FANDOM



Omre 1.png

Hunden
Av Arthur Omre

HUNDEN, en stor, svart hund, följde långsamt efter mig. Jag kände mig inte riktigt säker och ville inte gärna vända ryggen mot honom. När jag stannade och tittade på honom, satte han sig ner och såg på mig, som om jag vore ett underligt djur. Han ruskade på huvudet.
   —Gå hem med dig du, sa jag. Men han satt bara lugnt kvar. När jag fortsatte, följde han efter, fyra fem steg bakom mig. Han lufsade tungt men mjukt, nästan som en björn. Jag tyckte han såg ut som en newfoundlandshund. De är kloka djur. Han var ganska långhårig och blank i pälsen.
   När jag närmade mig ett litet hus, lunkade han förbi mig, skällde ett tag upp mot huset och satte sig nedanför trappan. Jag hade inte alls lust att försöka komma förbi honom på den smala stigen.
   En kvinna på ett par och trettio år kom ut i dörren och nickade till mig, en vacker blond kvinna. Hon såg snäll ut. Hon betraktade mig utan ett leende. Jag frågade efter vägen till stationen.
   —Jag har gått lite vilse, sa jag. Jag gick över skogen från K.
   —Ja, då har ni allt gått vilse, sa hon. Ni måste gå tillbaka ända till vägskälet och ta den smalaste vägen upp mot vänster och så den andra vägen till höger. Det är rätt långt och det finns en genväg, fast den kan ni nog inte hitta ... om inte ....


Omre 2.png


   —Är det er hund? sa jag.
   —Ja, sa hon. Det är min hund.
   —Är det en newfoundländare? frågade jag.
   —Det är nog en korsning, sa hon. Men han har ganska mycket av newfoundländare i sig. Det är en snäll hund.
   —Han skulle allt bli arg om någon skulle ta i hårt mot er, sa jag.
   —Ja, det kan ni lita på att han skulle, sa hon med ett småleende. Han är som ett slags fjärdingsman här för mig. Ja, Björn håller allt ögonen öppna, han.
   Hunden vände långsamt på huvudet, såg på henne, viftade lite med svansen och såg på mig igen.
   —Han kom fram ur skogen nere vid vägskälet och följde efter mig hit, sa jag.
   —Ja, han har ett ställe där nere som är hans, sa hon. Han gräver ner ben där. Det är särskilt fin jord för att gräva ner ben där. Och så går han dit ibland för att se efter att ingen har grävt upp dem. Det är förresten sällan han följer med någon. Han brukar springa rätt genom skogen för att varsko mig om det kommer någon utsocknes långt innan de kommer här förbi. Folk som han känner bryr han sig sällan om att varsko för. Inte annat än om jag väntar någon.
   —Så han vet alltså när ni väntar någon.
   —Javisst gör han det, sa hon lugnt. Jag brukar tala om för honom att i dag kommer den eller den. Ni är väl både törstig och hungrig när ni har gått så lång väg, tillade hon.
   —Åja, sa jag. Kan jag kanske få köpa lite mjölk?
   —Var så god och stig på, sa hon. Ja, mjölk har jag. Maka på dig, Björn, så herrn här kan komma in.
   Hunden reste sig och tog ett par steg åt sidan och satte sig igen. Han viftade sakta på svansen när jag gick uppför trappan. Jag kom in i ett prydligt rum. Kvinnan gick ut i köket och kom tillbaka med en tillbringare mjölk och glas på en bricka. Ytterdörren lät hon stå öppen. Jag såg att hon var mycket vacker och välskapad och klädd i ny blå bomullsklänning. Det ljusa håret var slätt kammat över det vackra huvudet. Men ansiktet var på något sätt stillastående. Hon verkade apatisk.
   —Det ska strax bli kaffe, sa hon. Jag tänker själv ta mig en kopp. Jag fick tag i lite gott kaffe i förra veckan. För kaffet är annars ganska dåligt nu för tiden. Men ni kanske inte tycker om kaffe?
   —Jo, jag är väldigt förtjust i kaffe, sa jag.
   —Det var min man, också, sa hon.
   —Är han död kanske? sa jag försiktigt.
   —Nej, död är han nog inte, sa hon lugnt. Han for ifrån mig för två år sen. Vi var bara gifta ett år. Han for till en annan.
   Det är så där som barn och naiva människor talar, tänkte jag. De berättar öppet om allting. De lastar av sig hela bördan. Det måtte vara skönt att kunna göra det.
   —Det var tråkigt, sa jag. Något måste jag ju säga.
   —Ja, det var tråkigt, sa hon sakta. Vet ni vad, sa hon. Ni är mycket lik min man. Ni skulle gott kunna vara en äldre bror till honom. Han är lite yngre än ni. Det var därför Björn följde med er. Han tycker ni liknar min man. Ja, inte så att han trodde ni var han. Men han tycker allt att ni är bra lik honom.
   —Inte ... en hund ser inte så värst bra.
   —Joo då, sa hon. Det var säkert därför han följde med er. Han brukar inte följa med folk på det sättet. Den tyckte det var märkvärdigt att ni var så lik min man. Jag känner Björn jag.
   Det kom kaffelukt från köket. Hon gick dit ut och kom tillbaka efter några ögonblick med kaffe och tjock grädde och socker och småkakor. Ett fotografi i förgylld ram som stod på byrån kunde mycket väl ha varit jag själv för tio år sedan: Hon märkte att jag såg på porträttet.
   —Vi är inte skilda, sa hon.
   —Det kan ni väl bli när som helst? sa jag
   —Jag vill helst inte skiljas, sa hon. Jag vill vänta lite till. Jag lovade ju ganska mycket när vi stod framför altaret.
   —Det kan ju hända att han kommer tillbaka, sa jag.
   —Jag vet inte, sa hon sakta. Men var så god och ta för er. Det var trevligt att få prata med någon. Jag har inte talat med en människa på en vecka. Och så är ni så lik honom. Det är verkligen märkvärdigt ...
   Vi satt där ganska länge. Jag hade gått en lång väg och behövde vila mig. Jag fick inte lov att betala för mig.
   —Jag ska säga er en sak, sa hon. Björn kan följa med er den där genvägen. Det vinner man nästan halva vägen på. Han kan handla lite åt mig också. Jag behöver några saker. Kom här, Björn, sa hon.
   Hunden lunkade uppför trappan och satte sig på golvet i rummet. Hon spände på honom en liten sele med en väska på vardera sidan. Så skrev hon något på ett papper och lade det i den ena väskan.
   —Ni ska bara gå rätt uppför skogsvägen där, sa hon. Björn går före. Ni behöver bara följa honom. Stigen försvinner lite här och var. När ni har gått en halvtimme kommer ni fram till ett ställe med ett gärde. Där går Björn in i skogen till vänster. Men bry er inte om det. Ni ska bara fortsätta vägen rakt fram förbi det där stället. Björn kommer ner på stigen igen när ni har kommit en bit på andra sidan. Det bor nämligen en hund där och Björn vill inte ha något bråk med den, när han följer med någon eller när han går ett ärende. Han blir hindrad av den där hunden. Annars är de goda vänner. Det är en tik.
   Strax efteråt kommer ni ner på stora vägen. Där ligger det en liten lada. Björn går före. Då har ni en knapp halvtimme ner till stationen, hela tiden genom skogen. Han följer er ända bort till perrongen. Då kan ni klappa honom. Han tycker om att bli klappad när han har visat vägen. Sen går han bort till handelsboden och får vad han ska ha. Efter det går han tillbaka till stationen igen och får ett ben av stinsens fru. Han väntar säkert på perrongen tills tåget kommer. Han tycker om att titta på tåget. Ni förstår, det händer inte så mycket här.
   —Var en duktig hund nu och följ herrn till stationen, Björn, sa hon allvarsamt. Och sen ska du handla åt mig hos Nyberg. Nyberg är en snäll karl. Följ nu snällt med herrn här och kom genast tillbaka hem igen. Var en duktig pojke nu, Björn.
   Hunden såg på henne, såg på mig och gick långsamt ut och vägen fram och in i skogen. Där stannade han och väntade. Han traskade i sakta mak framför mig ungefär en halvtimmes tid. Då jag fick syn på stället, såg han på på mig, viftade lite på svansen och stack in i skogen till vänster. Jag fortsatte rätt fram förbi stället. En liten lapptik gnydde bakom gärdsgården, sprang bort till grinden och viftade på svansen åt mig.
   Ett stycke längre bort stod hunden och väntade, lunkade lugnt vidare framför mig och stack tvärs över vägen och tog av in på stigen på andra sidan. Vid ladan väntade han för att se till att jag kom ordentligt efter.
   Tjugu minuter senare stod vi på perrongen vid stationen. Jag klappade honom och sa : — Nu var du en duktig hund, Björn. Tack ska du ha för sällskapet. Hunden viftade sakta på svan sen, såg på mig och traskade lugnt bort till handelsboden. Jag gick in för att köpa tobak. Nu hade han ingenting med mig att göra längre. Han låtsades inte se mig och satte sig framför disken och väntade.


Omre 3.png


   —Jaså är du här, Björn, sa handelsmannen. Vad ska du ha i dag då? Han öppnade väskan och slog in varorna och fördelade dem jämnt i de båda väskorna. Och så ska du ha en bit bröstsocker förstås, sa handelsmannen. Han la in en bit brunt socker i papper och stoppade ner det i väskan. Hunden viftade belåtet på svansen, gick tillbaka till stationen igen, satte sig och tittade upp mot fönstret. Stinsens fru kom ut och lade in ett ben i papper och stoppade det i väskan. Hunden viftade på svansen, såg på henne och satte sig ner och väntade.
   Jag gick fram och tillbaka på perrongen och rökte. — Han väntar på tåget, sa stinsens fru. Han går inte förrän tåget har farit. Han tycker det är så roligt att titta på tåget.
   —Han kanske väntar att någon ska komma? sa jag.
   —Ja, kanske det, sa hon. I så fall har han väntat bra länge.
   —I två år, sa jag.
   —Ja, i två år, sa hon. Ni kanske är en släkting. Ni är så lik honom.
   Jag köpte biljett. Strax efteråt ångade tåget in. Hunden reste på sig, stod och såg fram och tillbaka utefter vagnarna.

Publicerad i All Världens Berättelser 12 1949. Övers.: Eva Alexanderson Ill.: Charles Larsson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki