FANDOM



   Av: Lord Dunsany
   
   Trots rivaliserande bolags annonser är det troligt att varje yrkesman vet att ingen person i branschen just nu är jämbördig med herr Nuth. Hans namn är knappt känt utanför branschens magiska krets; han behöver inte annonsera, han är perfekt. Han är överlägsen även de moderna konkurrenterna, och hans rivaler vet det, vad de än påstår. Hans krav är måttliga, så och så mycket i kontanter när varorna levereras, så och så mycket i utpressning senare. Han efterkommer alla era önskemål. Man kan lita på hans förmåga; jag har sett en skugga röra sig mer bullrande en blåsig natt än Nuth, för Nuth är tjuv till yrket. Det är känt att personer har varit gäster på herrgårdar och sedan skickat dit en representant för att förhandla om ett konstföremål som de sett där - någon möbel, någon målning. Detta är smaklöst; men de mer kultiverade skickar alltid dit Nuth några nätter efter sitt besök. Han är skicklig när det gäller gobelänger; man märker knappt att kanterna är avskurna. Och ofta när jag ser något stort, nytt hus fyllt av gamla möbler och porträtt från forna tider, säger jag till mig själv: "Dessa knarrande stolar, dessa förfäder i helfigur och snidade mahognyskåp har levererats av den ojämförlige Nuth."
   När jag använder ordet ojämförlig, kan det hävdas att namnet Slith är höjt över alla jämförelser i tjuvnadsfacket; och jag är inte okunnig om detta; men Slith är en klassiker och levde för länge sedan, och visste ingenting om modern konkurrens; dessutom har Sliths häpnadsväckande öde kanske skänkt honom en glans som i våra ögon överdriver hans obestridliga förtjänster.
   Man skall inte tro att jag är en vän till Nuth; tvärtom står mina synpunkter på egendomens sida; och han behöver inga goda ord av mig, för hans position är nästan unik i branschen, han är en av de mycket få som inte behöver annonsera.
   När min berättelse börjar bodde Nuth i ett rymligt hus vid Belgrave Square; på sitt oefterhärmliga sätt hade han gjort sig till vän med fastighetsskötaren. Huset passade Nuth utmärkt, och varje gång någon intresserad köpare kom för att inspektera huset, prisade fastighetsskötaren det med de ord som Nuth hade föreslagit. "Om det inte vore för rören", sade hon, "skulle det vara det finaste huset i London", och när köparen tog fasta på detta och frågade om rören, svarade hon att rören också var bra men inte så bra som huset. Köparna såg inte Nuth när de granskade rummen, men Nuth fanns där.
   Hit kom en vårmorgon en gammal kvinna i prydlig svart dräkt och rödkantad hatt och frågade efter herr Nuth; och med henne kom hennes storväxte och fumlige son. Fastighetsskötaren fru Eggins tittade bort längs gatan, sedan släppte hon in dem och lämnade dem i salongen bland möbler som på ett mystiskt sätt var övertäckta med lakan. De väntade länge, sedan kände de lukten av piptobak och Nuth stod där strax intill dem.
   "Herregud", sade den gamla kvinnan med den röd-kantade hatten, "ni skrämde mig." Sedan såg hon på hans ögon att det inte var rätt sätt att tilltala herr Nuth på.
   Och slutligen talade Nuth, och den gamla kvinnan förklarade mycket nervöst att hennes son var en fin ung man, han hade redan arbetat en tid men han ville komma upp sig i världen, och hon ville att herr Nuth skulle lära honom ett yrke.
   Först av allt ville Nuth se ett rekommendationsbrev, och när han fick se ett från en juvelerare som råkade vara en nära vän till honom blev resultatet att han gick med på att ta sig an unge Tonker (för detta var den fine unge mannens efternamn) och göra honom till sin lärling. Och den gamla kvinnan med den rödkantade hatten återvända till sin stuga på landet, och varje kväll sade hon till sin man: "Vi måste stänga fönsterluckorna på kvällarna, Tonker, för nu är Tommy inbrottstjuv."
   Jag tänker inte beskriva den fine unge mannens lärlingstid närmare; för de som är i branschen känner redan till alla detaljer, och de som arbetar i andra branscher är bara intresserade av sina egna, och de förmögna personer som inte ägnar sig åt något arbete skulle inte förstå att uppskatta Tommy Tonkers gradvis växande skicklighet när han först lärde sig smyga över nakna golvtiljor med små utspridda hinder i mörkret utan att förorsaka minsta ljud, och hur han sedan lärde sig att gå uppför knarrande trappor, och sedan att öppna dörrar, och slutligen att klättra.
   Låt mig bara säga att affärerna blomstrade, och berömmande rapporter om Tommy Tonkers framsteg, skrivna med Nuths mödosamma handstil, avsändes då och då till den gamla kvinnan med den rödkantade hatten. Nuth hade mycket tidigt avbrutit sina studier i skrivkonsten, för han tycktes ha något emot förfalskningar och ansåg därför allt skrivande vara ett slöseri med tid. Och sedan kom transaktionen med lord Castlenorman i hans residens i Surrey. Nuth valde en lördagsnatt, för det råkade vara så att lördagen var sabbat i lord Castlenormans familj, och klockan elva var hela huset tyst. Fem minuter före midnatt kom Tommy Tonker, som fått sina instruktioner av herr Nuth, vilken väntade utanför, ut med fickan full av ringar och skjortknappar. Det var en mycket liten ficka, men juvelerarna i Paris kunde inte göra kopior utan att sända efter material från Afrika, så lord Castlenorman tvingades låna skjortknappar av ben.
   Inte ens ryktet viskade namnet Nuth. Om jag påstod att detta förvred huvudet på honom, skulle det plåga vissa personer, för hans kolleger menar att hans förnuft inte påverkades. Jag säger därför att detta sporrade honom till något som ingen tjuv försökt sig på tidigare. Det gällde inget mindre än att bestjäla gnolernas hus. Och detta framlade denne försiktige man för Tonker över en kopp te. Om Tonker inte varit nästan vettlös av stolthet över deras senaste bedrift, och om han inte varit förblindad av sin vördnad för Nuth, skulle han... men jag gråter över spillt mjölk. Han protesterade aktningsfullt; han sade att han helst inte ville göra det; han sade att det inte var rätt, han tillät sig att diskutera saken; och slutligen en blåsig oktobermorgon med ofärd i luften närmade sig han och Nuth den förfärliga skogen.
   Genom att jämföra vikten av små smaragder med vanliga stenar hade Nuth uppskattat den antagliga vikten av de husprydnader som gnolerna tros ha i det höga och smala hus där de har levt sedan urminnes tid. De bestämde sig för att stjäla två smaragder och tillsammans bära dem i en kappa; men om de var för tunga måste en av dem genast överges. Nuth varnade unge Tonker för snikenhet, och förklarade att smaragderna var värda mindre än ost ända tills de befann sig i trygghet utanför den förfärliga skogen.
   Allt var omsorgsfullt planerat, och de gick nu under tystnad.
   Ingen stig ledde bort till de hotfullt mörka träden, vare sig människor eller boskap hade gått där; på mer än hundra år hade inte ens någon tjuvjägare varit där och snarat älvor. Man gick inte två gånger objuden in i gnolernas dälder. Och frånsett det som skedde där var träden i sig en varning och ägde inte det sunda utseendet hos de träd vi själva planterar.
   Närmaste by låg flera mil bort, och alla dess hus var vända från skogen, utan ett enda fönster i den riktningen. Där talade man inte om den, och på andra platser är den obekant.
   In i denna skog vandrade Nuth och Tommy Tonker. De hade inga vapen. Tonker hade bett att få en pistol, men Nuth svarade att ljudet av ett skott "skulle dra ner allt över skallen på oss", och det talades inte mer om den saken.
   Hela dagen vandrade de djupare och djupare in i skogen. De såg skelettet av någon forntida tjuvjägare fastspikat vid en dörr i en ek; några gånger såg de en fe skynda bort; en gång klev Tonker tungt på en hård, torr pinne, varefter båda låg orörliga i tjugo minuter. Och solnedgången flammade full av onda förebud mellan träden, och det blev kväll, och som Nuth hade planerat kom de i blekt stjärnljus fram till den magra, höga hus där gnolerna dvaldes utan att visa sig för någon.
   Allt var så tyst vid detta avskydda hus att Tonkers falnande mod flammade upp igen, men för den erfarne Nuth föreföll det alltför tyst; och hela tiden såg himlen ut på ett sätt som var värre än ett uttalat hot, så Nuth hade anledning att frukta det värsta, som så ofta är fallet när man är tveksam. Ändå avbröt han inte värvet, utan skickade via stegen upp den fine unge mannen med yrkesredskapen till det gamla gröna fönstret. Och i det ögonblick Tonker rörde vid de gamla plankorna blev tystnaden omänsklig likt en gasts beröring, fast den dessförinnan varit hotfull men mänsklig. Och Tonker hörde att hans andedräkt genljöd i denna tystnad, och hans hjärta var som dånande trummor under ett nattligt anfall, och en snodd i en av hans sandaler smällde mot stegen, och skogens blad var stumma, och nattvinden mojnade; och Tonker bad att en mus eller något annat djur skulle göra något slags ljud, men ingenting rörde sig, till och med Nuth stod orörlig. Och där, medan han ännu var oupptäckt, bestämde sig den fine unge mannen, som han borde ha gjort långt tidigare, för att
   lämna de där kolossala smaragderna där de var och inte ha något mer att skaffa med gnolernas höga, smala hus, utan istället i sista ögonblicket lämna denna förfärliga skog och genast dra sig tillbaka från verksamheten och köpa en stuga på landet. Sedan klättrade han tyst ner och vinkade till Nuth. Men gnolerna hade bevakat honom genom sluga hål som de borrar i trädstammar, och den omänskliga tystnaden sönderslets i ett slags anständighet av Tonkers genomträngande skrik när de grep honom bakifrån — skrik som kom snabbare och snabbare tills de smälte samman. Och vart de förde honom är inte gott att fråga, och vad de gjorde med honom skall jag inte säga.
   Nuth tittade en stund på från husgaveln med ett uttryck av svag förvåning i ansiktet när han gned sig om hakan, för tricket med hålen i träden var nytt för honom; sedan smög han sig ljudlöst bort genom den förfärliga skogen.
   "Och tog de Nuth?" frågar du, gode läsare.
   "Inte alls, mitt barn" (för en sådan fråga är barnslig). "Ingen fångar någonsin Nuth."
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki