FANDOM


Av: H.P. Lovecraft
   
   I mina plågade öron ljuder ständigt ett mardrömslikt prasslande och flaxande och ett svagt, avlägset skällande som från en väldig hund. Det är inte en dröm — jag fruktar att det inte ens är vansinne — för alltför mycket har redan hänt för att jag skulle kunna hysa dessa barmhärtiga tvivel.
   S:t John är ett massakrerat lik; jag ensam vet varför, och min kunskap är sådan att jag skall skjuta mig för att inte massakreras på samma sätt. Genom obelysta och gränslösa korridorer störtar den svarta, formlösa Nemesis som driver mig till självförintelse.
   Måtte himlen förlåta mig den dårskap och sjukliga drift som förde oss båda till ett så fasansfullt öde. Utleda på de alldagliga händelserna i en prosaisk värld där till och med kärlekens och äventyrlighetens glädje snart blir fadd, hade S:t John och jag entusiastiskt gått med i varje estetisk och intellektuell rörelse som utlovade befrielse från vår mördande leda. Symbolisternas gåtor och prerafaeliternas extaser delades av oss, men varje ny nyck uttömdes alltför snart och förlorade allt behag.
   Bara de dekadentas mörka filosofi kunde hjälpa oss, och vi fann den verkningsfull bara genom att gradvis fördjupa oss i alltmer djävulska forskningar. Baudelaire och Huysmans gav oss snart inte längre något, och slutligen återstod oss bara den mer direkta stimulansen av onaturliga personliga upplevelser och äventyr. Det var detta förfärande känslomässiga behov som med tiden drev oss till de vedervärdiga handlingar som jag till och med nu omnämner med skam och blygsel — den yttersta mänskliga skamligheten, den ohyggliga gravskändningen.
   Jag kan inte avslöja detaljerna i våra förfärliga expeditioner eller ens delvis räkna upp de värsta av de troféer som fyllde det namnlösa museum vi skapade i det stora stenhus där vi bodde tillsammans, ensamma och utan tjänstefolk. Vårt museum var en blasfemisk, onämnbar plats där vi med den neurotiska skicklighetens djävulska smak hade samlat ett universum av skräck och förruttnelse för att reta vår blaserade smak. Det var ett hemligt rum långt, långt under markytan, där väldiga bevingade demoner huggna i basalt och onyx spydde grönt och rött ljus ur sina öppna käftar, och dolda tryckluftledningar skänkte dödsdansens liv och rörelse åt de rader av röda döda varelser som hand i hand löpte fram, invävda i mäktiga svarta draperier. Genom dessa rörledningar kom när vi så önskade de dofter som passade vår sinnesstämning; ibland doften av bleka begravningsliljor, ibland den narkotiska rökelsen från kungliga gravar i drömda orientaliska länder, och ibland — jag darrar när jag tänker på det — den ohyggliga, vedervärdiga stanken från en öppnad grav.
   Längs väggarna i denna motbjudande kammare stod kistor med uråldriga mumier, uppstoppade kroppar och gravstenar stulna från världens äldsta kyrkogårdar. Nischer här och där innehöll skallar av alla former, samt huvuden bevarade i olika stadier av förruttnelse. Där kunde man finna berömda ädlingars ruttnande, kala skallar och nyligen begravda barns färska och gyllenskimrande huvuden.
   Där fanns statyer och målningar som alla föreställde ohyggliga föremål; vissa av dem hade gjorts av S:t John och mig. En låst volym, inbunden i människohud, innehöll vissa okända och onämnbara teckningar som Goya sades ha gjort men aldrig vågat erkänna som sina. Det fanns vedervärdiga musikinstrument med vilka S:t John och jag ibland frambringade utsökta dissonanser av demonisk bestialitet. Och i ett antal ebenholts-skrin vilade det mest varierande och ohyggliga stöldgods från våra gravskändningar som någonsin har hopsamlats av mänskligt vanvett och sjuklighet. Det är detta jag framför allt inte får tala om — jag tackar Gud för att jag hade modet att förinta det långt innan jag drevs till att döda mig själv!
   De plundringsutflykter under vilka vi insamlade våra onämnbara skatter var alltid artistiskt minnesvärda händelser. Vi var inga vulgära gravskändare, utan arbetade bara då sinnesstämningen, landskapet, omgivningarna, vädret, årstiden och månljuset passade oss. Dessa nöjen var en högt uppdriven konst, och vi var synnerligen noggranna med alla detaljer. En olämplig tidpunkt, en skärande blixt, eller ett klumpigt spadtag i den fuktiga jorden skulle nästan helt ha berövat oss den vällust som åtföljde blottandet av något olycksbådande grinande föremål. Vårt sökande efter nya upplevelser och pikanta platser var febrilt och omättligt — S:t John var alltid ledaren, och det var han som slutligen förde oss till den hånande, förbannade plats som bragte oss till vårt fasansfulla och oundvikliga öde.
   Vilket ondskefullt öde lurade oss till den där ohyggliga holländska kyrkogården? Jag tror det var de mörka sägnerna och berättelserna, ryktena om en som varit begravd i fem sekler, som själv en gång varit gravplundrare och stulit ett kraftfullt föremål från ett mäktigt gravvalv. Jag minns de sista ögonblicken — den bleka höstmånen över gravarna som kastade långa förfärande skuggor; de groteska träden som dystert böjde sig nedåt för att möta det vanskötta gräset och de förvittrade gravstenarna; de kolossala fladdermössen som avtecknade sig mot månen; den uråldriga murgrönklädda kyrkan som sträckte upp ett väldigt spöklikt finger mot den oändliga himlen, de lysande insekterna som dansade likt dödseldar under idegranarna; lukten av mögel, växtlighet och mer svårförklarliga ting som blandades med nattvinden från fjärran träsk och hav; och det värsta av allt, det svaga dova skällandet från någon gigantisk hund som vi varken kunde se eller placera. Vi rös till när vi hörde detta avlägsna skall, och mindes böndernas berättelser; för den vi sökte hade för århundraden sedan hittats på denna plats, söndersliten och massakrerad av något obeskrivligt odjurs klor och tänder.
   Jag minns hur vi grävde i likplundrarens grav med våra spadar, och hur vi fascinerades av tanken på scenen, graven, den bleka vakande månen, de ohyggliga skuggorna, de groteska träden, de väldiga fladdermössen, den uråldriga kyrkan, de dansande dödseldarna, de kväljande dofterna, den svagt kvidande nattvinden och det egendomliga, nätt och jämnt hörbara skallet som kom från någon obekant plats långt bort.
   Sedan stötte vi på något som var hårdare än jorden, och såg framför oss en ruttnande avlång kista täckt med mineralavlagringar från den sedan länge orörda marken. Den var otroligt tjock och kraftig, men så gammal, att vi slutligen lyckades bryta upp den och girigt kunde se ner på dess innehåll.
   Mycket — förvånansvärt mycket — återstod av föremålet trots att fem århundraden hade gått. Trots att skelettet på flera ställen var krossat av de käftar som dödat mannen höll det förvånansvärt väl samman, och vi njöt av anblicken av den rena vita skallen, de långa tänderna och de tomma ögonhålorna som en gång hade glött med samma likfeber som våra ögon. I kistan låg en amulett av egendomlig och exotisk form, som uppenbarligen hade hängt runt den dödes hals. Det var en säregen hopkrupen bevingad hund, eller en sfinx med hundhuvud, och den var utsökt skulpterad på gammalt orientaliskt sätt ur ett stycke grön jade. Djurets uttryck var ohyggligt motbjudande, fyllt av både död, bestialitet och ondska. Runt basen fanns en inskription med bokstäver som varken S:t John eller jag kunde identifiera; och på undersidan var ingraverad, liksom ett tillverkningsmärke, en grotesk dödskalle.
   Genast när vi såg denna amulett visste vi att vi måste äga den; att endast detta var vårt naturliga rov ur denna sekelgamla grav. Även om dess form hade varit obekant skulle vi ha eftertraktat den, men när vi granskade den närmare såg vi att den inte var helt obekant. Den var verkligen främmande för all den konst och litteratur som den kloke och välbalanserade läsaren känner till, men vi igenkände den som det föremål som den galne araben Abdul Alhazred omnämner i den förbjudna Nekronomikon; den ohyggliga själsymbolen för den likätande kulten i det otillgängliga Leng i Centralasien. Vi kände alltför väl igen de hotfulla tecken som beskrivits av den gamle arabiske demonologen; tecken, sade han, uppkomna ur en dunkel manifestation av deras själar vilka hemsökte och gnagde de döda.
   Vi tog det gröna jadeföremålet, kastade en sista blick på det bleka och håliga ansikte som tillhörde dess ägare och återställde graven i dess tidigare skick. När vi skyndade från den motbjudande platsen med den stulna amuletten i S:t Johns ficka, tyckte vi oss se hur fladdermössen störtade sig mot den jord vi nyss hade bökat upp, som om de sökte någon hednisk och satanisk näring. Men höstmånen lyste svag och blek och vi var inte säkra.
   När vi följande dag seglade från Holland till vårt hem tyckte vi oss höra det svaga avlägsna skällandet av en gigantisk hund bakom oss. Men höstvinden suckade sorgset och milt, och vi var inte säkra.
   Mindre än en vecka efter vår återkomst till England började egendomliga ting ske. Vi levde som enstöringar, utan vänner, ensamma och utan tjänstefolk i några få rum i en gammal herrgård på en kal och öde hed, och besökare knackade sällan på vår dörr.
   Nu stördes vi emellertid av vad som föreföll vara ett ständigt trevande nattetid, inte bara vid dörrarna utan också runt fönstren på de olika våningarna. En gång tyckte vi oss se att en stor mörk skepnad fördunklade biblioteksfönstret när det belystes av månen, och en annan gång tyckte vi oss höra ett gnällande och flaxande ljud i närheten. Våra undersökningar gav inget resultat, och vi började skylla händelserna på fantasin som fortfarande lät oss höra det svaga avlägsna skällande vi hade hört på den holländska kyrkogården. Jadeamuletten vilade nu i en nisch i vårt museum, och ibland tände vi ett egendomligt doftande ljus framför den. Vi läste mycket i Alhazreds Nekronomikon om amulettens egenskaper och om vålnaders själars förhållande till det som den representerade; och vi oroades av det vi läste.
   Sedan kom fasan.
   Natten den 24 september 19— hörde jag en knackning på min sängkammardörr. Jag trodde det var S:t John och bad honom komma in, men besvarades bara av ett gällt skratt. Det fanns ingen i korridoren. När jag väckt S:t John sade han sig inte veta något om saken och blev lika orolig som jag. Det var denna natt som det svaga, fjärran skallet ute på heden blev till en tydlig och fruktad verklighet för oss.
   När vi fyra dagar senare var nere i det hemliga museet hörde vi ett svagt, förstulet skrapande ljud från den dörr som ledde till lönntrappan från biblioteket. Detta fördubblade vår oro, ty förutom skräcken för det okända hade vi alltid fruktat för att vår ohyggliga samling skulle bli upptäckt. Vi släckte alla ljus, smög oss upp till dörren och slog upp den. Vi möttes av en oförklarlig vindil och hörde ett fnittrande, gällt och fullt hörbart tjatter som tycktes avlägsna sig från oss. Vi försökte inte utröna huruvida vi var galna, om vi drömde eller om vi var fullt tillräkneliga. Vi förstod bara med nattsvart fasa att tjattret utan minsta tvekan var på holländska.
   Därefter levde vi i ständigt stegrad skräck och fascination. För det mesta misstänkte vi att vi båda höll på att förlora förståndet som följd av det liv vi fört, men ibland roade det oss att framställa oss som offer för ett smygande och ohyggligt öde. Egendomliga händelser inträffade nu allt för ofta för att vi skulle kunna hålla räkning på dem. Vårt ensliga hus tycktes vara uppfyllt av närvaron av någon ondskefull varelse vars natur vi inte kunde gissa oss till, och varje natt rullade det demoniska skallet över den vindpinade heden, starkare och starkare för varje gång. Den 29 oktober fann vi i den mjuka jorden utanför biblioteksfönstret en rad fotavtryck som inte kan beskrivas. De var lika förvirrande som de väldiga mängder av stora fladdermöss som nu kretsade över den gamla herrgården.
   De ohyggliga händelserna kulminerade den 18 november, när S:t John på hemväg från den lilla järnvägsstationen anfölls av en förfärande köttätande varelse och slets i bitar. Hans skrik nådde fram till huset, och jag kom till platsen i tid för att höra fladdret av vingar och se en diffus silhuett avteckna sig mot fullmånen.
   Min vän var döende när jag talade till honom, och han kunde inte svara sammanhängande. Han kunde bara viska: "Amuletten... det fördömda..."
   Sedan sjönk han samman till en orörlig massa av sargat kött.
   Nästa midnatt begravde jag honom i vår vanskötta trädgård, och läste över hans grav en av de djävulsmässor han hade älskat i sitt liv. När jag uttalade den sista sataniska meningen hörde jag långt borta på heden det svaga skallet från en gigantisk hund. Månen hade stigit upp, men jag vågade inte rikta blicken upp mot den. Och när jag på den dimhöljda heden såg en väldig diffus skugga kräla fram över marken, slöt jag ögonen och kastade mig till jorden. När jag långt senare darrande reste mig upp, raglade jag in i huset och utförde förfärande ceremonier framför den gröna jadeamuletten.
   Jag vågade nu inte längre leva ensam i det gamla huset på heden och reste följande dag till London med amuletten i packningen, sedan jag hade bränt och grävt ner återstoden av den ogudaktiga samlingen i museet. Men tre nätter senare hörde jag återigen skallet, och innan veckan var över följdes jag av egendomliga ögon så snart det blivit natt. När jag en kväll tog mig en nypa luft på Victoria Embankment, såg jag en mörk kropp röra sig framför en ljusreflex i vattnet. En vind, starkare än nattvinden, stormade förbi mig och jag förstod att jag snart skulle råka ut för samma öde som S:t John.
   Följande dag packade jag omsorgsfullt in den gröna jadeamuletten och reste till Holland. Jag visste inte vilken nåd jag kunde hoppas på att få av den siste, sovande ägaren genom att återlämna amuletten; men jag visste att jag måste vidta alla åtgärder som föreföll logiska. Jag visste inte vad hunden var och varför den jagade mig; men jag hade första gången hört skallet på den uråldriga kyrkogården, och alla därpå följande händelser inklusive S:t Johns dödsviskning tycktes sammanbinda förbannelsen med stölden av amuletten. Jag försjönk alltså i bottenlös förtvivlan när jag på ett värdshus i Rotterdam upptäckte att tjuvar hade bestulit mig på min enda möjlighet till frälsning.
   Skallet var högt och genomträngande den kvällen, och på morgonen läste jag i tidningen att ett ohyggligt dåd hade förövats i stadens slumkvarter. Folk var skräckslagna, för en av de usla boningarna hade utsatts för ett brott som var långt mer bestialiskt än något annat som förövats där. In ett tjuvnäste hade en hel familj slitits i bitar av någon eller något som inte efterlämnat några spår, och de som bodde i närheten hade hela natten hört ett svagt, oupphörligt skällande som tycktes komma från en jättelik hund.
   Så stod jag nu slutligen återigen på den osunda kyrkogården där en blek vintermåne kastade förfärande skuggor och nakna träd dystert sänkte sig ner mot det vissnade, frostvita gräset och de vittrade gravvårdarna, och den murgrönklädda kyrkan sträckte ett hånande finger upp mot den avvisande himlen och nattvinden tjöt vanvettigt från de frusna träsken och de iskalla haven. Skallet var nu mycket svagt, och det upphörde helt när jag närmade mig den gamla grav där jag en gång hade skändat och skrämt bort en mängd fladdermöss som fladdrat omkring över den.
   Jag vet inte varför jag gick dit, om inte för att be eller babbla fram hysteriska böner och ursäkter till det lugna vita ting som vilade där; men vilket skälet än var, angrep jag den halvfrusna marken med en förtvivlan som delvis var min och delvis härrörde från en betvingande kraft utanför mig. Arbetet var lättare än jag hade väntat mig, även om jag vid ett tillfälle avbröts på ett egendomligt sätt av att en mager rovfågel störtade sig ner från den kalla skyn och hackade i gravens jord tills jag dödade den med ett hugg av spaden. Slutligen nådde jag ner till den ruttnande kistan och lyfte av det fuktiga salpetertäckta locket. Detta var min sista förnuftiga handling.
   För hopkrupen i den sekelgamla kistan, omgiven av ett hårt packat mardrömslikt följe av stora, seniga fladdermöss, låg det skelett som min vän och jag hade bestulit; inte rent och fridfullt som när vi såg det, utan täckt av torkat blod och bitar av främmande kött och hår och hångrinande mot mig med lysande ögonhålor och vassa nerblodade käkar som gapade gäckande, hånande mitt oundvikliga öde. Och när det från denna gapande mun kom ett djupt, dånande skall liksom från en gigantisk hund, och jag såg att den i sin blodiga, nedsmutsade benhand höll den förlorade jadeamuletten, kunde jag bara skrika och springa vansinnigt och mina skrik övergick snart i ett kacklande hysteriskt skratt.
   Vanvett rider på stjärnvindarna... klor och tänder som vässats på århundradens lik... drypande död grensle över en backanal av fladdermöss från Belials nattsvarta ruiner och begravda tempel... När nu det döda benvita monstrets skall kommer närmare och närmare och det oavlåtliga prasslet och flaxandet av dessa förbannade vingar smyger sig allt närmare mig, skall jag med min revolver söka den frid som är min enda tillflykt undan det obenämnda och onämnbara.
   
   The Hound (1922) Översatt av Sam J. Lundwall
   Källa: Skräckens labyrinter ISBN ISBN 91-7992-048-9

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki