FANDOM



Av Roald Dahl

Det året — 1946 — var vintern lång. Fast det var april drog en iskall vind genom stadens gator och snötunga moln for fram över himlen.
   Gubben Drioli släpade sig mödosamt fram längs Rue de Rivoli. Han frös och var eländig och kurade ihop sig som en igelkott i en smutsig svart rock. Bara ögonen och översta delen av huvudet syntes ovanför den uppvikta kragen.
   Dörren till ett kafé öppnades och den svaga doften av stekt kyckling kom honom att känna en värkande tomhet i mellangärdet. Han fortsatte och kastade i förbifarten en likgiltig blick på det som låg i butiksfönstren — parfymer, slipsar och skjortor av siden, diamanter, porslin, antika möbler, böcker i vackra band. Så ett konstgalleri. Han hade alltid tyckt om konstgallerier. Det här hade bara en enda tavla utställd i fönstret. Han stannade för att titta på den. Så vände han sig om för att gå vidare, men hejdade sig och kastade en blick bakåt. Och nu kände han plötsligt ett lätt obehag, det rörde sig i hans hjärna, ett avlägset minne av något han hade sett någonstans tidigare. Han tittade igen. Det var en landskapsmålning, en klunga träd som lutade kraftigt åt ena sidan, som om de pressades ner av en våldsam blåst medan himlen virvlade och snodde sig runt omkring. På ramen satt en liten plåt och på den stod det: "CHAÏM SOUTINE (1894-1943) ."
   Drioli stirrade på tavlan och undrade i sitt stilla sinne vad det var som verkade välbekant hos den. En förryckt sak, tänkte han. Mycket egendomlig och förryckt — men jag tycker om den ... Chaïm Soutine... Soutine... "Jösses!" utbrast han plötsligt. "Det är ju min lilla kalmuck! Min lilla kalmuck med en tavla i den finaste butiken i Paris! Kan man tänka sig!"
   Den gamle mannen tryckte ansiktet närmare intill rutan. Han kom ihåg pojken — ja, han kom ihåg honom mycket väl. Men när var det? Det var inte så lätt att komma ihåg allt det andra. Det var så länge sedan. Hur länge sedan? Tjugu — nej, det var väl snarare tretti år sedan, eller hur? Vänta lite. Jo, det var året före kriget, första världskriget, 1913. Det stämde. Och den här Soutine, den lilla fula kalmucken, en trumpen, grubblande pojke som han hade tyckt om — nästan älskat — utan någon egentlig anledning utom den att han kunde måla.
   Och som han kunde måla! Alltihop började klarna nu — gatan, raden av soptunnor, de bruna katterna som försiktigt tassade över avfallet och så kvinnorna, feta kvinnor som satt på trapporna med fötterna på gatstenarna. Vilken gata var det? Var hade pojken bott? Cité Falguière, just det, ja! Den gamle mannen nickade flera gånger, belåten med att ha kommit på namnet. Så var det ateljén med den enda stolen och den smutsiga röda schäslongen som hade varit pojkens säng; fyllkalasen, det billiga vita vinet, de våldsamma grälen och alltid, alltid det bittra, trumpna ansiktet hos pojken när han grubblade över sitt arbete.
   Det var konstigt, tänkte Drioli, så lätt allting dök upp nu. Varje litet enstaka minne tycktes dra ett annat med sig. Det var till exempel det där tokiga påhittet med tatueringen. Ja, av alla galenskaper var det den värsta. Hur hade det börjat? Jovisst, han hade blivit rik en dag, så var det, och hade köpt en massa vin. Han kunde faktiskt se för sig hur han kom in i ateljén den där gången med vinpaketet under armen. Pojken satt framför staffliet och hans (Driolis) fru stod modell mitt i rummet.
   "I kväll ska vi fira", sade han. "Vi ska ha en liten fest vi tre."
   "Vad är det vi ska fira?" frågade pojken utan att titta upp. "Är det det att du har bestämt dig för att skilja dig från din fru så att hon kan gifta sig med mig?"
   "Nej", sade Drioli. "Vi ska fira att jag har tjänat en massa pengar i dag."
   "Och jag har inte förtjänat ett skvatt. Det kan vi också fira."
   "Om du vill så." Drioli stod vid bordet och öppnade paketet. Han kände sig trött och ville dricka vin. Nib kunder på en dag var mycket bra, men det frestade tusan så hårt på ögonen. Han hade aldrig haft så många som nio förut. Nio påstrukna soldater — och det märkvärdiga var att inte mindre än sju av dem hade kunnat betala kontant. Tack vare det hade han blivit oerhört rik. Men arbetet var påfrestande för ögonen. Driolis ögon var halvslutna av trötthet, vitorna var strimmiga av små sammanbindande, röda streck, och ett litet stycke bakom bägge ögongloberna fanns liksom en punkt av koncentrerad smärta. Men nu var det kväll och han var rik som ett troll och i paketet fanns det tre flaskor — en åt hans fru, en åt vännen och en åt honom själv. Han hade hittat korkskruven och höll nu på att dra ur korkarna som alla for upp med en liten smäll.
   Pojken lade ifrån sig penseln. "Å, du min skapare!" sade han. "Hur ska man kunna arbeta med sånt här bråk omkring sig?"
   Flickan gick tvärs över rummet för att titta på målningen. Drioli gick också fram till staffliet med en flaska i ena handen och ett glas i den andra.
   "Nej!" skrek pojken i ett plötsligt vredesutbrott. "Nej — låt bli!" Han ryckte bort duken från staffliet och ställde den mot väggen. Men Drioli hade sett den.
   "Jag tycker om den."
   "Den är hemsk."
   "Den är fantastisk — precis som alla dina andra saker. Jag är förtjust i allihop."
   "Det tråkiga är bara att de inte är matnyttiga i sig själva", sade pojken med dyster min. "Jag kan inte äta dem."
   "De är i alla fall fantastiska." Drioli räckte honom ett glas av det ljusgula vinet. "Drick", sade han. "Det blir du glad av."
   Aldrig hade han träffat en så olycklig person, aldrig någon med ett så dystert ansikte, tänkte han. Han hade fått syn på honom på ett kafe ungefär sju månader tidigare. Pojken hade suttit och druckit i sin ensamhet, och eftersom han såg ut som en ryss eller någon sorts asiat hade Drioli slagit sig ner vid hans bord och börjat prata med honom.
   "Är ni ryss?" "Var är ni från?"
   "Ja."
   "Minsk."
   Drioli hade hoppat upp och omfamnat honom och skrikit att han också var född i den staden.
   "Inte i själva Minsk", hade pojken sagt. "Men alldeles i närheten."
   "Var då?"
   "Smilovichi, ungefär tjugu kilometer därifrån."
   "Smilovichi!" hade Drioli ropat och omfamnat honom igen. "Jag promenerade ofta dit när jag var pojke." Så hade han satt sig igen och börjat stirra på den andres ansikte med ömhet i blicken. "Vet ni, ni ser inte alls ut som en vitryss. Ni liknar en tatar eller en kalmuck. Ni ser precis ut som en kalmuck."
   Nu tittade Drioli åter på pojken när han tog glaset och stjälpte i sig vinet i ett enda drag. Ja, han såg faktiskt ut som en kalmuck — mycket brett ansikte med utstående kindknotor och bred, grov näsa. Det breda draget hos ansiktet underströks ytterligare av de kraftigt utstående öronen. Och så hade han en kalmucks smala ögon, svarta hår och tjocka, buttra mun. Men händerna — händerna var häpnadsväckande små och vita som en kvinnas med smala fingrar.
   "Ge mig lite mer", sade pojken. "Om vi ska fira så ska vi göra det ordentligt."
   Drioli hällde upp mer vin och satte sig på en stol. Pojken satt på den gamla schäslongen tillsammans med Driolis fru. De tre flaskorna stod på golvet mellan dem.
   "I kväll ska vi dricka så mycket vi orkar", sade Drioli. "Jag är stormrik. Jag undrar förresten om jag inte borde gå ut nu med detsamma och köpa några flaskor till. Hur många ska jag ta?"
   "Sex till", sade pojken. "Två åt oss var."
   "Bra. Då går jag och köper dem nu."
   "Jag ska hjälpa dig."
   På närmaste kafé köpte Drioli sex flaskor vitt vin och sedan tog de dem med sig till ateljén. De ställde dem på golvet i två rader och Drioli hämtade korkskruven och korkade upp alla sex. Så satte de sig igen och fortsatte att dricka.
   "Det är bara såna som är mycket förmögna som har råd att fira på det här sättet", sade Drioli.
   "Det är sant", sade pojken. "Eller hur, Josie?"
   "Jovisst."
   "Hur mår du, Josie?"
   "Prima."
   "Vill du lämna Drioli och gifta dig med mig?"
   "Nej."
   "Underbart vin", sade Drioli. "Det är en förmån att få dricka det."
   Långsamt och metodiskt satte de i gång att dricka sig fulla. Det var en vanehandling, men det var ändå en viss ceremoni som skulle följas, en viss högtidlighet som skulle iakttas, en massa saker som skulle sägas och sedan upprepas. Och vinet måste lovordas och det var också viktigt att det hela gick långsamt så att det blev tid att avnjuta de tre ljuvliga övergångsstadierna, för Drioli framför allt det då han började flyta och hans fötter egentligen inte tillhörde honom längre. Det var det bästa stadiet — när han kunde titta ner på fötterna och de var så långt borta att han brukade undra vilken tokstolle det var som kunde vara ägare till dem och varför de låg långt borta på golvet på det där sättet.
   Efter en stund reste han sig för att tända ljuset. Han blev förvånad när han upptäckte att fötterna följde med honom, framför allt som han inte kände att de rörde vid golvet. Det gav honom en angenäm känsla av att gå i luften. Sedan började han gå omkring i rummet och smygtitta på dukarna som stod uppstaplade längs väggarna.
   "Hör på mig", sade han till slut. "Jag har en idé." Han gick fram och ställde sig lätt svajande framför schäslongen. "Hör på mig, min lilla kalmuck."
   "Vad är det?"
   "Jag har fått en strålande idé. Hör du på mig?"
   "Jag lyssnar på Josie."
   "Hör på mig nu är du snäll. Du är min vän — min lilla fula kalmuck från Minsk — och för mig är du en så stor konstnär att jag skulle vilja ha en tavla, en verkligt vacker tavla ..."
   "Ta allihop. Ta alla du kan hitta, men var snäll och avbryt mig inte när jag talar med din fru."
   "Nej, nej. Hör på mig nu. Jag menar en tavla som jag alltid kan ha med mig — alltid, vart jag än går — vad som än händer — en tavla som du har gjort." Han böjde sig framåt och ruskade pojkens knä. "Kan du inte vara snäll och höra på mig!"
   "Hör på honom", sade flickan.
   "Så här är det. Jag vill att du ska måla en tavla på min hud — på ryggen. Och så vill jag att du ska tatuera in det som du har målat så att det sitter kvar för alltid."
   "Du har då för tokiga idéer."
   "Jag ska visa dig hur man tatuerar. Det kan ett barn göra." "Jag är inget barn."
   "Snälla, rara ..."
   "Du är skvatt galen. Vad är det du vill?" Målaren tittade upp och såg in i den andres tunga, mörka och av vinet blanka ögon. "Vad i herrans namn är det egentligen du vill?"
   "Det kan du lätt göra! Du kan! Du kan!"
   "Menar du tatuera?"
   "Javisst! Det kan jag lära dig på ett par minuter!"
   "Omöjligt!"
   "Vill du påstå att jag inte vet vad jag talar om?"
   Nej, pojken kunde omöjligt påstå något sådant, för om någon kunde konsten att tatuera så var det han — Drioli. Hade han inte så sent som förra månaden täckt hela magen på en karl med det underbaraste och utsöktaste mönster av enbart blommor? För att inte tala om den där kunden som hade haft så mycket hår på bröstet att han hade gjort en bild av en grisslybjörn på så sätt att håret på bröstet blev björnens päls. Kunde han inte rita en kvinnobild och överföra den till en mansarm med en sådan skicklighet att kvinnan fick liv och utförde häpnadsväckande rörelser när musklerna på armen arbetade?
   "Det enda jag vill påstå", sade pojken, "är att du är full och att det där är fyllsnack."
   "Vi kan ha Josie som modell. En studie av Josie på min rygg. Har jag inte rätt att ha en bild av min fru på ryggen?"
   "Av Josie?"
   "Ja." Drioli visste att han bara behövde nämna sin hustrus namn för att pojkens tjocka, bruna läppar skulle mjukna och börja darra.
   "Nej", sade flickan.
   "Snälla, älskade Josie! Ta och drick upp den här flaskan så kommer du att känna dig storsintare. Det är en fantastisk idé. Jag har aldrig i hela mitt liv fått en sån idé förut."
   "Vad då för idé?"
   "Att han ska göra en bild av dig på min rygg. Har jag inte rätt till det kanske?"
   "En bild av mig?"
   "En nakenstudie", sade pojken. "Det är en tilltalande idé." "Inte en nakenstudie", sade flickan.
   "Det är en fantastisk ide", sade Drioli.
   "Det är en jävla dum idé", sade flickan.
   "Det är i alla händelser en idé", sade pojken. "Det är en idé som måste firas."
   De gjorde slut på ännu en flaska. Sedan sade pojken: "Det går inte. Jag kan omöjligt klara av tatueringen. Vi gör i stället så att jag målar den här tavlan på din rygg och sen har du den kvar så länge du inte badar och tvättar bort den. Om du aldrig badar mer i hela ditt liv kommer du att ha den kvar så länge du lever."
   "Nej", sade Drioli.
   "Jo — och den dag du bestämmer dig för att bada vet jag att du inte längre uppskattar min tavla. Det blir ett prov på din beundran för min konst."
   "Jag gillar inte det", sade flickan. "Hans beundran för din konst är så stor att han inte skulle tvätta sig på många år. Det är bättre med tatueringen. Men ingen nakenstudie."
   "Bara huvudet då", sade Drioli.
   "Jag kan inte klara det."
   "Det är oerhört enkelt. Jag åtar mig att lära dig det på två minuter. Du ska få se. Jag ska hämta instrumenten nu — nålarna och bläcket. Jag har bläck i många olika nyanser — lika många som du har färger och mycket vackrare ..."
   "Det är möjligt."
   "Jag har många sorters bläck. Har jag inte många olika färger på mitt bläck, Josie?"
   "Du ska få se", sade Drioli. "Jag ska hämta det nu." Han reste sig ur stolen och gick ostadigt men beslutsamt ut ur rummet.
   Efter en halvtimme kom Drioli tillbaka. "Jag har tagit med mig alltihop", ropade han och viftade med en brun väska. "I den här väskan finns en tatuerares alla tillbehör."
   Han ställde väskan på bordet, öppnade den och tog fram de elektriska nålarna, tatueringsmaskinen och de små flaskorna med färgat bläck. Sedan satte han in stickkontakten, tog instrumentet i handen och tryckte på en knapp. Det hördes ett surrande ljud och nålen som stack ut ungefär en halv centimeter från ändan av instrumentet började snabbt röra sig upp och ner. Han tog av sig kavajen och kavlade upp vänstra skjortärmen. "Titta nu. Se på här, så ska jag visa dig hur lätt det är. Jag ska göra ett mönster på armen."
   Underarmen var redan täckt med blå mönster men han valde ut en liten ren hudfläck som han kunde demonstrera på.
   "Först väljer jag bläck — vi kan ju ta det vanliga blåa — och sen doppar jag nålspetsen i bläcket — så här — och håller nålen rakt upp och för den lätt över huden på det här sättet. Den lilla elektriska motorn driver nålen så att den hoppar upp och ner och sticker hål på huden, och sen rinner bläcket in och så är det klart. Titta så lätt det är — se när jag gör en vinthund här nu på armen ..."
   Pojken var intresserad. "Får jag öva mig lite nu -- på din arm."
   Med den surrande nålen började han dra blå linjer på Driolis arm.
   "Det är enkelt", sade han. "Det är som att teckna med bläckpenna. Den enda skillnaden är att det här går långsammare." "Det är rena barnleken. Är du klar? Ska vi börja?"
   "Ja, med detsamma."
   "Modellen!" ropade Drioli. "Kom, Josie!" Han var ivrigt beställsam nu och flängde omkring i rummet och ordnade allting som ett barn som förbereder någon spännande lek. "Var vill du ha henne? Var ska hon stå?"
   "Låt henne stå där vid toalettbordet. Hon ska stå och borsta håret. Jag vill måla henne när hön har håret ner över axlarna och står och borstar det."
   "Strålande. Du är ett geni."
   Motvilligt gick flickan fram och ställde sig vid toalettbordet och satte ifrån sig glaset.
   Drioli drog av sig skjortan och klev ur byxorna. Han behöll bara kalsongerna, strumporna och skorna på sig, och hans lilla fasta, vita och nästan hårlösa kropp vajade sakta fram och tillbaka, "Nu är jag duken", sade han. "Var vill du ha din duk?"
   "På staffliet som vanligt."
   "Du är för tokig. Jag är ju duken."
   "Placera dig på staffliet då. Det är din rätta plats." "Hur ska jag kunna det?"
   "Är du duken eller är du inte duken?"
   "Jag är duken. Jag börjar redan känna mig som en duk." "Placera dig då på staffliet. Det borde inte vara svårt." "Det är faktiskt omöjligt."
   "Sitt på stolen då. Sätt dig bak och fram, så kan du luta ditt berusade huvud mot ryggstödet. Skynda dig, för nu tänker jag börja."
   "Jag är klar. Jag väntar."
   "Först gör jag en vanlig målning. Om jag år nöjd med den tatuerar jag sen på den." Med en bred pensel började han måla på mannens nakna rygg.
   "Aj, aj!" skrek Drioli. "En vidrig tusenfoting traskar nerför ryggraden på mig!"
   "Sitt still nu! Sitt still!" Pojken arbetade snabbt och lade på färgen i ett tunt, blått lager, så att den sedan inte skulle försvåra själva tatueringen. Så fort han började måla blev hans koncentration så stark att den på något sätt tycktes upphäva berusningen. Han utförde penseldragen med snabba, knyckiga rörelser av armen och stel handled, och han blev färdig på mindre än en halvtimme.
   "All right, det var det", sade han till flickan som genast gick tillbaka till schäslongen, lade sig och somnade.
   Drioli höll sig vaken. Han såg hur pojken tog nålen och doppade den i bläcket. Så kände han det skarpa, kittlande stinget när den träffade huden på ryggen. Smärtan, som var obehaglig men inte på något sätt outhärdlig, hindrade honom från att falla i sömn. Genom att följa nålens väg och se vilka olika bläckfärger pojken använde försökte Drioli föreställa sig vad som tilldrog sig bakom honom. Pojken arbetade med en förvånansvärd intensitet. Han tycktes ha blivit helt gripen av den lilla maskinen och de ovanliga effekter som den kunde åstadkomma.
   Maskinen surrade till långt frampå småtimmarna och pojken arbetade. Drioli kom ihåg att när pojken slutligen tog ett steg bakåt och sade att det var färdigt var det ljust ute och man hörde folk promenera på gatorna.
   "Jag vill se det", sade Drioli. Pojken höll upp en spegel bakom Drioli och denne vred på huvudet för att titta.
   "Herregud!" utbrast han. Det var en häpnadsväckande syn. Hela ryggen från översta delen av axlarna ner till korsryggen sprakade av färger — guld, grönt, blått, svart och scharlakansrött. Tatueringen hade gjorts i så tjocka färglager att det nästan såg ut som impastering. Pojken hade följt de ursprungliga penseldragen så noga som möjligt och fyllt i dem kraftigt, och det var fantastiskt att se hur han hade utnyttjat ryggraden och de utskjutande skulderbladen, så att de blev en del av kompositionen. Han hade till och med på något egendomligt sätt lyckats uppnå en viss spontanitet fast han måste arbeta så långsamt. Porträttet var alldeles levande och hade mycket av det förvridna och förvrängda som var så karakteristiskt för Soutine. Det var inte särskilt likt. Det återgav snarare en sinnesstämning. Modellens ansikte var obestämt och hade ett lätt berusat uttryck, och bakgrunden virvlade runt hennes huvud i en mängd mörkgröna, ringlande penseldrag.
   "Det är magnifikt!"
   "Jag tycker själv inte det är så dumt." Pojken tog ett steg bakåt och granskade kritiskt sitt verk. "Vet du vad, jag tycker det är så pass bra att jag kan signera det", tillade han. Och så tog han upp maskinen igen och skrev sitt namn i rött bläck på högra sidan rakt över det ställe där Driolis njure satt.
   Gubben Drioli stod nu i ett slags trans och stirrade på tavlan i konsthandlarens fönster. Det var så länge sedan allt det där — nästan som om det hade hänt i ett annat liv.
   Och pojken? Vad hade det blivit av honom? Han kom ihåg att pojken hade varit borta när han kom tillbaka från kriget — första världskriget — och han hade frågat Josie var han fanns.
   "Var är min lilla kalmuck?"
   "Han har gett sig i väg", hade hon svarat. "Jag vet inte vart, men jag har hört sägas att en konsthandlare har tagit hand om honom och skickat honom till Céret för att måla vidare."
   "Han kommer kanske tillbaka."
   "Kanske det. Vem vet?"
   Det var sista gången de talade om honom. Kort därefter hade de flyttat till Le Havre där det fanns fler sjömän och bättre möjligheter. Den gamle mannen log när han tänkte på Le Havre. Där hade han haft de lyckliga åren, mellankrigsåren, med den lilla butiken nära hamnen och de trivsamma rummen och alltid tillräckligt med arbete. Varje dag kom det tre, fyra, fem sjömän som ville ha tatueringar på armarna. Det var verkligen lyckliga år.
   Så hade andra världskriget brutit ut och Josie hade dödats, tyskarna hade kommit och det blev slutet på hans verksamhet. SeSedan hade ingen velat ha tatueringar på armarna längre. Och vid det laget var han för gammal att börja med något annat arbete. I sin förtvivlan hade han sökt sig tillbaka till Paris i hopp om att det skulle gå lättare att klara sig i storstaden. Men det gjorde det inte.
   Och nu efter kriget hade han varken råd eller energi att sätta i gång med sin lilla verksamhet igen. Det var inte särskilt lätt för en gammal man att veta vad han skulle ta sig till, framför allt inte när han var emot att gå runt och tigga. Men hur skulle han annars kunna uppehålla livhanken?
   Jaha, ser man på, tänkte han medan han fortfarande stirrade på tavlan. Det där är alltså min lilla kalmuck. Och hur lätt åsynen av ett enda litet föremål som det där kan väcka minnen till liv. Ända till för en liten stund sedan hade han till och med glömt att han hade en tatuering på ryggen. Det var evigheter sedan han hade tänkt på den. Han tryckte ansiktet närmare fönstret och tittade in i lokalen. På väggarna kunde han se en mängd andra tavlor och alla tycktes vara gjorda av samma konstnär. Och en massa människor strövade omkring där inne. Det var tydligen en specialutställning.
   Drioli fick plötsligt en ingivelse, gick fram och öppnade dörren till konstsalongen och steg in.
   Det var ett långt rum med en tjock, vinfärgad matta och du milde vad det var vackert och varmt! Där strövade alla de där människorna omkring och tittade på tavlorna — ytterligt rena, högtidliga människor som alla hade en katalog i handen. Drioli stod strax innanför dörren, såg sig nervöst omkring och undrade om han skulle våga gå fram och blanda sig med mängden. Men innan han hade hunnit samla mod hörde han en röst bredvid sig som sade: "Vad önskar ni?"
   Den som talade var klådd i svart jackett. Han var liten och tjock och var mycket vit i ansiktet. Det var ett slappt ansikte och det var så pussigt att kinderna hängde ner på båda sidor om munnen i två köttiga påsar som på en spaniel. Han gick tätt inpå Drioli och sade igen: "Vad önskar ni?"
   Drioli stod stilla.
   "Vill ni vara så god och avlägsna er från min konstsalong", sade mannen.
   "Har jag inte rätt att titta på tavlorna?"
   "Jag har bett er försvinna."
   Drioli stod på sig. Han kände sig plötsligt våldsamt förolämpad.
   "Låt oss slippa bråk nu", sade mannen. "Seså, den här vägen." Han lade en fet, vit labb på Driolis arm och började skuffa honom fram mot dörren.
   Det avgjorde saken. "Ta bort era förbannade händer från mig!" skrek Drioli. Hans röst dånade genom hela lokalen och alla vred hastigt på huvudet på samma gång och alla de häpna ansiktena stirrade nerifrån rummet på den person som hade ställt till med ett sådant oväsen. En beskäftig individ kom springande för att hjälpa till, och de två männen försökte fösa Drioli mot dörren. Folk stod stilla och tittade på. Deras ansikten uttryckte bara ett svagt intresse och man tycktes tänka: "Det är all right. Det är ingen fara för oss. Det här sköter andra om."
   "Jag också!" skrek Drioli. "Jag har också en tavla av den här konstnären! Vi var goda vänner och jag har en målning som han gav mig!"
   "Han är galen."
   "Det är en dåre. En fullständig galning."
   "Någon borde ropa på polis."
   Med en hastig vridning på kroppen slet sig Drioli plötsligt loss från de två männen och innan någon hann hejda honom sprang han ner genom lokalen medan han ropade: "Jag ska visa er! Jag ska visa er! Jag ska visa er!" Han slet av sig ytterrocken, sedan kavajen och skjortan och vände därefter sin nakna rygg mot de närvarande.
   "Titta!" ropade han och andades häftigt. "Ser ni? Där är den!"
   Det blev plötsligt dödstyst i rummet. Alla var fängslade av hans förehavanden och stod orörliga i ett slags upprörd, olustig förvirring. De stirrade på den tatuerade målningen. Den fanns fortfarande kvar och färgerna var lika klara som tidigare, men den gamle mannens rygg var magrare nu, skulderbladen stack ut mer och det gjorde att porträttet på ett lustigt sätt såg lite skrynkligt och hopklämt ut.
   Någon sade: "Jösses, det är ju riktigt!"
   Sedan hördes buller och ett sorl av röster när människorna strömmade fram och skockade sig runt gubben.
   "Det går inte att ta fel på!"
   "Det är hans tidigare maner, va?"
   "Fantastiskt, alldeles fantastiskt!"
   "Och titta, den är signerad också!"
   "Böj axlarna framåt så att bilden blir slät."
   "Hör nu, gubbe lilla, när är den här gjord?"
   "Nittonhundratretton", sade Drioli utan att vända sig om. "På hösten nittonhundratretton."
   "Vem lärde Soutine att tatuera?"
   "Det gjorde jag."
   "Och vem är kvinnan?"
   "Det är min fru."
   Konsthandlaren banade sig väg genom mängden mot Drioli. Han var lugn nu, djupt allvarlig, men försökte pressa fram ett leende på läpparna. "Monsieur", sade han, "Jag vill köpa den." Drioli kunde se hur det lösa fettet i ansiktet dallrade när han rörde käken. "Jag sa att jag vill köpa den, monsieur."
   "Hur ska ni kunna göra det?" frågade Drioli stillsamt.
   "Jag ger er tvåhundratusen francs för den." Konsthandlarens ögon var små och mörka, näsvingarna på hans breda näsa började skälva.
   "Gör det inte!" mumlade någon i mängden. "Den är värd tjugu gånger så mycket."
   Drioli öppnade munnen för att säga något. Det kom inga ord, så han stängde den. Sedan öppnade han den igen och sade långsamt: "Men hur ska jag kunna sälja den?" Han lyfte händerna och lät dem sedan slappt falla ner utmed sidorna. "Monsieur, hur i all världen ska jag kunna sälja den?" Hans röst var mättad av sorg.
   "Nej, just det!" sade man omkring honom. "Hur ska han kunna göra det? Den är ju en del av honom själv."
   "Hör på nu", sade konsthandlaren och gick närmare. "Jag ska hjälpa er. Jag ska göra er rik. Tillsammans kan vi säkert komma till en privat uppgörelse om den här målningen, eller hur?"
   Drioli iakttog honom med en orolig blick i sina tunga ögon. "Men hur ska det gå till, monsieur? Vad ska ni göra med den när ni har köpt den? Var ska ni förvara den? Var ska ni ha den i natt? Och i morgon?"
   "Jaha, var ska jag förvara den? Var ska jag ha den, ja? Låt mig tänka, var ska jag ha den? Tja ..." Konsthandlaren strök sig över näsryggen med ett tjockt, vitt finger. "Det ser ut som om jag måste ta er med på köpet om jag ska ha den. Det är en nackdel." Han gjorde en paus och strök sig över näsan igen. "Själva porträttet har inget värde förrän ni är död. Hur gammal är ni, min vän?"
   "Sextiett."
   "Men ni är kanske inte särskilt stark, va?" Konsthandlaren sänkte handen från näsan och mönstrade långsamt Drioli från topp till tå som en bonde som värderar en gammal häst.
   "Jag tycker inte om det här", sade Drioli och började maka sig undan. "Ärligt talat, monsieur, så tycker jag inte om det." Han råkade gå rakt i armarna på en lång man som sträckte ut händerna och tog honom lätt i axlarna. Drioli kastade en blick bakåt och bad om ursäkt. Mannen log ner mot honom medan han lugnande klappade gubben på den ena, nakna axeln med en hand som bar en kanariegul handske.
   "Hör på mig, min vän", sade främlingen alltjämt leende. "Tycker ni om att bada och ligga och sola er?"
   Drioli tittade förvånat upp på honom.
   "Tycker ni om god mat och en bordeaux av finaste slottstappning?" Mannen log fortfarande och visade upp en rad kraftiga, vita tänder med ett guldstänk här och där. Han talade på ett milt, inställsamt sätt och han höll fortfarande sin behandskade hand på Driolis axel. "Tycker ni om sånt?"
   "Jo — ja", svarade Drioli alltjämt högst förvirrad. "Naturligtvis."
   "Och vackra kvinnor?"
   "Varför inte?"
   "Och ett klädskåp fullt av kostymer och skjortor sydda speciellt efter era mått? Det verkar som om ni hade lite ont om kläder."
   Drioli betraktade den älskvärde mannen och väntade på resten av förslaget.
   "Har ni nånsin ägt ett par skor som gjorts enkom för era fötter?"
   "Nej."
   "Skulle ni vilja ha det?"
   "Nja ..."
   "Och en man som rakar er på morgnarna och klipper er?" ¤Drioli stod bara och gapande.
   "Och en liten välväxt, söt flicka som manikurerar naglarna på era fingrar?"
   Någon i mängden fnissade.
   "Och en ringklocka vid sängen som ni trycker på när ni vill att en uppasserska ska komma med er frukost på morgonen? Skulle ni vilja ha allt det där? Tycker ni det låter tilltalande?"
   Drioli stod stilla och tittade på honom.
   "Jag äger nämligen hotell Bristol i Cannes, förstås ni. Och nu inbjuder jag er att komma dit ner och bo där som min gäst i trevnad och lyx i resten av ert liv." Mannen gjorde en paus för att ge den andre tid att få en försmak av dessa ljusa framtidsutsikter.
   "Er enda skyldighet — eller ska man kanske kalla det ett nöje? — skulle vara att tillbringa dagarna på min strand i badbyxor och promenera omkring bland mina gäster och sola er, bada och dricka cocktail. Skulle ni vilja det?"
   Det kom inget svar.
   "På så sätt skulle alla gästerna få se den här fascinerande tavlan av Soutine, förstår ni. Ni kommer att bli berömd och folk kommer att säga: 'Titta, där är den där mannen med tio miljoner francs på ryggen. Gillar ni förslaget, monsieur? Känner ni er tilltalad av det?"
   Drioli tittade upp på den långe mannen med de kanariegula handskarna och undrade fortfarande om det var något slags skämt. "Det var ett besynnerligt förslag", sade han långsamt. "Men menar ni verkligen allvar?"
   "Visst gör jag det."
   "Vänta lite", avbröt konsthandlaren. "Hör på här, gubbe lilla. Nu har jag lösningen på vår problem. Jag köper tavlan och så låter jag en kirurg operera bort huden på er rygg, och sen kan ni ge er av vart ni vill och göra er glada dagar av alla pengarna ni får av mig."
   "Utan hud på ryggen?"
   "Nej, nej, inte alls! Ni missförstår mig. Den här kirurgen sätter dit ett nytt stycke hud. Det är lätt gjort."
   "Kan han göra det då?"
   "Ja, som ingenting."
   "Det är omöjligt!" sade mannen med de kanariegula handskarna. "Han är för gammal för en så pass stor hudtransplantation. Han skulle dö på kuppen. Ni skulle inte överleva det, min vän."
   "Skulle jag inte överleva det?"
   "Nej, naturligtvis inte. Aldrig i livet. Målningen är det enda som skulle kunna räddas."
   "Å, gud bevare mig!" utbrast Drioli. Han stirrade bestört på ansiktena runt omkring som var vända mot honom, och i tystnaden som följde hördes en annan röst från bortre ändan av gruppen och den sade lugnt: "Om man gav den där gubben tillräckligt mycket pengar skulle han kanske gå med på att ta livet av sig nu med detsamma. Vem vet?" Några fnissade. Konsthandlaren hasade oroligt med ena foten över mattan.
   Så klappade handen i den kanariegula handsken Drioli på axeln igen. "Kom nu", sade mannen och log sitt breda, vita leende. "Nu ska ni och jag gå och äta en god middag, och så kan vi tala lite mer om det här medan vi äter. Vad sägs om det? Är ni hungrig?"
   Drioli tittade på honom med rynkad panna. Han tyckte inte om mannens långa, böjliga hals eller det sätt på vilket han sträckte fram den mot en medan han talade, precis som en orm. "Ankstek och Chambertin", sade mannen. Han gav orden en mustig och saftig betoning och skvätte ut dem med tungan. "Och kanske också en lätt och luftig kastanjesufflé."
   Drioli vände blicken upp mot taket och hans läppar blev slappa och fuktiga. Man kunde se hur den stackars mannen formligen började dregla.
   "Hur vill ni ha ankan?" fortsatte mannen. "Tycker ni om när den är brunstekt och knaprig utanpå eller vill ni ..."
   "Jag kommer", sade Drioli hastigt. Han hade redan tagit upp skjortan och drog den i vild iver över huvudet. "Vänta på mig, monsieur. Jag kommer." Och inom en minut hade han försvunnit ut från konstsalongen tillsammans med sin nye gynnare.
   Inte mer än några veckor senare salubjöds i Buenos Aires en tavla av Soutine föreställande ett kvinnohuvud. Tavlan var målad på ett ovanligt maner, var kraftigt fernissad och hade en vacker ram. Detta — plus den omständigheten att det inte finns något hotell i Cannes som heter Bristol — kommer en att undra lite, att be för den gamle mannens hälsa och innerligt hoppas att han, var han nu än kan befinna sig, måtte ha en liten välväxt, söt flicka som manikurerar naglarna på hans fingrar och en uppasserska som serverar honom frukost på sängen på morgnarna.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "Skin".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki