en normal människa önskar sig.
  — Men ..., sa han och tvingade sig till att vara lugn, att inte hetsa upp sig. En rymdman har hög lön, Susan. Han har ett intressant arbete, behöver aldrig gå arbetslös och får pension i sinom tid. Det krävs hårt arbete och ihärdighet för att klara studierna. Det är inte vem som helst som kan bli rymdman. Och det finns ingenting som hindrar att en rymdman gifter sig och skaffar barn. Det finns ett fullständigt säkert strålningsskydd nu, så det gama spöket är ur världen
  —  Jag talade inte om den saken, Joe.
  —  Vad talade du då om? Vad har du emot det?
  —  Spike har varken far eller mor - det har naturligtvis inte jag heller. Han är den ende jag har. Jag har uppfostrat honom ända sedan våra föräldrar omkom vid en helikopterolycka. Jag vill inte att allt det arbetet ska bli till ingen nytta.
  — Nu börjar jag förstå, sa Merrill i förargad ton och drack en klunk kaffe. Du är självisk. Du har dina egna planer rörande Spikes framtid, och du vill inte att de ska bli kullkastade. Liksom alla andra kvinnor vill du ha trygghet, men du glömmer att karlar tycker om äventyr.
  — Äventyr? sa hon och skakade på huvudet. Vad då för äventyr? Jag vet vad rymdfärder innebär, Joe. Jag vet det kanske nästan lika bra som du. Den första tiden då varje färd var en lek med döden, var rymdmännen hjältar. Men nu?
  — De är fortfarande hjältar. — Han såg uttrycket i hennes ögon och rodnade. — Blygsamheten förbjuder mig att tala om mitt eget arbete, det skulle Iukta självberöm, men jag kan inte undgå att lägga märke till den svaga punkten i ditt resonemang. Om rymdfärder är så ofarliga, vad kan du då ha att invända mot att Spike blir rymdman?
  — Jag vill att Spike ska leva, Joe, sa hon lugnt.
   Han skrattade så högljutt att hovmästaren kom smygande fram till bordet. Med en otålig handrörelse fick han honom att avlägsna sig.
  — Är du från vettet, Susan? Först vill du att han ska ha ett tryggt arbete, sen säger du att rymdflygning är nånting fullständigt riskfritt och sen vill du att han inte ska bli rymdman därför att du vill ha honom i livet. Du tycks inte veta riktigt hur du vill ha det.
  — Hur länge har du varit rymdman, Joe?
  — Hur länge? sa han och rynkade pannan. Femton — nej, sexton år. Varför frågar du om det?
  — Det betyder att du är ungefär trettisex år gammal, eller hur?
  — Trettifyra. Jag ljög om min ålder.
  — Trettifyra år alltså. Nå, hur lång permission får du varje gång skeppet landar?
  — Det är olika. Två, tre dar. Det finns inte tillräckligt många skepp för att vi ska kunna få längre permission.
  — Och hur mycket fritid har du?
  — Det är också olika, mumlade han. Han förstod plötsligt vart hon ville komma. — En dag i månaden kanske.
  — Du är alltså ledig en dag i månaden plus två eller tre dars permission med flera veckors mellanrum. Skeppen måste utnyttjas, och därför kan inte besättningarna få någon semester. Om en besättningsman vill ha semester på jorden, måste han vänta flera månader innan hans skepp kommer tillbaka. Och därför tar ni ut semesterersättning i stället. Och minst hälften av er fritid har ni på någon annan planet än jorden.
  — Det är inte så dumt, sa han. Mars är en fin planet.
   Susan tycktes inte höra vad han sa. — På ett år kan ni alltså bara räkna med mellan sex och tolv dars ledighet på jorden. Resten av året är ni instängda i den lilla värld som ert skepp utgör. Är det att leva, Joe?
  — En del av oss är gifta, sa han envist.
  — Jag beklagar deras hustrur. Eller rättare sagt — jag beklagar männen. Att ha en man som bara var hemma ett par dar om året skulle passa en del kvinnor mycket bra. Men det skulle inte passa mig. Jag tror inte heller att det skulle passa någon anständig kvinna. Jag vill att Spike ska gifta sig med en anständig flicka, inte en som spelar hustru sex dar om året och roar sig med andra karlar resten av tiden.
  — Inte alla kvinnor är såna, utbrast han häftigt. Men sedan blev han plötsligt tyst, för han kom att tänka på den dystra blicken hos de gifta rymdmän som han kände.
   Hon svarade inte. Ett dämpat ljus föll på hennes blonda hår och på halsen och den vackert svängda kinden. Merrill stirrade på henne och greps av en stark längtan efter allt det som han aldrig hade fått — ett eget hem, hustru och barn. Impulsivt, grep han hennes hand.
  — Susan, viskade han. Susan
  — Jag måste gå nu, Joe, sa hon lugnt, drog undan sin hand och reste sig. När reser du?
  — I övermorgon. Får jag träffa dig igen?
  — Ja. Spike vill nog gärna det. Vill du komma och äta middag i morron kväll? — Hon log svagt. — Det kommer förstås inte att bli nånting i stil med det här, men vill du det?
  — Javisst. Kan jag inte få träffa dig på dan? Du kunde följa med ut nånstans.
  — Det skulle ha varit trevligt, men jag måste arbeta. Har du adressen? Här är den. — Hon lade ett visitkort på bordet. — Klockan sju?
  — Ja, jag kommer klockan sju, lovade han. Ljuset glänste i hennes hår när hon gick mot dörren.

HAN ANLÄNDE klockan fem med famnen full av matvaror. Spike sken upp när han öppnade dörren. Merrill blinkade.
  — Har Susan inte kommit hem än? Utmärkt. — Han slängde paketen på bordet. — Vi ska överraska henne. Jag ska laga middag, så kan du få duka. Se här — han tog upp några sedlar ur sin späckade plånbok
  — gå och köp lite blommor och sånt.
   Han log brett när han såg pojkens häpna min, och när han blev ensam tog han itu med arbetet raskt och effektivt som en expert. När
   Spike kom tillbaka var maten på spisen och de hjälptes åt att duka bordet. Spike suckade.
  — Jag önskar att du kunde göra det här varje dag, sa han.
  — Jag skulle inte kunna göra det varje dag, Spike, svarade Merrill. Bara mellan turerna.
  — Ja, det är klart, instämde Spike, men det skulle vara trevligt i alla fall.
  — Säg mig, Spike, sa Merrill i vårdslös ton, har Susan några pojkvänner?
  — Ett par stycken, svarade hennes bror. Fast ingenting allvarligt. Han såg ner på blommorna. — Har du stadigt sällskap med nån?
  — En flicka på Mars vill att jag ska gifta mig med henne, sa Merrill med ett brett leende. Varför frågar du om det?
  — Inte för något särskilt. — Han ryckte loss en blomma och rev av bladen. — Tycker du om Susan?
  — Ja, sa Merrill allvarligt. Mycket.
   Spike sken upp. — Fint. Ska vi titta på min samling nu?
   Den innehöll ungefär det vanliga. Stenar från Mars, pressade växter från Venus, lava från månen. Det enda som var äkta var en använd patron till en reaktionspistol, en burk som hade innehållit en reservranson mat och en bit plast från en rymdhjälm.
   Medan de granskade samlingen, öppnades dörren och Susan kom in i rummet. Merrill rodnade och skyndade sig att förklara.
  — Jag tänkte jag skulle överraska dig. Middan är nästan klar. Jag hoppas du inte blir arg.
  — Du trodde alltså inte att jag kunde laga mat? sa hon och skrattade. Vi får väl se om du kan göra det bättre.
   Hon rufsade till Spikes hår, log mot Merrill och gick sin väg för att byta kläder. Merrill skyndade sig att göra maten färdig och ropade sedan på henne.
   Det var en god måltid. Konserverade ostron, lagom kylda. Sjötunga. Kycklingbröst. Kalvstek med små potatis, ärter, sparris och svampsås. En skål med färsk frukt. Och till sist kaffe med konjak som var från tiden före atomåldern.

VID KAFFET slappnade Merrill av. Han hade gjort sitt bästa. Spike satte i sig det sista av en jättestor glassportion och log förtjust.
  — Berätta för oss om den där gången på Venus, Joe, sa han. Den där gången då du räddade skeppet.
   Merrill ryckte på axlarna. — Det var ingenting att tala om. Jag vill inte tråka ut din syster.
  — Jag tycker det skulle vara roligt, sa Susan. Jag vet att han gärna vill höra det igen, eller hur, Spike?
  — Det kan du sätta dig på, sa pojken och vred förtjust på sig. Joe säger att han kan anmäla mig vid rymdnavigationsskolan. Du förbjuder mig väl inte att börja där?
  — Det är inte så bråttom, Spike, sa hon i frånvarande ton. Hennes blick mötte Merrills. — Vad har du för rang, Joe?
  — Du är maskinist, eller hur, Joe? sa Spike otåligt.
   Merrill nickade, rodnade en aning och började sedan berätta. Han var lite osäker i början, för han var inte van vid att berätta för vuxna människor, men det gick bättre sedan han hade druckit en klunk konjak. Historia följde på historia, lögnerna kom utan svårighet över hans läppar. Ärret påstod han sig ha fått genom en krånglande atomreaktor — det var bara hans sinnesnärvaro som hade räddat skeppet från att förvandlas till atomstoft. Han talade om våldsamma slagsmål på andra planeters krogar och om det nervpåfrestande arbetet ute i rymden. Han berättade trevligt. Han hade berättat dessa historier så ofta att han nästan trodde på dem själv.
   Susan avbröt honom mitt i en spännande episod. Hon tittade på sitt armbandsur och sa:
  — Är klockan så mycket? Jag kan aldrig lita riktigt på min klocka. Går din rätt?
  — Åh, Susan, sa Spike.
   Merrill rodnade. — Jag har tyvärr ingen klocka på mig, förklarade han. Vi får inte ha några tunga saker på oss.
  — Det borde du veta vid det här laget, sa Spike med en föraktfull fnysning. De räknar vartenda gram på skeppen. Och vad skulle besättningsmännen förresten ha för nytta av armbandsur?
   Susan tittade på Spike. — Du borde vara mycket tacksam mot Joe för att han har tagit med sig alla de där souvenirerna åt dig. Om det är så noga med vikten, skulle han lätt kunna råka i klistret för den sakens skull.
  — Det har jag inte tänkt på, sa Spike och rynkade pannan. Visiterar de er inte före starten, Joe?
   Merrill log brett. — Jovisst, Spike, men det finns alltid sätt att ordna en sån här sak, om man vill hjälpa sina vänner. Men om du är orolig för det, ska jag inte ta med mig mer.
  — Jag vill förstås inte att det ska bli tråkigheter för dig. — Lojaliteten kämpade med girigheten i pojkens ansikte. — Du kunde kanske bara ta några små saker, Joe. Bara till mig, inte till de andra. Det skulle kanske inte vara så farligt då ...
   Susan reste sig beslutsamt från bordet. — Det är läggdags för dig, Spike. Tacka Joe och säg godnatt.
  — Ah, Susan, började Spike protestera men hejdade sig när han såg Susans min. Godnatt, Joe. Vi träffas före starten. Han blinkade mot Joe, kysste sin syster och lämnade rummet.
   Merrill kände sig mycket obehaglig till mods.
   Medan han hjälpte Susan att duka av, kände han en osynlig mur mellan dem men försökte låta bli att låtsas om det. Hans hand råkade röra vid hennes och av en plötslig ingivelse grep han tag i hennes axlar och tryckte henne mot sig.
  — Susan!
  — Släpp mig!
   Det var någonting i hennes ton och i hennes ögon som fick honom att rodna skamset. Han släppte taget.
  — Hur dags ger du dig i väg?
  — Klockan nio. Kommer du dit och vinkar av mig?
  — Jag menade i kväll. Du har väl något annat att göra? Han stod alldeles stel. — Jag visste inte att du avskydde mig så mycket. Han vände sig om och tog sin mössa.
  — Jag är ledsen, Joe. Jag avskyr dig inte, det är bara det att jag är rädd om Spike. — Hon tog hans hand och ledde honom till en stol. Förstår du inte vad du gör med honom? Inser du inte vilket inflytande du har?
   Han log. — Han kommer över det så småningom, Susan. Det gör alltid barn. Om han inte beundrade rymdmän, skulle han hjältedyrka någon annan. Det kommer inte att skada honom.
  — Jo, det tror jag det kommer att göra, sa hon kallt. Jag vill få slut på det nu.
   Han skrattade och lutade sig tillbaka i stolen. — Du kommer att finna att det inte är så lätt. Spike är envis, han ser upp till mig och jag tror inte att du kan få honom att sluta upp med det.
  — Du älskar det, inte sant? — Hon stod och stirrade ner på honom med förakt i blicken. — Du älskar att spela hjälte. Att skryta inför en publik. Du vill stå i rampljuset. Vad tänker du på när du är instängd i din lilla värld under resorna? Ser du fram emot det välkomnande som väntar dig? Barnens beundran? Är det allt du lever för?
  — Vänta ett tag, sa han och satte sig upp i stolen. Du förstår det inte, och hur skulle du kunna göra det? Du lever ett normalt liv, du vet inte vad det vill säga att vara ensam, verkligt ensam. Missunnar du mig barnens vänskap?
  — Nej, inte deras vänskap. Men deras hjältedyrkan. Du är inte värd den, Joe. Du är svag och feg, och det vet du. Jag är inte något barn, jag kan se det som undgår dem. — Hon pekade hånfullt på den ömkliga högen av skräp som utgjorde Spikes samling. — Suvenirer! Strunt till att muta dina beundrare med. Har du ingen stolthet, Joe?
   Han rodnade och undertryckte sin lust att ge henne en örfil. Han tog åter sin mössa, gick mot dörren men stannade tvekande.
  — Susan...
  — Gå nu, sa hon.
  — Men Susan...
   Han tog ett steg mot henne.
  — Nej. Jag anar vad du vill säga, men det lönar sig inte. Han tvekade men läste svaret i hennes ögon. Dörren smällde igen efter honom.

Hero 2.gif


DET VAR EN NATTKLUBB av samma simpla typ som finns i hela världen. Det fanns likadana ställen på Mars och Venus, och när människan till sist nådde de yttre världarna skulle det säkert byggas likadana där.
   För det skulle alltid finnas ensamma män. Det skulle alltid finnas män med pengar i fickan och med längtan efter kärlek. För sådana män var sådana här ställen ett hem.
   Merrill sjönk ner i en stol, vinkade till sig en kypare och kände hur han höll på att glida in i den gamla välbekanta rutinen. Han behövde inte vänta länge.
  — Är du ensam, min vän?
   Kvinnan som viskade fram frågan med hes röst gled ner i stolen bredvid honom, hällde upp ett glas åt sig och tryckte sig mot honom.
   Han brydde sig inte ens om att titta på henne — hon var en kvinna och hon var vänlig, och det räckte. De drack och skrattade. Henne väninnor kom och trängde sig ihop omkring honom, ivriga att hjälp honom att göra av med pengar. Spriten sved i halsen på honom, brände i magen och värmde hela hans kropp. Han glömde Susan. Han glömde det liv som hade kunnat bli hans. Han glömde allting utom att han här fick det smicker och den beundran från vuxna människor som han längtade efter.
   En karl kom fram till bordet med en liten svart låda till hälften dold i ena handen.
  — Hör på den här, sa han fnittrande och tryckte på en knapp. En kvinnlig röst ljöd från instrumentet, viskade fram kärleksfulla ord blandade med oanständigheter.
  — Fint, va? Ni kan få köpa den billigt.
   Merrill grinade fåraktigt, tog upp plånboken och behöll lådan.
  — Hallå, Susan, sa han. Prata med mig, Susan.
   Kvinnan skrattade och tryckte sig tätt intill honom. — Varför nöja sig med en röst, älskling? Det är långt mellan landningarna. Passa på och lev medan du har tillfälle till det.
  — Javisst, mumlade han. Javisst.
   Han tyckte att han såg någon som rörde sig i gången vid sidan om bordet. En gäll röst skrek:
  — Joe! Joe, hjälp mig!
  — Vad var det där? sa han sluddrigt.
  — En barnunge, sa kvinnan. Ge dig i väg! Ut med dig!
  — Men Joe, det är jag, Spike. De vill inte släppa mig. Hjälp mig!
  — Ge dig i väg, fräste han. Förbaskade barnungar! Kan man aldrig få vara i fred för er?
   Skriket dränktes av råa skratt.
   Merrill sträckte ut handen efter flaskan.
   Någonting tryckte mot hans kind. Det var kallt, det gjorde ont. Nå gonting grävde sig in i sidan på honom, och över munnen kände han något fuktigt.
  —  Upp med er, skrek en röst.
   Han stönade, han kände sig illamående och omtöcknad.
  — Vad är det för en — en luffare?
  — Nej. Titta på uniformen. En rymdman som har blivit bedövad och rånad. Sånt händer jämt. Håll ett öga på honom medan jag ringer efter bilen.
   Merrill spydde när de lyfte upp honom, och grisade ner sin redan förstörda uniform. De behandlade honom ganska hårdhänt, slängde in honom i bilen, släpade ut honom och kastade upp honom på en kärra. Läkaren var snabb, effektiv och inte det minsta nyfiken. Han mag-pumpade Merrill och gav honom ett motgift. Sedan glömde han genast alltihop.
   Men Merrill kunde inte glömma det. Han låg där och lyssnade på rösterna runt omkring.
  — Varför har ni skickat efter mig?
  — Vi hittade ert visitkort i hans ficka och tänkte att ni kanske var intresserad av honom — en släkting till honom eller något sånt.
  — Nej. Jag är inte alls intresserad av honom. — En paus. — Jag skulle vilja be er om en sak.
  — Ja, vad då?
  — Jag har en bror. Han är bara tolv år, men jag vill gärna att han ska få se den här mannen. Kan ni tillåta det?
  — Jag vet inte. Vad har ni för skäl?
  — Han avgudar den här mannen, och jag vill bota honom. Om jag inte lyckas med det, kommer det att gå likadant för honom.
  — Det är inte någon trevlig syn, miss ...
  — Claybourne. Susan Claybourne. Är konstapeln gift?
  — Ja.
  — Har ni barn?
  — En pojke och en flicka.
  — Om de avgudade en brottsling, skulle ni då inte göra allt som stod i er makt för att få slut på denna dyrkan?
  — Jo, det förstås, men jag kan inte förstå
  — Även om det inte är något ont i det som min bror tror på, så kan det inte skada honom att se båda sidor av hans framtida liv. Jag vill att han ska få se både det goda och det onda.
  — Men...
  — Jag ber er.
   En lång tystnad. Merrill stönade och försökte hålla kvar medvetandet. Ytterligare en röst.
  — Joe! Joe!
  — Lugna dig, Spike, han är inte skadad.
  — Vad är det då för fel på honom, Susan?
  — Ingenting allvarligt. Titta bara på honom, Spike. Din hjälte han är inte särskilt vacker, eller hur?
   Ett häftigt andetag. — Han är ju alldeles nersölad. Han har spytt. Han är sjuk, inte sant?
   En djupare röst. — Nej, min pojke. Han är bara full. Vi hittade honom i rännstenen med den här i handen.
   Ett klickande ljud. Sedan en kvinnoröst som viskade fram oanständigheter.
  — Nej vad tar ni er till!
  — Jag ber om ursäkt, miss Claybourne, men ni ville ju att han skulle se alltihop.
   Ett underligt ljud — ljudet av en liten pojkes gråt. Merrill svettades, rapade och stönade.
  — Joe! Det är jag, Spike, Säg något, Joe!
  — Låt mig vara i fred. Jag vill dö. Låt mig få dö. Merrill kände inte ens igen sin egen röst.

DET BLEV morgon. Han stod framför ett skrivbord på polisstationen och blinkade mot en konstapel som tittade stadigt på honom.
  — Merrill, eftersom ert skepp ska starta i dag på förmiddagen släpper vi er nu. I normala fall skulle innehavet av det som vi fann i er hand medföra fängelsestraff, men vi ska ha överseende med det. Ni kommer att bli eskorterad till fältet. Det är allt jag har att säga.
  — Men ...
  — Det var ingenting mer.
   Konstapeln lutade sig fram över sina papper. Merrill tvekade men ryckte sedan på axlarna och gick bort till den väntande konstapeln.
   Merrill kämpade med sitt illamående och konstapeln stirrade rakt fram på vägbanan medan de körde ut till fältet. Bilen stannade framför det höga taggtrådsstaketet. Föraren öppnade dörren och nickade åt Merrill utan att yttra ett ord.
  — Ni behöver inte följa med mig, fräste Merrill. Jag kan klara mig själv.
  — Jag har order att följa er hela vägen, sa konstapeln lugnt.
   Han stod och väntade medan Merrill stapplade ut ur bilen. Framför dem glänste rymdskeppet i morgonsolen. Runt omkring grinden stod den vanliga skaran nyfikna. Merrill lät blicken svepa över dem och hans ansikte sken plötsligt upp av lättnad.
   Den blonde pojken vände sig om mot honom och stirrade sedan buttert ner i marken.
  — Jag var ute och roade mig lite för grundligt i går kväll, sa Merrill och skrattade. De gav mig till och med eskort hit ut. Det gamla skeppet kan ju inte starta utan mig. — Han ryckte på axlarna. — Ja, så går det till. Vi arbetar hårt, min vän, men vi förstår oss också på att koppla av.
   Han rufsade till det blonda håret.
  — Hur är det med Susan?
   Spike muttrade någonting och vred undan huvudet.
  — Vad är det med dig, Spike?
  — Jag såg dig i går kväll. Jag ville att du skulle hjälpa mig, men du ville inte. — Pojken bet sig i läppen och ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna. — Sen såg jag dig igen. Du låg i en cell, smutsig och ner-spydd. Och dessutom har du ljugit för mig. Du är inte maskinist. Susan har talat om det för mig. Du är bara kock.
   Tårarna trillade nerför pojkens ansikte.
  — Du ljög för mig. Du lurade mig.
   Merrill stod och stirrade ner på honom. Han kände sig obehaglig till mods.
  — Men, Spike!
  — Jag vill inte prata med dig. Jag vill aldrig se dig mer. Och du kan ta de här tillbaka också.
   Snyftande stack pojken någonting i handen på honom och trängde sig sedan långt in i folkhopen.
   Med stelt ansikte gick Merrill genom grinden. Han öppnade handen och lät stenarna falla ner på den mark där de hörde hemma. Framför sig såg han det stora rymdskeppet som genom ett töcken. Det verkade plötsligt hotfullt. Det skulle vara hans hem tills han dog, det skulle också vara hans fängelse.
   Det var något fel med hans ögon. Det var också något fel med hans kinder. Bakom sig hörde han pojkarnas hånfulla rop.
   Det var något som inte alls var som det borde.
   Hjältar bör inte gråta.

Ursprungligen från New Worlds, där den först publicerades i nummer 19, Januar1 1953.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki