Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hur Shard plundrade Bombasharna

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Lord Dunsany
   
   Det hade blivit alltför hett för piratkaptenen Shard på alla de hav han kände till. Spaniens hamnar var stängda för honom; han var känd i San Domingo; i Syrakusa blinkade man när han passerade; Siciliens båda kungar log inte den närmaste timmen sedan de hade talat om honom; stora belöningar hade satts på hans huvud i alla huvudstäder, med porträtt så man kunde känna igen honom - och inget av dessa porträtt var smickrande. Därför bestämde sig kapten Shard för att det var dags att han berättade hemligheten för sina män.
   Han sammankallade dem alla en natt när de låg utanför Teneriffa. Han medgav generöst att det fanns saker i det förflutna som kunde kräva förklaringar: de kronor som furstarna av Aragon sänt till sina brorsöner kungarna av de båda amerikanska staterna hade definitivt aldrig nått sina högst helgade majestäter. Var, kunde man fråga, fanns kapten Stobbuds ögon? Vem hade bränt städer längs Patagoniens kust? Varför skulle ett fartyg som deras välja att frakta pärlor? Varför fanns det så mycket blod på däcken och så många kanoner? Och var fanns fartygen Nancy, Lark och Margaret Belle? Frågor som dessa, sade han, kunde ställas av de nyfikna, och om de anklagades försvarare råkade vara en tok och inte var hemmastadd med sedvänjorna på havet, kunde de bli indragna i besvärliga juridiska problem.
   Och Blodige Bill, vilket var det ohövliga tilltalsnamnet på herr Gagg, en medlem av besättningen, såg upp mot himlen och sade att det var en blåsig natt som var som gjord för en hängning. Och några av de närvarande tog sig tankfullt åt halsen medan kapten Shard framlade sin plan för dem. Han sade att det var dags att lämna Förtvivlans mod, för hon var alltför väl känd av fyra kungarikens flottor, och en femte höll på att lära känna henne, och andra hade sina aningar. (Fler kustbevakningsbåtar än till och med kapten Shard anade sökte redan efter hennes muntra svarta flagga med dess prydliga dödskalle och korsade benknotor i gult.) Han kände till en liten skärgård på fel sida av Sargassohavet; det var ungefär trettio öar där, vanliga ofruktbara öar, men en av dem drev fritt på havet. Han hade observerat det många år tidigare, och gått iland på den och aldrig berättat om den för en levande själ. Istället hade han med sitt skeppsankare förtöjt den vid havets botten, som på den platsen var mycket djupt, och gjort alltsammans till sitt livs hemlighet eftersom han hade bestämt sig för att gifta sig och slå sig ner där om det någonsin blev omöjligt för honom att förtjäna sitt levebröd på havet på det vanliga sättet. Första gången han såg den drev den långsamt för vinden som tog tag i trädkronorna; men om ankarkättingen inte hade rostat sönder måste den ligga kvar där han lämnat den, och de kunde tillverka ett roder och gräva ut hytter i marken, och nattetid kunde de hissa segel på trädstammarna och segla varthelst de behagade.
   Och alla piraterna hurrade, för de ville sätta foten på land igen någonstans där bödeln inte omedelbart kom och hissade upp dem i luften; och fast de var djärva män, var det förfärande att se så många lyktor närma sig i natten. Så nära...! Men de girade undan och försvann i dimman.
   Och kapten Shard sade att de först måste skaffa utrustning, och han för sin del tänkte gifta sig innan han slog sig till ro; så de skulle gå i strid en sista gång innan de lämnade fartyget, och plundra kuststaden Bombasharna och hämta förnödenheter för flera år, medan han själv skulle gifta sig med Söderns drottning. Och återigen hurrade piraterna, för de hade många gånger sett kuststaden Bombasharna från havet och alltid avundats dess överdåd.
   Så de hissade alla segel och lade ofta om kursen och höll sig undan för okända ljus tills gryningen kom, och hela dagen flydde de söderut. Och på kvällen såg de silvertornen i Bombasharna, en stad som var kustens pärla. Och i dess mitt, långt från dem, såg de Söderns drottnings palats; och det var så fullt av fönster som alla vette mot havet, och de var så fyllda av ljus, både från solnedgången som bleknade över vattnet och från ljus som tjänsteflickor tände ett efter ett, att det såg ut som et avlägsen pärla, fortfarande skimrande i sitt haliotisskal, fortfarande fuktigt av hav.
   Så såg kapten Shard och hans pirater det, en kväll över vattnet, och tänkte på rykten som sade att Bombasharna var den vackraste staden på världens kuster, och att dess palats var vackrare än till och med Bombasharna; men Söderns drottning hade ryktet inget att jämföra med. Sedan kom natten och dolde silvertornen, och Shard stävade vidare genom det tätnande mörkret tills piratskeppet vid midnatt låg under murarna mot havet.
   Och den timme då de flesta dör, och vaktposter i ensliga murtorn halvsover, exakt en halvtimme före gryningen, landade Shard nedanför murarna med två roddbåtar och halva sin besättning och med omsorgsfullt lindade åror. De hade tagit sig in genom palatsets portar innan larmet gick, och så fort Shards kanonjärer hörde larmet öppnade de eld mot staden, och innan Bombasharnas sömndruckna soldater visste om anfallet kom från land eller från havet hade Shard framgångsrikt satt sig i besittning av Söderns drottning. De skulle velat plundra denna silverflödande kuststad hela dagen, men samtidigt med gryningen uppenbarade sig misstänkta toppsegel vid horisonten. Därför begav sig kaptenen genast ner till stranden med sin drottning, och embarkerade hastigt och seglade bort med det byte de i all hast fått med sig, och med färre män, för de hade tvingats kämpa en hel del för att komma tillbaka till fartyget. Hela dagen förbannade de dessa hotfulla och besvärande fartyg som ständigt kom närmare. Först var det sex fartyg, och den natten smet de ifrån alla utom två av dem; men hela nästa dag fanns fortfarande dessa två inom synhåll, och vart och ett av dem hade fler kanoner än Förtvivlans mod. Hela nästa natt styrde Shard fram och åter på havet, men de båda fartygen skildes åt och ett av dem höll honom i sikte och nästa morgon var det ensamt på havet med Shard, och hans ögrupp skymtade, hans livs hemlighet.
   Och Shard förstod att han måste slåss, och det var en eländig strid, ändå passade den Shards syften, för han hade fler glada män när striden inleddes än han behövde på sin ö. Och de fick det hela undanstökat innan något annat fartyg uppenbarade sig; och Shard
   undanröjde alla besvärande bevis och kom den natten till öarna vid Sargassohavet.
   Långt innan det hade ljusnat blickade de överlevande besättningsmännen ut över havet, och när gryningen kom såg de ön, inte större än två fartyg, som ryckte hårt i sitt ankare med vinden brusande i trädkronorna.
   Och sedan steg de iland och grävde sig hytter under marken och hissade ankaret ur havets djup, och snart hade de gjort ön vad de kallade sjövärdig. Men Förtvivlans mod skickade de iväg tom under fulla segel på havet, där fler nationer än Shard anade höll utkik efter henne, och där hon med tiden bordades av en spansk amiral som blev sjuk av besvikelse när han inte hittade någon i den berömda besättningen som han kunde hänga i rånocken.
   Och på sin ö erbjöd Shard Söderns drottning de ljuvligaste gamla viner från Provence, och till prydnad skänkte han henne indiska smycken tagna från galjoner på väg till Madrid med skatter, och ställde fram ett bord i solen där hon kunde äta medan de minst ohyfsade av hans pirater fick sjunga i en hytt under marken; ändå var hon alltid dyster och tvär mot honom, och ofta på kvällarna kunde han höras säga att han önskade att han förstod sig mer på drottningar. Sålunda levde de i åratal, piraterna ägnade sig mest åt att spela och dricka under marken, kapten Shard försökte vara Söderns drottning till lags, och hon kunde aldrig riktigt glömma Bombasharna. När de behövde mer förnödenheter hissade de segel i träden, och så länge inga fartyg syntes länsade de undan för vinden med vattnet skummande över öns förliga strand; men så fort de siktade ett fartyg togs seglen ner och de blev en vanlig öde ö.
   De seglade för det mesta på natten; ibland låg de som i gamla tider utanför kuststäder, ibland styrde de dristigt in i flodmynningar och förtöjde sig till och med för en tid vid fastlandet för att plundra trakten och sedan fly till havs. Och om ett fartyg någon natt gick i kvav på deras ö, sade de att det var gott. De blev mycket framstående sjömän och mycket sluga i allt de företog sig, för de visste att det minsta ord om Förtvivlans mods gamla besättning skulle locka bödlar till alla hamnar.
   Och såvitt man vet upptäckte ingen dem eller satte sig i besittning av deras ö; men ett rykte föddes och färdades från hamn till hamn och varhelst sjömän samlas, ett rykte som ännu lever, om en farlig klippa i havet någonstans mellan Plymouth och Kap Horn som plötsligt kunde uppenbara sig i de tryggaste segellederna och där fartyg sades ha gått i kvav, märkligt nog utan att efterlämna det minsta spår. I början grubblades det en del över detta, ända tills gissningarna tystades av en gammal man som tankspritt sade: "Det är ett av havets mysterier."
   Och kapten Shard och Söderns drottning levde nästan lyckliga i alla sina dagar, fast på kvällarna kunde utkiken i träden fortfarande se sin kapten sitta med ett förbryllat uttryck i ansiktet eller höra honom missbelåtet muttra av och till: "Jag önskar att jag förstod mig mer på drottningar."
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki