FANDOM



   Av: Lord Dunsany
   
   Det finns saker som bara är kända av den långe portvakten i Tong Tong Tarrup där han sitter och muttrar minnen för sig själv i den lilla befästningsporten.
   Han minns striden i trollens salar; och hur vättarna en gång kom för att ta opalerna som finns i Tong Tong Tarrup; och hur jättarna vandrade över ängarna där nere medan han betraktade dem från sin port; han minns bedrifter som fortfarande förundrar gudarna. Inte ens han har sagt mig vilka som lever i dessa frusna hus vid världens yttersta, nakna kant, och han anses vara grälsjuk. Bland älvorna, de enda levande varelser som någonsin ses röra sig på denna förfärande höjd där de bryter turkoser på jordens högsta bergstopp, är hans namn ett annat ord för pratsamhet med vilket de hånar de pratsjuka.
   Hans favorithistoria om man ger honom bash - det njutningsmedel som han är mest förtjust i, och för vilket han säljer sina tjänster till älvorna i deras krig mot trollen, eller tvärtom ifall trollen ger honom mer - hans favorithistoria när han är kroppsligt avslappnad av bash och andligt upprymd, handlar om en bedrift som utfördes i en fjärran tid för att vinna något så föga säljbart som en gammal kvinnas sång.
   Föreställ er honom när han berättade den. En gammal gubbe, mager och skäggprydd och nästan monstruöst lång, som sitter i en stadsport på en bergstopp minst femton kilometer över havet; de flesta husen vetter österut, belysta av solen och månen och de stjärnbilder vi känner till, men ett av husen på krönet vetter ut mot världens kant och belyses av skimret i dessa sällsamma rymder där en oändlig skymning långsamt slukar stjärnorna: mitt lilla erbjudande om bash; ett långt pekfinger som omedelbart pressar det mot en fläckad och girig tumme - allt detta finns i bildens förgrund. I bakgrunden mysteriet med dessa tysta hus och okunnigheten om vilka deras invånare kan vara, eller vilka tjänster den långe portvakten utför åt dem eller vilket slags betalning han får av dem, och huruvida han är dödlig.
   Föreställ er honom i porten till denna otroliga stad, hur han tyst sväljer min bash, sträcker på sin långa lekamen, lutar sig bakåt och börjar berätta.
   Det tycks som om en besökare till Tong Tong Tarrup klättrade upp från världen en klar morgon för hundra år sedan. När den långe portvakten såg honom hade han redan kommit ovanför snön och satt foten på den trappa som leder ner från Tong Tong Tarrup till klipporna. Och så mödosamt klev han uppför dessa lätta trappsteg att den grånade gubben i porten fick god tid på sig att undra om främlingen hade med sig bash, det njutningsmedel som skänker mening åt stjärnorna och tycks förklara skymningen. Och det visade sig att det inte fanns ett smul bash, och främlingen hade inget bättre att erbjuda den grånade gubben än sin historia.
   Det tycks som om främlingen hette Gerald Jones och han hade alltid bott i London; men som barn hade han en gång varit på en hed i norr. Det var så länge sedan att han inte mindes hur det hade gått till, han visste bara att han av någon anledning vandrade ensam på heden, och all ljungen blommade. Det fanns inget att se utom ljung och bräken och ormbunkar, förutom små diffusa fläckar som såg ut som åkrar på otydliga höjder i fjärran vid solnedgången. På kvällen rullade dimman fram och dolde höjderna, men han vandrade fortfarande fram över heden. Sedan kom han till dalen, en liten dalgång mitt på heden, med otroligt branta sidor. Han lade sig ner och såg ner i den genom ljungen. Och långt, långt nedanför honom, i en trädgård framför en stuga, satt en gammal gumma på en trästol och sjöng i kvällen, omgiv-
   en av stockrosor som var högre än hon. Och mannen greps av sången och mindes den efteråt i London, och när den dök upp i hans huvud fick den honom att tänka på kvällar - det slags kvällar som man inte får i London - och han hörde återigen den svaga vinden över heden och de ivriga humlorna, och glömde trafikljudet. Och alltid när han hörde människor tala om tid, missunnade han tiden mest av allt denna sång. En enda gång kom han sedan tillbaka till denna nordliga hed och hittade den lilla dalgången, men det fanns ingen gammal gumma i trädgården och ingen sjöng en sång. Och antingen plågades han av att aldrig mer få höra den sång som gumman hade sjungit en sommarkväll tjugo år tidigare och som nu försvagades alltmer i hans minne, eller det kanske var det deprimerande arbete han gjorde i London, för han arbetade på ett stort företag som ägnade sig åt en totalt meningslös verksamhet; och han åldrades i förtid, som man gör i stora städer. Och slutligen, när melankolin blev för svår och åldern gjorde att han fann sitt arbete alltmer meningslöst, beslöt han sig för att uppsöka en magiker. Han gick till en magiker och framlade sitt problem, och förklarade speciellt hur han hade hört sången. "Och nu", sade han, "finns den ingenstans i hela världen."
   "Naturligtvis inte", sade magikern, "men bortom världens kant kan ni lätt hitta den." Och han förklarade för mannen att han led av tidsflöde och rekommenderade en dag vid världens kant. Jones frågade vilken del av kanten han borde resa till, och magikern hade hört mycket gott om Tong Tong Tarrup; så han betalade som man brukar med opaler och inledde genast resan. Vägarna till den staden är vindlande; han köpte den biljett på Victoria Station som man bara får om de känner en: han reste genom Bleth: han reste över Neol-Hungars berg och kom till Poyklyftan. Dessa platser ligger i den del av världen som hör till de trakter vi känner; men bortom Poyklyftan, på de högst normala slätterna som är så lika Sussex, möter man det osannolika. Vid slättens ände kan man från Poyklyftan se en rad alldagliga grå höjder, Snegbergen; det är där det otroliga börjar, först någon gång ibland, sedan allt oftare när man fortsätter upp i bergen. När jag till exempel en gång kom ner på Poyslätten, var det första jag såg en vanlig herde som vaktade en vanlig fårhjord. Jag betraktade dem en stund och inget hände, sedan gick ett av fåren utan ett ord fram till herden och lånade hans pipa och rökte - en händelse som föreföll mig osannolik; men i Snegbergen träffade jag en hederlig politiker. Över denna slätt färdades Jones, och över Snegbergen, och upplevde först osannolika saker och sedan otroliga saker, tills han kom till den långa sluttningen bortom bergen som leder upp till världens kant och där, som alla turisthandböcker säger, allt kan hända. Vid foten av denna sluttning kunde man kanske här och var se sådant som kanske skulle kunna förekomma i de trakter vi känner; men det försvann snart och resenären såg inget utom fantastiska varelser som åt blommor lika otroliga som de själva, och klippor som var så förvridna att deras former uppenbarligen hade en mening eftersom de var alltför fantastiska för att ha uppkommit av en slump. Till och med träden var chockerande, de hade så mycket att säga, och de lutade sig mot varandra när de talade, och anslog groteska ställningar och hånflinade. Jones såg två tallar som slogs. Allt detta var mycket oroande för honom; ändå fortsatte han och blev slutligen mycket uppmuntrad när han såg en primula, det första välbekanta ting han sett på lång tid, men den visslade och skuttade bort. Han såg enhörningarna i deras hemliga dal. Sedan hastade natten på ett skrämmande sätt över himlavalvet och där lyste inte bara stjärnorna utan också större och mindre månar, och han hörde hur drakar bökade i mörkret.
   I gryningen skymtade han högre upp bland de häpnadsväckande klipporna staden Tong Tong Tarrup med ljusskimret på dess frusna trappa, en liten samling hus långt upp i himlen. Han befann sig nu på den branta bergssidan: täta dimbankar drog sig långsamt undan och blottade allt fler häpnadsväckande ting. Innan all dimman var borta hörde han helt nära sig, på vad han hade trott var det nakna berget, ljudet av tung galopp på gräs. Han hade kommit till kentaurernas platå. Och plötsligt såg han dem i dimman: där var de, fablernas barn, fem enorma kentaurer. Hade han hejdat sig på grund av några häpnadsväckande syner, skulle han inte ha kommit långt: han vandrade vidare över platån och kom ganska nära kentaurerna. Kentaurer nedlåter sig aldrig till att observera människor; de sparkade i marken och ropade till varandra på grekiska, men de sade inte ett ord till honom. Ändå vred de på huvudet och stirrade efter honom när han lämnade dem, och när han hade korsat platån och fortfarande vandrade vidare gick alla fem till kanten av sitt gröna rike; för ovanför kentaurernas höga gröna platå finns inget annat än ofruktbara klippor, och den sista grönska bergbestigaren ser när han färdas till Tong Tong Tarrup är gräset som kentaurerna trampar. Han kom till snöfälten som berget bär likt en kappa med huvudet litet ovanför dem, och klättrade fortfarande vidare. Kentaurerna såg efter honom med växande häpnad.
   Nu fanns inte ens sagoväsenden i hans närhet, inte heller sällsamma onda träd - där fanns inget utom snö och den ödsliga topp som kröntes av Tong Tong Tarrup. Hela dagen klättrade han, och på kvällen var han ovanför snögränsen; och snart kom han till trappan som huggits in i klippan och var inom synhåll för den grånade gubben, den långe portvakten i Tong Tong Tarrup som satt och muttrade otroliga minnen för sig själv och fåfängt förväntade sig bash i gåva av främlingen.
   Det tycks som om främlingen när han kom fram till porten, trots att han var så trött, omedelbart krävde att få ett rum med bra utsikt över världens kant. Men den långe portvakten, den grånade gubben, var besviken över frånvaron av bash och krävde att få lägga främlingens historia till sina minnen innan han visade honom vägen. Och detta är historien, om den långe portvakten har berättat sanningen för mig och om hans minne fortfarande är vad det en gång var. Och när den hade berättats reste sig den grånade gubben och gick med sina klirrande dinglande nycklar upp genom dörr efter dörr och uppför många trappor och förde främlingen till det allra översta huset, det högsta taket i världen, och i dess salong visade han honom salongsfönstret. Där satte sig den trötte främlingen i en stol och såg genom fönstret ut över världens kant. Fönstret var stängt, och skymningen vid världens kant blänkte och dansade i dess glittrande rutor, litet som lysmaskar och litet som havet; den böljade där ute, full av underbara månar. Men vandraren såg inte på de underbara månarna. För ur avgrunden växte ett snår av stockrosor med rötterna i fjärran stjärnbilder, och bland dem darrade och skalv en liten grön trädgård så som bilder darrar i vatten; högre upp svävade blommande ljung i skymningen, mer och mer svävade upp tills hela skymningen var violett; den lilla gröna trädgården drev i den. Och trädgården och ljungen tycktes darra och sväva på en sång. För skymningen var mättad av en sång som sjöng och klingade längs världens kant, och den gröna trädgården och ljungen tycktes dallra och skälva med den när sången steg och sjönk, och en gammal gumma sjöng den nere i trädgården. En humla drev dit över världens kant. Och den sång som gungade in mot världens kust och som stjärnorna dansade till var densamma som han hade hört den gamla gumman sjunga nere i dalen mitt på den nordliga heden.
   Men den grånade gubben, den långe portvakten, ville inte låta främlingen stanna eftersom han inte haft med sig bash, och han föste otåligt ut honom utan att besvära sig med att kasta en blick ut genom världens yttersta fönster, för de länder som Tiden förhärjar och de rymder som Tiden inte känner är en och samma sak för denne grånade gubbe, och den bash han äter fyller hans sinne med långt större bävan än något som människor kan visa honom i världen eller bortom kanten. Och vandraren återvände bittert protesterande och gick tillbaka ner till världen.
   Berättelsen förefaller mig märklig, trots att jag känner världens kant och alltså är van vid det otroliga. Men det kan vara så att Tidens härjningar endast är lokala och att gamla sånger fortfarande sjungs av dem som vi tror vara döda, utanför hans lies räckvidd. Jag försöker hoppas det. Men ju mer jag granskar historien som den långe portvakten berättade för mig i staden Tong Tong Tarrup, dess mer övertygande förefaller den alternativa teorin - att den grånade gubben ljög.
   
   Ur: "Huset vid världens kant", översatt av Sam J Lundwall 1989, novellen först publicerad i: The Book of Wonder, The Last Book of Wonder 1912 och 1916