FANDOM


Av Helena von Zweigbergk

Ni sitter säkert på en uteservering. Det är ju vår. Nästan sommar. Hon skruvar sig på stolen, uppspelt, förväntansfull. Plats för förälskelse. Trycka på pause och uppleva ett nu. Hon är beredd.
   Men det är också jag.
   Jag vet precis vad jag ska säga när du ringer.
  — Uschäkta, ska jag säga.
  — Uschäkta att jag låter grötig på rösten. Jag har sperma i munnen. Får jag bara spotta.
   Och så ska jag göra en grej av det. Hur stort måste man inte gapa ibland. Gå åt sidan, harkla mig, spotta, spola med vatten. Sedan ska jag komma tillbaka. Ta luren och säga sådär ja, vad var det du ville.
   Då kan du få berätta om den andra du har träffat. Först då. Och jag har åtminstone förvånat dig. Förvirrat dig. Det kan du ha.
   Så sa jag förstås inte. Istället satt jag där som en hjälplös fågel som irrat sig inomhus och krockat med en fönsterruta. Allting snurrar för smällen var så hård och ingenstans har jag att ta vägen.
   Hur stort måste man inte gapa ibland.
  — Ja, jag tänkte att det är lika bra att jag säger det så du slipper höra det från någon annan.
   Sa du, din förståndige skit.
   Och jag svarar att jag är tacksam för det och nu vet jag. Du blir plötsligt babblig och vill berätta mer. Hon heter något jävligt fult och är förstås yngre än jag och du, du vet inte vad som blir av det här, men så var det i alla fall. Och Molly ska förstås hållas utanför innan du vet hur det utvecklar sig.
  — Hoppas allt är okej med dig, avslutar du.
   Jag säger att det var det naturligtvis.
   Men du är den jag har under huden så du hör förstås att det inte är det.
  — Hallå? Är du där?
   Är jag här?
   Nej, jag är hos henne med det obeskrivligt fula namnet och pekar på allt töntigt hon har och allt larvigt hon är. Så du inte ska kunna undvika att se det. Så du inte missar något utan verkligen märker.
   Jag låtsas att Molly har vaknat så att vi måste lägga på. Så gick det till när det blev sagt.

Hur hämnas man en kärlekssorg som man själv har orsakat?
   Rätten finns inte. Men lusten. Och lusten kräver handling.
   Vad som helst, vad du vill, ska du få av mig. Var inte rädd.
   Så nynnade jag när vi låg på en klippa ute i skärgården en sommardag för flera år sedan. Vad som helst. Vad du vill. Var inte rädd.
   Vi låg nakna och det var något med din stjärt som fick dig att se värnlös ut. Den hade barnet kvar i sig, den bullade sig och jäste. Var fortfarande utan skorpa och fast och färdigt innehåll. Jag strök med handen över den och du vände dig om och log och sade att om jag inte slutade snart så skulle du få ligga kvar på mage ett bra tag.
   Någonstans djupt in slöt vi en pakt. Den hade med sårbarhet att göra. Med nakna stjärtar exponerade i solskenet. Vi hade inga förbehåll då. Vad som helst. Vad du vill.
   Hörru ruttna mänsklighet med alla svikna pakter. Förbund med ömmande hjärtan som krasande stampas sönder. Först hårda skärvor och sedan likgiltigt stoft. Nej förresten, så brukar det inte gå till. Det går lååångsamt. Segande slitande vittrande. En liten bit i taget. Ett hugg här och en knuff där. Ditåt, åt det sluttande hållet.
   Nu står du uppe på kullen igen. Med en annan. Och det enda jag kan tänka är att jag vill sparka ner er så hårt och skoningslöst jag bara kan.
   Men hur?
   Jag vet.

Varje natt ska jag förvandla mig. Lyfta, sväva. Till dig min älskling. Som en ande klämmer jag mig ner i sängen mitt emellan er. Jag ska ligga på sidan, med ansiktet vänt mot dig.
  — Vad är det? Var är du nånstans, du verkar så långt borta, ska hon med namnet säga. Orolig, undrande.
   Och då vet du förstås inte exakt. Det är bara nåt ... Längtan. Haha, längtan! Du förnimmer mig och du ska känna längtan. Jag dömer dig till det. Du säger förstås, att äsch, det är ingenting. Du kommer kanske låtsas som att jag är ingenting. Ingenting längre.
   Men vi vet. Och hon anar.
   Hon försöker pressa sin kropp mot din. Påminna dig om vem du är med. Men det går inte. För där ligger jag och det är min hud du känner. Som en frånvaro. Just det. En frånvaro känns så mycket mer.
   Kanske blir du ändå upphetsad. Kanske styvnar du, mot mig. Egentligen mot mig. Hon blir nöjd, för hon fattar inte. Men någonting händer på vägen. Ni skaver och skaver, hennes doft tränger igenom och då kan du plötsligt inte längre. Du vänder dig bort, säger förlåt och hon kämpar med tårarna. Frågar kanske, om hon har mod till det, vad som är fel. Du säger att du är trött. Ha. Där ljuger du. Är det första gången? Jag ska få dig att ljuga många gånger till.
   Och minnena. De ska jag bombardera dig med. Minnena. När helst du minst anar. De ska smyga sig på dig, det ska jag se till. Sakta smyga fram med vemod och stillhet. Tvinga dig bort.

Ni sitter säkert, som sagt, på en uteservering. Det är ju vår. Nästan sommar. Hon skruvar sig på stolen, uppspelt, förväntansfull. Plats för förälskelse. Trycka på pause och uppleva ett nu. Hon är beredd.
   Men det är jag också.
   Precis när hon lägger en hårslinga bakom örat, just som hon sträcker fram handen mot dig och säger att du gör henne glad, ja, faktiskt så mycket att hon har haft svårt att arbeta de senaste dagarna, då slår jag till. Finns där i vinden, i den ljumma försommarvinden som ett stråk. Viskar mot ditt öra, bara någonting, vad som helst. Du måste klia örat mot kavajaxeln. Leendet du ger henne är stelt och konstlat. Du griper tag i matsedeln och fixerar den för att inte din blick ska irra. En snabb blick på henne och du ser hur hon fiskar och trålar.
   Du med, säger du. Men klappen du ger hennes hand tillbaka är för snabb och innehåller en punkt.
   Orden du säger till henne ska ringa som ett eko. Varierar du dig lite för att slippa höra det? Försöker du hitta det som du inte redan har använt?
   Då får du det svårt. För det mesta är redan sagt. Till mig. Ekot kommer du inte ifrån.
   Då och då ska minnena slå dig med en klubba i bakhuvudet. Taktiken är melankoliska stråk och plötsliga slag. Det finns stunder, det vet du. Det finns stunder som du aldrig kommer ifrån. Jag ska hindra dig från att någonsin göra det. Aldrig ska du få göra de stunderna ofarliga. De ska alltid smärta. Aldrig vara bitterljuvt mysiga att tänka tillbaka på. Trodde du verkligen det? Tror du?
   Du vet att det fanns nätter. Å, dessa nätter. Så tätt att hjärtana stångades och du viskade mitt namn om och om igen. Och vi sa allt om evigheten där vi skulle vara. Tills våra hjärtan slutat slå. Tills myrornas krig på TVn, ända till sluttexterna i filmen, tills stängningsdags i affären. Till sista sidan i boken, sista droppen i flaskan och när det inte går att stampa fram mer ur tuben.
   Du kan bara inte orka säga sådant igen. Luften har gått ur dig och luften är den jag fortfarande andas.
   Och så Molly. Vår skatt. Hör du. Vår skatt. Intill förväxling och förblandning. Våra geners lyckokompott. Man kommer aldrig ifrån varandra när man har barn ihop. Det sägs ofta. Kanske tänker de flesta på ett praktiskt plan. Att man tvingas planera jular, förbereda födelsedagskalas, dela på kostnaden för vinteroverallen. Sådana saker.
   Sant. Men det är struntsaker. Det viktiga som man ald rig kommer ifrån är det oerhörda, det rent chockerande vidunderliga, att vi har gjort henne tillsammans. Varit gud och gudinna. Skapat ett liv av dig och mig. Mitt leende i huden från dig, fallet på ditt hår i hennes lockar, mitt sätt att röra mig i dina kroppslinjer. I henne bor ett oss. Ett levande, sprallande, sprittande oss.
   Kvinnan med namnet är en blindtarm i sammanhanget. Egentligen behövs hon inte. Är så hjärtskärande funktionslös. Hon leder ingenstans. Där står hon med sin inställsamhet, med sina små presenter eller tillgjorda schyssthet och vet att hon väger inte vikten av en fjäder.

Nej, nu blev jag trött.
   Du tycker jag är otäck. Jag märker det på dig. Grym, rent av. När du hämtade Molly för en stund sedan såg jag det på dig. Du anar vad jag håller på med och du tycker jag är grym och hård. Att jag skulle låta bli.
   Det är ingenting jag gör när vi ses. Då är jag sval och trevlig. Du kan både bli väl dröjande i dörren eller vara lite för hastig och ryckig i din vilja bort och ut. Någon gång kan du fräsa åt Molly att kan du snabba dig på, det där tar ju hela dagen. Hon plockar med sina saker, vänta bara pappa. Kaninen ska med, och Barbie och jag letar efter hårsnodden jag hade idag, har du sett den mamma?
   Och jag går in i lägenheten, du suckar mot dörrposten. Molly och jag fladdrar runt därinne. Våra händer viftar hit och dit på jakt efter hårsnodden, ett planlöst flaxande eftersom vi egentligen är så echaufferade över din närvaro i vårt hem. Hårsnodden är försvunnen, tuppen stampar till slut i golvet och säger att nu går vi ändå.
   Då har du förlorat. Jag är bibehållet lugn och du brister. Det är först när jag hör era steg rinna nerför trappan som jag släpper loss henne. Anden som slinker snabbt ur mitt grepp, hon är ursinnig, sårad och på jakt.
   Jag hoppas hon hinner ikapp dig redan innan du kommit ut ur porten. Att hon slänger sig om halsen, att hon tar ett struptag. Just som Molly vänder sig om och ser på dig. Då klöser jag och du kan inte ens stoppa tårarna. Du ser din dotter som i ett töcken, du förnimmer hennes stilla undran. Att hon inte ens bråkar, att hon bara följer med. Hon kommer att tvingas stå på ett ben resten av sin uppväxt och hon böjer sig.
   Det ser du i hennes ansikte och det knäcker dig. Du kommer snubbla ut ur porten, du kommer att få vända dig ifrån henne och blinka hårt åt ett annat håll.
   Och jag klöser.

Jag är verkligen trött. Aldrig får jag vila. Jämt måste jag passa på dig. På er. Och på mig själv. Det är lika bra jag erkänner det. Jag börjar tappa stilen. Famlar alltmer. Det vill jag inte att du märker.
   Lägg av att kolla efter tecken.
   En dag bara orkar du inte längre. Du står utanför dörren och väntar på att jag ska komma med Mollys ryggsäck. Hon är fortfarande på dagis, du ska hämta henne där.
   Ryggsäcken är skär och har en vit katt som motiv. Vi greppar den från två håll, vi möts med blicken över det rosa, bådas händer, två tuggor på henne från varsitt håll. Katten tittar upp i taket med död stel blick.
  — Det var faktiskt du som ville det här. Du har kanske glömt det, säger du. Ha frihet. Och den där vad han nu hette. Så stå inte där och se anklagande ut.
   Och jag, ja det kanske blev fånigt, jag anstränger mig att se häpen ut. Har JAG sett anklagande ut? Nej då, inte alls.
  — Jamen du ville ju det här. Säger du då. Vädjande. — Nja, riktigt så var det väl inte, säger jag.
   Nu vill jag stänga dörren för nu bränns det. Men du har foten emellan. Och du är trött på att jag förföljer dig. Att jag vägrar lämna dig ifred.
  — Nehej, hur var det då? Va? Vem var det som måste ANDAS, måste UT, vem var det som var med nån annan FÖRST?
   Jag ryggar. Det blir så fult. När jag tvingas stå med hela jag, med hela min packning, soporna, resterna, min ande och det växande hålet som du lämnat efter dig, då tystnar jag.
   Öppnar munnen och ut kommer ingenting. Vad vill jag dig egentligen? Plötsligt blir allt tungt och knöligt. Ha dig tillbaka, vill jag säga. Men orden sitter fast, har inga vingar, de klafsar runt i tjockolja och kan inte lyfta mer. Du tar ryggsäcken och går. Den gången följer jag inte med dig ut. Du går fri nerför trapporna. Var det skönt?
   Kommer du att kunna möta henne nu? Var det något som lossnade?
   Är du på väg?

Vart var jag på väg? Som om jag visste. När jag hade dig kunde jag gå bort mig en stund. Släppa taget och drulla iväg. Jag tyckte om de utflykterna. Ibland vill man vara vilse. Eller jag vet inte. Nu vet jag faktiskt inte. Det blev bara ... så mycket.
   När jag sa att han var ingenting så var det sant. Han var ingenting. När jag tänker tillbaka på honom nu är han en trist liten spasm i den stora kropp som var vår. Ett ryck.
   Det var inte honom jag blev kär i. Det var mig själv. Så banalt är det. Kanske tyckte jag att du såg så kritisk ut varje gång du såg på mig. Som om du misstänkte att det var något allvarligt fel på mig. Jag svängde än hit än dit med huvudet vid frukostbordet. Du försökte få mig att hålla det still, rakt fram, se på dig, ordentligt, men det gick inte. Vad är det? Vad tänker du på? Sådana saker frågade du och jag, ja, jag tänkte att det är fan vad han tjatar.
   Honom kunde jag se på rakt framifrån. Hos honom fanns ingen misstänksamhet. Det var som att stå vid havet. Öppet, inbjudande. Inte din smala korridor av misstroget undrande. Och med vinden i håret blev jag någon jag tyckte om. Bäst sedd på håll, kan man säga. Bäst sedd på håll. Allt som var svårt att säga till dig blev lätt att säga till honom. Orden lyfte så lätt. Inte tyngda av någonting. Färska. Så tänkte jag. Att jag njöt av det färska.
   Anden ryter. Inte ska ni få njuta av det färska. I helvete heller. Nu ger jag mig ut på jakt igen. Få se. Du har precis kommit fram till jobbet. Du tycker nog att något har släppt. Hon är omöjlig, så tänker du om mig. Ilskan hjälper dig. Du plockar fram din mobiltelefon och knappar in ett sms till henne med namnet. Något rart. Längtar efter dig. Eller mer personligt. Längtar efter din vackra mun.
   Du ska få för att det svider. Jag låter henne svara innan jag klöser. Det gör hon snabbt förstås. Åh, vad hon ska kasta sig över mobilen, rosig och rusig suger hon i sig dina ord. Kanske hade hon just deppat ihop lite. Tänkt att han är nog fast i det gamla. Den sjuka frun. Men så, just då. Pip. Och det snurrar i huvudet när hon funderar över vad hon ska svara tillbaka. I sin iver är hon inte särskilt sofistikerad. Det blir något lite löjligt. Kanske jag längtar efter dig också och därefter tre utropstecken. Och just när du ser hennes tre utropstecken, då rivs jag. Och jag ryter att det var väl någonstans på högstadiet som man slutade använda flera utropstecken och där fick du för att du var stursk en stund.
   Du lägger mobilen i fickan och suckar djupt. Så snabbt och lätt det gick att spräcka det. Hon sitter och suger på läppen och tror sig höra mobilen pipa under resten av dagen. Men förgäves. För du är rädd för fler utropstecken. Med mig behövde du inte vara rädd för sådant. Du var tryggt undanhållen töntigheter. Nu riskerar du att bli utsatt. Det är mitt budskap just i den stunden.
   Jag känner på mig att det kom fram.
   Du kunde aldrig gå med på att han var ingenting. Hur kan du låta någon som är ingenting komma emellan oss, skrek du. Vad gör det mig? Vad gör det oss? Hur mycket är jag värd då? Hur mycket är vi värda? Ännu mindre än ingenting?
   Ändå ville du ju att det skulle vara så. När du var ynklig, när du låg med armen om min midja och grät mot mitt bröst, så ville du höra ingenting ingenting ingenting som en sång som skulle jaga smärtan på flykten. Och jag strök dig över håret och nynnade detta och det var sant. Men i mitt förringande, i mitt uppriktiga förringande skapades ett hål. Allt detta ingenting lämnade ett tomrum efter sig och jag hade ingenting mer att säga.
   Det läkte aldrig. Korridoren smalnade och jag var tvungen att kränga ännu mer med huvudet. Tomrummets tystnad blev ett vakuum som slukade det som ville växa, som torkade ut luften, vi blev hesa och tysta.
   När han dök upp igen ville jag bara andas lite. Inte mer än så. Bara få andas lite. Och det sjuka är, och det har jag aldrig vågat berätta för dig, att bredvid honom kunde jag älska dig igen. När han hade lockat fram extas hos mig, när han låg nöjd intill mig, hatade jag honom och älskade dig med en intensitet som fick mig att tappa andan.
   Filmerna pratade du om. Om och om igen. Filmerna när du kom på oss. Kunde jag förstå?
   Hur man tvingas se det värsta. Ögonblick som fryses, ljud som tränger igenom, scener som rullas igen och igen och igen. För mig var det stunder av likgiltighet. Jag ryckte på axlarna åt dem i minnet. Det hände och egentligen var det inte så mycket med det. Men för dig var det oerhört, för dig var det något som fick ditt ansikte att förvridas på ett sätt som gjorde mig rädd. Då kunde jag verkligen inte sitta rakt och möta dig.
   Nu kan jag faktiskt förstå. Att tvingas se det värsta.

Jag gungade Molly i parken inte långt från där du numera bor. Ville jag se något? Var det därför jag dröjde mig kvar? Molly kinkade och ville gå hem, men jag sa att bara en liten stund älskling. Vädret är ju så skönt och vi kan köpa glass sedan.
   Och jag visste att kvinnan som gick in i din port var hon. Uppklädd, byta fot av iver vid portens kodlås, det snabba sättet att rycka upp dörren. Och jag, ja, vad gör jag? Rycker upp Molly ur gungan, säger att vi köper glassen nu gumman, vi köper den i affären vid pappas hus.
   Då möts vi. Jag med vår dotter i handen och du ut från porten med kvinnan som tror sig kunna ta min plats.
   Är ni kvar? säger du. Fåraktigt. Dina fingrar raknar, släpper sitt grepp. Mitt hårdnar om den lilla handen. Vi ska köpa glass, säger Molly och ler mot dig. Det högg, gjorde det inte? Att hon log? Log jag också? Jag tror det. Jag log som om vore jag satan själv. Igenom din skärrade presentation, igenom ditt värjande inför Molly som tyckte att du också skulle följa med oss.
   Jag hoppas att min hånfullhet gick fram när du sa hennes namn.
   Vad skulle pappa och pappas kompis göra frågar Molly och jag sa jag vet inte. Och då, med hennes ansikte framför mig, med förnimmelsen av hennes kropp, förstod jag det om filmerna. Att tvingas se det värsta. Och ännu var det bara hennes hand i din, den snabba sekunden. Självklarheten i ert sätt att röra er tillsammans bort från mig. Mer än så blev det inte då. Men bara den bilden frätte sönder mitt hjärta till något hårt och svart.
   Från och med nu är det hårt och svart. Och på natten lossar resten av filmen. In och ut, framifrån och bakifrån, ner och upp. Runt, runt, vända på, byta plats, allt.
   Och det hjälper inte att hjärtat är hårt och svart.
   Det är inte längtan som min andes närvaro inger dig den natten. Det är oro. Du ska oroligt röra dig fram och tillbaka i lägenheten. Hennes lägenhet och du vill därifrån. Ni grälar. Är det första gången? Jag tror du säger att vi har faktiskt barn ihop. Kan hon inte förstå det? Det är inte lätt, sånt här.
   Och hon säger, tårfylld, att ja, det börjar hon förstå nu. Du går. Mitt i natten går du därifrån. Säger att du tycker om henne, men du vet inte ... Allt är så komplicerat. Jag vet att du använder det ordet. Komplicerat.
   Det är nästan ljust ute. Du sätter dig på en parkbänk och jag är snabb att slå mig ner bredvid dig. Du lutar dig fram och pressar handflatorna mot ansiktet. Jag lägger mitt huvud mot din axel, men du märker mig inte. Sorgen är för stor. Den breder ut sig i ditt hjärta och den är vår. Bara vår. Du inser att vi aldrig kommer att våga mer. Inte en gång till och aldrig mer. Din sorg har kommit ikapp dig och då vet jag att jag har förlorat. Du gråter där på parkbänken. Högt och skrovligt.
   Jag lämnar dig där.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki