Fandom

Svenskanoveller Wiki

Huset Ushers fall

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Edgar Allan Poe

Under en hel mörk, tyst höstdag då molnen hängde tryckande lågt på himlen, hade jag ensam ridit genom en synnerligen dyster trakt, och slutligen, när aftonens skuggor kom tågande, befann jag mig inom synhåll för Ushers hus. Jag vet inte hur det kom sig, men vid första anblicken av byggnaden fylldes jag av en olidlig förstämning. Jag säger olidlig, för det jag upplevde mildrades inte av den känsla, till hälften behaglig, eftersom den är poetisk, med vilken själen vanligen uppfattar även de dystraste upplevelserna av det ödsliga eller förfärande. Jag betraktade scenen — själva slottet och det omgivande ganska fula landskapet — de dystra murarna — de tomma fönstren som påminde om ögonhålor — några tuvor av starrgräs — några bleka, döende träd — med en djup förstämning som jag inte kan jämföra med någon annan jordisk upplevelse än opiumslavens uppvaknande efter sitt rus — den bittra återkomsten till verkligheten — det förfärliga ögonblick då slöjan faller. Det var en isande, tyngande, kväljande känsla i hjärtat, en ohjälplig sorgkänsla som ingen fantasi kunde tvinga upp till ljusare sfärer. Vad var det — jag hejdade mig för att tänka — som gjorde mig så beklämd när jag såg på Ushers hus? Det var ett olösligt mysterium, och jag förmådde inte slå ifrån mig de mörka fantasier som trängde fram när jag grubblade över detta egendomliga förhållande. Jag tvingades tillgripa den föga tillfredställande slutsatsen, att trots att det utan tvivel finns kombinationer av vardagliga föremål som kan påverka oss på detta sätt, så måste man för att närmare granska dessa upplevelser närma sig det ofattbaras område. Det är möjligt, tänkte jag, att det skulle ha räckt med en annan placering av scenens enskildheter, av tavlans detaljer, för att mildra eller kanske förjaga dess förmåga att skapa dystra känslor; och i den tanken styrde jag min häst till det branta stupet vid en mörk och dyster liten tjärn som bredde ut sin orörliga, blanka vattenspegel framför slottet, och såg ner där — men med en ännu häftigare rysning än tidigare — på de reflekterade och spegelvända bilderna av det grå starrgräset, de spöklika trädstammarna och de tomma fönstren som liknade ögonhålor.
   Ändå tänkte jag nu tillbringa några veckor i denna dystra byggnad. Dess ägare, Roderick Usher, hade varit en av min ungdoms närmaste vänner, men många år hade gått sedan vi senast sågs. Nyligen hade jag dock i en avlägsen landsända fått ett brev från honom, ett brev hållet i en så enträgen och befallande ton att det inte tillät något annat svar än ett personligt besök. Handstilen i brevet vittnade om nervös upphetsning. Avsändaren talade om allvarlig sjukdom — om en mental sjukdom som oroade honom djupt — och om en varm längtan efter att få se mig, hans bästa, ja enda personliga vän, för att kanske genom mitt upplivande sällskap få någon lindring i betrycket. Det var det sätt på vilket detta och mycket mer sades — den djupa känsla som låg i hans begäran — som inte gav mig möjlighet att vägra, och jag löd alltså en kallelse som jag fortfarande ansåg vara ganska egendomlig.
   Trots att vi som pojkar till och med kunde sägas ha varit intima vänner, visste jag i själva verket mycket litet om honom. Han hade alltid varit mycket reserverad. Jag visste emellertid att hans familj, som var mycket gammal, sedan långt tillbaka hade gjort sig känd för ett synnerligen känsligt temperament, vilket under lång tid hade givit resultat i form av en mängd storslagna konstverk samt på senare tid genom en frikostig men aldrig påträngande välgörenhet. Det hade också tagit sig uttryck i en lidelsefull dyrkan av tonkonstens invecklade svårigheter, kanske snarare än av dess renläriga och lättfattliga skönhet. Jag hade också fått veta det märkliga faktum att det Usherska stamträdet, trots sin ålder, aldrig hade skjutit några riktiga utgreningar, att hela släkten med andra ord gick i rakt nedstigande led, och att den alltid hade gjort så med mycket små och tillfälliga avvikelser. Det var denna brist, tänkte jag — medan jag begrundade den totala överensstämmelsen mellan platsens och dess invånares beskaffenhet och funderade över vilken påverkan den förra under århundradena kunde haft på de senare — det var kanske denna brist på sidogrenar och det därav framtvingande överlämnandet av fädernegodset och namnet från far till son under generation efter generation som slutligen hade sammanfört de båda till ett enhetligt begrepp, så att godsets ursprungliga namn nu hade uppgått i den egendomliga och tvetydiga benämningen "Ushers hus", en benämning med vilken bönderna, som använde den, tycktes mena både familjen och godset.
   Jag har nämnt att mitt något barnsliga experiment — att se ner i tjärnens vatten — bara bidrog till att förstärka det första egendomliga intrycket. Det är höjt över varje tvivel, att insikten om att mina vidskepliga känslor stegrades — varför inte kalla dem så? — bara ytterligare förstärkte dem. Jag vet sedan gammalt, att alla de känslor som bygger på fruktan, följer denna paradoxala lag; och förmodligen var detta det enda skälet till att jag, när jag åter lyfte blicken från spegelbilden till det verkliga huset, blev offer för en sällsam aning — en aning som var så löjlig att jag nämner den enbart för att visa hur livliga och starka de känslor var, som tyngde mig. Jag hade hetsat upp min inbillningskraft så mycket, att jag verkligen trodde att hela byggnaden och dess omedelbara omgivningar inhöljdes av en säregen atmosfär — en atmosfär som inte hade något gemensamt med himlens luft utan hade trängt ut från de döende träden, de grå murarna och den tysta tjärnen — en giftig och hemlighetsfull dunst, tung, dåsig, knappt märkbar, blygrå.
   Jag skakade av mig något som måste ha varit en dröm, och granskade närmare byggnadens verkliga utseende. Dess mest framträdande drag tycktes vara uråldrighet. Åren hade behandlat detta gamla slott omilt. Små svampväxter täckte hela dess yttre och hängde likt spindelvävar ner från takfoten. Detta kännetecknade emellertid inte något ovanligt förfall. Inget av murbruket hade fallit bort, och det låg något av en skriande inkonsekvens i denna perfekta sammanhållning av detaljerna och de enskilda stenarnas förvittrade utseende. Här fanns mycket som påminde mig om det till det yttre väl bibehållna gamla trävirke, som under många år ruttnat i något bortglömt källarvalv, där det inte har nåtts av några fläktar från den yttre luften. Kanske skulle en- närmare granskning avslöjat en knappt skönjbar spricka som på byggnadens framsida löpte ner från taket i sicksack utför väggen, tills den försvann ner i tjärnens mörka vatten.
   Medan jag observerade detta, red jag över en kort broväg upp till huset. En tjänare tog hand om min häst och jag steg genom en gotisk portal in i hallen. En framsmygande tjänare förde mig tyst genom många mörka och labyrintiska korridorer till sin herres arbetsrum. Mycket av det jag nu observerade bidrog — jag vet inte hur, till att förstärka de obestämda känslor jag redan har nämnt. Medan föremålen omkring mig — sniderierna i taket, de mörka väggbonaderna, de ebenholtssvarta golven, de spöklika rustningarna och de gamla troféerna som skramlade när jag passerade dem endast var ting som jag varit van vid sedan barndomen — medan allt detta var välbekant för mig, förundrades jag ändå över de sällsamma tankar som dessa ting uppväckte inom mig. I en trappa mötte jag familjens läkare. Det föreföll mig som om hans ansikte uttryckte en blandning av låg bakslughet och förvirring.; han hälsade hastigt på mig och skyndade vidare. Betjänten öppnade nu en dörr och anmälde mig för sin herre.
   Det rum där jag nu befann mig var mycket stort och högt i tak. Fönstren var höga, smala och spetsiga, och befann sig så högt över det svarta ekgolvet att man inte kunde nå dem inifrån. Svaga glimtar av en rödaktig dager trängde in genom gallerverken och skänkte ett visst ljus åt de större föremålen i närheten; men förgäves försökte blicken nå rummets avlägsna hörn eller det illa åtgångna, välvda takets skrymslen. Mörka draperier hängde på väggarna. Möbleringen var i allmänhet riklig, obekväm, gammalmodig och illa medfaren. En hel del böcker och musikinstrument låg kringströdda, men kunde inte ge något liv åt scenen. Jag kände att jag inandades en atmosfär av sorg. En känsla av dystert, djupt och tröstlöst svårmod låg över och genomträngde rummet.
   Vid mitt inträde reste sig Usher upp från en soffa där han legat utsträckt, och hälsade mig med en värme, vilken jag först tyckte innehöll en överdriven hjärtlighet — den uttråkade världsmannens tvungna artighet. En blick på hans ansikte övertygade mig emellertid om att han menade allvar. Vi slog oss ner; och en stund, då han höll sig tyst, betraktade jag honom med en känsla som till hälften bestod av deltagande, till hälften av förfäran. Ingen människa kan tidigare ha blivit så förändrad på så kort tid, som Roderick Usher! Jag kunde bara med svårighet övertyga mig om att den avtärda varelse jag hade framför mig var min ungdoms gode vän. Ändå hade hans ansiktes karaktär alltid varit anmärkningsvärd. Likblek hy, stora, synnerligen klara och glänsande ögon, ganska tunna och bleka men mycket vackra läppar; en näsa av fin hebreisk form men med en för denna typ ovanligt breda näsvingar; en fint skulpterad haka som dock var en smula vek och förrådde bristande viljestyrka; ett hår som var tunt som spindelväv; allt detta i förening med en ovanlig bredd över tinningarna bildade tillsammans ett ansikte som man inte lätt glömmer. Överdriften i dessa förhärskande drag och det uttryck de vanligen bar, innebar en förändring som var så stor att jag undrade vem jag talade, med. Den nu spöklika blekheten och den rent mirakulösa glansen i ögonen väckte mer än något annat min häpnad och nästan förfäran. Dessutom hade han låtit det silkeslena håret växa fritt, och när det med sina vilt flygande trådar snarare fladdrade än föll ner kring ansiktet, kunde jag inte med bästa vilja i världen förbinda dess sällsamma utseende med något enbart mänskligt.
   Det som genast slog mig i min väns uppträdande, var något osammanhängande och inkonsekvent, och jag fann snart att detta berodde på en mängd svaga och fåfänga försök att övervinna en vanemässig oro en överdrivet nervös läggning. Jag var förberedd på något åt det hållet både genom hans brev, genom minnet av vissa drag från hans pojkår och genom de slutsatser jag dragit av hans egendomliga fysiska och psykiska beskaffenhet. Hans sätt att tala växlade mellan livlighet och dysterhet. Hans röst växlade hastigt från en darrande obeslutsamhet (när livsandarna tycktes vara helt bortdomnade) till detta slags energiska korthuggna bestämdhet — detta tunga, avvägda, fullkomligt modulerade struputtal som man kan observera hos den ohjälplige alkoholisten eller opiumslaven vid de tillfällen då han är helt under giftets inverkan.
   På detta sätt talade han om mitt besök, om sin ivriga längtan efter att få se mig och den tröst han väntade sig av mitt sällskap. Efter en stund kom han in på vad han ansåg vara sin sjukdoms natur. Det var, sade han, en sjukdom som ärvdes inom hans släkt, och som han inte kunde hoppas på att finna bot för — enbart en nervös åkomma, tillade han, som utan tvivel snart skulle gå över. Den gjorde sig påmind genom en mängd onaturliga förnimmelser; några av dem, som han beskrev närmare, intresserade och förvånade mig, även om kanske berättarens ordval och framställningssätt gjorde sitt till. Han led mycket av en sjuklig skärpning av sina sinnen; han kunde bara äta den mest smaklösa mat och bara bära kläder sydda av ett visst slags tyg; doften av alla slags blommor äcklade honom; hans ögon plågades även av svagt dagsljus, och bara vissa ljud från stränginstrument kom honom inte att rysa.
   Jag fann honom vara slav under alla former av fruktan. "Jag skall förgås", sade han. "Jag måste förgås genom denna beklagliga galenskap. Så och så, inte på annat sätt, kommer jag att gå förlorad. Jag fruktar de händelser framtiden bär med sig, inte för deras egen del, men för deras följder. Jag darrar för också den mest vardagliga händelse som kan påverka denna olidliga oro. Jag fruktar verkligen inget i faran annat än dess absoluta verkan — förskräckelsen. I detta enerverande — i detta beklagliga tillstånd känner jag att förr eller senare måste det ögonblick komma, då jag förlorar både livet och förståndet i någon kamp mot detta förfärliga spöke — fruktan.
   Jag lärde också så småningom och genom många dunkla antydningar känna en annan egendomlig sida av hans sinnestillstånd. Han var fångad av vissa vidskepliga föreställningar rörande det hus där han bodde och som han på många år inte hade vågat lämna till följd av ett inflytande, om vars inbillade styrka han försökte ge ett begrepp i ordalag som var alltför dunkla för att kunna beskrivas; ett inflytande, sade han, som formen och byggnadsmaterialet i detta hus genom minnet av långvariga lidanden fått över hans själ — en effekt som de grå murarna och tornen och den dunkla tjärnen, i vilken de alla speglade sig, genom sin fysiska beskaffenhet med tiden fått på hans sinne.
   Han medgav emellertid, om än tveksamt, att mycket av det egendomliga svårmod som hade gripit honom kunde hänföras till en naturligare och betydligt mer påtaglig orsak, nämligen en ömt älskad systers svåra och långvariga sjukdom, ja hennes tydligt annalkande slut — denna syster, som varit hans enda sällskap under många år, hans enda och sista släkting i denna värld. Hennes bortgång, sade han med en röst som var så fylld av bitterhet att jag aldrig kan glömma den, skulle lämna honom (honom, den hopplöse och bräcklige) som den siste av familjen Usher. Medan han talade gick lady Madeline (ty så kallades hon) sakta genom en avlägsen del av rummet och försvann utan att ha lagt märke till min närvaro. Jag betraktade henne med en djup förvåning som också innehöll en del fruktan — och ändå kunde jag inte ge någon som helst förklaring till denna känsla. Jag överfölls av en förlamande känsla när jag följde henne med blicken. När till sist en dörr stängdes efter henne, såg jag instinktivt och frågande på brodern, men han satt med ansiktet begravt i händerna och jag kunde bara se en mer än vanlig blekhet som hade spritt sig över hans utmärglade fingrar mellan vilka många tårar sipprade fram.
   Lady Madelines sjukdom hade länge gäckat de tillkallade läkarnas skicklighet. En definitiv apati, ett sakta avtynande samt ofta förekommande men snart övergående anfall av delvis kataleptisk natur, så löd den ovanliga diagnosen. Ända tills nu hade hon tappert försökt kämpa mot sin svaghet och vägrat att lägga sig i sjuksängen; men på aftonen samma dag jag kom dukade hon under för den förhärjande sjukdomen (vilket hennes bror på natten berättade för mig med obeskrivlig rörelse); och jag fick veta att den skymt jag uppfångat av henne antagligen var den sista — att jag aldrig mer skulle få se henne, åtminstone inte så länge hon levde.
   Under de närmaste dagarna nämnde varken Usher eller jag hennes namn, och jag gjorde allt för att skingra min väns svårmod. Vi målade eller läste tillsammans, eller också satt jag och lyssnade som i en dröm till hans vilda improvisationer på gitarren. Och medan en allt djupare förtrolighet tillät mig att mer obehindrat tränga till djupet av hans själ, med dess större bitterhet insåg jag det fruktlösa i alla försök att liva upp ett sinne, varifrån mörkret liksom en inneboende positiv egenskap vällde fram över alla föremål i den fysiska och psykiska världen i en aldrig sinande flod av svårmod.
   Jag skall alltid minnas de många stunder jag på detta sätt tillbringade i ensamheten tillsammans med herren till Ushers hus. Ändå skulle jag inte förmå att beskriva de studier eller sysselsättningar som han förmådde mig att delta i eller hjälpte mig att tränga in i. En överspänd och sjuklig idealism kastade ett förfärande ljus över allt. Hans långa, improviserade klagosånger kommer alltid att ljuda i mina öron. Bland annat har jag ett hemskt minne av en viss egendomlig förvrängning och förstärkning av Von Webers sista vals. Bland de målningar som hans fruktbara fantasi ruvade över och som för varje nytt penseldrag övergick till något obestämbart, som framkallade rysningar hos mig vilka blev ännu häftigare genom att jag inte visste varför jag rös — bland dessa målningar, som fortfarande står inför min inre syn, finns det bara några få som jag kan beskriva i ord. Genom den ytterliga enkelheten, genom nakenheten i sina teckningar både fängslade och skrämde han mig. Om en dödlig någonsin har målat en tanke, så var det Roderick Usher. Under de förhållanden som då rådde, framkallades genom de rena abstraktioner som han skapade på duken en häftig, olidlig skräck som jag inte upplevde när jag betraktade
   Fuselis visserligen glödande men alltför konkreta fantasier.
   Jag kan kanske förmedla ett om än svagt begrepp i ord av en av min väns fantastiska skapelser. En liten tavla föreställde det inre av ett ofantligt långt, rektangulärt valv eller tunnel med låga väggar som var släta, vita och utan avbrott eller dekorationer. Vissa detaljer framkallade emellertid intrycket, att denna håla låg djupt under jorden. Där fanns ingen utgång någonstans, och ingen fackla eller någon annan ljuskälla syntes, men allt genomströmmades ändå av en flod starka ljusstrålar som badade varje föremål i en spöklik och onaturlig glans.
   Jag har redan nämnt hans onaturligt skärpta hörsel, som gjorde att han inte kunde tåla någon annan musik än den som utfördes på vissa stränginstrument. Kanske var det de trånga gränser som inskränkte hans rörelseförmåga i detta avseende, som var upphovet till en stor del av den fantastiska karaktären i hans spel. Men den brännande lättheten i hans stycken kunde inte förklaras på samma sätt. Både tonerna och orden i hans vilda fantasier (han ackompanjerade ofta sitt spel med rimmade improvisationer) måste ha haft sin grund i denna själsliga koncentration som jag redan har nämnt och som man bara finner i vissa ögonblick av hög konstlad anspänning. Jag minns ännu orden till en av dessa rapsodier. De gjorde kanske ett djupare intryck på mig när han sjöng dem, på grund av att jag i de egendomliga stroferna för första gången tyckte mig ana att Usher insåg att hans förnuft vacklade på sin stolta tron. Verserna, som han kallade Spökslottet, löd ungefär så här:

   I den grönaste av dalar,
   fylld av änglars höga frid
   låg ett slott med gyllne salar
   i en halvt förgäten tid.
   Det låg i Tankens kungarike,
   i härlig grönska klätt,
   och aldrig över slottets like
   serafen sina vingar brett.

   Tonens guld- och purpurfanor
   vajade i solens ljus —
   uråldriga var slottets anor!
   En munter vind med ivrigt brus
   kring tinnar och flaggor svallar;
   men sommarvindens lek är kort;
   den smeker sönderfallna vallar
   och flyger genom dalen bort.

   När vandraren i nattens timma
   sig glömde kvar i denna dal
   han såg ur tvenne fönster glimma
   skimrande gestalter i dess sal.
   Ljudet av en välstämd luta klingar
   i höga salens glans, och vid dess ton
   gestalterna sig rör i vida ringar
   kring härskaren på hög och praktfull tron.

   Juveler och rubiner vilar
   i mäktig strålglans över slottets port,
   och genom porten ilar, ilar
   som de i sekler redan gjort
   en grupp av ekon i en, munter skara,
   vars enda värv vid detta glädjens hov
   är att sjunga högt och jubla bara
   med himmelsklara stämmor härskarns lov.

   Men onda makters dystra skara
   mot slottet kom med väldigt gny;
   (Ack, låt oss sörja, gryningsljuset klara
   skall aldrig mer för härskarn gry).
   Det höga slottets prakt, allt skönt där inne,
   allt stort och skönt, all stilla frid
   är blott ett blekt och sällsamt minne
   från en för länge sedan svunnen tid.

   Och vandrarna i nattens timma
   ser nu i hemsk och blodröd glans
   det gamla slottets fönster glimma;
   vid falsk musik i taktlös dans
   sig mörka skepnader ohyggligt röra,
   en störtflod brusar fram ur portens natt
   av gastar, som nu fyller vandrarns öra
   med avgrundsskrik och hemska skratt.

Jag minns ännu de tankar som denna sång väckte hos oss och ledde fram till att Usher framförde en åsikt som jag inte nämner för att den skulle vara originell — för även andra har haft den — som på grund av den envishet med vilken han höll fast vid den. Det handlade i grova drag om växternas tankeförmåga. I hans orediga fantasi antog den emellertid en djärvare form och omfattade också ibland det oorganiska riket. Jag kan inte med ord beskriva styrkan i hans övertygelse eller den iver med vilken han framförde sin teori. Hans övertygelse stod dock, som jag tidigare har antytt, i samband med de uråldriga stenarna i hans fädernehem. Villkoren för känsel och tankeförmåga hade här, trodde han, uppfyllts genom det sätt på vilket stenarna anordnats, genom de svampväxter som betäckte den och genom de döende träden som stod omkring huset — framför allt genom att detta pågått så länge och att tjärnens stillastående vatten hade speglat allt detta under så många år. Detta bevisades, sade han — och detta gjorde mig häpen — genom den gradvisa förtätningen av en atmosfär som bara fanns på denna plats. Man kunde se resultatet, tillade han, på det tysta men betydelsefulla och förfärliga inflytande, som under sekler hade format hans släkts öden och som nu gjorde honom till den jag såg framför mig — till den han var.
   Våra böcker — de böcker som under många år hade utgjort en stor del av sjuklingens andliga tillvaro — var, som man lätt kan föreställa sig, i sträng överensstämmelse med denna åsikt. Vi läste tillsammans i sådana arbeten som Ververt och Chartreuse av Gresset; Belphegor av Machiavelli; Himmel och helvete av Swedenborg; Niels Klims underjordiska resa av Ludvig Holberg; Robert Fluds, Jean D'Indagines och De la Chambres kiromanti, Resan till det blå fjärran av Tieck och Solstaten av Campanella. En favoritbok var en liten oktavupplaga av Directorium Inquisitorium av dominikanermunken Eymeric de Gironne; och i Pomponius Mela fanns stycken behandlande de gamla afrikanska satyrerna och egipanerna, som Us-her kunde sitta och fantisera över i timmar. Hans främsta nöje var emellertid att läsa en synnerligen sällsynt och egendomlig bok i kvartoformat, en glömd kyrkas handbok, Vigilae Mortuorum secundum Chorum Ecclesiae Maguntinae.
   Jag kunde inte låta bli att tänka på den sällsamma ritual som beskrevs i detta verk, och dess sannolika inflytande på min tungsinte vän, när han en kväll helt plötsligt meddelade mig att lady Madeline inte längre levde, samt att han, tills begravningen ägde rum om fjorton dagar, tänkte förvara hennes lik i ett av de många valven i byggnadens huvudkropp. Det världsliga skäl han angav för denna ovanliga åtgärd var emellertid sådant, att jag inte ansåg mig kunna motsätta mig det. Han sade att han hade beslutat sig för detta på grund av hennes ovanliga sjukdom, på grund av att läkaren hade önskat det och på grund av att familjegraven låg så avlägset och öppet. Jag kan inte förneka, att när jag drog mig till minnes det hotfulla utseendet hos den man jag vid min ankomst mötte i trappan, kände jag ingen önskan att motsätta mig ett försiktighetsmått som i alla händelser var oskadligt och inte på något sätt onaturligt.
   På Ushers begäran hjälpte jag honom personligen med arrangemangen för den tillfälliga gravsättningen. Sedan kroppen lagts i kistan, bar vi den ensamma till dess vilorum. Det valv där vi placerade kistan — och som hade varit förseglat så länge att våra facklor, som flammade motvilligt i denna fuktiga luft, inte gav oss några större möjligheter att undersöka det — var litet, fuktigt, utan någon öppning där dagsljuset kunde tränga in, och låg mycket djupt, rakt under den del av byggnaden där mitt eget sovrum var beläget. Någon gång för länge sedan hade det uppenbarligen använts som en fängelsehåla av värsta slag, och under senare tid till förvaring av krut och andra lättantändliga ämnen, eftersom en del av golvet och alla murarna i den långa valvgång som ledde dit var omsorgsfullt beklädda med kopparplåtar. Den massiva järndörren hade också varit skyddad på samma sätt; dess ofantliga tyngd frambringade ett genomträngande gnisslande ljud när den vred sig på sina hakar.
   Sedan vi hade ställt ifrån oss vår sorgliga börda på ett par bockar i denna fasans boning, drog vi det ännu inte tillskruvade kistlocket åt sidan och betraktade den dödas ansikte. För första gången observerade jag nu en slående likhet mellan brodern och systern, och Usher, som kanske gissade sig till mina tankar, mumlade att de båda hade varit tvillingar och att ett knappt fattbart samförstånd alltid hade rått mellan dem. Vi betraktade emellertid inte länge den döda, eftersom vi inte kunde se henne utan skräck. Den sjukdom som hade dödat henne i blomman av hennes ålder, hade som vanligt vid sjukdomar av allvarlig kataleptisk natur lämnat skenbilden av en lätt rodnad på bröst och ansikte, och det misstänkt dröjande leende kring läpparna, som är så förfärligt i döden. Vi lade åter på locket och skruvade fast det, och efter att ordentligt ha låst järndörren återvände vi mödosamt till de föga mindre dystra rummen i husets övre del.
   Och nu, när några dagar av bitter sorg hade förflutit, inträdde en märklig förändring i min väns sinnestillstånd. Hans vanliga uppträdande var försvunnet. Han försummade eller glömde sina vanliga sysselsättningar. Han skyndade fram och åter i de olika rummen med oregelbundna och mållösa steg. Blekheten i hans ansikte hade om möjligt blivit ännu mer spöklik, medan ögonen hade förlorat all sin glans. Hans röst lät inte längre beslöjad, som den tidigare ibland gjort; nu karakteriserades hans röst i allmänhet av ett häftigt vibrerande ljud, liksom framsprunget ur en djup fasa. Det fanns tillfällen när jag verkligen trodde att hans ständigt upprörda själ kämpade med någon tryckande hemlighet som han inte vågade avslöja. Vid andra tillfällen tillskrev jag allt detta en galen människas oförklarliga fixa idéer, för jag såg honom långa stunder stå och stirra ut i tomma intet med ett uttryck av djup koncentration i ansiktet, som om han lyssnade till något påhittat ljud. Det är knappast förvånande att hans tillstånd skrämde mig — att det smittade mig. Jag kände att jag sakta men säkert påverkades av hans egna fantastiska och starka vidskepelser.
   När jag hade gått till sängs sent en kväll, på den sjunde eller åttonde dagen efter det att vi placerade lady Madelines kropp i källarvalvet, ansattes jag av dessa känslors fulla styrka. Timmarna kröp långsamt fram utan att jag fick en blund i ögonen. Jag kämpade för att bortresonera, den nervositet som fått makt över mig. Jag försökte intala mig, att åtminstone större delen av det jag kände var en följd av rummets dystra möblering — de mörka och illa medfarna draperierna, som sattes i rörelse av den växande stormens vindilar och nu fladdrade fram och åter på väggarna och frasade hemskt kring sängen. Mina ansträngningar förblev fruktlösa. Jag genomfors av en oemotståndlig rysning, och slutligen kände jag över hjärtat en förhäxad tyngd av ytterlig, oförklarlig oro. Jag skakade det av mig med en flämtning, satte mig häftigt upp i sängen och såg mig upprört omkring i det mörka rummet. Jag lyssnade — jag vet inte varför, om inte en instinkt tvingade mig — till vissa dova och obestämda ljud som med långa mellanrum hördes någonstans ifrån när stormen mojnade av. Överväldigad av en oförklarlig men ändå outhärdlig känsla av fasa kastade jag hastigt på mig kläderna (för jag kände att jag inte skulle kunna sova mer den natten) och försökte rycka mig ur detta hemska tillstånd genom att gå fram och tillbaka i rummet.
   Jag hade inte gått många varv förrän jag hörde lätta steg i en trappa i närheten. Jag kände genast igen Ushers steg. Ögonblicket därefter knackade han försiktigt på min dörr och kom in med en lykta i handen. Hans ansikte var som vanligt likblekt och avtärt, men dessutom fanns i hans blick en slags vansinnig munterhet — hela hans uppträdande utandades en uppenbart återhållen hysteri. Jag blev förskräckt av hans utseende, men vad som helst var bättre än denna ensamhet som så länge hade pinat mig, och jag välkomnade till och med hans närvaro som en lättnad.
   "Har du alltså inte sett det?" sade han häftigt efter att en stund tyst ha sett sig omkring. "Då har du alltså inte sett det? Men du skall snart få se det!" Med de orden skyddade han lyktans låga med handen, skyndade fram till ett av fönstren och slog upp det så att stormen obehindrat kastade sig in.
   Den rasande vinden som trängde in lyfte oss nästan från golvet. Det var verkligen en ovädersjagad men ändå egendomligt vacker natt som var enastående i sin vilda skönhet. Uppenbarligen rasade en våldsam virvelstorm i närheten, för vinden kastade ofta häftigt om, och de täta molnen — som hängde så lågt att de snuddade vid byggnadens torn — hindrade oss inte från att observera hur de likt levande varelser från alla håll drevs in i varandra utan att förflytta sig bort. Jag säger, att hur täta molnen än var, kunde vi ändå observera deras inbördes kamp — ändå uppfångade vi inte en skymt av månen eller stjärnorna — men undersidan av de väldiga, stormande molnmassorna, liksom alla föremål i närheten, glödde i det hemska återskenet från de svagt lysande och fullt synbara gasdunster som omvärvde byggnaden.
   "Du får inte... du skall inte se på det här!" sade jag rysande till Usher när jag med mild våld förde honom från fönstret till en stol. "Detta, som förvirrar dig så mycket, är inget annat än vanliga elektriska fenomen — om de inte är en följd av tjärnens utdunstningar. Låt oss stänga fönstret — luften är kall och farlig för dig. Här är en av dina favoritromaner. Jag läser och du hör på; och på det sättet kan vi fördriva den här ohyggliga natten."
   Den gamla volym jag hade tagit upp var Galne Trist av Sir Launcelot Canning; men jag hade kallat den en av Ushers favoritromaner mer som ett dystert skämt än på allvar, för det fanns mycket litet i dess grova och fantasilösa mångordighet som kunde tilltala min väns högstämda tankar. Det var emellertid den enda bok som fanns till hands, och jag hade ett svagt hopp om att hans överkänslighet skulle lindras av den -- just på grund av romanens ytterliga vanvett. Om jag kunde döma efter den överspända fascination med vilken han lyssnade, eller tycktes lyssna till berättelsen, kunde jag verkligen lyckönska mig till mitt val.
   Jag hade kommit till det välkända stället i berättelsen, där huvudpersonen Ethelred, efter att förgäves i frid ha försökt ta sig in i eremitens boning, gör sig beredd att tränga sig in med våld. Som bekant lyder romanen här på detta sätt:
   "Och Ethelred, som av naturen hade ett oförskräckt hjärta, och som nu dessutom kände sig mäkta stark och modig av det myckna och starka vin han hade druckit, gav sig nu inte längre tid att språka med eremiten, som i sanning hade ett envist och ondskefullt sinnelag, utan då han kände regnet på sina axlar och fruktade det tilltagande ovädret, lyfte han sin klubba och slog hastigt ett hål i dörren, genom vilket han sträckte in sin stålbehandskade hand; och nu riste han väldeliga i dörren och spräckte den och sönderslet den helt och hållet, så att dånet från det torra och ihåligt ljudande trävirket ekade väldeliga genom hela skogen."
   Vid slutet av denna mening for jag förskräckt upp och gjorde en kort paus, för det tycktes mig — även om jag omedelbart antog att min fantasi hade skenat iväg med mig — som om jag otydligt från någon avlägsen del av byggnaden uppfattade något som mycket väl kunde ha varit det svaga ekot av det buller som Sir Launcelot så omständligt hade beskrivit. Utan tvivel hade jag observerat detta ljud endast på grund av att det nådde mig samtidigt som jag läste detta stycke i romanen, för mitt i detta oväsen, skramlet från fönstren och stormens övriga buller, fanns det knappast något i detta ljud som skulle ha stört mig. Jag läste vidare:
   "Men Ethelred, denne bålde kämpe, vart mäkta vred och förvånad när han trädde in genom dörren och inte fann något spår av den ondskefulle eremiten, utan i hans ställe en drake, obetäckt med fjäll och hiskelig att skåda och med en tunga av eld; och denna drake satt vakande framför ett palats av guld med golv av silver, och på väggen hängde en glänsande kopparsköld, på vilken följande ord stod inristade:


   Den som här inträder, segrat har med ära;
   den som draken slår, han skall skölden bära.


Och Ethelred höjde sin klubba och slog draken i huvudet, och den föll ned framför honom och uppgav sin giftiga anda med ett skrik så förfärande och skärande och tillika så starkt, att Ethelred var nödsakad att tillsluta sina öron med händerna vid dessa förfärliga ljud, vars like aldrig tidigare hörts..."
   Här tystnade jag återigen, och nu med en känsla av skräck, för det kunde nu inte råda det minsta tvivel om att jag verkligen hörde, även om jag inte kunde säga varifrån, ett svagt och avlägset men genomträngande, långt utdraget och ovanligt gällt skrikande eller gnisslande ljud som helt motsvarade det som jag i min fantasi hade föreställt mig som drakens onaturliga skrik i romanen.
   Trots att jag var häpen och uppfylld av tusen motstridiga känslor vid detta andra sammanträffande, hade jag nog sinnesnärvaro att inte genom någon kommentar öka min väns nervositet. Istället för att som förut sitta vänd mot mig, hade han sakta vridit sin stol så, att han nu satt med ansiktet vänt mot dörren, vilket gjorde att jag bara delvis kunde urskilja hans drag, även om jag såg hans läppar skälva som om han mumlade något ohörbart. Hans huvud hade sjunkit ner mot bröstet, men jag visste att han inte sov, för hans öga, som jag såg i profil, var vidöppet. Även hans rörelser visade att han var klarvaken, för han vaggade sakta och oupphörligt fram och åter. Efter att med en hastig blick ha observerat detta, läste jag vidare:
   "Och sedan riddaren nu hade undgått drakens fasansfulla raseri, och han tänkt på kopparskölden och brytandet av den förtrollning som vilade över den, röjde han den döda draken ur vägen och gick dristigt över slottets silvergolv bort till den plats där skölden hängde på väggen; dock hängde den inte kvar på sin plats tills han hunnit fram, utan föll med ett mäktigt och rysligt klingande buller i golvet."
   Jag hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän jag hörde — precis som om en kopparsköld hade fallit ner på ett silvergolv — ett tydligt, metalliskt dämpat klingande. jag rusade häftigt upp från min stol, men Usher lät sig inte hejdas i sin vaggande rörelse. Hans ögon stirrade stelt rakt fram, och hans ansikte var som hugget i sten. När jag lade min hand på hans axel, genomfors han dock av en häftig rysning, ett sjukligt småleende lekte kring hans läppar och jag såg hur hans läppar rörde sig hastigt, som om han talade utan att vara medveten om min närvaro. Jag böjde mig ner över honom och lyckades slutligen uppfånga hans hemska ord.
   "Inte heller höra det? Jo, jag hör det och har hört det. Länge, länge, länge — många minuter, många timmar, många dagar har jag hört det — men jag vågade inte — åh, ha förbarmande med mig olycklige! — jag vågade inte — jag vågade inte tala! Vi har lagt henne levande i kistan! Sade jag inte att mina sinnen var skarpa? Nu säger jag dig, att jag hörde hennes första svaga rörelser i kistan. Jag hörde dem för många, många dagar sedan, men ändå vågade jag inte tala — jag vågade inte tala! Och nu — i natt — Ethelred — ha! ha! — krossandet av eremitens dörr och drakens dödsskrik och sköldens klang! — säg hellre krossandet av hennes kista och gnisslet av hennes fängelseports gångjärn och hennes kamp i den kopparbeklädda valvgången! Oh, vart skall jag fly? Är hon inte strax här? Hastar hon inte hit för att förebrå mig min brådska? Har jag inte hört hennes fotsteg i trappan? Kan jag nu inte tydligt höra hur tungt och förfärande hennes hjärta slår? Dåre!" Här sprang han ursinnigt upp och skrek ut orden som om han var på väg att ge upp andan: "Dåre! Jag säger dig att hon nu står utanför dörren!"
   Som om det hade legat trolldom i hans övermänskligt starka rop, öppnades i samma ögonblick den höga uråldriga panelen, mot vilken han pekade, långsamt sina tunga, ebenholtssvarta käftar. Det var den instormande vindstötens verk — men där utanför stod lady Madeline av Ushers högresta gestalt i sin svepning. Den vita likskruden var fläckad av blod, och spåren efter en förtvivlad strid syntes på hela hennes utmärglade kropp. Ett ögonblick stod hon darrande och raglande i dörröppningen — sedan föll hon med ett svagt jämmerrop tungt in i rummet och på brodern, och i sin våldsamma och slutgiltiga dödskamp drog hon honom med sig i fallet som ett lik och offret för de fasor han hade förutsagt.
   Jag flydde panikslagen från detta rum och från denna byggnad. Stormen rasade fortfarande lika ursinnigt när jag galopperade över den gamla brovägen. Plötsligt kastades en ojämn ljusstrimma längs vägen; jag vände mig om i sadeln för att se varifrån ett så oväntat ljussken kunde komma, för bakom mig fanns bara det stora huset och dess skuggor. Skenet kom från den sjunkande, blodröda fullmånen, som nu lyste skarpt genom den förut knappt märkbara sprickan i muren som jag redan har nämnt, och som löpte i sicksack från taket ner till grunden. Medan jag betraktade sprickan, vidgades den hastigt — det kom en häftig vindstöt — hela månskivan träffade plötsligt min blick — det svindlade för mig när jag såg de väldiga murarna skilja sig — det hördes ett långt, häftigt dån som från tusen vattenfall — och den djupa, mörka tjärnen vid mina fötter slöt sig tyst och motvilligt över spillrorna av Ushers hus.

Originalets titel: The Fall of the House of Usher. Originaltext: https://www.gutenberg.org/files/932/932-h/932-h.htm.
Svensk text (pdf): http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=4&cad=rja&uact=8&ved=0CDoQFjAD&url=http%3A%2F%2Flarare.at%2Fpdf%2Fsvenska%2Ftexter%2Fpoe_huset_ushers_fall_novell.pdf&ei=jeiOVeWzNuKvygOawq-ADw&usg=AFQjCNFv5cCuWNN6hPmj3wqt9kYDf-YpQw&bvm=bv.96783405,d.bGQ

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki