FANDOM



Av Roald Dahl

På morgonen den tredje dagen blev havet lugnt. Till och med de känsligaste passagerarna — de som inte hade visat sig sedan avgångsdagen — dök upp från sina hytter och kravlade upp på soldäck där däcksstewarden gav dem vilstolar och svepte filtar om benen på dem. Sedan låg de där i rader med ansiktena vända uppåt mot den bleka, värmefattiga januarisolen.
   Det hade varit måttlig sjögång de första två dagarna, och denna plötsliga stiltje och den känsla av välbefinnande som den förde med sig skapade en hjärtligare stämning på hela fartyget. När kvällen kom och det hade varit vackert väder i tolv timmar började därför passagerarna känna sig säkra igen, och klockan åtta var stora matsalen full av folk som åt och drack med den belåtna, självsäkra minen hos garvade sjömän.
   Passagerarna hade ännu inte avverkat halva måltiden då de till följd av en lätt friktion mellan kroppen och stolsitsen blev medvetna om att den stora båten faktiskt hade börjat rulla igen. Det var ytterst lite till en början, bara en långsam lutning åt ena sidan, sedan åt den andra, men det var tillräckligt för att genast åstadkomma en lätt förändring av sinnesstämningen i hela rummet. Några av passagerarna tittade upp från sina tallrikar, tveksamt och avvaktande, och lyssnade nästan efter nästa rullning medan de log nervöst med små, nästan omärkliga glimtar av ängslan i ögonen. En del var fullkomligt oberörda, andra öppet skadeglada, och några av de senare skämtade om maten och vädret för att plåga dem som började lida. Fartygets rörelser blev sedan hastigt allt våldsammare, och bara fem eller sex minuter efter den första, märkbara rullningen krängde båten häftigt från den ena sidan till den andra. Passagerarna tog spjärn i stolarna och parerade krängningarna, som om de satt i en bil genom en tvär kurva.
   Till slut kom det en verkligt kraftig törn och mr William Botibol som satt vid purserns bord, såg sin tallrik med pocherad piggvar med hollandaisesås plötsligt glida utom räckhåll för gaffeln. Det blev en hastig uppståndelse medan alla sträckte sig efter tallrikar och vinglas. Mrs Renshaw, som satt till höger om pursern, skrek till och grep tag i hans arm.
   "Det kommer att bli en svår natt", sade pursern och tittade på mrs Renshaw. "Jag tror det drar ihop sig till en mycket svår natt." Det fanns en ytterligt svag antydan till belåtenhet i det sätt på vilket han sade det.
   En steward skyndade fram och stänkte vatten på bordduken mellan tallrikarna. Uppståndelsen lade sig. De flesta passagerarna fortsatte att äta. Några stycken, däribland mrs Renshaw, reste sig försiktigt och banade sig med ett slags kamouflerad brådska väg mellan borden och ut genom dörren.
   "Jaha", sade pursern, "där gick hon." Han kastade ett par gillande blickar på dem som lugnt satt kvar och såg belåtna ut. Deras ansikten återspeglade öppet den egendomliga stolthet som resenärer tycks känna över att anses kunna "tåla sjön bra".
   När måltiden var över och kaffet hade serverats reste sig plötsligt mr Botibol, som hade varit ovanligt allvarlig och tankfull ända sedan båten började rulla, och tog kaffekoppen med sig till mrs Renshaws lediga plats närmast pursern. Han satte sig i hennes stol och sedan lutade han sig omedelbart fram och började viska i örat på pursern. "Förlåt", sade han, "men skulle ni vilja vara snäll och tala om en sak för mig?"
   Den lille fete och rödmosige pursern lutade sig framåt för att lyssna.
   "Ja, vad gäller det, mr Botibol?"
   "Jo, det är en sak jag skulle vilja veta." Mannen såg orolig ut och pursern betraktade hans ansikte. "Jag skulle vilja veta om kaptenen redan har gjort sina beräkningar av dagens etapp — för auktionens skull, förstår ni? Jag menar innan det började blåsa upp så här?"
   Pursern, som hade berett sig på att få motta ett personligt förtroende, log och lutade sig bakåt i stolen för att ge utrymme åt sin trinda mage. "Det skulle jag tro — ja", svarade han. Han brydde sig inte om att viska svaret, men automatiskt sänkte han rösten som man gör när man svarar en som viskar.
   "När ungefär tror ni han gjorde det?"
   "Någon gång i eftermiddag. Han brukar göra det på eftermiddagarna."
   "Ungefär hur dags?"
   "Å, jag vet inte. Vid fyratiden skulle jag tro."
   "Säg mig nu en annan sak. Hur bestämmer kaptenen vilket nummer det ska bli? Gör han sig mycket besvär med den saken?"
   Pursern tittade på mr Botibols dystra, oroliga ansikte och log väl vetande vart mannen ville komma. "Jo, det är så att kaptenen har en liten överläggning med navigeringsofficeren och de studerar vädret och en massa andra saker och sen gör de sina beräkningar."
   Mr Botibol nickade och funderade över svaret ett ögonblick. Så sade han: "Tror ni kaptenen visste att det skulle bli dåligt väder i dag?"
   "Det kan jag inte säga", svarade pursern. Han tittade in i den andre mannens små svarta ögon och såg de två gnistorna av iver som dansade mitt inne i dem. "Det kan jag faktiskt inte säga, mr Botibol. Jag vet inte det."
   "Om vädret blir ännu sämre kan det kanske löna sig att köpa något av de lägre numren. Vad tror ni?" Viskningarna kom ivrigare och ängsligare nu.
   "Kanske det", sade pursern. "Jag tvivlar på att gubben har räknat med en verkligt svår natt. Det var ganska lugnt i eftermiddag när han gjorde sina beräkningar."
   De andra vid bordet hade tystnat och försökte höra på medan de iakttog pursern med den där spänt uppmärksamma, lyssnande minen som man också kan få se på kapplöpningsbanan när folk försöker tjuvlyssna då en tränare talar om sina chanser: läpparna en aning åtskilda, ögonbrynen uppdragna, huvudet framåtböjt och lite på sned — den där förtvivlat spända, halvhypnotiserade, lyssnande minen som de alla får när de uppsnappar färska stalltips. "Ponera att ni fick köpa ett nummer, vilket skulle ni välja i dag?" viskade mr Botibol.
   "Jag vet ännu inte hur lång distansen är", svarade pursern tålmodigt. "Det meddelas inte förrän auktionen börjar efter middan. Men jag vet förresten inte mycket om det där. Jag är ju bara purser, som bekant."
   Nu reste sig mr Botibol. "Ursäkta mig, mitt herrskap", sade han och gick försiktigt bort över det gungande golvet mellan de andra borden. Två gånger måste han ta tag i ryggstödet på en stol för att stödja sig. "Till soldäck, tack", sade han till hissföraren.
   Vinden svepte rakt in i ansiktet på honom när han gick ut på det öppna däcket. Han vacklade och grep tag om relingen och höll i sig hårt med båda händerna. Han stod där och tittade ut över det mörknande havet där de stora vågorna slog högt upp i luften och vita gäss vältrade sig mot vinden med moln av skum bakom sig.
   "Det var ganska friskt där ute, inte sant, sir?" sade hissföraren på vägen ner.
   Mr Botibol höll på att snygga till sitt rufsiga hår med en liten röd kam. "Tror ni vi har saktat farten något på grund av vädret?" frågade han.
   "Ja visst har vi det, sir. Vi har saktat farten mycket sen det här började. Det måste man göra i sånt här väder, annars åker passagerarna hit och dit över hela båten."
   Nere i röksalongen höll folk redan på att samlas för att vara med om auktionen. De grupperade sig artigt runt de olika borden, herrarna lite stela i sina smokingar, en aning skära i ansiktet och alltför grundligt rakade och strama bredvid de svala, vitarmade kvinnorna. Mr Botibol slog sig ner i en stol nära auktionsförrättarens bord. Han lade både benen och armarna i kors och satte sig till rätta med den något desperata minen hos en man som har fattat ett enormt beslut och inte vill låta sig skrämmas.
   Potten skulle antagligen bli omkring sjutusen dollar, tänkte han. Det var nästan exakt vad den hade varit de senaste två dagarna då numren hade auktionerats bort för mellan trehundra och fyrahundra dollar stycket. Eftersom det var en engelsk båt räknade man i pund, men han föredrog att göra sina beräkningar i sitt eget lands valuta. Sjutusen dollar var mycket pengar. Herregud, ja! Och han skulle be att få pengarna i hundradollarssedlar och så skulle han ha dem i innerfickan på kavajen när han gick i land. Det var inget problem. Och sedan skulle han genast, ja, precis med detsamma, köpa en Lincoln cabriolet. Han skulle ta den med sig på vägen från båten och köra hem den bara för nöjet att få se Ethels uttryck när hon öppnade ytterdörren och fick syn på den. Det vore allt något att få se Ethels ansikte när han gled fram till dörren i en splitter ny, ljusgrön Lincoln cabriolet! Hej, Ethel älskling, skulle han säga mycket nonchalant. Jag tyckte att jag skulle ge dig en liten present. Jag såg den i ett fönster som jag gick förbi och så tänkte jag på dig och på att du alltid har önskat dig en bil. Tycker du om den, raring? Tycker du om färgen? Och så skulle han betrakta hennes ansikte.
   Auktionsförrättaren stod nu upp bakom sitt bord. "Mina damer och herrar!" ropade han. "Kaptenen har beräknat dagens distans fram till middagstid i morgon till femhundrafemton distansminuter. Som vanligt tar vi tio nummer över och tio under siffran för att få en marginal. Då blir det alltså från femhundrafem till femhundratjugufem. Och för dem som tror att den rätta siffran ligger ännu längre bort åt ena eller andra hållet finns det förstås också en lågserie och en högserie som säljs separat. Och så drar vi det första numret ur hatten — nu ska vi se — femhundratolv?"
   Det blev tyst i rummet. Folk satt stilla i stolarna och alla blickar var riktade mot auktionsförrättaren. Det låg en viss spänning i luften och den växte allteftersom buden steg. Det här var inte någon lek eller något skämt, det märktes tydligt av det sätt på vilket någon av de närvarande kunde titta på en som hade höjt hans bud — leende kanske, men det var bara munnen som log. Ögonen var blanka och iskalla.
   Nummer femhundratolv gick för hundratio pund. De följande tre eller fyra numren betingade i stort sett samma pris.
   Fartyget rullade kraftigt, och varje gång det sjönk ner i en vågdal knakade det i träpanelerna på väggarna som om de skulle gå sönder. Passagerarna höll krampaktigt fast i armstöden på stolarna medan de koncentrerade sig på auktionen.
   "Lågserie!" ropade auktionsförrättaren. "Nästa nummer är lågserie."
   Mr Botibol satte sig rakt upp i stolen med spänd hållning. Han hade beslutat sig för att vänta tills de andra hade slutat bjuda och sedan hoppa in och komma med sista budet. Han hade räknat ut att det måste finnas minst femhundra dollar på hans bankkonto där hemma, förmodligen närmare sexhundra. Det var ungefär tvåhundra pund — över tvåhundra. Det här numret skulle säkert inte betinga mer än det.
   "Som ni alla vet", sade auktionsförrättaren, "omfattar lågserien alla nummer under det lägsta numret i den vanliga serien, i det här fallet alla nummer under femhundrafem. Så om ni tror att båten kommer att tillryggalägga mindre än femhundrafem distansminuter på det dygn som slutar i morgon klockan tolv på dan, så är det bäst ni tar chansen och köper det här numret. Vad får jag för bud?"
   Buden steg snabbt upp till hundratretti pund. Det var tydligen fler än mr Botibol som hade lagt märke till väderleksförändringen. Hundrafyrti — femti ... Där stannade det. Auktionsförrättaren höjde klubban.
   "Går för hundrafemti ..."
   "Sexti!" ropade mr Botibol och alla i rummet vände på sig och tittade på honom.
   "Sjutti!"
   "Åtti!" ropade mr Botibol.
   "Nitti!"
   "Tvåhundra!" fortsatte mr Botibol. Nu tänkte han inte ge sig — inte på några villkor.
   Det blev en paus.
   "Inget bud över tvåhundra pund?"
   Sitt still, sade han till sig själv. Sitt absolut stilla och titta inte upp. Det betyder otur att titta upp. Håll andan. Ingen kommer att bjuda över så länge du håller andan.
   "Går för tvåhundra pund ..." Auktionsförrättaren hade skär flint och det syntes små glänsande svettpärlor på den. "Första ..." Mr Botibol höll andan. "Andra — tredje!" Mannen slog klubban i bordet. Mr Botibol skrev ut en check och överlämnade den till auktionsförrättarens assistent, och sedan lutade han sig bakåt i stolen för att vänta på att auktionen skulle ta slut. Han ville inte gå och lägga sig förrän han visste hur mycket det var i potten.
   Man räknade ihop vinsten sedan det sista numret hade sålts och den uppgick till något över tvåtusenetthundra pund. Det var ungefär sextusen dollar. Nitti procent skulle gå till vinnaren och tio procent till välgörenhetsinrättningar för sjöfolk. Nitti procent av sextusen var femtusenfyrahundra. Ja, det räckte. Han skulle kunna köpa sin Lincoln cabriolet, och då skulle det ändå bli lite över. Uppfylld av denna tillfredsställande tanke gav han sig i våg till sin hytt, glad och i spänd förväntan.
   När mr Botibol vaknade nästa morgon låg han alldeles stilla i flera minuter med slutna ögon medan han lyssnade efter ljudet av stormen och väntade på att få känna båten gunga. Det hördes inget ljud av någon storm och båten gungade inte. Han störtade upp och kikade ut genom hyttventilen. Havet — å, milda makter! — låg som en spegel och den stora båten klöv vattnet med god fart och höll tydligen på att ta igen den tid som hade förlorats under natten. Mr Botibol vände sig bort och satte sig långsamt på kanten av kojen. En lätt stickande skräckkänsla började göra sig märkbar under huden vid magtrakten. Nu hade han ingen chans. Som det nu var skulle säkert något av de högre numren vinna.
   "Å, gode gud", sade han högt. "Vad ska jag göra?"
   Vad skulle till exempel Ethel säga? Det var helt enkelt omöjligt att tala om för henne att han hade gjort av med nästan alla deras besparingar från två år tillbaka på hasardspel ombord på båten. Men det var också omöjligt att hålla det hemligt. För att kunna göra det måste han säga åt henne att sluta med att utställa checker. Och hur skulle det gå med de månatliga avbetalningarna på televisionsapparaten och Encyclopædia Britannica? Han kunde redan se vreden och föraktet i hustruns ögon, den blå färgen som övergick i grått och själva ögonen som blev mindre, vilket de alltid blev när de uttryckte vrede.
   "Å, gode gud! Vad ska jag göra?"
   Det var ingen idé att låtsas att han hade den minsta chans nu — såvida inte den förbannade båten började gå baklänges. De skulle bli tvungna att slå back och gå med full fart bakåt en god stund om han skulle ha någon chans att vinna nu. Ja, han borde kanske rent av be kaptenen att göra det. Och erbjuda honom tio procent av vinsten. Erbjuda honom mer om han ville det. Mr Botibol började fnissa. Så slutade han tvärt och ögonen och munnen öppnade sig på vid gavel i ett slags chockerad förvåning. För det var just i den stunden som han fick idén. Den kom som en blixt från klar himmel och vild av upphetsning störtade han upp från kojen, rusade fram till hyttventilen och tittade ut igen. Tja, tänkte han, varför inte? Nej, varför inte? Havet låg stilla och han skulle inte ha svårt att hålla sig flytande tills de tog upp honom. Han hade en vag känsla av att någon hade gjort samma sak tidigare, men det hindrade inte att han gjorde det igen. Fartyget måste stanna och fira ner en livräddningsbåt och den måste gå kanske en halv distansminut tillbaka för att hämta honom och sedan återvända och hissas ombord igen. Alltihop skulle säkert ta minst en timme. En timme var ungefär tretti distansminuter. Det skulle minska dagens etapp med tretti distansminuter. Det skulle räcka. Då skulle lågserien säkert utfalla med vinst. Det gällde bara att se till att någon verkligen såg honom falla överbord, men den saken skulle inte vara svår att ordna. Och det var bäst att han hade lätta kläder på sig som han kunde simma i. Han skulle helt enkelt vara sportklädd. Han skulle klä sig som om han tänkte spela däckstennis — bara en skjorta och ett par shorts och tennisskor. Och klockan fick han lämna kvar i hytten. Hur mycket var den förresten? En kvart över nio. Nå då så — ju förr dess bättre. Gör det nu så att det blir överståndet så fort som möjligt. Det måste ske snart, för tidsgränsen var satt till klockan tolv.
   Mr Botibol var både rädd och upphetsad när han kom ut på soldäck i sina sportkläder. Hans, satta kropp var bred över höfterna och smalnade av uppåt till de ytterligt smala, sluttande axlarna, vilket kom honom att till formen likna en dykdalb. Hans vita, skinntorra ben var täckta med svart hår och han klev nu försiktigt ut på däck i tennisskorna. Han såg sig nervöst omkring. Det syntes bara en enda person där ute, en äldre kvinna med ovanligt tjocka vrister och en enorm bakdel, och hon stod lutad över relingen och stirrade ut över havet. Hon hade en persianjacka på sig och kragen var uppvikt, så mr Botibol kunde inte se hennes ansikte.
   Han stod stilla och granskade henne noga på avstånd. Ja, sade han till sig själv, hon skulle nog duga. Hon skulle säkert slå larm lika snabbt som någon annan. Men vänta lite, ta det lugnt, William Botibol, ta det lugnt. Kommer du ihåg vad du sa till dig själv i hytten för några minuter sedan när du klädde om dig? Minns du det?
   Tanken på att hoppa överbord mitt ute på havet långt från närmaste land hade gjort mr Botibol — en i bästa fall försiktig man — ovanligt vaksam. Han var ännu långt ifrån övertygad om att denna kvinna som han såg framför sig absolut säkert skulle slå larm när han hoppade överbord. Enligt hans åsikt fanns det två tänkbara skäl till att hon skulle kunna svika honom. För det första kunde hon vara döv och blind. Det var inte särskilt sannolikt, men å andra sidan kunde det vara på det sättet och varför ta risken? Det enda han behövde göra var att kontrollera det genom att prata med henne en stund i förväg. För det andra — och detta visar hur misstänksam en människa kan bli när hennes tankar arbetar under påverkan av självbevarelsedrift och fruktan — för det andra hade han kommit att tänka på att den där kvinnan skulle kunna vara ägarinna till något av de höga numren i potten, och i så fall skulle hon ha fullgoda ekonomiska skäl att inte vilja att båten skulle bli försenad. Mr Botibol drog sig till minnes att folk hade gjort sig till mördare för betydligt mindre än sextusen dollar. Sådant stod det om i tidningarna varje dag. Så varför ta någon risk i det fallet? Kontrollera saken först. Var säker på alla fakta. Ta reda på hur det hänger ihop genom att konversera artigt en liten stund. Om kvinnan sedan också visade sig vara behaglig och vänlig var saken klar och han kunde hoppa överbord utan att vara orolig.
   Mr Botibol drog sig liksom tillfälligtvis bort mot kvinnan och ställde sig bredvid henne med armarna mot relingen. "Goddag", sade han vänligt.
   Hon vände sig mot honom och log ett förvånansvärt älskligt, nästan vackert leende, men själva ansiktet såg mycket alldagligt ut. "God dag", svarade hon.
   Det var den första kontrollen, tänkte mr Botibol. Hon är varken blind eller döv. "Säg mig", sade han och gick rakt på sak, "vad tyckte ni om auktionen i går kväll?"
   "Auktionen?" frågade hon och rynkade pannan. "Auktionen? Vilken auktion?"
   "Ni vet det där fåneriet som de håller på med efter middan — att auktionera bort nummer som ska motsvara det antal distansminuter som båten beräknas avverka på ett dygn. Jag undrade bara vad ni tyckte om det."
   Hon skakade på huvudet och åter log hon, ett sött och behagligt leende, i vilket det kanske låg en antydan till ursäkt. "Jag är mycket lat", sade hon. "Jag går alltid och lägger mig tidigt. Jag äter middag i sängen. Det är så vilsamt att äta middag i sängen."
   Mr Botibol log tillbaka och började maka sig bort från henne. "Nu måste jag nog gå och ta min motion", sade han. "Jag försummar aldrig min motion på morgonen. Det var trevligt att träffas. Mycket trevligt att träffas ..." Han drog sig ungefär tio steg tillbaka och kvinnan lät honom gå utan att se sig om.
   Allt var klart nu. Havet var stilla, han var lättklädd så att han kunde simma, det fanns med all säkerhet inga människoätande hajar i den här delen av Atlanten och den där trevliga och vänliga gamla kvinnan skulle slå larm. Nu var det bara fråga om ifall båten skulle bli fördröjd så pass länge att det räckte till vinst för hans nummer. Det skulle den alldeles säkert. Han kunde i alla händelser göra lite själv för att hjälpa till att sinka den. Han kunde konstra lite när de skulle dra upp honom i livräddningsbåten. Simma runt ett tag och i smyg dra sig undan när de försökte komma i närheten för att fiska upp honom. Varenda minut, varenda sekund som han vann skulle hjälpa honom att vinna. Han började åter närma sig relingen men nu greps han av en ny ängslan. Skulle han sugas ner mot propellern? Han hade hört att sådant hade hänt personer som fallit överbord från stora båtar. Men han skulle ju inte falla utan hoppa överbord och det var något helt annat. Om han bara hoppade tillräckligt långt ut skulle han säkert gå fri från propellern.
   Mr Botibol gick långsamt fram till relingen och ställde sig ungefär tjugu meter från kvinnan. Hon tittade inte på honom nu. Så mycket bättre. Han ville inte att hon skulle se när han hoppade. Om bara ingen tittade på skulle han efteråt kunna säga att han råkat halka och ramlat överbord. Han kikade över fartygssidan. Det var en mycket, mycket hög fallhöjd. Han kom plötsligt att tänka på att han skulle kunna skada sig svårt om han föll ner i vattnet raklång. Var det inte någon som hade fått magen uppfläkt en gång vid ett magplask från hög höjd? Han måste hoppa rakt ut och komma ner med fötterna före. Falla ner som en kniv. Just det. Vattnet verkade kallt och djupt och grått och han huttrade när han tittade ner i det. Men det var nu eller aldrig. Visa dig som en man nu, William Botibol, visa dig som en man. All right då — nu — i väg bara ...
   Han klättrade upp på den breda trälisten överst på relingen, stod där och balanserade i tre fasansfulla sekunder och sedan hoppade han — hoppade upp och ut så långt han kunde komma medan han samtidigt ropade: "Hjälp!"
   "Hjälp! Hjälp!" skrek han medan han föll. Sedan slog han ner i vattnet och sjönk.
   När det första ropet på hjälp hördes spratt kvinnan vid relingen till och tog ett litet skutt av förvåning. Hon tittade sig hastigt omkring och såg den lille mannen segla förbi henne genom luften, klädd i sina vita shorts och tennisskor, skrikande och med spretande armar och ben. För ett ögonblick såg hon ut som om hon inte var riktigt säker på vad hon borde göra: kasta ut ett livbälte, springa i väg och slå larm eller helt enkelt vända sig om och skrika. Hon drog sig ett steg bakåt från relingen och vände sig till hälften om med ansiktet mot kommandobryggan, och för ett kort ögonblick stod hon orörlig, spänd och obeslutsam. Men nästan genast tycktes hon slappna av, och så lutade hon sig långt ut över relingen och stirrade ner mot fartygets skummande kölvatten. Snart dök ett litet runt, svart huvud upp i skummet, ovanför det syntes en arm som viftade ivrigt, en gång, två gånger, och en otydlig, avlägsen röst hördes ropa något som var svårt att uppfatta. Kvinnan lutade sig ännu längre ut över relingen och försökte hålla den lilla svarta, guppande pricken i sikte men snart, mycket snart, var den så långt borta att hon inte ens kunde vara riktigt säker på att den överhuvudtaget fanns där.
   Efter en stund kom en annan kvinna ut på däck. Hon var mager och kantig och hade hornbågade glasögon på sig. Hon fick syn på den andra kvinnan och gick fram till henne på det avmätta, militäriska sätt som kännetecknar alla gamla fröknar.
   "Jaså, där är du", sade hon. Kvinnan med de tjocka vristerna vände sig om och tittade på henne men sade ingenting.
   "Jag har letat efter dig", fortsatte den magra. "Jag har letat överallt."
   "Det var mycket konstigt", sade kvinnan med de tjocka vristema. "En karl hoppade överbord alldeles nyss med kläderna på sig."
   "Struntprat!"
   "Nej, det är riktigt. Han sa att han ville ha lite motion, och så hoppade han i och han brydde sig inte ens om att ta av sig kläderna."
   "Det är bäst du går ner igen", sade den magra kvinnan. Hon hade plötsligt fått ett bestämt drag kring munnen, hela hennes ansikte fick ett skarpt och vaksamt uttryck och hon talade inte så vänligt som förut. "Och understå dig inte att promenera omkring på däck ensam så här en gång till. Du vet mycket väl att du ska vänta på mig."
   "Ja, Maggie", svarade kvinnan med de tjocka vristerna. Och så log hon igen, ett ömt, förtröstansfullt leende, och tog den andra kvinnan i handen och lät sig ledas bort över däcket.
   "Han var så trevlig", sade hon. "Han vinkade åt mig."

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Dip in the Pool", först publicerad i The New Yorker 1952.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki