Fandom

Svenskanoveller Wiki

Hur han som förutsagts kom till staden Aldrig

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: Lord Dunsany
   
   Barnet som lekte där runt radhusen och trädgårdarna med utsikt mot Surreys höjder visste inte att det var han som en dag skulle komma till den Yttersta Staden, han visste inte att han skulle se avgrunderna, befästningarna och de heliga minareterna i den väldigaste av alla städer. Jag föreställer mig honom nu som ett barn med en liten röd vattenkanna som gick omkring i trädgården en sommardag som lyste upp det varma sydlandet, med inbillningen värmd av alla sagor om små äventyr, medan hela tiden det stordåd var reserverat för honom som människor förundrar sig över.
   När han blickade i andra riktningar, bort från Surreys kullar, såg han under hela sin barndom de branter som i stup på stup, berg på berg, höjer sig vid världens kant och i evig skymning ensam med månen och solen bär upp den ofattbara staden Aldrig. Han var förutbestämd att gå på dess gator; det hade profeterats om det. Han ägde den magiska grimman, och den var ett slitet gammalt rep; en gammal kringvandrande kvinna hade givit honom den; den hade förmågan att fjättra varje djur vars släkte aldrig hade upplevt fångenskap, såsom enhörningen, hippogryfen Pegasus, drakar och salamandrar; men den var maktlös mot lejon, giraff, kamel eller häst.
   Hur ofta har vi inte sett staden Aldrig, detta underverk bland nationer! Inte när det är natt i världen och vi inte kan se längre än till stjärnorna; inte när solen strålar där vi lever och bländar vår syn; men när solen har gått ner vissa ovädersdagar, plötsligt ångerfull i kvällen, och vi kan se dessa glittrande klippor som nästan kan tas för moln, och det är skymning hos oss så som det alltid är för dem, då kan vi på deras skimrande sluttningar se dessa gyllene kupoler som höjer sig över världens kant och tycks dansa av värdighet och frid i det milda aftonljus som är miraklernas eget. Då blickar staden Aldrig, obesökt och ljuvlig, länge på sin syster världen.
   Det hade förutsagts att han skulle komma dit. Det var känt när stenarna skapades och innan havet fick sina korallöar. Sålunda besannades profetian och gick vidare till historien och sedan till Glömskan ur vilken jag tar upp den när den driver förbi, i vilken jag en dag skall falla. Pegaserna dansar före gryning- en i de högre rymderna; långt innan soluppgången belyser våra gräsmattor glittrar de i ljus som ännu inte har kommit till världen, och när gryningen höjer sig från bergskrönen och stjärnorna känner den sjunker de tills solljuset snuddar vid de högsta trädens toppar, och pegaserna landar med frasande vingpennor och fäller in vingarna och galopperar och gör krumsprång tills de kommer till någon välmående, förmögen, motbjudande stad, och de kastar sig omedelbart upp från ängarna och flyr bort från anblicken av den, förföljda av dess ohyggliga rök tills de återigen når den rena blå luften.
   Han som profetian i forna tider hade förutspåtts skulle besöka staden Aldrig, gick en midnatt med sin magiska grimma till en strand där pegaserna landade i gryningen, för gräset var mjukt där och de kunde galoppera länge innan de nådde en stad, och där väntade han väl dold intill spåren efter deras hovar. Och stjärnorna bleknade litet och blev otydliga; men än så länge syntes inga spår av gryningen när två små saffransgula prickar uppenbarade sig i nattens avgrund, och sedan fyra och fem; det var pegaserna som dansade och virvlade runt i solen. Ännu en hjord förenade sig med dem, nu var de tolv stycken; de dansade där och reflekterade sina färger tillbaka till solen, de sänkte sig långsamt i stora svängar; nere på jorden avtecknade sig trädens grenar i utsökt svart detaljrikedom mot himlen; en stjärna försvann från en stjärnbild, sedan ännu en; och gryningen blev starkare likt musik, likt en ny sång. Ankor flög mot sjön från ännu mörka åkrar, fjärran röster hördes, ett färgskimmer växte på vattnet, och fortfarande strålade pegaserna i ljuset, dansade i skyn; men när duvorna rörde sig på grenarna och den första lilla fågeln hade lyft och små sothöns försiktigt tittade fram ur säven, då kom pegaserna plötsligt ner i ett brus av fjädrar, och när de landade från sina himmelska höjder omvärvda av dagens första solljus rusade den man upp, vars urgamla öde det var att komma till staden Aldrig, och fångade den siste av dem med den magiska grimman. Den kämpade men kunde inte fly, för pegaserna är ett av de aldrig fångade släktena och magi har makt över det magiska, så mannen grenslade den och den kastade sig återigen upp mot de höjder som den kommit ifrån, så som ett sårat djur söker sig hemåt. Men när de nådde höjderna skymtade den djärve ryttaren staden Aldrig på vänster hand, och han såg bergen Lek, Neerib och Akathooma och Toldenarbas tvärbranta stup glimmade i halvljuset likt en alabasterstaty av Aftonen. Mot dem styrde han med grimman, mot Toldenarba och avgrunderna; pegasens vingar dånade när han tvingades ge efter. Vem kan berätta om avgrunderna? Deras mysterium är hemligt. Vissa menar att natten kommer från dem, och att mörker på kvällen väller från dem mot världen; medan andra antyder att kunskaper om dem kan krossa vår civilisation.
   Från avgrunderna följdes han hela tiden av deras blickar vilkas plikt det är att göra detta; längre och djupare in höjde sig de fladdermöss som lever där när de såg häpnaden i ögonen; vaktposterna på murarna såg strömmen av fladdermöss och höjde sina spjut som för krig. Men när de de insåg att det krig som de stod på vakt mot ännu inte hade kommit, sänkte de spjuten och lät honom slippa in, och han svepte in genom den port som var vänd mot Jorden. Sålunda kom han, som förutsagts, till staden Aldrig uppe på Toldenarba och såg skymningsljuset gnistra i dessa torn som aldrig har upplevt något annat ljus. Alla kupoler var av koppar, men tornspetsarna på deras krön var av guld. Små trappor av onyx löpte i olika riktningar. Dess gator var belagda med agater. Invånarna såg ut från sina hus genom små rutor av rosenkvarts. För dem tycktes den avlägsna världen vara lycklig. Denna stad var alltid iförd samma klädnad, nämligen skymningen, men dess skönhet var värdig detta underverk: både staden och skymningen var ojämförliga. Staden var byggd av en sten som är okänd i vår värld, vi kan inte säga varifrån den kommer, men trollen kallar den abyx och den återkastade skymningens alla färger så väl att ingen kan säga var staden slutar och den eviga skymningen börjar; de är tvillingar, Undrens skönaste döttrar. Tiden hade varit där, men inte för att förstöra; han hade skänkt en blekgrön patina åt kopparkupolerna, allt det övriga hade han lämnat oförändrat, även han, städernas förgörare, avvärjd genom jag vet inte vilken muta. Ändå bad man i Aldrig ofta om förändringar och undergång, man avundades katastrofer i andra världar och uppförde ibland tempel till döda stjärnor som flammande hade fallit ner på Vintergatan, och tillbad dem fortfarande när vi för länge sedan hade glömt dem. De har också andra tempel - vem kan säga till vilka gudar?
   Och han som var förutbestämd att ensam av alla människor komma till staden Aldrig var tillfreds med att se allt detta när han red på dess agatgator med pegasens vingar infällda, omgiven av underverk som till och med Kina är okunnigt om. När han sedan närmade sig stadens bortre murar där inga invånare levde, och blickade i en riktning som inga hus riktade några rosenfärgade fönster mot, såg han plötsligt i fjärran en ännu större stad som höjde sig högt över bergen. Han kunde inte säga om denna stad fanns i skymningen eller höjde sig från någon annan världs kust. Han såg att den höjde sig över staden Aldrig, och försökte närma sig den; men pegasen vägrade flyga mot detta ofantliga hem för okända jättar, och varken den magiska grimman eller något han gjorde kunde förmå vinghästen att röra sig i den riktningen. Slutligen vände ryttaren långsamt hemåt från staden Aldrigs ödsliga bortre delar där inga invånare syntes. Han förstod nu varför alla fönster var riktade åt andra hållet - skymningens invånare blickade mot världen och inte mot det som var större än dem. Så från sista trappsteget på den nedåtriktade trappan, förbi avgrunderna och nerför Toldenarbas gnistrande sida, från den guldblänkande och överskuggade staden Aldrigs glans och ut i den eviga skymningen svepte mannen på sin vinghäst; vinden som just då sov for upp som en hund när de närmade sig, den röt till och skyndade förbi dem. Nere i världen var det morgon; natten drog bort med sin kappa hängande efter sig, vita dimmor vältrade sig, halvklotet var grått men glittrade, ljus blinkade i gryningsfönster, över våta ängar vandrade kor från sina ladugårdar: i denna timma rörde marken återigen vid pegasens hovar. Och i samma ögonblick som mannen steg av och lossade sin magiska grimma kastade sig pegasen upp i luften igen och återvände till sitt släktes luftdans.
   Och han som besteg det gnistrande Toldenarba och ensam bland människor kom till staden Aldrig är berömd i alla länder; men han och invånarna i denna skymningsstad vet två ting som människorna aldrig anar: de, att det finns en stad som är skönare än deras; och han, att han har misslyckats.
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916
   
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki