FANDOM


Av Stephen King

MORRISÖN VÄNTADE PÅ någon som dröjde ovanför Kennedy International, när han fick syn på ett bekant ansikte i andra änden av baren. Han gick bort dit.
  — Jimmy? Jimmy McCann? frågade han prövande.
   Det var Jimmy McCann. Något tyngre än då Morrison såg honom på Atlantutställningen året före, men för övrigt såg han väldigt bra ut. På college hade han varit en mager, blek kedjerökare dold bakom enorma hornbågade glasögon. Han hade uppenbarligen bytt till kontaktlinser.
  — Dick Morrison?
  — Ja. Du ser ut att må toppen.
   Han räckte fram handen och de hälsade på varann.
  — Detsamma, detsamma, svarade McCann, fast Morrison visste att det var lögn. Han var utarbetad och hade ätit och rökt för mycket.
  — Vad dricker du för något?
  — Bourbon och bitter, sa Morrison. Han krokade fötterna kring en barstol och tände en cigarrett. Väntar du på någon, Jimmy?
  — Nej. Jag ska till Miami på konferens. En tung klient. Värd sex miljoner. Det är meningen att jag ska hålla honom i handen eftersom vi missade en stor affär för nästa vår.
  — Jobbar du fortfarande för Crager och Barton? — Verkställande direktör numera. — Fantastiskt? Jag gratulerar! När blev du det?
   Morrison försökte intala sig själv att den där lilla masken av avundsjuka i magen bara var ett utslag av dålig matsmältning. Han plockade upp en ask med magsyreneutraliserande tabletter och krossade en i munnen.
  — Förra året i augusti. Jag var med om en händelse som förändrade mitt liv. McCann såg forskande på Morrison och smuttade på sin drink. Du skulle kanske vilja höra om det?
   Herregud, tänkte Morrison och grimaserade inombords. Jimmy McCann har gått och blivit religiös.
  — Visst, sa han och klunkade i sig av sin drink när han fick den.
  — Jag mådde inte särskilt bra, sa McCann. Personliga problem med Sharon, min far dog — hjärtattack — och så hade jag lyckats dra på mig en rejäl hackhosta. Bobby Crager stannade till vid mitt rum en dag och höll ett litet faderligt uppmuntrande tal för mig. Minns du hur de brukade låta?
  — Ja då. Morrison hade arbetat på Crager och Barton i arton månader innan han började på Mortonagenturen. Sätt i gång och jobba annars är det bara att sticka, sa han.
   McCann skrattade.
  — Du vet alltså. Nåja, för att sätta pricken över i, så talade doktorn om för mig att jag hade början till ett magsår. Han sa åt mig att sluta röka. McCann gjorde en grimas. Han kunde lika gärna ha sagt åt mig att sluta andas.
   Morrison nickade full av förståelse. Ickerökare kunde kosta på sig att vara självbelåtna. Han såg med avsmak på sin egen cigarrett och fimpade den, samtidigt som han visste att han skulle tända en ny inom fem minuter.
  — Nå, slutade du då? frågade han.
  — Ja, det gjorde jag. Till en början trodde jag inte att jag skulle klara av det — lurade mig själv som bara fan. Sedan träffade jag en kille som berättade om ett ställe borta på Fyrtiosjätte gatan. Specialister. Jag frågade mig själv vad jag hade att förlora, och gick dit. Jag har inte rökt sedan dess.
   Morrison spärrade upp ögonen.
  — Vad gjorde de? Proppade dig full med droger?
  — Nej. McCann hade plockat upp plånboken och rotade i den. Här är det. Jag visste väl att jag hade ett någonstans. Han lade ett vitt visitkort mellan dem på bardisken.


SLUTRÖKT AB
Sluta Gå Upp I Rök!
237 East 46th Street
Tidsbeställning


Behåll det ifall du vill, sa McCann. De kan bota dig. Garanterat.
  — Hur?
  — Det kan jag inte säga, svarade McCann.
  — Jaså? Varför inte?
  — Det ingår i kontraktet som man får skriva på. Men hur som helst, så talar de om det när de frågar ut dig.
  — Skrev du under ett kontrakt? McCann nickade.
  — Ja.
   Han log mot Morrison, som tänkte: Jaha, då har det hänt. Jim McCann har gått med i de självbelåtnas skara.
  — Varför allt detta hemlighetsmakeri ifall det fungerar så fantastiskt bra? Hur kommer det sig att jag aldrig har sett några reklamsnuttar på TV, löpsedlar, tidningsannonser
  — De får alla de kunder de kan klara av på muntlig väg.
  — Du är ju en reklamkille, Jimmy. Du tror väl inte på sådant?
  — Det gör jag, svarade McCann. Nittioåtta procent har blivit botade.
  — Vänta ett ögonblick, sa Morrison. Han vinkade efter en ny drink och tände en cigarrett. Binder de där killarna fast en och tvingar en att röka tills man spyr? fortsatte han.
  — Nej.
  — Ger de en något så att man mår illa varje gång man ...
  — Nej, det är inget sådant. Gå dit själv, så får du se. McCann gjorde en gest mot Morrisons cigarrett. Du tycker egentligen inte om det där, eller hur?
  — Neej, men ...
  — Att sluta röka förändrade verkligen saker och ting för mig, sa McCann. Jag ska inte säga att det är samma sak för alla, men för mig var det som om en massa dominobrickor vändes upp. Jag mådde bättre och mitt förhållande med Sharon förbättrades. Jag fick mera energi och jag blev effektivare på jobbet.
  — Tja, nu har du väckt min nyfikenhet. Kan du inte bara ...
  — Beklagar, Dick. Jag kan faktiskt inte avslöja något om det. McCann lät bestämd.
  — Gick du upp i vikt något?
   För ett kort ögonblick tyckte Morrison att någonting bistert skymtade till i Jimmy McCanns blick, men sedan var det borta.
  — Ja, lite för mycket till och med. Men jag blev av med det igen. Jag väger ganska lagom just nu. Jag var mager förut.
  — Passagerare på flight 206 ombedes gå ombord vid utgång 9, skrällde högtalaren till.
  — Det där gäller mig, sa McCann och reste sig upp. Han slängde en femdollarssedel på bordet.
  — Ta dig en till, om du vill. Och tänk över det jag har sagt, Dick. Gör det.
   Och sedan gick han sin väg. Han trängde sig fram genom folkmassan mot hissarna. Morrison plockade upp visitkortet, såg tankfullt på det och stoppade sedan ner det i plånboken och glömde bort det.

Visitkortet föll ut ur hans plånbok och ner på en annan bardisk en månad senare. Han hade lämnat kontoret tidigt och kommit hit för att supa bort eftermiddagen. Saker och ting hade inte gått så bra på Mortonagenturen. Faktum var att det var en satans röra.
   Han gav Henry en tia som betalning för drinken, plockade sedan upp kortet och läste igenom det på nytt — 237 East 46th Street — det låg endast ett par kvarter bort. Utanför var det en kylig, solig oktoberdag, och kanske, bara på rent kul ...
   När Henry kom tillbaka med växeln, avslutade han sin drink och gick ut för en promenad.
   Slutrökt AB var inrymt i en ny byggnad där den månatliga hyran för ett kontor förmodligen låg i närheten av Morrisons egen årslön. Av skylten i lobbyn att döma så verkade det som om deras kontor tog upp en hel våning, och det luktade pengar. Massor av pengar.
   Han tog hissen upp och steg ut i en foaje med mjuk heltäckningsmatta och därifrån vidare in i ett elegant inrett mottagningsrum med ett perspektivfönster som överblickade de förbiilande krypen nedanför. Tre män och en kvinna satt i stolarna utmed väggarna och läste i tidningar. Affärstyper allesammans. Morrison gick fram till disken.
  — Jag fick det här av en vän, sa han och lämnade över visitkortet till receptionisten. Jag antar att man kan säga att han är en av era skyddslingar.
   Hon log och stoppade in en blankett i skrivmaskinen.
  — Och vad heter ni, sir?
  — Richard Morrison.
   Klack-klacketi-klack. Fast mycket dämpade klack; skrivmaskinen var en IBM.
  — Er adress?
  — Maple Lane tjugonio, Clinton, New York.
  — Gift?
  — Ja.
  — Några barn?
  — Ett.
   Han tänkte på Alvin och rynkade lätt ögonbrynen. "Ett" var fel ord. "Ett halvt" skulle passa bättre. Hans son var mentalt efterbliven och bodde på ett specialinternat i New Jersey.
  — Vem var det som rekommenderade er att komma till oss, mr
   Morrison?
  — En gammal skolkamrat. James McCann.
  — Utmärkt. Varsågod och sitt så länge. Det har varit fullt upp här i dag.
  — Allright.
   Han satte sig mellan kvinnan, som bar en stram blå dräkt, och en ung direktörstyp som bar en fiskbensmönstrad kavaj och moderiktiga polisonger. Han tog upp sitt cigarrettpaket, såg sig omkring och lade märke till att det inte fanns några askfat någonstans.
   Han stoppade undan paketet igen. Det var som det skulle vara. Han skulle genomskåda det här lilla spelet och sedan ta sig en rök när han gick härifrån. Han kanske till och med skulle fimpa lite aska på deras rödbruna, långhåriga heltäckningsmatta ifall de lät honom vänta tillräckligt länge. Han plockade upp ett exemplar av Time och började bläddra igenom den.
   Han kallades in en kvart senare, efter kvinnan i den blå dräkten. Hans nikotinbegär skrek riktigt ordentligt till honom nu. En man som hade kommit in efter honom plockade fram ett cigarrettetui, öppnade det, såg att det inte fanns några askfat och stoppade undan det igen — med en skuldmedveten blick, tyckte Morrison. Det fick honom att känna sig bättre till mods.
   Till slut gav receptionisten honom ett soligt leende och sa:
  — Varsågod och stig in, mr Morrison.
   Morrison gick in genom dörren bakom hennes skrivbord och befann sig i en korridor med indirekt belysning. En man med massiv kroppsbyggnad och vitt hår, som inte såg äkta ut, skakade hand med honom, log förbindligt och sa:
  — Följ med här, mr Morrison.
   Han ledde Morrison förbi ett antal stängda, skyltlösa dörrar och öppnade sedan med hjälp av en nyckel en av dessa som var belägen halvvägs bort i korridoren. Innanför dörren låg ett litet spartanskt rum med väggar av perforerade vita skivor. Det enda möblemanget utgjordes av ett skrivbord med en stol på var sida om det. Där fanns något som visade sig vara ett litet ovalt fönster i väggen bakom skrivbordet, fast det var förtäckt med en kort grön gardin.
   Till vänster om Morrison hängde en tavla på väggen som visade en lång man med järngrått hår. Han höll ett pappersark i ena handen. Han verkade vagt bekant.
  — Jag heter Vic Donatti, sa den massivt byggde mannen. Jag kommer att fungera som er handledare, ifall ni bestämmer er för att gå vidare med vårt program.
  — Trevligt att råkas, sa Morrison.
   Han var i starkt behov av en cigarrett.
  — Varsågod och sitt.
   Donatti hade receptionistens blankett på skrivbordet och plockade sedan fram ännu en ur skrivbordslådan. Han såg Morrison rakt i ögonen.
  — Vill ni sluta röka?
   Morrison harklade sig, lade benen i kors och försökte komma på något sätt att slingra sig. Han kom inte på något.
  — Ja, svarade han.
  — Vill ni skriva på det här?
   Donatti gav Morrison blanketten. Morrison ögnade snabbt igenom den. Undertecknad förbinder sig att inte yppa vare sig metoder eller tillvägagångssätt eller och så vidare och så vidare ...
  — Visst, sa han och Donatti satte en penna i hans hand.
   Han krafsade ner sitt namn och Donatti skrev dit sitt inunder. I nästa ögonblick försvann papperet tillbaka ner i skrivbordslådan igen. Nåja, tänkte Morrison ironiskt, nu har jag förpliktat mig. Han hade gjort det förr. En gång hade det varat i två hela dagar.
  — Bra, sa Donatti. Vi sysslar inte med propaganda här, mr Morrison. Ni vet, frågor som rör er hälsa, vad det kostar att röka eller frågan om medmänniskornas bästa. Vi har inget intresse av att veta varför ni vill sluta röka. Vi håller oss till det sakliga.
  — Bra, svarade Morrison uttryckslöst.
  — Vi använder inga droger. Vi anlitar inga Dale Carnegiemänniskor för att hålla en straffpredikan för er. Vi rekommenderar ingen speciell diet. Och vi accepterar ingen betalning förrän ni har lyckats hålla upp i ett år.
  — Herregud, sa Morrison.
  — Berättade inte mr McCann om det här?
  — Nej.
  — Hur mår mr McCann, förresten? Har han det bra?
  — Han mår fint.
  — Underbart. Utmärkt. Och nu ... endast några frågor, mr Morrison. De är något personliga, men jag kan försäkra er att era svar kommer att behandlas ytterst konfidentiellt.
  — Jaha? sa Morrison avvaktande. — Vad heter er fru?
  — Lucinda Morrison. Hennes flicknamn var Ramsey.
  — Älskar ni henne?
   Morrison riktade en skarp blick mot Donatti som log förbindligt mot honom.
  — Ja, naturligtvis, sa han.
  — Har ni någonsin haft några äktenskapliga problem? Skilsmässa, till exempel?
  — Vad har det att göra med mitt försök att sluta röka? frågade Morrison.
   Han lät något ilsknare än avsett, men han behövde — nej fan, han måste — ha en cigarrett.
  — Mycket, svarade Donatti. Ni måste ha tålamod med mig.
  — Nej, jag har inte haft några äktenskapliga problem. Fast det hade ju varit något ansträngt på sistone.
  — Och ni har endast ett barn?
  — Ja, han heter Alvin och går i en privatskola.
  — Och vad heter den skolan?
  — Det, svarade Morrison bistert, tänker jag inte tala om för er.
  — All right, sa Donatti förbindligt. Han log avväpnande mot Morrison. Ni kommer att få svar på alla era frågor i morgon under er första behandling.
  — Så trevligt, sa Morrison och reste sig upp.
  — Bara en sista fråga, sa Donatti. Ni har inte rökt någon cigarrett på mer än en timme. Hur känns det?
  — Fint, ljög Morrison. Bara fint.
  — Utmärkt! utropade Donatti.
   Han gick runt skrivbordet och öppnade dörren.
  — Njut av cigarretterna i kväll. Efter morgondagen kommer ni aldrig att röka igen.
  — Jaså?
  — Mr Morrison, sa Donatti högtidligt, vi garanterar det.

Nästa dag satt han exakt klockan tre i det yttre mottagningsrummet på Slutrökt AB. Han hade tillbringat större delen av dagen med att svänga mellan beslutet att strunta i den tid han kommit överens med receptionisten om när han gick därifrån, eller att samarbeta i en anda av tjurskallig envishet.
   Men det som till slut fick honom att hålla den avtalade tiden var något som Jim McCann hade sagt: Det förändrade hela mitt liv. Endast Gud visste vilket behov av förändring hans liv hade. Och sedan var det hans egen nyfikenhet. Innan han tog hissen upp passade han på att röka en cigarrett ända ner till filtret. Förbaskat synd om det här skulle bli hans sista cigarrett, tänkte han. Den smakade avskyvärt.
   Han behövde inte vänta lika länge i det yttre mottagningsrummet den här gången. Donatti väntade redan på honom när receptionisten sa åt honom att gå in. Donatti räckte fram handen och log, och Morrison tyckte nästan att leendet såg rovlystet ut. Han kände hur han började spänna sig, och det fick honom att längta efter en cigarrett.
  — Följ med här, sa Donatti och gick före in i det lilla rummet. Han slog sig återigen ner bakom skrivbordet och Morrison tog den andra stolen.
  — Jag är mycket glad att ni kom hit ändå, sa Donatti. En mycket stor del av de blivande klienterna brukar aldrig dyka upp efter den första utfrågningen. De brukar upptäcka att de inte är så villiga att upphöra med rökningen som de trott sig vara. Det ska bli mig ett nöje att få arbeta på det här tillsammans med er.
  — När börjar behandlingen?
   Hypnos, tänkte han. Det måste vara hypnos.
  — Ja men, den har ju redan börjat. Den började när vi skakade hand där ute i korridoren. Har ni cigarretter på er, mr Morrison?
  — Ja.
  — Skulle jag kunna få dem kanske?
   Morrison ryckte på axlarna och gav Donatti paketet. Det fanns ändå bara två eller tre cigarretter i det.
   Donatti lade paketet på skrivbordet. Sedan knöt han handen och började slå på cigarrettpaketet samtidigt som han log Morrison i ögonen. Paketet skrynklades till och blev platt. En mosad cigarrettstump trillade ur. Tobakssmulor spreds över bordet. Ljudet av Donattis knytnäve ekade högt inne i det slutna rummet. Trots kraften i slagen fanns leendet hela tiden kvar, och Morrison kände hur han ryste till. Antagligen precis den effekt de är ute efter, tänkte han.
   Slutligen upphörde Donatti med sitt bankande. Han plockade upp paketet som nu inte var mer än en förvriden och krossad spillra.
  — Ni kan inte ana vilket nöje det här bereder mig, sa han och släppte ner paketet i papperskorgen. Det roar mig fortfarande efter att ha hållit på med det i tre år.
  — För att vara en behandlingsmetod har den vissa brister, sa Morrison milt. Det finns en kiosk nere i entrén till det här huset. Och där säljer de alla sorters cigarretter.
  — Det har ni så rätt i så, svarade Donatti och knäppte händerna. Er son, Alvin Dawes Morrison, finns i Patersonskolan för handikappade barn. Han är född med en hjärnskada. IQ:46. Han klassar inte riktigt i den utbildningsbara kategorin av psykiskt efterblivna. Er hustru ...
  — Hur har ni fått reda på det där? utbrast Morrison. Han var överraskad och ilsken. Ni har ingen som helst rätt att snoka i mitt pri...
  — Vi vet mycket om er, sa Donatti lugnt. Men precis som jag sa, så kommer det att behandlas ytterst konfidentiellt.
  — Jag vill ut härifrån, sa Morrison och reste sig upp.
  — Bara en liten stund till, är ni snäll.
   Morrison studerade Donatti noggrant. Mannen var inte upprörd. Tvärtom så verkade han en aning road. Det var ansiktet hos en man som hade sett det här utspelas många gånger — kanske hundratals gånger.
  — All right. Men då ska det vara värt det.
  — Det är värt det.
   Donatti lutade sig bakåt.
  — Jag sa att vi var sakliga här. Med den utgångspunkten måste man börja med att inse hur svårt det är att bota någon från nikotinbehovet. Återfallsfrekvensen ligger på nästan åttiofem procent. Återfallsfrekvensen för heroinmissbrukare ligger lägre än så. Det är alltså ett mycket svårt problem. Mycket svårt.
   Morrison sneglade ner i papperskorgen. En av cigarretterna såg fortfarande rökbar ut fast den var så tillskrynklad. Donatti skrattade godmodigt, stack ner handen i papperskorgen och mosade cigarretten mellan fingrarna.
  — Statliga lagstiftare anmodas då och då att förbjuda veckoransonen av cigarretter i fängelserna. Sådana förslag brukar konstant bli avslagna. I de få fall där dessa förslag har gått igenom har resultatet lett till våldsamma fängelsekravaller. Kravaller, mr Morrison. Tänk er det.
  — Jag är inte förvånad, svarade Morrison.
  — Men tänk på innebörden av detta. När man sätter en människa i fängelse tar man ifrån henne allt normalt sexliv, all sprit, möjligheterna att verka politiskt, rörelsefriheten. Men det leder inte till några kravaller — eller i så fall mycket få i jämförelse med antalet fängelser vi har. Men tar man ifrån henne cigarretterna pang! bom!
   Donatti drämde knytnäven i skrivbordet med eftertryck.
  — Under första världskriget, när det var omöjligt att komma över cigarretter innanför Tysklands gränser, var det en vanlig syn med tyska aristokrater som gick och plockade fimpar ur rännstenen. Under andra världskriget var det många amerikanska kvinnor som gick över till att röka pipa när det blev svårt att få tag i cigarretter. En fascinerande problemställning för den sanne pragmatisten, mr Morrison.
  — Skulle vi kunna sätta i gång med behandlingen nu?
  — Genast. Följ med här, tack.
   Donatti hade redan rest sig upp och stod nu borta vid de gröna gardinerna som Morrison hade lagt märke till dagen före. Donatti drog undan gardinerna och avslöjade ett fyrkantigt fönster som vette in mot ett naket rum. Nej, inte helt naket. Det fanns en kanin på golvet. Den åt brödsmulor från ett fat.
  — Söt kanin, kommenterade Morrison det hela.
  — Visst är den söt. Titta nu, sa Donatti och tryckte på en knapp vid fönsterbrädan.
   Kaninen slutade äta och började vilt hoppa omkring. Den verkade hoppa allt högre för varje gång som fötterna nuddade vid golvet. Pälsen stod rakt ut åt alla håll, ögonen såg vilda ut.
  — Sluta med det där! Strömmen kommer att döda den!
   Donatti släppte knappen.
  — Långt därifrån. Spänningen i golvet är mycket låg. Titta på kaninen, mr Morrison!
   Kaninen låg hopkrupen någon meter ifrån fatet med brödsmulor. Nosen vibrerade. Plötsligt hoppade den i väg in i ett hörn.
  — Om den där kaninen får en stöt varje gång den ska äta, förklarade Donatti, kommer den ganska snart att fatta sammanhanget. Att äta innebär smärta. Därför slutar den att äta. Några stötar till och den där kaninen kommer att svälta ihjäl fast maten finns inom räckhåll. Det kallas för aversionsträning.
   Det gick upp ett ljus för Morrison.
  — Nej, tack, sa han och började gå mot dörren.
  — Vänta, är ni snäll, mr Morrison.
   Morrison stannade inte. Han tog tag i dörrhandtaget ... och kände hur det halkade till i handen när han inte kunde vrida runt det.
  — Lås upp dörren, sa han kort.
  — Mr Morrison, var snäll och sätt er ...
  — Om ni inte låser upp den här dörren kommer jag att skicka snutarna på er innan ni har hunnit säga "Marlboro Man".
  — Sätt er.
   Rösten var kall som en istapp.
   Morrison såg på Donatti. De bruna ögonen var dunkla och skrämmande. Herregud, tänkte han. Jag är inspärrad här med en dåre. Han slickade sig om läpparna. Han kände hur han längtade efter en cigarrett mer än någonsin.
  — Låt mig redogöra för behandlingen mera i detalj, sa Donatti.
  — Men ni förstår inte, sa Morrison med spelat tålamod. Jag vill inte vara med om behandlingen. Jag har bestämt mig för att sluta.
  — Nej, mr Morrison. Det är ni som inte förstår. Ni har inget val. När jag sa förut att behandlingen redan hade börjat, menade jag det också bokstavligen. Jag trodde att ni hade begripit det vid det här laget.
  — Ni är inte klok.
  — Jo då. Men jag är saklig. Låt mig berätta allt om behandlingen.
  — Visst, sa Morrison. Bara så länge ni har klart för er att i samma stund som jag kommer ut härifrån, kommer jag att köpa fem paket cigarretter och röka dem allihop på vägen till polisstationen.
   Han kom plötsligt på sig själv med att bita och suga på tumnageln och tvingade sig till att låta bli med det.
  — Som ni önskar. Men jag tror att ni kommer att ändra er när ni väl får hela bilden klar för er.
   Morrison svarade inte. Han satte sig igen och knäppte händerna.
  — Under den första månaden av behandlingen kommer våra detektiver att hålla er under konstant övervakning, sa Donatti. Ibland kommer ni att upptäcka dem, ibland inte. Men de kommer alltid att finnas i er närhet. Alltid. Om de ser er röka en enda cigarrett ringer de upp mig.
  — Och då för ni mig hit och utför kanintricket på mig, antar jag, sa Morrison.
   Han försökte låta kall och hånfull, men han kände sig plötsligt fruktansvärt rädd. Det var som en mardröm.
  — Nej då, svarade Donatti. Er fru blir utsatt för kanintricket, inte ni. Morrison såg stumt på honom. Donatti log.
  — Ni får titta på, sa han.
   Morrison gick i ett par timmar omkring som i ett fullständigt töcken efter det att Donatti hade släppt ut honom. Det var ännu en vacker dag, men han lade inte märke till det. Donattis skräckinjagande leende suddade ut allting annat.
  — Ni förstår, hade Donatti sagt, ett sakligt problem kräver sakliga lösningar. Ni får inte glömma att det är ert bästa vi hela tiden tänker på.
   Enligt Donatti så var Slutrökt AB ett slags stiftelse — en icke vinstbringande organisation grundad av mannen på väggporträttet. Den fine herrn hade varit otroligt framgångsrik med flera familjeföretag — inräknat spelautomater, massageinstitut, olagliga lotterier och en livlig (fastän hemlig) handel mellan New York och Turkiet. Mort "Tre-Fingrar" Minelli hade varit storrökare — upp till tre paket om dagen. Papperet som han höll i handen var en läkardiagnos: lungcancer. Mort hade dött 1970 efter att ha stiftat Slutrökt AB med familjeägda medel.
  — Vi försöker hela tiden att få det att gå så jämnt ut som möjligt, hade Donatti sagt. Vårt största intresse är att kunna hjälpa en medmänniska. Och dessutom så är det ju utmärkt ur skatteteknisk synvinkel.
   Behandlingen var rysligt enkel. Ett enda återfall och Cindy skulle föras till det som Donatti kallade för "kaninrummet". Ett återfall till, och det var Morrison som fick en dos av behandlingen. Tredje gången skulle de få vara med om det tillsammans. Ett fjärde återfall skulle vara tecken på grava samarbetssvårigheter och kräva strängare åtgärder. En agent skulle skickas över till Alvins skola för att ge pojken en omgång.
  — Tänk er hur hemskt det skulle vara för pojken, sa Donatti med ett leende. Han skulle inte begripa det även om någon förklarade det för honom. Det enda han kommer att veta är att någon gör honom illa för att pappa har varit dum. Han kommer att bli väldigt skräckslagen.
  — Svin! sa Morrison hjälplöst.
   Han kände att han inte hade långt till tårarna.
  — Ni smutsiga, jävla svin.
  — Missförstå mig nu inte, sa Donatti och log sympatiskt. Jag är övertygad om att det aldrig kommer att inträffa. På fyrtio procent av våra klienter behöver vi aldrig utöva några disciplinära åtgärder alls — och det är endast tio procent som får fler än tre återfall. Det är väl uppmuntrande siffror, inte sant?
   Morrison fann dem inte alls uppmuntrande. Han fann dem skräckinjagande.
  — Men det är ju klart, att skulle ni återfalla en femte gång ...
  — Vad menar ni med det? Donatti strålade emot honom.
  — Kaninrummet för er och er hustru, en andra omgång för er son, och sedan en omgång för er hustru.
   Morrison vräkte sig mot Donatti över skrivbordet, driven bortom allt förnuftstänkande. Donatti rörde sig med förvånande snabbhet för en man som uppenbarligen hade suttit helt avslappnad. Han sköt stolen bakåt och sparkade till med bägge benen över skrivbordet och i magen på Morrison. Morrison stapplade baklänges under det att han hostade och kippade efter luft.
  — Sitt ner, mr Morrison, sa Donatti välvilligt. Låt oss tala om det här som ett par förnuftiga människor.
   Morrison gjorde som han blev tillsagd efter det att han hade hämtat sig något. Mardrömmar måste ju också ha ett slut någon gång, inte sant?

Donatti hade vidare förklarat att Slutrökt AB arbetade med en bestraffningsskala i tio steg. Steg sex, sju och åtta bestod av ytterligare besök i kaninrummet (med ökad spänning) och ytterligare svår misshandel. Nionde steget innebar att man bröt av armarna på hans son.
  — Och det tionde? frågade Morrison med torr mun.
   Donatti skakade sorgset på huvudet.
  — Då ger vi upp, mr Morrison. Ni utgör då en del av de obotliga två procenten.
  — Menar ni verkligen att ni ger upp? — Man kan kalla det så, ja.
   Donatti drog ut en av skrivbordslådorna och lade en ljuddämparförsedd 45:a på bordet. Han log Morrison rätt i ögonen.
  — Men inte ens de obotliga två procenten röker någonsin mer. Det kan vi garantera.

Som fredagskvällens långfilm visades "Bullitt", en av Cindys favoritfilmer, men när Morrison hade suttit och muttrat och nervöst skruvat på sig i en timme var hennes koncentration bruten.
  — Vad är det med dig? frågade hon under reklaminslaget.
  — Ingenting ... allting, knorrade han. Jag håller på att sluta röka.
  — Sedan när då? skrattade hon. För fem minuter sedan?
  — Sedan klockan tre i eftermiddags.
  — Har du verkligen inte rökt en cigarrett sedan dess?
  — Nej, svarade han och började bita på tumnageln.
   Den var biten ända ner till köttet.
  — Men det är ju underbart! Vad i hela världen kunde få dig till att bestämma dig för att sluta röka?
  — Du, sa han. Och ... och Alvin.
   Hennes ögon blev stora och hon märkte inte när filmen började igen. Det var sällan som Dick nämnde deras efterblivne son. Hon gick fram till honom, tittade på den tomma askkoppen vid hans högra hand och såg honom i ögonen.
  — Är det verkligen sant att du försöker sluta, Dick?
  — Det är sant.
   Och om jag skulle gå till snuten, tillade han i tankarna, kommer gorillorna och möblerar om dig i ansiktet, Cindy.
  — Det gläder mig. Även om du inte skulle klara av det, så tackar vi dif båda två för tanken, Dick.
  — Å ja, jag tror nog att jag ska klara av det, sa han och tänkte på den dunkla, mordlystna blicken när Donatti sparkade honom i magen.

Han sov dåligt den natten. Slumrade till och vaknade hela tiden. Omkring klockan tre var han klarvaken. Begäret efter en cigarrett var som feber i kroppen. Han gick ner till arbetsrummet. Det låg mitt i huset. Inga fönster. Han drog ut översta lådan i skrivbordet och såg hänförd på cigarrettpaketet. Han såg sig omkring och slickade sig om läpparna.
   Ständig övervakning under den första månaden, hade Donatti sagt. Arton timmar om dygnet de följande två månaderna — fast han skulle aldrig ha en aning om vilka arton timmar. Under den fjärde månaden, som brukade vara den månad då de flesta klienter fick återfall, skulle "servicen" återgå till tjugofyra timmar om dygnet. Därefter följde tolv timmars oregelbunden övervakning varje dag under resten av året. Och efter det? Sporadisk övervakning under resten av klientens liv.
   Under resten av hans liv.
  — Vi kan komma att granska er varannan månad, sa Donatti. Eller varannan dag. Eller ständigt under en hel vecka två år framåt i tiden från i dag räknat. Vitsen är att ni aldrig kan veta när. Det blir som att spela med falska tärningar ifall ni röker. Ser de mig nu? Hämtar de min fru eller skickar de en man för att ta hand om min son just nu? Underbart, inte sant? Och om ni skulle smyga er till en cigarrett, kommer den att smaka hemskt. Den kommer att smaka som er sons blod.
   Men de kunde inte se honom nu mitt i natten i hans eget arbetsrum. Huset var dödstyst.
   Han såg i nästan två minuter på cigarrettpaketet, oförmögen att slita blicken ifrån det. Sedan gick han bort till dörren och kikade ut i den tomma hallen för att återigen gå tillbaka och titta på cigarretterna en gång till. En hemsk syn dök upp för hans inre: ett helt liv sträckte ut sig framför honom utan en cigarrett i sikte. Hur i herrans namn skulle han någonsin igen kunna göra en tuff framställning till en vaksam kund utan att ha den där cigarretten brinnande i ett nonchalant grepp mellan fingrarna medan han grep sig an planerna och skisserna? Hur skulle han kunna stå ut med Cindys ändlösa trädgårdsförevisningar utan en cigarrett? Hur skulle han ens kunna komma upp på morgonen utan en cigarrett att röka medan han drack sitt kaffe och läste tidningen?
   Han svor över att han gett sig in i det här. Han svor över Donatti.
   Och mest av allt svor han över Jimmy McCann. Hur kunde Jim göra det här mot honom? Den skitstöveln visste ju om det här. Morrisons händer darrade av iver över att få tag i den där Jimmy Judas McCann.
   Han kastade en smygande blick omkring sig i arbetsrummet igen. Han stack ner handen i lådan och tog upp en cigarrett. Han smekte den, lekte med den. Hur lät den där gamla slogan nu igen? Så rund, så fast, så välpackad. Sannare ord hade aldrig uttalats. Han satte cigarretten mellan läpparna men hejdade sig med huvudet på sned.
   Hade han inte hört ett svagt ljud från garderoben? En lätt rörelse? Säkert inte. Men ...
   En annan inre syn: den där kaninen som hoppade runt i strömmens grepp. Tanken på Cindy inne i det där rummet ...
   Han lyssnade desperat men hörde ingenting. Han intalade sig själv att allt han behövde göra var att gå fram till garderoben och rycka upp dörren. Men han var alldeles för rädd för vad han skulle finna där. Han gick åter till sängs men kunde inte sova på en lång stund.

Frukosten smakade ändå gott med tanke på hur eländig han kände sig på morgonen. Efter en kort tvekan följde han upp den vanliga skålen cornflakes med äggröra. Han stod butter och sköljde ur stekpannan när Cindy kom ner i klädd morgonrock.
  — Richard Morrison! Du har inte ätit ägg till frukost sedan Hector var en liten valp.
   Morrison grymtade till. Han ansåg "sedan Hector var en liten valp" vara ett av Cindys dummare uttalanden, fullt i klass med "jag borde le och kyssa en gris".
  — Har du rökt något än? frågade hon och hällde upp apelsinjuice.
  — Nej.
  — Du kommer att vara tillbaka i gamla banor vid lunchtid, förkunnade hon lätt.
  — Jävla fin hjälp man har av dig då! väste han till och snodde runt mot henne. Du och alla andra som inte röker tror att ... äh, det var inget.
   Han väntade sig att hon skulle bli arg, men i stället betraktade hon honom med något som liknade undran.
  — Du menar verkligen allvar, sa hon. Du menar det verkligen. — Det kan du slå dig i backen på. Du kommer aldrig att få reda på hur allvarligt det är. Hoppas jag.
  — Min stackars älskling, sa hon och gick fram till honom. Du ser ju dödsblek ut. Fast jag är mycket stolt över dig. Morrison höll henne hårt intill sig.

Scener ur Richard Morrisons liv, från oktober till november: Morrison och en gammal god vän från Larkin Studios på Jack Dempsey's bar. Den gamle vännen bjuder på en cigarrett. Morrison tar ett hårdare grepp om sitt glas och säger:
  — Jag håller på att sluta.
   Den gamle vännen skrattar och säger:
  — Kom igen om en vecka, så får vi se.
   Morrison sitter och väntar på morgontåget när han över kanten på Times ser en ung man i blå kostym. Han ser den här unge mannen nästan varje morgon numera, och ibland även på andra platser. På Onde's där han ska träffa en klient. Inne på Sam Goody's tittar mannen på 45-varvsskivor medan Morrison söker efter en LP med Sam Cooke. En gång får han syn på honom bland fyra män bakom Morrisons sällskap på den lokala golfbanan.
   Morrison som blir berusad på en fest och vill ha en cigarrett men är inte tillräckligt full för att ta en.
   Morrison som hälsar på sin son och har med sig en stor boll som piper när man klämmer på den. Sonens dreglande förtjusta puss. På något sätt inte lika motbjudande som förr. Han omfamnar sin son hårt och inser vad Donatti och hans kolleger så cyniskt har insett före honom: att kärleken är den livsfarligaste drogen av dem alla. Låt romantikerna diskutera dess existens. Pragmatikerna accepterar den och utnyttjar den.
   Morrison som undan för undan börjar tappa det fysiska tvånget att röka, men aldrig helt det psykologiska begäret eller behovet av att ha någonting i munnen — halstabletter, en tandpetare. Allt mycket dåliga ersättare.
   Och till sist, Morrison som sitter fast i en jättelik trafikstockning i Midtowntunneln. Mörker. Signalhorn som tjuter. Luften stinker. Trafiken hopplöst snärjd. Och plötsligt när han öppnar handskfacket finns där ett halvt paket cigarretter. Han tittade på dem för ett ögonblick, snappade sedan åt sig en och tände den med cigarrettändaren i panelen. Ifall det skulle hända något är det Cindys fel, intalade han sig trotsigt. Jag sa ju åt henne att göra sig av med alla de förbannade cigarretterna.
   Det första blosset fick honom att hosta våldsamt. Det andra fick ögonen att vattnas. Det tredje gjorde honom yr. Det smakar förskräckligt, tänkte han.
   Och direkt efter det: Herregud, vad är det jag håller på med?
   Bakom honom tjöt signalhornen otåligt. Trafiken började röra på sig längre fram. Han fimpade cigarretten i askfatet, vevade ner bägge sidorutorna, öppnade luftkanalerna och försökte vifta ut röken som en grabb vilken just har spolat ner sin första fimp på muggen. Han följde ryckigt med i trafiken och körde hem.

— Cindy? ropade han. Jag är hemma. Inget svar.
  — Cindy? Var är du, älskling?
   Telefonen ringde och han kastade sig över den.
  — Hallå? Cindy.
  — Hallå, mr Morrison, sa Donatti och lät trivsamt pigg och affärsmässig. Vi tycks ha en liten affärsangelägenhet att prata om. Skulle klockan fem kunna passa er?
  — Har ni min fru?
  — Ja, alldeles riktigt, kluckade Donatti milt.
  — Ni kan väl släppa henne, babblade Morrison. Det ska inte hända en gång till. Det var ett misstag, ett litet misstag. Inget mer. Jag tog bara tre bloss och det smakade inte ens gott, för tusan!
  — Det var ju synd. Då kan jag räkna med att ni kommer klockan fem, inte sant?
  — Snälla, sa Morrison och var inte långt från tårarna. Snälla ...
Det fanns ingen som lyssnade i andra ändan av linjen.
   Klockan fem var mottagningsrummet tomt förutom sekreteraren som gav honom ett glittrande leende utan att bry sig om Morrisons bleka och rufsiga utseende.
  — Mr Donatti? sa hon till snabbtelefonen. Mr Morrison är här för att träffa er. Hon nickade åt Morrison. Varsågod och stig in bara.
   Donatti väntade utanför det skyltlösa rummet tillsammans med en man iförd en sweatshirt med ordet SMILE på. Mannen bar på en 38:a och var byggd som en apa.
  — Vänta, sa Morrison till Donatti. Vi kan väl prata om saken, va? Jag ska betala er. Jag ska ...
  — Håll käften, sa mannen med SMlLE-tröjan.
  — Så trevligt att få träffa er, sa Donatti. Fast det är ju synd att det ska vara under sådana här olyckliga omständigheter. Vill ni vara snäll och följa med här? Vi ska göra det här så snabbt som möjligt. Jag kan försäkra att er hustru inte kommer att bli skadad ... den här gången.
   Morrison gjorde sig beredd att kasta sig över Donatti.
  — Såja, såja, sa Donatti och såg besvärad ut. Om ni gör det kommer Junk här att skjuta ner er, och er hustru kommer ändå att få sig en omgång. Var ligger det förnuftiga i det?
  — Jag hoppas att ni får ruttna i helvetet, sa Morrison till Donatti. Donatti suckade.
  — Om jag fick ett enda korvöre varje gång som någon uttalade en liknande åsikt, skulle jag kunna dra mig tillbaka nu. Låt det här bli er en läxa, mr Morrison. När en romantiker försöker utföra en god sak och misslyckas, ger man honom en medalj. När en pragmatiker lyckas önskar man honom åt helvete. Ska vi gå?
   Junk viftade med pistolen.
   Morrison gick före dem in i rummet. Han kände sig bedövad.
   Den lilla gröna gardinen var dragen åt sidan. Junk manade på honom med pistolen. Det måste vara så här det kändes att vara vittne i gaskammaren, tänkte han.
   Han tittade in. Cindy var där och hon såg sig förvirrad omkring.
  — Cindy! ropade Morrison förtvivlat. Cindy, de ...
  — Hon kan varken se eller höra er, sa Donatti. Envägsglas. Då så, låt oss få det här undanstökat. Det var ju faktiskt ett mycket litet återfall. Jag tycker att det bör räcka med trettio sekunder, inte sant, Junk?
   Junk tryckte ner knappen med ena handen och höll pistolen hån tryckt mot Morrisons rygg med den andra.
   Det var de längsta trettio sekunder han någonsin varit med om. När det var över, lade Donatti en hand på Morrisons axel och sa:
  — Ni behöver väl inte kräkas?
  — Nej, svarade Morrison matt. Han stod med pannan mot glaset och benen kändes som gele. Jag tror inte det, tillade han och vände sig om.
   Junk var försvunnen.
  — Följ med här, sa Donatti.
  — Vart? frågade Morrison apatiskt.
  — Jag tror att ni har vissa saker att förklara, tror inte ni det?
  — Hur ska jag kunna se henne i ögonen igen? Hur ska jag kunna förklara för henne att jag ... jag ...
  — Jag tror att ni kommer att bli förvånad, sa Donatti.

Det fanns inget annat än en soffa i rummet. Cindy satt och snyftade hjälplöst i den.
  — Cindy? sa han milt.
   Hon tittade upp med ögon som var stora av tårar.
  — Dick? viskade hon. Dick? Åh ... åh Gud ... Han höll henne hårt.
  — Två män, sa hon mot hans bröst. De var inne i huset och först trodde jag att de var inbrottstjuvar, och sedan trodde jag att de skulle våldta mig och sedan förde de mig någonstans med en bindel för ögonen och ... och ... åh, det var he-hemskt ...
  — Schhh, sa han. Schhh.
  — Men varför? frågade hon och såg upp på honom. Varför skulle de ...
  — Det är mitt fel, svarade han. Det är något som jag måste berätta för dig Cindy ...

När han var färdig, satt han tyst en stund innan han sa något.
  — Jag antar att du avskyr mig nu. Jag kan inte påstå att jag klandrar dig för det.
   Han satt och såg ner i golvet. Hon tog hans huvud i sina händer och vände upp hans ansikte mot sitt.
  — Nej, sa hon. Jag avskyr inte dig. Han betraktade henne med stum förvåning.
  — Det var värt det, sa hon. Gud välsigne de här människorna. De har befriat dig från din last.
  — Menar du verkligen det?
  — Ja, sa hon och kysste honom. Kan vi inte åka hem nu? Jag känner mig mycket bättre. Ofantligt mycket bättre.

En kväll någon vecka senare ringde telefonen, och Morrison kände genast igen Donattis röst.
  — Era detektiver måste ha misstagit sig, sa han. Jag har inte varit i närheten av en cigarrett.
  — Vi vet det. Men vi har en slutlig sak att diskutera. Kan ni komma förbi i morgon eftermiddag?
  — Är det ...
  — Nej, ingenting allvarligt. Det har faktiskt med bokföring att göra. Tillåt mig att gratulera er till er befordran, förresten. — Hur kan ni känna till något om det?
  — Vi håller kollen på er, sa Donatti försiktigt och lade på.

De steg in i det lilla rummet.
  — Se inte så nervös ut, sa Donatti. Det är ingen som tänker bita er. Varsågod och ställ er här.
   Morrison såg på den helt vanliga badrumsvågen. — Ja, jag har visserligen gått upp lite i vikt, men ...
  — Ja, sjuttiotre procent av våra klienter brukar göra det. Varsågod och ställ er på den. Morrison gjorde det och skalan visade sjuttionio kilo.
  — Okay, bra. Ni kan stiga ner från den. Hur lång är ni, mr — Morrison?
  — En och sjuttiosju.
  — Okay, då ska vi se.
   Donatti plockade fram ett litet plastinbakat kort ur bröstfickan.
  — Tja, det är ju inte så dåligt, sa han. Jag tänker skriva ut ett recept på klart lagstridiga avmagringspiller åt er. Använd dem återhållsamt och enligt anvisningarna. Vi ska ta och fastställa er maxvikt vid ... låt mig se ... Han rådfrågade plastkortet igen. Åttiotvå komma fem kilo, vad säger ni om det? Och eftersom vi har den första december i dag så vill jag att ni kommer den första i varje månad och kontrollväger er. Det gör inte så mycket ifall ni inte kan komma exakt den dagen, men ni måste ringa i förväg och meddela det i så fall.
  — Och vad händer om jag skulle överstiga åttiotvå och ett halvt kilo ?
   Donatti log mot honom.
  — Då skickar vi någon hem till er som skär av ett lillfinger på er hustru, sa han. Ni kan gå ut den här vägen, mr Morrison. Ha det så bra.

Åtta månader senare:
   Morrison råkar stöta ihop med den gamle vännen från Larkin Studios på Dempsey's bar. Morrison är nere i det som Cindy stolt kallar för hans matchvikt: sjuttiofem komma åtta kilo. Han tränar tre gånger i veckan och har blivit senig och muskulös. Den gamle vännen från Larkin ser vid en jämförelse ut som något katten släpat in.
   Den gamle vännen:
  — Tusan också, hur lyckades du sluta? Jag sitter fast i den här förbannade ovanan värre än någonsin.
   Den gamle vännen fimpar sin cigarrett med äkta avsky och tömmer sitt glas med whisky.
   Morrison ser begrundande på honom och plockar sedan fram ett litet vitt visitkort ur sin plånbok. Han lägger det mellan dem på bardisken.
  — Du förstår, säger han, de här killarna förändrade mitt liv.

Tolv månader senare:
   Morrison får en räkning med posten. Räkningen lyder:


SLUTRÖKT AB
237 East 46th Street
New York, N.Y. 10017
1 behandling $2500.00
Handledare (Victor Donatti) $2500.00
Elektricitet .50
TOTALT (Var vänlig betala denna summa) $5000.50


De där satans skitstövlarna! exploderar han. De har tagit betalt för strömmen som de använde för att ... att ...
  — Det är bara att betala, säger hon och kysser honom.

Tjugo månader senare:
   Morrison och hans hustru råkar av en slump stöta ihop med paret McCann på Helen Hayes Theatre. De presenterar sig för varandra. Jimmy ser mycket bra ut, till och med bättre än den där gången på flygplatsen för så länge sedan. Morrison har aldrig träffat hans fru tidigare.
   Hon är mycket söt på det där strålande sättet som alldagliga flickor ibland kan vara när de är mycket, mycket lyckliga.
   Hon räcker fram handen och Morrison besvarar hälsningen. Det är någonting underligt med hennes handgrepp, och halvvägs genom andra akten inser han vad det är. Hon saknar lillfingret på sin högra hand.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades förta gången i novellsamlingen Night Shift, 1978. Originalets titel "Quitters, Inc".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki