Fandom

Svenskanoveller Wiki

I dunklet på övervåningen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ellen Glasgow

Jag minns än hur hjärtat bultade när jag hade lagt på luren. Trots att jag bara hade talat med den store kirurgen Roland Maradick en enda gång, kändes det den där decembereftermiddagen som om detta att ha talat med honom en enda gång — att ha sett honom i operationssalen under en enda timme — var ett så stort äventyr att det fick allt annat här i livet att förblekna och mista sin spänning. Efter alla de år jag har vårdat patienter med tyfus och lunginflammation, minns jag än hur jag skälvde av ljuv förväntan. Och jag kan fortfarande se för mig hur vintersolen silade in genom sjukhusfönstren och lyste på sköterskornas vita uniformer.
   "Han sa inte mitt namn. Har han inte tagit fel?" Jag kunde inte låta bli att tvivla på min stora lycka, där jag stod framför sjukhusdirektören.
   "Nej, det är inget misstag. Jag talade med honom innan du kom ner." Fröken Hemphills barska ansiktsuttryck veknade, när hon såg på mig. Det var en kraftig, resolut kvinna — en avlägsen kanadensisk släkting till min mor, och enligt vad jag hade kommit underfund med under den månad som gått sedan jag kom dit från Richmond, representerade hon en typ av sköterskor som sjukhusdirektionerna i Nordstaterna, om än inte de sjuka, instinktivt tycks föredra. Trots sitt barska sätt hade hon från första början fattat tycke för sin unga släkting från Virginia — om man nu kan använda ordet "tycke" om ett så opersonligt intresse som det hon visade mig. Det är hur som helst inte alla nyutexaminerade sjuksköterskor från Sydstaterna som kan skryta med att vara släkt med direktören för ett stort sjukhus i New York.
   "Och det var verkligen mig han menade?" Det var alldeles för underbart för att jag skulle våga tro på det.
   "Han frågade uttryckligen efter den sköterska som var med när han opererade fröken Hudson i förra veckan. När jag frågade om han menade fröken Randolph, så upprepade han att det var den sköterska som hade haft hand om fröken Hudson han sökte. Hon var liten och gladlynt, sa han. Det kan för all del stämma in på ett par till, men ingen av dem hade hand om fröken Hudson just då."
   "Då är det verkligen sant?" Min puls slog hastigare. "Och jag ska vara där klockan sex?"
   "Inte en minut senare. Dagsköterskan slutar så dags, och fru Maradick får inte vara ensam en sekund."
   "Det är psyket, inte sant? Märkligt att han har valt just mig, jag som har haft hand om så få mentalpatienter."
   "Så få patienter överhuvudtaget", sa fröken Hemphill och log, och när hon log undrade jag, om de andra sjuksköterskorna skulle ha känt igen henne. "När du har gått igenom ekluten i New York, Margaret, då kommer du att ha förlorat mer än bara din oerfarenhet. Jag undrar just, hur länge du kommer att få behålla din medkänsla och din fantasi? Skulle du ändå inte passa bättre som författare än som sjuksköterska?"
   "Jag kan inte låta bli att engagera mig i patienterna. Det ska man kanske inte?"
   "Det är inte så mycket fråga om vad man ska, utan vad man måste. När all din medkänsla och entusiasm har tagit slut, utan att du har fått någonting i gengäld, inte så mycket som tack, då kommer du att förstå varför jag försöker hindra dig från att slita ut dig."
   "Men i det här fallet. . . när det är doktor Maradick?"
   "Ja, naturligtvis. . . när det är doktor Maradick." Hon måste ha märkt hur nyfiken jag var, för i nästa minut fällde hon några tanklösa ord som kastade ett visst ljus över situationen: "Det är ett mycket sorgligt fall, när man betänker vilken charmerande person och framstående kirurg doktor Maradick är."
   Jag kände blodet rusa ut i kinderna ovanför min stärkta uniformskrage.
   "Jag har bara talat med honom en enda gång", mumlade jag, "men visst är han charmerande? Och så vänlig och stilig." "Patienterna dyrkar honom."
   "Ja, det har jag märkt. Alla går och väntar på hans besök." Precis som patienterna och de andra sköterskorna hade jag också börjat gå och vänta på doktor Maradicks dagliga besök med en iver som stegrades gradvis om än omärkligt. Han var den borne kvinnohjälten. Från första dagen på sjukhuset, från det ögonblick då jag genom de stängda fönsterluckorna såg honom kliva ur bilen, har jag inte en sekund tvivlat på att han var skapt för att spela huvudrollen. Även om jag inte hade vetat hur charmerande han var, så hade jag ändå upptäckt vilken trollmakt han utövade över hela sjukhuset av den andäktiga tystnad, som lägrade sig så fort han ringde på dörren och förebådade hans bestämda steg i trappan. Mitt första intryck av honom är alltjämt, trots de fruktansvärda händelserna året efter, ett lyckligt minne som jag vårdar ömt. När jag stod och kikade genom springorna i fönsterluckorna och såg honom gå i de bleka solstrimmorna på stenläggningen i sin mörka päls, då visste jag inom mig utan någon som helst tvekan — som genom en ofelbar intuition — att mitt öde var obevekligt länkat till hans i framtiden. Jag visste det, säger jag än en gång, trots att fröken Hemphill envisades med att påstå att mina föraningar bara var sentimentalt trams hämtat ur dåliga romaner jag läst. Men det var inte bara en ungdomsförälskelse — hur lättpåverkad jag än föreföll fröken Hemphill. Det var inte bara hans utseende. Det var inte främst glansen i hans mörka ögon, inte hans silverskimrande bruna hår, inte heller hans blomstrande, mörkhyade ansikte, nej, inte ens hans charm och hans magnifika sätt, utan framför allt hans vackra, varma stämma som vann mitt hjärta. Det var en röst, hörde jag någon säga efteråt, som inte borde göra annat än läsa dikter.
   Så ni förstår varför— om ni inte gör det från början, kommer jag aldrig att kunna få er att tro på dessa osannolika händelser! — så ni förstår varför jag genast tackade ja till hans anbud, i synnerhet som det framfördes som en order. Jag kunde absolut inte stanna kvar, när han skickade efter mig. Hur mycket jag än hade stretat emot, så hade det i alla fall slutat med att jag hade blivit tvungen att lyda. På den tiden, när jag fortfarande drömde om att få skriva romaner, talade jag ofta om "ödet" (sedan dess har jag insett hur dumt allt sådant tal är), och jag förmodar att det var mitt "öde" att bli trollbunden av Roland Maradicks personlighet. Men jag är inte den första sjuksköterska som har förälskat sig i en läkare som aldrig har skänkt henne en tanke.
   "Det gläder mig att du har fått detta erbjudande, Margaret. Det kan komma att betyda mycket för dig. Men försök nu att inte vara för känslosam." Jag minns att fröken Hemphill höll ett skott från en rosengeranium i handen medan hon talade — hon hade fått det av en patient, som hade nupit av det från en krukväxt på sitt rum, och jag har fortfarande kvar doften i näsborrarna. . . eller i minnet. Sedan dess — och det är länge sedan — har jag undrat om inte hon också hade blivit trollbunden av honom. . .
   "Jag skulle gärna vilja veta lite mer om patienten." Jag försökte få veta mer. "Har ni träffat fru Maradick?"
   "O, ja. De har bara varit gifta lite över ett år, och i början brukade hon komma till sjukhuset ibland och vänta utanför, medan han tog emot patienterna. Hon var bedårande, inte direkt vacker, men blond och nätt, och hon hade det mest förtjusande leende jag någonsin har sett. De första månaderna var hon så förälskad att vi brukade skämta om det. Att se henne lysa upp när doktorn kom ut från sjukhuset och gick bort till sin bil, det var som att vara på teatern. Vi tröttnade aldrig på att titta på henne — jag hade inte blivit sjukhusdirektör än, så jag hade tid att titta ut genom fönstret när jag var i tjänst på dagen. Ett par gånger hade hon med sig sin lilla flicka, när hon hälsade på en av patienterna. Flickan var så lik henne, att var man än hade träffat på dem, hade man sett att det var mor och dotter."
   Jag hade hört att fru Maradick hade varit änka med ett barn när hon lärde känna doktorn, och för att få upplysningar om ett spörsmål, som jag inte lyckats reda ut, frågade jag: "Hade hon inte en hel del pengar?"
   "Hon är mycket förmögen. Om hon inte hade varit så tilldragande, så hade folk säkert påstått att doktor Maradick tog henne för pengarnas skull. Men. . ." sa hon och tycktes leta i minnet, "jag har för mig att jag har hört att alla pengarna var bundna i en fond, om fru Maradick gifte om sig. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg exakt hur det var, men det var ett besynnerligt testamente, det vet jag, och fru Maradick skulle inte få något med av pengarna, om inte barnet råkade dö före vuxen ålder. Tyvärr var det. . ."
   En ung sköterska kom in för att be om något — jag tror det var nycklarna till operationssalen — och fröken Hemphill avbröt sig tvärt och skyndade ut genom dörren. Jag tyckte det var synd att hon avbröt sig just där. Stackars fru Maradick! Jag kanske var för känslosam av mig, men redan innan jag hade träffat henne, hade jag börjat gripas av hennes märkliga öde.
   Det tog bara ett par minuter för mig att göra mig klar. Då för tiden hade jag alltid resväskan packad, redo för plötsliga utryckningar.
   Klockan hade inte hunnit bli sex, när jag vek om hörnet från Tionde gatan till Femte avenyn. Jag väntade en minut, innan jag började gå uppför trappan till doktor Maradicks hus. Det duggregnade, och när jag vek om hörnet, minns jag att jag tänkte att fru Maradick måste bli förfärligt deprimerad av vädret. Det var ett gammalt hus, och fukten tycktes sitta i väggarna (men det kan förstås ha berott på regnet). En stentrappa med ett järnräcke ledde upp till den svarta dörren, och jag skymtade ett svagt ljus i det gammaldags halvmånformade fönstret ovanför porten. Senare fick jag reda på att fru Maradick var född där — hennes flicknamn var Calloran — och att hon aldrig hade velat bo någon annanstans. När jag lärde känna henne bättre, upptäckte jag att hon var en sådan som blir fäst vid både människor och platser. Trots att doktor Maradick hade försökt övertala henne att flytta till ett trevligare kvarter när de gifte sig, hade hon mot hans vilja hållit fast vid det gamla huset på nedre delen av Femte avenyn. I det fallet var hon obstinat, trots sitt blida sätt och sin stora kärlek till doktorn. Söta och rara små damer, i synnerhet om de alltid har varit förmögna, är ofta förvånansvärt envisa. Jag har haft hand om så många kvinnor med starka känslor och svagt intellekt sedan dess, att jag numera ser vad de går för redan vid första anblicken.
   När jag hade ringt på, dröjde det en liten stund innan dörren öppnades, och när jag kom in, var det alldeles mörkt i hallen, om man bortser från det svaga skenet från en brasa i biblioteket. När jag sa mitt namn och tillade att det var jag som var nattsköterskan, verkade det som om betjänten tyckte att min ringa person inte var något att slösa ljus på. Det var en gammal neger, kanske ett arv efter fru Maradicks mor, som enligt vad jag senare fick veta var från Syd-Carolina. När han passerade mig på väg uppför trappan, hörde jag honom muttra att han "tänkte då rakt inte tända några ljus, förrän ungen hade lekt färdigt."
   Det milda skenet från brasan i dörröppningen till höger i hallen lockade in mig i biblioteket. Jag klev blygt över tröskeln och böjde mig fram mot brasan för att torka min blöta kappa. Medan jag stod där framåtböjd, beredd på att räta upp mig så fort det hördes steg, föll det mig in att man inte kunde ana hur trivsamt det var där inne, när man såg den fuktiga fasaden på huset med sina avlövade klängväxter. Medan jag studerade de lustiga mönster och figurer som eldskenet ritade på de äkta mattorna, svängde en bil sakta upp mot huset, och det skarpa strålkastarljuset föll rakt på mig genom de vita rullgardinerna. Bländad av ljuset vände jag bort blicken och fick se en blå och rödmönstrad gummiboll rulla emot mig ur det mörka rummet intill. I nästa ögonblick, medan jag förgäves försökte fånga bollen när den snurrade förbi mig, kom en liten flicka ogenerat pilande ut genom dörröppningen, förunderligt lätt och graciöst. Hon hejdade sig genast, som om hon blev förvånad över att få se en främmande. Hon var liten till växten — så liten och späd att det inte hördes när hon klev på den blankpolerade tröskeln. När jag såg på henne, minns jag att jag tyckte att hon hade det allvarsammaste och sötaste lilla ansikte jag någonsin hade sett. Hon kunde inte — räknade jag ut senare — vara mer än sex-sju år gammal, men märkligt nog hade hon en min prudentlig och värdig nog att anstå en gammal dam, och hon betraktade mig med gåtfull blick. Hon var klädd i skotskrutigt och hade ett rött sidenband i håret, som hängde spikrakt ända ner till axlarna med lugg i pannan. Hon var en helt bedårande liten varelse, från det raka, bruna håret till de små fötterna i vita sockor och svarta mjuka skor, men det jag minns allra tydligast var hennes ögon, som i det fladdrande ljuset fick en obestämd färg. Det märkliga med hennes blick var att den inte var det minsta barnslig. Det var en djupt erfaren, bitter blick.
   "Vill du ha din boll?" frågade jag, men innan jag hade hunnit tala till slut, hörde jag betjänten komma tillbaka. I förvirringen sträckte jag mig än en gång förgäves efter leksaken, som hade rullat in i det mörka vardagsrummet. När jag lyfte på huvudet igen, såg jag att flickan hade också försvunnit ur rummet. Utan att försöka se vart hon tagit vägen, följde jag efter den gamle negern in i ett trivsamt arbetsrum en trappa upp, där den berömde kirurgen satt och väntade på mig.
   För tio år sen, innan mitt arbete som sjuksköterska hade gjort mig mindre känslig, hade jag mycket lätt för att rodna, och när jag gick tvärs över golvet i doktor Maradicks arbetsrum, kände jag att jag var pionröd om kinderna. Det var fånigt av mig — vid det här laget vet ingen det så väl som jag — men jag hade ju aldrig varit ensam med honom, om än aldrig för så kort stund, och han var inte bara min idol, jag dyrkade honom — det skäms jag inte över att erkänna — nästan som en gud. Vid den åldern var jag oerhört imponerad av kirurgins underverk, och i operationssalen var Roland Maradick tillräckligt skicklig för att förhäxa dem som var äldre och förståndigare än jag.
   Inte nog med att han var vida berömd och oerhört skicklig, dessutom är jag övertygad om att han trots sina fyrtiofem år var den stiligaste herre man kunde föreställa sig. Även om han hade varit ovänlig, ja, rent av oförskämd mot mig, så hade jag ändå beundrat honom. Men när han sträckte fram handen och hälsade på mig på det vinnande sätt han hade mot kvinnor, då kände jag att jag med glädje skulle gå i döden för honom. Inte undra på att det påstods på sjukhuset att alla kvinnor som han opererade, blev förälskade i honom. Vad sjuksköterskorna beträffar, så hade inte en enda av dem undgått att förhäxas av honom, inte ens fröken Hemphill, som säkerligen inte var en dag under femtio.
   "Så roligt att ni kunde komma, fröken Randolph. Hade inte ni hand om fröken Hudson, som jag opererade i förra veckan ?"
   Jag nickade. Jag hade inte för mitt liv kunnat få fram ett enda ord utan att rodna än värre.
   "Jag la märke till ert glättiga ansikte. Glättighet, det är vad jag tror att min hustru behöver. Hon säger att dagsköterskan gör henne nedslagen." Han såg så vänligt på mig, att jag senare har misstänkt att han måste ha känt till att jag dyrkade honom. Himlen ska veta att en liten nyutexaminerad sköterskas beundran inte var något för honom att bli smickrad över, men det finns män som gläds åt minsta erkännande.
   "Jag vet att ni kommer att göra ert bästa." Han tvekade en sekund — precis lagom länge för att jag skulle upptäcka ett stänk av oro i hans vänliga leende — sedan tillade han allvarsamt: "Vi vill helst slippa skicka bort henne."
   Jag mumlade något ohörbart till svar, och efter några väl valda ord om hustruns sjukdom, ringde han i klockan och sa åt husan att visa mig mitt rum. Inte förrän jag hade hunnit halvvägs upp till andra våningen, insåg jag att han egentligen inte hade talat om någonting för mig. Jag var lika okunnig om fru Maradicks sjukdom, som när jag kom.
   Rummet verkade trevligt. Det hade bestämts — förmodligen på doktor Maradicks begäran — att jag skulle bo där, och jag, som sovit i sjukhusets spartanska säng, blev angenämt överraskad av det ljusa och glada rum, som husan visade mig in i.
   Väggarna var klädda med rosiga tapeter, och det hängde blommiga chintzgardiner för fönstret, som vette ut mot en liten, prydlig trädgård på baksidan av huset. Det berättade husan för mig, för i mörkret kunde jag bara urskilja en springbrunn av marmor och en gran, som såg gammal ut, fast jag senare fick veta att den byttes ut varje år.
   Tio minuter senare hade jag klätt om i uniform och var redo att gå in till min patient, men av någon anledning vägrade fru Maradick att ta emot mig, och jag har än i denna dag inte fått reda på vad hon hade emot mig i början. Medan jag väntade vid hennes dörr, hörde jag att dagsköterskan försökte övertala henne att släppa in mig. Men hon lyckades inte, och till slut fick jag gå upp på mitt rum igen och vänta, tills den stackars kvinnan hade glömt sitt infall och gick med på att ta emot mig. Det var långt efter middagen — klockan var säkert närmare elva än tio — och fröken Peterson var alldeles förbi, när hon äntligen kom och hämtade mig.
   "Det blir nog en besvärlig natt", sa hon när vi gick ner tillsammans. Jag upptäckte snart att hon var en sån som alltid väntar sig det värsta av allt och alla.
   "Håller hon er ofta kvar så här länge?"
   "Nej då, hon brukar alltid vara så hänsynsfull. En mer förtjusande person kan man inte tänka sig. Men det är de här hallucinationerna hon har. . ."
   Liksom när doktor Maradick hade talat med mig, kändes det som om gåtan bara blev dunklare av förklaringen. Vilka former fru Maradicks hallucinationer än uppträdde i, så var det tydligen något man undvek och bortförklarade. Jag hade på tungan att fråga: "Vad har hon för hallucinationer?" — men innan jag hann säga det, stod vi vid dörren till fru Maradicks rum, och fröken Peterson gjorde tecken åt mig att vara tyst. När hon hade skjutit upp dörren på glänt för att släppa in mig, såg jag att fru Maradick redan hade gått och lagt sig, och att alla ljus var släckta, med undantag av ett nattljus som stod på nattygsbordet bredvid en bok och en vattenkaraff.
   "Jag följer inte med er in", viskade fröken Peterson. Jag skulle just kliva över tröskeln, när jag fick se den lilla flickan i skotskrutigt smyga förbi mig ur det dunkla rummet ut i den elljusbelysta hallen. Hon bar en docka i famnen, och när hon gick förbi mig, tappade hon ett docksyskrin i dörröppningen.
   Fröken Peterson måste ha tagit upp det, för när jag i nästa minut vände mig om för att titta efter det, så var det borta. Jag minns att jag tyckte att det var för sent för en så liten flicka att vara uppe — hon såg dessutom klen ut — men det angick ju faktiskt inte mig, och efter fyra år på sjukhus hade jag lärt mig att inte lägga mig i det som jag inte hade med att göra. Det finns ingenting en sköterska lär sig så snabbt, som att inte försöka ställa allt till rätta här i världen på en enda dag.
   När jag gick fram till stolen vid fru Maradicks säng, vände hon sig på sidan och tittade på mig med ett högst förtjusande och sorgset leende.
   "Ni är nattsköterskan", sa hon vänligt. Så fort jag hörde henne tala, förstod jag att det varken var något hysteriskt eller våldsamt med hennes mani — eller hennes hallucinationer, som de kallade det.
   "De sa vad ni hette, men jag har glömt det."
   "Randolph. Margaret Randolph." Jag tyckte om henne från första stund, och jag tror att hon märkte det.
   "Ni ser så ung ut, fröken Randolph."
   "Jag är tjugotvå, men jag ser nog inte riktigt ut för min ålder. De flesta tror att jag är yngre."
   Hon låg tyst en stund, och när jag slog mig ner i stolen bredvid sängen, la jag märke till den slående likheten mellan henne och den lilla flickan som jag hade sett på eftermiddagen, och som hade kommit ut ur hennes rum för några ögonblick sedan. Samma spetsiga lilla ansikte med en den svagaste antydan till rodnad, samma raka, mjuka hår mitt emellan brunt och lingult, samma stora, allvarliga ögon som satt brett i sär under välvda ögonbryn. Men det som förvånade mig mest, var att de båda två gav mig samma gåtfulla, obestämt undrande blick — enda skillnaden var att i fru Maradicks ansikte gav det obestämda draget emellanåt vika för rädsla — jag tyckte mig nästan skymta en skräckslagen bestörtning.
   Jag satt alldeles stilla i min stol, och ingen av oss sa ett ord, förrän det var dags för fru Maradick att ta sin medicin. När jag böjde mig över henne med glaset i handen, lyfte hon huvudet från kudden och viskade med återhållen värme i rösten:
   "Ni ser rar ut. Har ni möjligen sett min lilla flicka?"
   Jag stack armen under kudden och ansträngde mig att le glatt mot henne.
   "Ja, jag har sett henne två gånger. Henne skulle jag inte kunna ta miste på, hon är så lik er."
   Det tändes en glöd i hennes blick, och det slog mig hur vacker hon måste ha varit, innan sjukdomen släckte glädjen och entusiasmen i hennes ansikte.
   "Då vet jag att ni är en god människa." Hon viskade så lågt, att jag nästan inte hörde vad hon sa. "Om ni inte var god, skulle ni inte ha sett henne."
   Jag tyckte det lät underligt, men jag svarade bara:
   "Hon, såg bra klen ut för att få vara uppe så sent."
   Det for en skälvning över hennes tärda drag, och ett ögonblick blev jag nästan rädd att hon skulle brista i gråt. När hon hade tagit sin medicin, ställde jag tillbaka glaset på nattygsbordet, böjde mig fram över sängen och strök det raka, bruna håret, som var tunt och lent som spunnet silke, ur pannan på henne. Hon hade något visst—vad vet jag inte — som gjorde att man blev förtjust i henne så fort hon såg på en.
   "Hon såg alltid tunn och genomskinlig ut, fast hon inte var sjuk en enda dag i hela sitt liv", svarade hon lugnt efter en paus. Sedan trevade hon efter min hand och viskade ivrigt: "Ni får inte tala om för honom. . . inte för någon att ni har sett henne!"
   "Får jag inte tala om det för någon?" Än en gång fick jag samma känsla som inne hos doktor Maradick, och i trappan tillsammans med fröken Peterson. Jag tyckte mig treva efter en ljusglimt i mörkret.
   "Är ni säker på att ingen lyssnar? Står det ingen vid dörren?" frågade hon, sköt undan min arm och lyfte huvudet från kudden.
   "Absolut säker. Det är släckt i korridoren."
   "Och ni säger ingenting till honom? Lova att inte tala om det för honom." Nu lyste skräcken fram i hennes ostadiga, undrande blick. "Han vill inte att hon ska visa sig, för han har mördat flickan."
   "För han har mördat henne!" Då gick det plötsligt upp ett ljus för mig. Jaså, det var det som var fru Maradicks hallucinationer. Hon trodde att hennes dotter var död — den lilla flickan som jag med egna ögon hade sett komma ut från fru Maradicks rum, och hon trodde att hennes man — den store kirurgen som vi avgudade på sjukhuset — hade mördat flickan. Inte undra på att de försökte dölja hennes ohyggliga tvångsföreställningar. Inte undra på att fröken Peterson inte hade vågat avslöja den fruktansvärda hemligheten för mig. Sådana hallucinationer är mer än man står ut med.
   "Det är ingen idé att försöka tala om för folk sånt som ingen tror på", fortsatte hon sakta och kramade min hand så hårt, att det hade gjort ont, om hon inte hade haft så tunna fingrar. "Ingen tror på att han har mördat henne. Ingen tror på att hon kommer tillbaka hit varenda dag. Ingen tror på det. . . och ändå såg ni henne. . ."
   "Ja, jag såg henne. . . men varför skulle er man ha mördat henne?" Jag talade lugnande till henne, som till en sinnessjuk.'
   Men hon var inte sinnessjuk, det kunde jag svära på, när jag såg på henne.
   Ett ögonblick stönade hon oartikulerat, som om de fasor som upptog hennes tankar var så oerhörda att de inte gick att uttrycka i ord. Och hon svepte ut med sin bara, tunna arm i en häftig gest.
   "Därför att han aldrig har älskat mig!" sa hon. "Han har aldrig älskat mig!"
   "Men han gifte sig ju med er", påpekade jag milt medan jag strök henne över håret. "Varför gifte han sig med er, om han inte älskade er?"
   "Han ville åt pengarna — min dotters pengar. Han får alltihop när jag dör."
   "Men han är ju rik själv. Han måste tjäna en förmögenhet som kirurg."
   "Det räcker inte åt honom. Han ville ha flera miljoner." Nu var hennes ton allvarsam och tragisk. "Nej, han har aldrig älskat mig. Han har älskat en annan hela tiden — redan innan jag lärde känna honom."
   Det gick inte att resonera med henne, insåg jag. Även om hon inte var sinnesförvirrad, så var hennes skräck och förtvivlan så nattsvart att den gränsade till galenskap. Jag tänkte ett ögonblick gå upp och hämta flickan i barnkammaren, men vid närmare eftertanke insåg jag att fröken Peterson och doktor Maradick naturligtvis för länge sedan hade prövat alla sådana utvägar. Det fanns av allt att döma inget annat att göra än att försöka lugna och trösta henne så gott det gick. Och det gjorde jag, tills hon föll i sömn och sov, om än oroligt, långt in på morgontimmarna.
   Klockan sju var jag alldeles utmattad, men det var inte arbetet som hade tagit så hårt på mig, utan det var mitt deltagande, och jag tyckte faktiskt det var skönt, när en av husorna kom in med en kopp kaffe till mig. Fru Maradick sov fortfarande — jag hade givit henne en blandning av bromid och kloral — och hon vaknade inte förrän fröken Peterson avlöste mig ett par timmar senare. När jag gick ner, var det ingen i matsalen utom den gamla hushållerskan, som sorterade matsilvret. Hon förklarade att doktor Maradick fick sin frukost serverad i ett litet vardagsrum i andra änden av huset.
   "Och den lilla flickan? Äter hon i barnkammaren?"
   Hon tittade häpet på mig. Efteråt undrade jag om det var av misstro eller rädsla.
   "Det finns ingen liten flicka här. Har ni inte hört vad som hänt?"
   "Nej, vad då? Jag såg henne ju igår."
   Den blick hon gav mig — det förstår jag nu — var fylld av bestörtning.
   "Den lilla flickan — det var den raraste lilla tös man kan tänka sig — dog för två månader sedan i lunginflammation."
   "Men hon kan inte vara död." Det flög ur mig dumt nog, men jag var så chockad att jag tappade koncepterna. "Jag säger ju att jag såg henne igår."
   Hon såg alltmer bestört ut.
   "Det är det som är felet med fru Maradick. Hon inbillar sig att hon fortfarande ser henne."
   "Ser inte ni henne?" frågade jag rent ut.
   "Nej." Hon knep ihop munnen. "Jag ser aldrig nånting."
   Jag hade tydligen misstagit mig trots allt, och när jag äntligen fick förklaringen, så var den bara ännu hemskare. Flickan var död, hon hade dött i lunginflammation för två månader sedan, och ändå hade jag med mina egna ögon sett henne leka med en boll i biblioteket, och jag hade sett henne smyga sig ut ur sin mors rum med en docka i famnen.
   "Bor det något annat barn här? Har någon av tjänarna barn?" En liten strimma hopp hade tänts i det mörker jag famlade i.
   "Nej, det bor inga andra barn här. Läkarna försökte ta med ett barn hit, men stackars fru Maradick blev så upprörd att hon nästan dog. Förresten finns det inga barn som är så lugna och söta som Dorothea. När hon skuttade omkring i sin skotskrutiga klänning, såg hon ut precis som en liten älva, fast det påstås att älvor aldrig klär sig i annat än vitt och grönt."
   "Har någon annan sett henne — flickan alltså — någon av tjänarna?"
   "Bara gamle Gabriel, den färgade butlern, som fru Maradicks mor hade med sig från Syd-Carolina. Jag har hört att negrer ofta har som en andra syn, eller vad man nu kallar det. Hur som helst tycks de instinktivt tro på övernaturliga ting, och Gabriel är så gammal och gaggig — det enda arbete han gör är att öppna dörren och putsa silvret — att det inte är nån som tar notis om vad han ser. . ."
   "Är barnkammaren i samma skick som förr?"
   "O nej, doktorn skickade alla leksakerna till barnsjukhuset. Fru Maradick blev förfärligt ledsen, men doktor Brandon ansåg, och det höll alla sköterskorna med om, att det var bäst för henne att rummet inte fick stå som när Dorothea levde."
   "Dorothea? Var det så hon hette?"
   "Ja, det betyder visst Guds gåva, eller hur? Hon var uppkallad efter fru Maradicks första mans mor. Hennes första man, herr Ballard, var lugn och allvarlig, inte ett dugg lik doktorn."
   Jag undrade om även den andra av fru Maradicks ohyggliga tvångsföreställningar hade förts vidare av sköterskorna eller husorna till hushållerskan, men hon sa ingenting om det, och eftersom jag misstänkte att hon var pratsjuk av sig, så tyckte jag det var klokast att anta att hon inte hade hört något sådant skvaller.
   Strax efteråt, när jag var klar med frukosten, men innan jag hade hunnit gå upp till mig, fick jag för första gången träffa den kände psykiatern doktor Brandon, som hade hand om patienten. Jag hade aldrig sett honom förut, men så fort jag såg honom, förstod jag intuitivt vad han gick för. Han var utan tvekan hederlig, det har jag alltid hållit honom räkning för, hur bitter jag än har varit på honom. Han kunde inte rå för att han var klent utrustad å huvudets vägnar, eller att han, eftersom han under så lång tid sysslat med abnorma fenomen, hade fått för vana att betrakta allt liv som en sjukdom. Han tillhörde en kategori av läkare — alla sjuksköterskor vet precis vad jag menar — som instinktivt delar in folk i grupper, i stället för att betrakta dem som individer. Han var lång och allvarlig med ett klotrunt ansikte. Innan jag ens hade pratat med honom i tio minuter, hade jag fått veta att han studerat i Tyskland, där han hade fått lära sig att behandla alla känsloyttringar som sjukliga fenomen. Jag undrade ibland vad han fick ut av livet — vad en person får ut av livet som har analyserat bort allting utom det nakna skelettet.
   När jag äntligen kom upp till mig, var jag så trött att jag knappt kom ihåg vad doktor Brandon hade frågat, eller vilka förhållningsorder han hade givit mig. Jag vet att jag somnade så fort jag hade lagt huvudet på kudden, och husan som kom för att fråga om jag ville ha lunch, lät mig sova vidare. När hon kom tillbaka på eftermiddagen med en kopp te, var jag fortfarande dåsig och tung i huvudet. Trots att jag var van vid nattvak, kändes det som om jag hade varit uppe och dansat från solnedgång till soluppgång. Det var tur, tänkte jag medan jag drack teet, att man inte blev lika tagen av alla patienters lidande, som jag hade blivit av fru Maradicks hallucinationer.
   Under dagen såg jag inte till doktor Maradick, men klockan sju, när jag hade ätit en tidig middag och skulle gå upp för att avlösa fröken Peterson, som satt kvar en timme längre än vanligt, stötte jag ihop med honom i hallen. Han bad mig följa med in i hans arbetsrum. Han var stiligare än någonsin i frack med vit blomma i knapphålet. Han var på väg till någon representationsmiddag, berättade hushållerskan, och tillade att han alltid var på väg någonstans. Jag tror inte han åt middag hemma en enda dag på hela vintern.
   "Har fru Maradick haft en lugn natt?" Han hade stängt dörren och nu vände han sig mot mig med ett vänligt leende, som för att inge mig tillförsikt redan från första början.
   "Hon sov gott när hon hade tagit sin medicin. Jag gav henne den klockan elva."
   Han betraktade mig tigande en kort minut, och jag kände hur han spelade ut sin personlighet och sin charm mot mig. Det kändes som om jag hade stått i skärningspunkten för ett knippe ljusstrålar.
   "Gjorde hon några som helst anspelningar på sina. . . sina hallucinationer?" frågade han.
   Vad det var som varnade mig, genom vilka för våra vanliga sinnen okända impulser budskapet nådde mig, det har jag aldrig förstått, men när jag stod inför den magnifike doktorn, kände jag instinktivt att nu var det dags för mig att välja sida. Om jag ville stanna kvar, måste jag ta parti antingen för eller emot fru Maradick.
   "Hon lät så förnuftig", svarade jag efter ett ögonblick. "Vad sa hon?"
   "Hon berättade hur hon mådde, att hon saknade sin dotter, och att hon brukar gå runt i sitt rum en stund varje dag."
   Hans ansiktsuttryck förändrades — hur förstod jag inte genast.
   "Har ni träffat doktor Brandon?"
   "Han var här i morse och gav mig instruktioner."
   "Han tyckte att hon var lite sämre idag. Han har rått mig att skicka henne till Rosedale."
   Jag har aldrig, inte ens i hemlighet, försökt förstå mig på doktor Maradick. Det är möjligt att han var ärlig. Jag berättar bara vad jag vet — inte vad jag tror eller inbillar mig. Den mänskliga naturen kan ibland vara lika outgrundlig, lika oförklarlig som det övernaturliga.
   Medan han iakttog mig, utkämpades en strid inom mig. Det var som om två motstridiga makter krigade någonstans i mitt innersta. När jag äntligen hade fattat mitt beslut, var det inte förnuftet som hade fått råda, utan jag hade snarare givit efter för en gåtfull inre rösts påtryckningar. Gudarna ska veta att till och med när jag trotsade honom, höll den mannen mig trollbunden.
   "Doktor Maradick", sa jag och såg honom för första gången rakt i ögonen, "jag tror att er hustru är lika frisk som jag — eller ni."
   Han spratt till.
   "Då talade hon inte öppet med er?"
   "Det är möjligt att hon är vilsen, ur balans, lider svåra själsliga kval" — jag talade med eftertryck — "men jag kan våga min framtid på att hon inte hör hemma på ett sinnessjukhus. Det vore dumt, ja, grymt att skicka henne till Rosedale."
   "Grymt, säger ni?" Han såg bekymrad ut och lät mycket len på rösten. "Inte tror ni väl att jag skulle kunna vara grym mot henne?"
   "Nej, det tror jag inte." Min röst hade också veknat.
   "Vi låter det vara som det är. Doktor Brandon kanske har fler förslag att komma med." Han drog fram sitt fickur och jämförde det med pendylen — ängsligt, la jag märke till, som om det var ett försök att dölja att han kände sig besviken eller snopen. "Jag måste gå nu. Vi får tala mer om det här i morgon."
   Men nästa morgon talade vi inte om det, och jag blev inte inkallad till hans arbetsrum någon mer gång under den månad jag hade hand om fru Maradick. När jag stötte ihop med honom i hallen eller trappan, vilken inte hände ofta, var han lika charmerande som alltid, men trots det hade jag en obehaglig känsla av att han hade genomskådat mig den där kvällen, och att han inte längre hade användning för mig.
   Med tiden tycktes fru Maradick bli allt starkare. Efter den där första natten nämnde hon aldrig mer sin dotter, och hon anspelade inte med ett ord på sina oerhörda anklagelser mot mannen. Hon var som vem som helst, som börjar hämta sig från en stor sorg, enda skillnaden var att hon var rarare och vänligare. Att alla som kom henne nära älskade henne var inte att undra på, ty hon ägde en hemlighetsfull inre skönhet — som om hon bar på en ljus, inte en mörk hemlighet. Jag har alltid tyckt att om någon kvinna på denna jord kan sägas vara en ängel, så var det hon. Men hur änglalik hon än var, fanns det tillfällen när det verkade som om hon både hatade och fruktade sin man. Trots att han aldrig kom in till henne medan jag var där, och trots att jag inte hörde henne ta hans namn i sin mun förrän en timme innan det var slut, så förstod jag ändå av hennes skräckslagna min vid ljudet av hans steg när han gick förbi i hallen utanför, att hon bävade av fasa för att han skulle komma in.
   Jag återsåg inte flickan på hela månaden, men en kväll, när jag kom in till fru Maradick, fick jag se en miniatyrträdgård, en sån som barn brukar göra av småstenar och kvistar av buxbom, på fönsterbrädan. Jag sa ingenting till fru Maradick om den, och lite senare, när husan drog ner rullgardinerna, upptäckte jag att den var borta. Sedan dess har jag ofta undrat om flickan var osynlig för alla andra, och det bara var hennes mor som kunde se henne. Men enda sättet att få reda på det, var att fråga rent ut, och fru Maradick var så tålmodig och duktig att jag inte hade hjärta att göra det. Det kunde inte ha stått bättre till med henne, och jag började intala mig att hon snart skulle kunna gå ut och få lite luft, när slutet plötsligt kom.
   Det var en mild januaridag — en av de där dagarna som ger en försmak av vår mitt i vintern, och på eftermiddagen, när jag gick nerför trappan, stod jag en liten stund vid fönstret längst bort i hallen och tittade på buxbomslabyrinten i trädgården. Mitt på grusgången fanns en gammal springbrunn med två skrattande marmorgossar, och vattnet som den dagen hade släppts på för att glädja fru Maradick, glittrade som silver i det flödande solskenet. Jag hade aldrig förut varit med om en så ljum och vårlik januaridag och när jag stod och tittade på trädgården, tänkte jag att fru Maradick mycket väl skulle kunna sitta ute och njuta av solskenet en timme eller så. Jag tyckte det var konstigt att de aldrig lät henne få någon frisk luft annat än genom fönstren.
   Men när jag gick in till henne, fick jag veta att hon inte ville gå ut. Hon satt inlindad i sj alar vid det öppna fönstret och såg ner på den lilla springbrunnen. När jag kom in, såg hon upp från den tunna bok hon satt och läste i. Det stod några påskliljor i en kruka på fönsterbrädet — hon var mycket förtjust i blommor och vi försökte se till att det alltid fanns blommande krukväxter i rummet.
   "Vet fröken Randolph vad jag läser?" frågade hon med sin blida röst, och så läste hon högt för mig, medan jag gick fram till nattygsbordet och mätte upp en dos medicin.
   "Om du har två bröd, så sälj det ena och köp påskliljor, ty bröd ger näring åt kroppen, men påskliljorna ger fröjd åt själen. Tycker ni inte det är vackert?"
   Jag sa att visst var det vackert, och sedan frågade jag om hon inte ville gå ut och spatsera i trädgården.
   "Det vill han inte", svarade hon, och det var första gången hon nämnde sin man, sedan den kvällen när jag kom. "Han vill inte att jag ska gå ut."
   Jag försökte slå bort hennes idéer med ett skratt, men det var lönlöst, och efter någon minut gav jag upp och bytte samtalsämne. Inte ens då föll det mig in att hennes skräck för dok, tor Maradick var något annat än rena inbillningen. Jag märkte förstås att hon inte var från sina sinnen, men jag visste att även psykiskt friska människor kan ha konstiga fördomar, och jag tänkte att det var en ren nyck att hon hade en sådan aversion mot honom. Jag förstod ingenting då — och jag kan lika väl erkänna innan det är slut att jag alltjämt inte förstår något. Jag skriver ner händelserna, så som jag upplevde dem, och jag upprepar att jag inte hade den minsta tanke på något övernaturligt.
   Kvällen gick medan vi satt och pratade — hon pratade ivrigt när vi kom in på något ämne som intresserade henne, och när dagens sista timme var inne — den allvarsmättade, stilla timme då själva livet tycks hejda sig och svikta under några få, dyrbara minuter — då hände det, som jag i hemlighet hade fruktat ända sedan den första kvällen när jag kom. Jag hade rest mig upp för att stänga fönstret, minns jag, och jag lutade mig ut och andades in den milda luften, när det hördes smygande steg i hallen utanför, och ljudet av doktor Brandons välbekanta knackning nådde mina öron. Innan jag hunnit tvärs över golvet, öppnades dörren och doktorn kom in tillsammans med fröken Peterson. Jag visste att dagsköterskan var enfaldig, men hon hade aldrig tidigare förefallit så enfaldig, så inkrökt och fången i sin roll som sjuksköterska, som i det ögonblicket.
   "Så roligt att ni får frisk luft." När doktor Brandon kom fram till fönstret, undrade jag elakt genom vilken uppstudsig liten djävuls försorg han hade blivit en framstående specialist på nervösa sjukdomar.
   "Vem var den där läkaren som ni hade med er i morse?" frågade fru Maradick högtidligt. Det var enda gången jag hörde talas om att en annan psykiater hade varit där.
   "En som gärna vill bota er." Han sjönk ner på en stol bredvid henne och klappade henne på handen med sina långa, vita fingrar. "Vi är så ivriga att bota er att vi skulle vilja skicka iväg er ut på landet i fjorton dar eller så. Fröken Peterson har följt med för att hjälpa till att göra er ordning, och min bil står och väntar. Kan man önska sig en lämpligare dag att ge sig ut på resa?"
   Så nu skulle det i alla fall ske. Jag förstod genast vad hån menade, och det gjorde fru Maradick också. Hennes kinder rodnade och bleknade om vartannat; och jag kände hur hon skälvde i hela kroppen när jag gick fram till henne från fönstret och la armen om axlarna på henne. Liksom den där kvällen inne hos doktor Maradick, kändes det än en gång som om en tankeström i luften runt omkring mig trängde in i min hjärna. Även om det skulle kosta mig min framtid som sjuksköterska, och även om jag skulle få rykte om mig att vara från mina sinnen, så visste jag att jag måste lyda den osynliga varningen.
   "Ni tänker sätta mig på ett sinnessjukhus", sa fru Maradick.
   Han förnekade det med några idiotiska undanflykter, men innan han hann till punkt, gick jag från fru Maradick och ställde mig impulsivt mitt framför honom. Att bära sig åt så var rena myteriet av en sjuksköterska, och jag insåg att detta var slutet på min karriär inom sjukvården. Men det brydde jag mig inte om. Jag tvekade inte. Jag drevs av något som var starkare än jag själv.
   "Doktor Brandon", sa jag. "Jag ber er — jag bönfaller er att vänta till i morgon. Det är något jag måste tala om för er."
   Han gav mig en besynnerlig blick, och trots att jag var så upprörd, förstod jag att han funderade över i vilken grupp han skulle placera mig — vilken kategori mina patologiska symptom tillhörde.
   "Ja ja, vi ska naturligtvis lyssna på allt", svarade han lugnande. Men jag såg att han sneglade på fröken Peterson, och hon gick bort till garderoben efter fru Maradicks päls och hatt.
   Utan förvarning kastade fru Maradick plötsligt av sig sina sjalar och reste sig.
   "Om ni skickar iväg mig", sa hon, "så kommer jag aldrig tillbaka. Inte så länge jag lever."
   Det började skymma, och i det mörka rummet lyste hennes ansikte lika blekt och blomlikt som påskliljorna på fönsterbrädet.
   "Jag kan inte åka härifrån!" skrek hon gällt. "Jag kan inte åka ifrån mitt barn!"
   Jag såg hennes ansikte så tydligt, jag hördes hennes röst, och sedan — blotta minnet av den ohyggliga scenen fyller mig med fasa! — såg jag dörren sakta öppnas och den lilla flickan springa tvärs igenom rummet till sin mor. Jag såg henne sträcka upp sina späda armar, och jag såg modern böja sig fram och trycka barnet till sitt bröst. Ömt omfamnade hon henne och slöt henne så tätt intill sig att de båda gestalterna smälte ihop till en i dunklet.
   "Hur kan ni tvivla efter detta?" Jag slungade nästan vildsint fram orden — men när jag sedan vände mig om från modern och barnet och såg på doktor Brandon och fröken Peterson, då tappade jag andan när jag insåg — vilken chock jag fick vid denna upptäckt! — att de inte såg flickan. I deras oförstående ansiktsuttryck läste jag en bestörtning som skvallrade om okunnighet, inte om övertygelse. De hade bara sett modern sträcka fram sina tomma armar och gestikulera å det besynnerligaste — som om hon böjde sig fram och omfamnade ett osynligt väsen. Bara mina ögon — jag har sedermera frågat mig om det var min förmåga till inlevelse som gjorde att jag kunde se rakt igenom den materiella verkligheten och skåda barnets andeväsen — bara mina ögon hade undgått att förblindas av den materia som jag såg tvärsigenom.
   "Hur kan ni tvivla efter detta?" Doktor Brandon slungade mina egna ord i ansiktet på mig. Kunde den arme mannen hjälpa att livet bara hade skänkt honom ögon för materien? Kunde han hjälpa att han bara förmådde se halva det väsen som stod framför honom?
   Men de kunde inte se, och eftersom de inte kunde se, så var det lönlöst att försöka förklara det för dem. Efter mindre än en timme for de sin väg med fru Maradick till sinnessjukhuset, och hon följde med utan invändningar, men när hon skulle skiljas från mig visade hon vissa tecken på sinnesrörelse. Jag minns att när vi till slut stod på trottoaren, lyfte hon på den svarta slöjan, som hon bar efter sin dotters död, och sa: "Stanna hos henne så länge ni kan, fröken Randolph. Jag kommer aldrig tillbaka."
   Sedan steg hon in i bilen och de körde iväg med henne, medan jag stod och tittade efter henne med gråten i halsen. Hur förskräckligt jag än tyckte det var, så insåg jag naturligtvis inte hela vidden av vad som hade skett, då hade jag aldrig kunnat stå kvar så lugnt på trottoaren. Det gick inte upp för mig förrän flera månader efteråt, när det kom ett meddelande att hon hade avlidit på sinnessjukhuset. Jag fick aldrig veta vad hon hade dött av, jag har bara ett vagt minne av att det sades något om "hjärtsvikt" — en nog så obestämd diagnos. Själv tror jag att hon helt enkelt dog av skräck för livet.
   Till min förvåning bad doktor Maradick mig stanna kvar som mottagningssköterska, när hans hustru hade kommit till Rosedale, och han sa ingenting om att jag skulle sluta efter meddelandet om hennes död. Än i denna dag vet jag inte varför han ville ha mig kvar i huset. Kanske trodde han att jag inte skulle få lika goda tillfällen att fara med skvaller, om jag befann mig under hans tak, kanske ville han försöka pröva sin charm på mig. Han var otrolig fåfäng för att vara en så framstående person. Jag har sett honom rodna av förtjusning, när folk har vänt sig om för att stirra på honom på gatan, och jag vet att han inte höll sig för god för att utnyttja patienternas svaghet för honom. Men magnifik var han, det ska gudarna veta. Det kan inte vara många män, som har blivit föremål för så många kvinnors svärmiska dyrkan.
   Följande sommar reste doktor Maradick utomlands i två månader, och medan han var borta, for jag på semester till Virginia. När vi kom tillbaka, hade vi mer att göra än någonsin — han var numera oerhört berömd — och jag var så strängt upptagen hela dagarna med tidsbeställningar och snabba utryckningar till akuta fall att jag knappt hade en minut att ägna minnet av den stackars fru Maradick. Sen den dagen när de förde henne till sinnessjukhuset, hade flickan inte visat sig, och jag började till slut intala mig att det bara hade varit en synvilla — att jag blivit lurad av ljusets spel i de dunkla rummen — och inte en gengångare som jag hade trott förut. Det tar inte lång tid för en vålnad att suddas ut ur minnet — framför allt inte när man lever ett så aktivt och välplanerat liv som jag var tvingad till den där vintern. Och vem vet (minns jag att jag intalade mig), läkarna kanske trots allt hade rätt i att den stackars kvinnan hade varit från sina sinnen. Genom det perspektivet på det förflutna förändrades omärkligt mitt omdöme om doktor Maradick. Jag tror till och med att det slutade med att jag frikände honom helt och hållet. Men just när han stod där rentvådd framför mig i all sin glans, då kom omslaget så häftigt att jag tappar andan än i dag, när jag försöker leva mig in i det. Den våldsamma vändning affären tog, lämnade mig med en bestående känsla av svindel.
   Det var i maj som vi fick höra att fru Maradick hade dött, och exakt ett år senare, en varm kväll fylld av väldofter, när klungor av påskliljor stod i blom kring den gamla springbrunnen i trädgården, kom hushållerskan in på mottagningen, där jag satt kvar med bokföringen, och berättade att doktorn snart skulle gifta sig.
   "Något annat var inte att vänta", sa hon helt förnumstigt.
   "Det måste vara ensamt för honom här, en sån sällskapsmänniska som han är. Men jag kan inte låta bli att tycka. . ." sa hon efter ett kort uppehåll, som fick det att gå kalla kårar utefter ryggraden på mig, "jag kan inte låta bli att tycka att det är galet att den där kvinnan ska få alla de pengar stackars fru Maradick hade ärvt efter sin första man."
   "Jaså, det var mycket pengar?" frågade jag nyfiket.
   "Ja, mycket." Hon slog ut med handen, som om summan var för stor för att beskrivas i ord. "Miljoner och åter miljoner."
   "De ska väl flytta härifrån?"
   "Det är redan bestämt. Vid den här tiden nästa år finns det inte så mycket som en tegelsten kvar av huset. Det ska rivas, och på tomten ska det byggas ett hyreshus."
   Jag ryste på nytt. Jag stod inte ut med tanken på att fru Maradicks hem skulle ödeläggas.
   "Ni har inte talat om vad bruden heter", sa jag. "Är det någon som han har lärt känna på sin resa till Europa?"
   "Nej, o nej! Det är den dam som han var förlovad med, innan han gifte sig med fru Maradick, fast det påstås att hon gav honom på båten, för att han inte var tillräckligt rik. Sen gifte hon sig med nån prins eller adelsman från andra sidan av Atlanten, men det blev skilsmässa, och nu har hon sökt upp sin gamla kärlek igen. Nu bör han vara rik så det räcker till och med åt henne, kan jag tänka!"
   Det var säkert alldeles rätt, det lät lika troligt som allt som står i tidningarna, men medan hon talade, kände jag — eller också drömde jag att jag kände — en omärklig, olycksbådande stillhet i luften. Jag var naturligtvis uppjagad, jag var skakad av hushållerskans nyheter som kommit så oförberett, men när jag satt där kändes det precis som om det gamla huset lyssnade — någonstans i rummet eller trädgården fanns det en varelse, som var verklig även om den var osynlig. Men när jag i nästa ögonblick kastade en blick ut genom det höga fönstret mot terrassen, såg jag trädgården ligga öde i det bleka solskenet, med sin buxbomslabyrint, sin marmorbrunn och sina klungor med påskliljor.
   Hushållerskan hade gått sin väg — jag har för mig att en av tjänarna kom och hämtade henne — och jag hade satt mig vid skrivbordet igen, när fru Maradicks ord den sista kvällen dök upp i minnet. När jag såg påskliljorna lysa guldgula i solen, tänkte jag på hur hon skulle ha glatt sig åt dem. Nästan utan att jag visste om det, upprepade jag raderna som hon hade läst högt för mig.
   "Om du har två bröd, så sälj det ena och köp påskliljor, ty brödet ger näring år kroppen, men påskliljorna ger fröjd åt själen" — och i samma ögonblick, innan jag ens hade talat till slut, vände jag blicken mot buxbomslabyrinten och fick se den lilla flickan hoppa rep på grusgången framför springbrunnen. Jag såg tydligt att hon hoppade vad barnen brukar kalla 'balettsteg' mellan de låga buxbomshäckarna fram till de blommande påskliljorna vid springbrunnen. Med sitt raka bruna hår, sin skotskrutiga klänning och sina små fötter i vita strumpor och svarta lågskor, som svängde i luften i takt med hopprepet, var hon en lika verklig syn som marken hon gick på och de skrattande marmorgossarna med vattnet sprutande över sig. Jag reste mig från stolen och tog ett steg mot terrassen. Om jag bara kunde få fatt i henne — få tala med henne — så skulle jag nog äntligen kunna lösa gåtan. Men vid första skymten av mina kjolar på terrassen, löstes den tunna lilla gestalten upp och försvann i labyrintens tysta dunkel. Inte ett andetag fick påskliljorna att vaja, inte en skugga gled över det glittrande vattnet, och ändå sjönk jag ner, matt och skakande i hela kroppen, i trappan på terrassen och brast i gråt. Jag måste ha förstått att det skulle ske något fruktansvärt, innan de rev fru Maradicks hem.
   Doktorn åt middag ute den kvällen. Han var tillsammans med damen som han skulle gifta sig med, berättade hushållerskan. Det måste ha varit närmare midnatt, när jag hörde honom komma in och gå upp till sitt rum. Jag var på bottenvåningen eftersom jag inte kunde sova, och hade glömt en bok som jag ville läsa ut inne på mottagningen. Boken — vad den hette minns jag inte — hade verkat mycket spännande när jag hade börjat läsa den på förmiddagen, men sedan flickan hade visat sig för mig, kändes den lika tråkig som en avhandling om sjukvård. Jag kunde inte ens följa raderna, och jag var nära att ge upp och gå och lägga mig, när jag hörde doktor Maradick öppna porten med sin patentnyckel och gå uppför trappan. "Det kan inte ligga den minsta sanning i det", tänkte jag om och om igen, medan jag lyssnade till hans stadiga steg i trappan. "Det kan inte ligga den minsta sanning i det." Men hur jag än försökte intala mig att det "inte kunde ligga minsta sanning i det", så kände jag mig kuslig till mods och drog mig för att gå genom hela huset till mitt rum två trappor upp. Jag var trött efter en arbetsam dag, och tystnaden och mörkret måste ha blivit för mycket för mina nerver. För första gången i livet förstod jag hur det kändes att vara rädd för det okända och osynliga. När jag satt lutad över min bok i skenet från lampan, märkte jag att jag lyssnade spänt efter ljud från de stora rummen ovanpå. En bil som brummade förbi på gatan väckte mig med ett ryck ur min blickstilla, intensiva väntan. Jag minns med vilken lättnad jag återvände till boken och försökte koncentrera mig på läsningen.
   Jag satt fortfarande kvar när telefonen på mitt skrivbord ringde, obehagligt häftigt tyckte jag i mitt uppjagade tillstånd, och jag hörde sjukhusdirektörens röst snabbt säga att doktor Maradick behövdes på sjukhuset. Jag hade blivit så van vid dessa nattliga utryckningar, att jag kände mig lugnad när jag hade ringt upp doktorn på hans rum och hört honom svara i hjärtlig ton. Han hade inte hunnit klä av sig, sa han, utan han skulle komma ner omgående, medan jag sa till att bilen, som förmodligen knappt hunnit parkeras i garaget, skulle köras fram igen.
   "Jag kommer om fem minuter!" ropade han lika muntert som om han var på väg till sitt eget bröllop.
   Jag hörde honom gå tvärs över golvet, och innan han hann fram till trappan, öppnade jag dörren och gick ut i hallen för att tända och stå med hatten och rocken i beredskap åt doktorn. Strömbrytaren satt längst bort i hallen, och medan jag trevade mig fram till den i det svaga skenet från övervåningen, lyfte jag blicken mot trappan med det smäckra mahognyräcket, som gick ända upp till andra våningen. Just då, i samma ögonblick som doktorn muntert gnolande i rask takt började gå utför, såg jag — och det kommer jag att svära på när jag ligger på mitt yttersta — ett hopprep som låg löst hoprullat, som om en slarvig barnahand hade tappat det, just där trappan krökte sig. Jag kastade mig fram och tryckte på kontakten så att hallen badade i ljus, men i samma ögonblick, medan jag fortfarande höll armen utsträckt bakom mig, hörde jag den gnolande rösten förbytas i ett bestört eller skräckslaget skrik, och gestalten i trappan förlorade fotfästet och föll framstupa, vilt fäktande med händerna i tomma intet. Varningsropet fastnade i halsen på mig när jag såg honom störta handlöst utför den långa trappan ända ner på golvet framför fötterna på mig. Innan jag hann böja mig över honom, innan jag hann torka bort blodet ur pannan på honom och känna efter att hjärtat hade slutat slå, så visste jag att han var död.
   Någonting — om det nu var, som gemene man tror, ett felsteg i dunklet i trappan, eller, vilket jag är beredd att vittna om, en osynlig dom — någonting hade dödat honom, just när han längtade som mest efter att få leva.

Originalets titel: "The Shadowy Third ", ursprungligen publicerad 1916 i Scribner's Magazine, december 1916. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?67954

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki