FANDOM


Av: Anna Rönnqvist
   
   GAMMALT TILLBAKA VAR där sexton rökar. Sexton rökar på en byakarta. Hon hade sett den i byahandlingarna oppe på hyllan ini mjölkskåpen. I en låda som han Anton tog ner någon gång till byastämmorna. De där rökarna var som berättare. De levde. De kröp sakta mot skogen, som stod stygg och mörk och svart tätt utmed byn, mot kölden som skrek uti dörrarna och knäppte inne i knutarna, så man kunde tro att det var ryssen. Rökarna på kartan sa: Vi lever och vi ska nog leva. Än har vi bara börjat.
   Det var då. Nu var det inga rökar på byakartan, för nu var det riktiga gårdar i hela byn och inte jordkojor. Nu var det så stora kök, så man kunde sova och äta och spinna och snickra inne i dem och ändå inte trängas. Men nog kom kölden ibland så hårt, att björkbrasorna i spisen bara värmde upp till mittpå golvet. Då hade man långullfällarna som väl var.
   Hon Maria var utsocknes. Det var inte om hennes släktingar, som rökarna berättade. Oppöver älven dädan hon var, var det nog lättare att leva den tiden, brukade hon tänka. — Alltid slapp de väl på någet sätt nedanefter älven mot kyrkstan.
   I kväll var korna länge. Här från Storneåkersbacken kunde hon höra skällan någon kilometer, men nu var den tyst. Man kunde väl inte vänta annat nu, när det började bli soppen i skogen och leden var öppna in i Ronningen och Renträsket.
   Här bortav backen såg hon många av gårdarna, riorna och åkerstyckena. Hon tyckte om det. Det var som att se uppå kartan med rökarna.
   Hon lockade åter: Ko söta, ko livi hö, ko lo-o-o. Hilkan hade hon skjutit tillbaka bakom örat för att kunna lunna bättre. — Neej, ingen hörde hon som svarade, inte ens hon Bruna. Där över Ängesgärdsan den brukade hon komma med rumpan i vädret. — Mari — Mari — sa odygdingarna att Bruna ropade.
   Nu började klockan att bli tolv. Solen var inte lika varm om nätterna nu, så pass långt bakom midsommarn som man var mitt inne i kvinnoveckan. — Det var inte annat än att gå hem och väcka Anton, hur ynkligt det än var, trött och eländig, som han gått och trampat i myrängarna hela dagen.

   —Jag går väl åt Ronningen, sade Anton. Han drog på sig ängesstövlarna. De var inte alldeles torra sen gårdagen, men vågen köld var det ju inte ännu att tala om.
   —Jo-o, sade Maria. De ligger säkert där och järmtar. Hon stod på bakustugbron och siktade med handen över ögonen, när Anton gick.
   —Han börjar bli krokig, han Anton, tänkte hon när han kroknade av åt fähagen.
   De sov inne i bakustugan, när hon kom in. Han Arvid, som var fyra år, låg i ena stensängen och Elin, svägerskan, i den andra. Maria stoppade täcket bättre om Arvid. Han var jämt så orolig, pojken.
   —Jag hinner kasta mig en stund, tänkte hon, när hon gick in i bakustugkammaren och satte sig på sängen, där Ester låg. Ester, lillstintan, blev två år till julen. — När hon lade sig på sängen småskrattade hon för sig själv. Hon var barnig, och barnet rörde sig första gången.

   Mjölkkärret gnällde och skrek, när hon kom in på gården. Byttorna var fulla av mjölk, och det värkte i ryggen och händerna av mjölkningen. I dag fick hon stilla hö åt korna. Det hade nästan hunnit bli morgonen innan Anton kom hem med dem.
   Hon Anna kom ut.
   —Ska jag hjälpa dig med kärlen? frågade hon.
   Antons yngsta syster var så snäll. När de lyfte ner mjölkbyttorna i källarboden, såg Maria opp uppå Anna.
   —Du är så vit i ansiktet, Anna, sade hon.
   —Jag är nog som trött. Anna var andfull, när hon satte ner byttan.
   Hon strök med ärmen över ännet, som var blött av svett.
   Anna var inte så stark. Hon var inte växt som de andra. För det mesta fick hon vara hemma och göra insysslorna.
   —Vart har de gått i dag? frågade Maria.
   När hon silade opp mjölken i trågen, som hon lyfte upp på pinnarna i mjölkhyllan, tyckte Anna att Maria var riktigt snygg. Hon var så vitröd och hade så blå ögon och en så snäll mun. Tröjan som hon hade var också blå och satt så vackert och var så fin, fast hon bara var bortav hemmavävityg, som var tänkt till en blåsärk. Men hon Maria var så duktig att sömma.
   —Konstigt vad hon tyckte om den här utsocknessvägerskan. Hon hade det nog inte så roligt med huset fullt av folk. Han Fredrik var inte alltid så snäll heller, förarglig och precis. Men hon passa bra för han Anton.
   —De gör färdig överänget. Han Anton sade, att du skulle komma med dem bakom frukosten. Anna må ha glömt svara åt Maria för att se uppå henne.
   —Mari!
   —Nu ropar moran, sade Maria.
   Hon steg upp bortur källargropen. Det gick inte så lätt. Hon var en grand tung på fötterna nu.
   —Du får gå efter tunnbrödet, sade moran till Maria.
   När Maria kom in med tunnbrödhopen på armen, hade karlarna redan kommit in. Och hon som hade så mycket ogjort ännu! Hon tog sig maten i träskålen sin och åt medan hon gav han Arvid äta i lillskålen hans och drog klänningen uppå hon Ester.
   Kaffepannan kokade, och moran satte fram kopparna åt karlarna. Inne i kammaren hostade Anna. Hon Maria skyndade in till henne.
   —Bara du inte nu blir sjuk åter, sa hon bekymrad. Anna var jämt så glad och snäll. De där storsvartögonen var så lika Stämsjön, när han låg blank och svart om kvällarna.
   —Alltid när hon Maria gjorde någet som var roligt eller såg någet vackert tänkte hon: Det ska jag tala om för Anna. Och alltid när hon hade det svårt gick hon till henne.
   Hon strök ett litet grand över täcket som för att laga till det.
   —När hon Rut dog, hjälpte du mej, Anna. Hade jag inte haft dej och Gud ...
   Det kanske var synden att inte bara ha litat till Gud.
   Hon Anna hörde inte. Hon låg och såg ut genom fönstret. Nu såg storstenröset bara ut som en liten stenhop bakom kornåkern. I år var gårdstycket högt och tjockt.
   Bakom stenröset var skogen och över honom himmeln, och han var långt, långt bort...
   —Vad ser du, Anna?
   Ibland såg hon Anna så underlig ut, så Maria var rent av rädd.
   —Ja ser molnen. — De är som stora dunbolster.
   Hon låg tyst ett tag. Kanske sov hon nu ... Nej, nu såg hon ut igen.
   —Där ligger man så mjukt — så gott... Och himmeln är så blå — blåare än tröjan din, Mari. — Han är så stor — och så hög, och man skulle nog bli trött — hon smålog — om man skulle försöka komma till solen. — Då är dunbolstren så bra — att ha — så bra...
   —Ja, nu var nog Anna trött. Det var en så stygg hosta hon hade, så de fick säkert skicka efter doktorn. — Bara de fick in höet.
   —Ät filet nu, Anna, så får du vila dej riktigt sen. Det är grädde uti filet i dag. Anna sköt undan träskålen.
   —Sedan.
   Hon skämdes men det gick rakt inte att äta, inte alls.
   —Han Anton ska noppa dej några snottren, sa hon Maria.
   Anna hörde visst inte riktgt. Hon sov nog nu.
   När karlarna gick ut på änget, stannade Anton och väntade uppå hon Maria, som gick sist.
   —Du får nog säga åt gammalmoran, att hon skickar efter doktorn åt Anna, sade hon. Han Anton såg hastigt från sidan på henne.
   —Mitt ini bärgningen! — Vem ska förresten kunna gå?
   —Nå han Nils-Olof då? Han vorkar inte så mycket, han. Och doktorn kan rida på märren och Nils-Olof kuta hem.
   Joo, hon hade nog rätt, hon Mari. Men det skulle ta hela dagen för Nils-Olof, en och en halv mil som det var till doktorn och bara gångvägen.
   —Ja, det får väl bli åt veckan då. När vi har gjort alldeles färdigt i Överänget, sade Anton.
   
Maria stod och gned farstugolvet. Hon var slängd med gnidkvasten. Golvet blev vitt av gnidsanden.
   Hon rätade på ryggen. Det var värst vad hon fick värk uti han. Hon såg bortåt satsdörren. Det var långt dit ännu. Inte nånsin hade då farstun varit så lång som i dag. Och lång var den. Visst tio alnar. Längsta farstun i byn.
   Hon Anna hostade inne i kammaren.
   —Stackarn... Men i dag kom doktorn. Då fick hon någet att ta in, så hon fick bra med hostan. I dag hade Nils-Olof tagit märren och ridit åstad.
   —Skura farstun, Mari, hade gammalmoran sagt. — Skitigt ska han inte säga att vi har det.
   Det var inte så gott att vara gammalmoran till lags. Hon Maria tänkte ibland: Om hon bara skulle bli gammal någen gång och sätta ifrån sej.
   Men hon bad strax Gud bevara sej från så syndiga tankar.
   Maria sjöng litet för sig själv. Det gick inte bra, när man blev så andfull av att skura.
   Gammalmoran kom uti dörren.
   —Du måste nog sjunga ett grand för Anna, när du har färdigt ini farstun, sade hon.
   Gammalmoran var ängslig. Det visste Maria, fast hon ingenting sade. Sånt sade ingen här i huset. Man begrep ändå.
   Nu stod moran och såg på farstugolvet, men hon sade ingenting. Håret var grått. Det lockade sig kringom ännet och krökte sig på huvudet, fast hon flätade det så hårt hon kunde och smorde det med osaltesmöret.
   —Gammalmoran är vacker, tänkte Maria. Hon är en snygg kvinna. Och ändå är hon rynkig ipi ansiktet och har på sig en grå ullsärk. Men ögonen... De där ögonen hade Anton också och nästan alla de andra. Det var som att se ner ini brunnet på gården.
   I dag sade hon ingenting, fast Maria visste att golvet inte var så bra skurat som det brukade.
   Hon hade inte tagit någon ny särk, fast doktorn skulle komma. — Inte var hon värdslig och fåfänglig av sig, gammalmoran...
   —Sjung en sång, Mari, bad hon Anna. Hon lät trött uti rösten. Maria strök till håret och satte sig utmed sängen. Hon tog Ahnfelts sångboken bortav bordet.
   Hon behövde inte krusas. Men så hade ingen i byn så vackert sjung-mål som hon, och ingen kunde så många sånger heller. Uppå husförhören och bönerna var det alltid hon som fick ta upp melodien.
   —Alla Herrans vägar äro godhet, sanning, trofasthet...sjöng hon långsamt och klart och drog ut på orden. Det var som ipi kyrkan.
   Hon Anna låg och tänkte på, att det var nog tur för Mari, att hon kunde sjunga om Herrans vägar. Det hade lättat mycket för henne i det här huset och skulle lätta länge än, om det var tänkt att hon skulle få leva sitt liv.
   Gammalmoran stack in huvudet.
   —Nu kommer doktorn, sade hon.
   När hon Maria gick ut på bron, klev doktorn just ner bortav märren. Han hade fått hår uppå byxbaken av hästtäcket, och han svettades och flåsade, när han klev upp uppåt alla brostegen.
   Alltid är då herrarna så tjocka, tänkte Maria. Men så behöver de inte arbeta fettet av sig som böndren.
   Hon följde bakefter doktorn in i köket. Moran visade honom i kammaren till Anna och satte sig sedan uppå spishällen. Hon tyckte om att
   sitta där. Ibland runkade hon på huvudet, som han som har varit med om mycket och litet har kunnat ändra.
   När doktorn var färdig, fick han kaffe inne i farstugkammaren. Gammalmoran hade bakat söndagsvåfflor av bara vetemjölet.
   Maria stod i farstun, när doktorn gick. Hon vågade sig inte att fråga om Anna. Han var så barsk ibland, den här doktorn. — Men det kunde ju hända, att han sa nånting åt gammalmoran, så det var bra vara till hands.
   Men gammalmoran såg inte på hon Maria. Inte på doktorn heller. Bara rakt ut...
   —Ja, ja, sade doktorn. — Ni får hämta medicinen på apoteket då — så, så får hon hjälp med hostan.
   —Blir det i höst? frågade gammalmoran. Doktorn nickade och harklade sig.
   —Hm, hm... ja, ja...
   Han klev upp på märren och satte sig gränsle över hästtäcket och såg uppå moran, som stod på bron med händerna på ryggen. Men moran höll ögonen på fustaket — fast där såg hon visst ingenting.
   Doktorn såg ut som om han tänkte säga något — men så skakade han ett grand på huvudet och såg bort. Han smackade på märren och red ut på vägen mot skogen. Han Nils-Olof var kvar i kyrkstan och skulle rida hem märren sedan.
   —Det är bröstsjukan, sade gammalmoran.
   Hon drog på sig hilkan och drog fram den över ännet och så gick hon så stillsamt åt fuset. Hon Maria tyckte, att hon såg ut gammal och trött.
   Bakom bakustugknuten växte det almöken och johannesgräset. Maria tog en blomkvast och gick in till Anna, som småskrattade åt henne. Nu när hon fått medicinen utav doktorn kände hon sig så duktig.
   —Kommer du åter med ogräset, sade hon. Alltid skulle de då skoja i det här huset, tänkte Maria.
   —Du lär nog tycka om ogräset, du ock, sade hon. Det var gammalmoran, som kallade blommorna för ogräs.
   —Man ska väl inte ärsta uti ogräset, brukade hon säga. — Som man nästan får slita av sig ryggen för, ska man få någet bortur kornåkern och potatislandet.
   —För vad är du inte glad? frågade Anna.
   Maria såg ju nästan ut, som då hon hade mist Rut. Som han som gått vill i storskogen.
   —Nog är jag väl glad, sade hon, men hon såg ut genom kammars-fönstret, som den gör som är blind. Hon tog åter Ahnfelts sångboken bortav bordet.
   —Jag ska sjunga för dej, sade hon.
   
De hade lagt henne i bakustugkammaren. De flyttade ju in bittida i bynningen den hösten. Där det var som varmare för hon Anna. Nu var kornet i skylarna och första frostnätterna hade kommit.
   Han Fredrik hade varit nedrig ibland, när hon Maria fick vara inne uti hemsysslorna, fast det skyndade på med skörden. Hon Maria var så slängd med skäran.
   —Gå inne och ingenting göra, bara laträcklas. sade han.
   Men moran bestämde och då fick de lyda, allihopen.
   Anna blev vitare och magrare för var dag. Gammalmoran såg det och förstod. En dag satt där fefåglar bakom fönstret. Det var en morgon. Moran vaknade av, att det knackade på rutan. Där satt en kattuggla och utmed henne en liten sparv.
   —Konstigt att där satt två, sade gammalmoran sedan. — Vem ska hon få med sig?
   Den natten drömde Elin, som var sanndrömmend, att hon såg två likkistor, en stor och en liten. De som dött var saliga, för det var vit-klätt folk kringom kistorna. Kanske var det uppå graven de var, eller kanske uppå gården. Det kunde hon inte se.
   Hon Maria var ängslig. Inte var det väl någet av barnen, som var fegt? — Det hade inte varit lätt mista Rut, när hon var fyra år. Men det gick ju som Gud hade tänkt ...
   Hon Maria och gammalmoran hjälpte Anna. De kunde inte göra så mycket, när hon hostade som värst.
   —Konstigt att Gud ska ta bort dom som är snälla, tänkte Maria ibland. — Men det var väl för att dom andra skulle få en nådatid. Som nu han Fredrik, som moran fick vara så ängslig för, när han söp och levde om.
   När lövet blev gult och började blåsa ner, dog Anna. En morgon såg hon opp på gammalmoran.
   —Jag är så glad, sade hon. — Jag ser huru lätt allt är och nu — nu kan jag — fara — till solen, Mari ...
   —Om barnet mitt blir en stinta ska hon heta Anna, grät Maria. Men hon Anna hörde visst inte.
   
Nu låg hon i bakustugkammaren. Det var lakanen för fönstret, ett av morans främmand lakan. De hade klätt henne så fin ini bästa vittröjan med spetsar i spjället. Hon hade aldrig nänts ha den vittröjan förr.
   Han Anton och Fredrik hade gjort kistan. De var så händiga. De hade snickrat om nätterna, för om dagarna måste de skyla åkern.
   Han Fredrik var nog ängslig, han ock, fast det var nu inte så gott att veta. Som han var. — Men snäll med barnen var han. De tydde sig till han ...
   Åt morgondagen skulle Anna jordas. För tre dagar sedan hade Nils-Olof kutat och bjudit till gravölet.
   Granriset var hackat och låg färdigt i bakustugfarstun. Bittida åt morgonen skulle de strö ut det mot bron. Klockan tre hade de bjudit. De måste gå tidigt med liket för att hinna före högmässan.
   —Det ska bli ett hederligt gravöl, hade gammalmoran sagt.
   Mest sa hon ingenting de här dagarna. Hon hade gjort gravöl för fler i gården, hon. Det var man hennes och föräldrarna hans, och en bror till mannen, och så Rut förstås. Så nog visste hon, hur det var.
   —Gravölslimporna låg färdiga. De var runda och släta. Anisbrödet var stort och gott, och trekantingarna var lika stora som för någen storhusbonde i byn. Så inte var det någen som skulle tycka, att han fått för lite färdmat med sig hem.
   När hon Anna låg i kistan, syntes inte puckeln. Nu var hon som andra.
   Han Anton kom in och stod en stund utmed kistan. Hon Maria förstod, att det var för att hon var där. Det var som om han ville säga något.
   —Du har nog varit snällast med henne, du, sade han till sist. Rösten var tung och nedstämd.
   —Han sörjer mycket, tänkte Maria, fast han inget säger. Hon fingrade på svepningen och slätade till litet.
   —Att du kan vara riktig att snickra, sade hon. En sån här kista är det inte många som får.
   Nu kom den där glimten ini ögonen på Anton, som hon hade saknat de här dagarna. Han var inte lik sig, när han inte kunde se så där små-försmädlig ut, som bara han kunde. — När han var uppå det humöret, var det ingen som kunde hålla honom efter med att säga, det som var kvickt och roligt.
   Men när någon hade det svårt, sade han inte mycket. Då kunde det hända, att han gick tyst för sig själv och sysslade med något. Och när man kanske var som mest ängslig och minst anade det, kom han med någon sak så man kunde inte låta bli att känna sig glad åter.
   Som när gammalmoran och hon hade vakat länge med hon Anna och var trötta och ängsliga av allt. Då hade han gjort dem en så fin lillstol att vila fötterna uppå. Och det snickrade han i bodan om senkvällarna, så mycket som han ändå hade att stå i om dagarna med bärgningen och skörden. Och när han kom in och satte ner stolen utmed sängen hon Annas, kunde han gärna ha gett bort hela hemmanet. Så såg han ut.
   Nu begrep han Maria med en gång.
   —Ja, du kan du, sade han.
   Men Maria kände det, som om han tog henne uti handen. — Hon gick åt dörren, och Anton följde efter.
   Moran satt ipi spisen, när de kom in. Hon satt där så mycket nu för tiden. Ibland runkade hon på huvudet åt Arvid, när han klättrade upp i fartsängarna eller bråkade på golvet.
   —Hon Elin drömde nog sant, sade hon. Inigård-Erika har fått ett dödfött barn, som de ska begrava i morgon.
   Joo, hon Elin var verkligen sanndrömmend ...
   I morgon skulle yttergrannbårlaget bära hon Anna genom skogen. De skulle vara tolv man och bytas om. Det var ju inte nästgårds till kyrkan. Och moran skulle ge dem färdsuparna, men hon skulle inte ge dem så många, så de blev fulla och levde och väsnades. Neej, det skulle hon inte ... Och de andra skulle gå bakom, men hon, Maria, måste vara hemma.
   Och sedan skulle det bli som det alltid hade varit — bara att de inte längre skulle ha Anna ... Hon skulle inte ha Anna att gå till, när det blev för svårt, eller när det var någet som var roligt. — Inte någonsin mer. — Hon var borta — som rökarna.
   Borta ... Var det nu egentligen någet som var borta? Kanske — kanske — var nog Anna kvar på någet sätt — som rökarna.
   Han Anton gick fram till vägghyllan. Han tog Luthers postillan och lade den på bordsändan.
   —Skriv du, sade han till Maria. — Du som kan.
   Hon Maria förde med fingret nedåt insidan av pärmen över namnen som stod där. Hon stannade av nederst.
   —Anna Charlotta Johansdotter, läste hon lågt. — Född den femtonde i januari månad adertonhundrasextiofyra.
   Hon skrev på samma rad:
   Död den tjugonde i september månad adertonhundranittiotvå.
   —Det blir vackerväder i morgon, sade gammalmoran.
   
   Källa: Hon Maria, LTs förlag, 1957

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki